Belägringen av Thorn 1658, skildrad av ett ögonvittne

Följande är ett utdrag ur Gabriel Kurcks levnadsminnen. (Originalet finns i Finska statsarkivet.) Kurck var en finlandssvensk som bland annat deltog i slutstriderna i Västpreussen, och följande är hans beskrivning av belägringen av Thorn 1658.

Den 2 Julii 1658, som var S. Mariae besökelse dag, under predikan och högmässan, då kom hela polska armeen med kongen i Polen jämte de österrikiska till klostret Podogurski och där sig inlogerade, det af mig under predikan gen. gouverneuren och riksråds excellencen gref Bengt Oxenstjerna (som i belägringen var) samt commenderande gen. majoren Bülow, notificerades, hvaruppå predikan af pastore slöts med psalm och välsignelsen. In mot aftonen lät konungen i Polen strax göra ett försök med 400 hästar jämte mousqueter på croupen att passera vid ett grund [i] Weichseln in på holmen eller campen, där skansen låg. Men [de] blefvo af våra ryttare ur staden och mousqueterare ur skansen represserade, och en ryttmästare af [de ] österrikiska [blef] fången med flera. Af våra blefvo ock några på platsen, i den uppkastade löpgrafven vid älfven. Blesserade blefvo capitainlieutenanten Malsar [samt] capitain Lillja af Smålands regemente, och en capitain Roor af dragonerna ihjälskjuten med åtskillige gemena.

Som vår herr commendant och generalmajor Bertil Hartvik von Bülow var icke allenast en gammal och i det tyska kriget väl förfaren öfverste och i många occasioner af batailler och belägringar goda prof gjort af ett stort förstånd och alla de qvaliteter, som ett perfect caput tillhörer, ty kallades alla officerare till commendanten med notification af fiendens annalkande och efter all apparance oss förestående belägring, påminnande alla i gemen och hvar och en isynnerhet dess devoir och trohet emot sin konung och fäderneslandet samt ett godt courage.

Sedan vordo alla posterna fördelta och hvar regements officerare på sin post förordnad med sina underhafvande officerare och gemena. Mig, som var major af gardet, blefvo 300 man med 2 capitainer och andra officerare till att commendera gifna, och fick [jag] min post i Altstadter dorn med tornet och dess batterie af 66 stycken, samt dess svingar och torn jämte Culms dorn med dess torn och stycken, med en capitains post. Detta var mig anförtrodt inom backskansen, utanför Altstadter dorn och de tornen, som öfverstelieutenanten Bäck med 500 man innehade, att honom secundera, när behöfdes (som sedan ock skedde).

Här uppå gick nu belägringen och attaquen på staden och fästningen rätt an. Vi belägrades på alla sidor af polackama och de österrikiska, ftulföljande fienden sina attaquer med batteriers upprättande och aprocher på alla orter. Strax i begynelsen satte vi eld på förstaden Mucken och den afbrände, och så på Stephans kyrkan, som utanför Culms dorn var. Mot hösten bestorma[de] fienden skansen vid stora bron men fick mycket hugg och blef afslagen med stor förlust af major Witte med 300 man. Översten Bertil Nilsson Skytte och jag blefvo en gång till ett utfall commenderade med 1,000 man; öfversten uppå tvänne batterier af cartover för Altstadter dom, och jag på aprocherna och ett förstärkt verk eller galerie vid Culms dorn; det Gudi ära lyckeligen aflopp. Öfversten bemäktigade sig batterierna med storm och förnaglade styckena, och fingo [de] alla officerare fångne. Jag gick uppå betäckta verken och aprocherna; satte dem i eld och bemäktigade mig aprocherna, körande fienden där ut, och fick 1 capitain: 2 lieutenanter och en hoper fångar in [i] staden och fästningen. Det skedde hvar natt nästan utfall, som ock så om dagen esomoftast af posterna.

