Brev från nollpunkten – Förord

Kanske är det sant att man aldrig kan delta i någon annans smärta, utan på sin höjd bara bevittna den. Om inte annat är det så idag, då vi tack vare media allt oftare skådar lidande, samtidigt som vi alltmer sällan ser det . Och en oförmåga att verkligen beröras av det som sker i ens omvärld är ofta betingat av samma fenomen som gör det möjligt att strunta i det som skett i historien: avståndet.

För ett par månader sedan återvände jag från en lång resa, packade upp, packade undan. Jag har alltid funnit att dofter väcker minnen på ett sätt som ord och fotografier sällan förmår, och så var det även den här gången. Lukterna slog emot mig ur ryggsäcken, och med dem följde ett svall av hågkomster och bilder, vissa alltför detaljskarpa. Det skedda kändes fysiskt närvarande, och var det ju också, på sätt och vis. Men så gick det några dagar. Vädringen tog bort doften av kaminrök ur kläderna, och i tvätten försvann den intorkade gyttjan och de små, mörka stänk av jod eller blod som jag återfunnit på ett byxben. Och plötsligt började allt det jag sett och hört kännas så fjärran, nästan overkligt, och jag förstod att jag måste ty mig till orden och fotografierna igen.

Inget nytt i detta. En snarlik känsla har kommit över mig nästan varenda gång som jag besökt en så kallad historisk plats. Första gången var då jag för många år sedan stannade till på det ställe där koncentrationslägret Bergen-Belsen en gång låg. Även då drabbades jag av den här känslan av overklighet: skulle denna tomma och tysta hed verkligen ha kunnat vara skådeplatsen för allt det där gräsliga som jag läst om och sett så många gånger på svart-vita filmbilder? Det kändes fjärran, overkligt.

Minnet är som vi alla vet ett bräckligt ting, fallet för förenklingar och irrbilder, och avståndet spelar sina spratt med det. Särskilt om man, som jag, är uppväxt i Sverige under rekordåren, tror jag att det lätt att upphöja det egna till norm, skjuta just det förflutna ifrån sig och leva som den inte fanns, 1900-talets avskyvärda gåta, nämligen hur ett sekel så fyllt av löften och rikedom också kunde bli till det våldsammaste och mest tragiska historien känner. För så är det. Det har nämligen beräknats att under detta århundrade har 183 miljoner dött till följd av människor fattade beslut, vilket innebär att fler bragts om livet under 1900-talet än under alla föregående sekel sammantaget.

Våra försök att finna tröst för detta gör att vi belastar alla dessa offer med en mening som ofta inte finns. För det kanske allra mest hjärtskärande med allt detta lidande är att så många av dessa miljoner dog på grund av fantasier, för ingenting; om de skylldes för något var dessa anklagelser i regel lika grundlösa som bödlarnas egna drömmar var fiktiva. Detta betyder dock inte att plågorna var meningslösa, utan bara att meningen med dem infinner sig först efteråt, i form av insikter som skall förhindra en upprepning.

Igen tror jag att livet på seklets ljusa sida skapat ett onaturligt stort avstånd till det skedda. Länge tänkte vi att det faktiskt var så, att katastroferna under århundradets första hälft bara var tillfälligheter, och att deras blotta monumentalitet skulle göra dem svåra att glömma och omöjliga att upprepa. Men nu vet vi tyvärr bättre. Vi har nyligen sett händelser som tvingar oss att undra om dessa stora tragedier kanske inte bara var temporära yttre störningar, utan kanske till del har samma rötter som våra påtagliga framsteg. Och vi kan nu också skåda betydande försök att föneka det som skett, en verksamhet som bara finner sin logiska fullbordan just i återupprepningen. Därför är det idag viktigare än någonsin att minnas.

Den här samlingen med texter är ett litet bidrag till den uppgiften. Jag är den förste att erkänna att valet av ämnen inte är präglat av någon större originalitet, men jag hoppas att deras angelägenhetsgrad i någon mån ursäktar detta. (Sedan tror jag också att denna brist till del kan uppvägas av att dessa stycken i mycket bygger på ny forskning, som kommit de senaste åren och som gjort bilden av 1900-talets stora katastrofer mer detaljrik men också mer komplicerad.) Det bör också påpekas att detta handlar om stoff som jag på grund av egen okunnighet bara kunnat närma närma mig i essäns form. Ordet essä betyder, som vi alla vet, ”försök”, och dessa stycken är det i ordets båda bemärkelser: det är skisser, skisser ytterst komna ur egna försök att förstå.

Somt av detta är nyskrivet, annat började en gång som texter i Expressen, Moderna Tider eller Populär Historia. Allt är omarbetat. För hjälp, påpekanden och kritik tackas härmed Torsten Ekbom, Allan Ellenius, Aleksandr Kan, Åsa Karlsson, Ola Larsmo, Staffan Skott och Henrik Ågren. Jag vill också rikta ett särskilt tack till Maria Burlin på förlaget, för hundgörat med att fiska fram många ytterligt svårtillgängliga bilder, till Martin Ek, för slitet med skisserna, och till Johan Öberg, som tog sig tid under mina olika exkursioner i Moskvas 30-tal. (Det är på sin plats att här också nämna Björn Nilsson, som dog förra året; han var den som en gång värvade mig till Expressens kultursida, och hans nyfikenhet sporrade min egen upptäckarlusta, samtidigt som hans stöd och uppskattning gjorde det lättare för denna min lusta att finna nya vägar.)

Jag skall inte dölja att tonen i dessa essäer ofta är mörk, och att de erbjuder läsning som bitvis är otäck. Dock tror jag att läsaren kan uthärda detta, åtminstone om hennes vilja att veta är starkare än hennes behov att bli kittlad under sina virtuella fotsulor – och det sistnämnda finns det ju redan så många som gör, om inte bra så i alla fall gärna. Enligt min åsikt försvarar det otäcka sin plats här, för tid efter annan är det nödvändigt att stirra detta som vi i brist på bättre kallar för ondska i synen. Avstånd till det förflutnas händelser uppstår nämligen inte enbart till följd av att tiden går och vi med den. Ibland kan även våra kunskaper lägga sig emellan.

Ta till exempel den ovan nämnda siffran på 183 miljoner döda. Besväret med fakta av det slaget är att de sin skenbara exakthet till trots är abstrakta. För att parafrasera Arthur Koestler, 183 är en meningsfull siffra för mig: den går att översätta till lika många platser eller ting eller ansikten; 183 miljoner däremot, det är bara ett ljud. Och när vi möter det förflutnas plågor är det alltför ofta i form av dessa ljudande abstraktioner. I en genomsnittlig historiebok blir ett helt folk till intet på en halvsida och en nation går under i en bisats. Och hålen som uppstått när abstraktionerna störtat genom vårt medvetande söker vi förgäves fylla med adjektiv: ”ohyggligt”, ”vidrigt”, ”barbariskt” etc. Problemet är bara att ju mer tiden går och avståndet växer, desto mer ”adjektiviserade” blir kunskaperna. De laddade orden markerar att det skedda visst var horribelt, men blir så småningom en ersättning för riktig insikt. Och sedan, när verkligheten skymts bakom en sky av siffror och värdeord, kan förnekelsens maskineri börja att bryta ned allt till en fin mäld som sakta rinner bort mellan våra fingrar.

Det är alltid på egen risk som vi glömmer.

Ensam i den bortre delen av Botaniska trädgården, en mulen junidag 1996 / P.E

One thought on “Brev från nollpunkten – Förord

Kommentarer inaktiverade.