Detta varade hela den sommaren och hösten, in i vintern. Hans excellence gref Bengt Oxenstjerna föll ock en gång ut med allt cavalerie igenom Altstadter dorn, hafvande en reserve af 1,000 mousqueterare, gjorde de österrikiske, som där sin post hade, stort afbräck, fick en öfverstelieutenant, 2 ryttmästare och 1 lieutenant med en hoper gemena tillfånga; dock blef ock en hoper på vår sida och major Meijer af Douglas’ regemente fångna. Sålunda skedde attaquer och utfall af båda parterna esomoftast.

Ändteligen resolverade fienden till att våga en general storm på alla verken den 19 Novembris; och ehuruväl den var general, så var dock den starkaste attaquen på verket utanför min post, som öfverstelieutenanten Limart bad [sic] uti commenderade sina Västgötar af 1,000 man för Altstadter tornet. Detta verket var så mycket svårare att defendera, som det intet af något annat verk flanqueras kunde, emedan det intet annat var än en 4 rokig skans, utan någon défense, allenast uti torra grafven med 2 hvalf kulor, där uti en 12 man i hvardera med en underofficerare voro commenderade, som strax af fien den blef afslagen. Den 19 Novembris, efter middagen, marcherade 2 regementen in i en stor skans, midt för vår post, af 12 cartover, där strax 3 röda fanor jämte en stor röd, som en blodfana, utur skansen hängdes, där uppå signalen gafs med 3 cartover på tornet och in i staden, hvaruppå af min post af Altstadter tornet svarades med svenska lösen och 2 skott; hvaruppå allt var stilla klockan 10 om natten.

Vid den tiden vid pass (emedan alla klockor uti varande belägring upphörde) kastades af fienden på alla poster en stor hop fyrkulor och granater jämväl in i staden; i detsamma lupo de till storms öfver allt, men blefvo Gudi lof manligen afslagna. Det vågades än vidare och continuerades med några stormar, men likväl fåfängt. Altstadter verket var dock hårdast af fienden ansatt, och med inskärande i vallen såvida kommet, att de upp till bröstvärnet kommo. Vid andra stormen, klockan 12 om natten, blef öfverstelieutenanten Bäck dödeligt blesserad; armen afskjuten, uti axeln med en mousquetkula träffad och med en half pique öfver hjärtat instött, dock vid lifvet upphissad ur verket på piquer. Då fick jag ordres att antaga dess post och att defendera verket. Steg så neder i Jesu namn och tog 200 af mitt manskap af Kongl. gardet med mig, fann ock en god del af västgötar och andra commenderade i skansen till 300 helbregda; och som fienden nästan allaredan bröstvärnet sig bemäktigat, ty fördelte jag mina i 3 delar; hvarje bataljon af 150 ungefär och commenderade af hvar sin capitain på flanquerna; och jag själf commenderade och anförde själfva corps de defense och gick så med resolution på fienden lös och med Guds hjälp slog honom neder af bröstvärnet första gången.

2 gången kommo de af tyska och kejserska löpande med stor resolution, samt stod då i 3 timmar ett starkt och skarpt fäktande på båda sidor, att det tämmeligen af officerare och gemena på vallen blef; och blef en stor del af mina officerare blesserade och döda, som ock jag med en pique igenom armen ränd. 3 [gången] i stormen fick jag 100 dragoner till succurs, hvilkas mousqueter voro för små i kalibern mot rätta mousquetkulorna, därföre jag strax lät qvartera dem till cartetscher och och sedan där med denna 3 stormen soutinerade, hvilken polackar och tyskar ihop syntes göra på verket med stenars och granaters kastande. Mig träffade en granat, tämmeligen stor, mellan båda benen, men Gudi lof utan skada; dock vardt jag med sten kastad på bröstet och armen, att jag tumlade af vallen in i verket. Gen. majoren och gref Bengt sågo mig i verket, dock afsides vara från själfva det hetaste, mente mig vara död; men, Gudi lof, [jag blef] dock vid lifvet, drack en god dryck vill och infann mig likväl igen i stormen på bröstvärnet. Denna combatten varade intill dagen emot, och klockan kunde vara 7 à 8 om morgonen, då vi intet mera sedan uträttade och [till] största delen voro blesserade och döda, så att vi intet mäktade soutinera vidare stormens häftighet.

Beordrade fördenskull generalmajoren mig att draga af och in i ett hörn mot Weichseln af verket, sätta mig med förtäckta luntor och låta man fienden komma i verket. Där med går gen. majoren upp i tornet af Altstadter dorn, i min post (ett artigt stratagema), fäller alla 6 styckena in i verket, laddade med carduser och schenat [sic] och kanonerade så på de inkommande polackarna och tyskarna, att de öfver hals och hufvud sig åter utur verket salverade och utkommo. Sedan kom åter generalmajoren till mig med ordres att draga mig af och lämna detta verket fienden, som icke honom heller till synnerlig fördel var; och satte [jag] mig in om en klapp, afskild med pallisader, klockan 8 a 9 om dagen, som var den 20 Novembris, sedan vi hela natten tämmeligen hett badat hade i en mörk natt och en skarp köld.

Fienden måste lämna, som sedan berättades, 2 st. öfverstar, 4 öfverstelieutenanter, 2 majorer, en hoper capitainer och andra officerare, förutan 1,500 gemena för detta verket allena. På vår sida voro döda in i verket 2 capitainer af Västgötarna, 1 capitain af skottarna och en lieutenant i platsen, capitainen af öfverstelieutenanten Zögens compagnie Masou, 6 lieutenanter och fänrikar, 24 underofficerare och 136 gemena. Bleserade voro: jag själf, capitain Sender af Västgötarna, 1 capitain gref Edensten af skottarna, alla lieutenanter och fänrikar och mästa delen af underofficerare och gemena. De fäktade alla med ett godt courage som rättskaffens soldater och sparade intet, hvarken sitt lif eller blod, för sin nådigste konung och fäderneslandet efter sin yttersta förmåga och underdåniga plikt, hvarföre vi ock af hans excellence gref Bengt Oxenstjerna och general majoren Bülow med ett väl meriteradt beröm för vårt ridderliga förhållande betackades.

Som min öfverste Zöge något före stormen på sitt verk i låret skjuten blef, måste han hålla sängen, och jag alltså regementet allena commendera, som mig och proponerades och af generalmajoren med de andra anböds att som generaladjutant hålla ordningen med commandot öfver alla öfverofficerare under varande belägring, det mig svårt nog ankom jämte commandot af gardet. Såsom nu en så långsam belägring ifrån Julii månad och nu in i Decembris varade, hvilket så väl fienden som oss utmattade, varande ock våra regementen af skörbjuggen och andra sjukdomar som ock i belägringen afgångna, ty blefvo vi igenom fransyska ambassadeurens förmedlande några gånger ansökte att accordera, det vi ock ändteligen oss till [att] resolvera måste, men dock intet oss till [att] resolvera ville, förr än fienden skulle tillåta oss att afsända en expres till Elbingen, till hans durchlaucht generalissimus hertig Adolph, med mundtlig och icke skriftlig relation om vårt tillstånd med mera; det oss ock efterläts.

Hans excellence gref Bengt och vår commendant Bülow med alla officerare valde för den skull min person att förskickas med denna commission till Elbingen, till hans durchlauchtighet med ordres att mundteligen berätta både allt det, som i varande belägring passerat, jämte vårt tillstånd nu för tiden, anhållande ock därjämte för allt om ordres af vårt vidare förhållande, offererande oss ock till yttersta man fästningen maintenera till kongl. maj:ts tjänst. Det blef ock å bägge sidor ett stillestånd beviljadt på 10 dagar, som jag skulle vara borta, ifrån den 1 Decembris till den 10 ejusdem, till klockan 6 om aftonen, inom hvilken tid jag åter skulle vara tillbaka och uti fästningen inkommen, då det åter upphöra skulle. Red fördenskull ur fästningen den 1 Decembris klockan 8 om morgonen, och hade med mig en vår trumpetare så ock en min dräng.