Belägringen av Riga

Den ryska huvudarmén sattes inte i rörelse nedför Düna förrän den 4 juli 1656, då tsaren äntligen anlänt till de väntande trupperna. Och först i mitten av månaden nådde den tunga massan av människor, djur, vagnar och artilleripjäser fram till Dünaburg, flodens lås. Om svenskarna trodde att armén skulle hejdas här blev de besvikna, för ryssarna lämnade bara efter sig en stark avdelning på en 8000 man och fortsatte sedan utan dröjsmål mot kusten. Även i de här krokarna fanns en svensk rytteristyrka, kommenderad av generalmajor Henrik von Thurn. Avdelningens 1500 kavallerister och 500 dragoner var dock löjligt underlägsna den ryska hären, vilken antogs räkna omkring 100000 man. Thurns styrka övergav alla tankar på att understödja besättningen i Dünaburg och retirerade istället långsamt nedför floden, hela tiden under småstrider med de ryska förtrupperna. Någon möjlighet att hejda den här flodvågen hade de givetvis inte. När den ryska armén i början av augusti nådde fram till nästa betydelsefulla fäste vid Düna, staden Kokenhusen, lämnades också denna och dess försvarare åt sitt väntande öde av Thurn och hans män – efter strider, sjukdomar och kommenderingar räknade de nu bara runt 700 ryttare. Den söndervittrande och demoraliserade svenska styrkan fortsatte så bakåt, bakåt, mot Riga, under ständiga sammanstötningar med sina förföljare.

För människorna som levde i Dünas dalgång blev den här reträtten till en ohygglig upplevelse. De la Gardie hade beordrat Thurns styrka att förhärja landet i syfte att göra det svårt för ryssarna att där vinna förnödenheter. Detta var också ett tämligen givet grepp i 1600-talets krigföring, även om det hade den lätt paradoxala effekten att människorna inte sällan led värre av de egna försvararnas aktioner än av angriparnas. Det som dock gjorde att detta under några sommarveckor utvecklades till en mänsklig katastrof av närmast gammaltestamentliga proportioner var att de ryska förbanden, uppenbarligen mer av instinkt än av plan, också härjade när de ryckte fram. Så först kom Thurns trötta och jagade män och satte elden i vad de kom åt. Och efteråt kom deras förföljare och brände upp det som till äventyrs blivit kvar. Inte blev det bättre av att anfallet träffade i skördetid: när mänskorna flytt till skogs lämnades deras grödor att ruttna på åkrarna.

Under tiden ökade ryssarna pressen på de inringade orterna Dünaburg och Kokenhusen. Dünaburg togs med storm i början av augusti. Tidigare anfall hade misslyckats, och försvararna hade i sitt trots satt upp erövrade ryska fanor på vallarna, men just den dagen utsatte belägrarna fästet för beskjutning med glödkulor, ett av skotten råkade sätta eld på höförrådet, och lågorna spred sig vidare till några hus. När soldater kallades ned från murarna för att hjälpa till i det brådstörtade släckningsarbetet, tog ryssarna påpassligt chansen och vällde in över de halvtomma vallarna. Hellre än att ge sig levande, kastade sig fästets kommendant med en fana i händerna in i den flammande elden. Den dagen blundade Gud i Dünaburg: samtliga manliga innevånare i den lilla staden massakrerades.

De 300 männen inne i Kokenhusen förde också en hopplös kamp. De måste ha vetat att de var förlorade. (Redan före inringningen hade kommendanten i ett brev till De la Gardie uttryckt sina tvivel på att det gick att försvara det förfallna fästet.) Ändå unnade de sig den grymma gesten att skjuta huvudet av den ryske trumpetare som skickats fram till murarna för att uppmana svenskarna att ge sig. Ryssarna svarade med en regelrätt belägring, vilket kan betraktas som ett slags bistert smicker om man betänker hur gravt underlägsna försvararna ändå var. Belägrarna rullade fram ett förvånande talrikt och grovt artilleri, och en storm av dånande, brummande, visslande projektiler började sakta mala ned både stad och murar. Sedan, tidigt på morgonen den 14 augusti, ställde de ryska stormkolonnerna upp. Tsaren hade utlovat en rubel till var person som deltog i anfallet samt tio rubel till den som först satte en fana uppe på stadens vallar. I två outhärdliga timmar härdade försvararna ut och avslog myllret av angripare – som alla bar en vit bindel om den vänstra armen, en igenkänningssignal som behövdes då närstrider alltid var notoriskt kaotiska. Men då ryssarna hela tiden kunde skicka nya, utvilade förband fram mot de rökiga och liköverströdda bräscherna kunde utgången bara bli en: de svenskar som ännu levde drog sig till slut bort mot stadens slott, som låg avsides uppe på en klippa. (I villervallan kom de heller aldrig åt eller glömde att antända den stora mina som förberetts inför detta ögonblick.) De lyckades också ta sig in och även stänga porten, men bara för att finna att mängder av beväpnade män med vita armbindlar redan hunnit klättra in på en annan punkt. Under den följande striden dödades samtliga försvarare. Den ende som togs till fånga var kommendanten, men han hade sårats svårt under gatloppet upp mot slottet och dog efter fyra timmar. Till de dödade hörde inte bara svenska soldater, utan också ett antal civila, däribland 15 kvinnor och 20 barn.

Sedan rullade tsarens armé tungt vidare, upp mot det oroligt väntande Riga. Det var mycket som stod på spel. Föll Riga var i praktiken Livland förlorat.

Den 19 augusti visade sig de första ryska trupperna ute på de flacka, buskiga sandkullar som bredde ut sig öster om staden. De började genast skärmytsla med en liten svensk ryttaravdelning som patrullerade området. En av dem som såg striden var Thurn, som genast red bort med 30 man för att förstärka de underlägsna svenskarna. De la Gardie och hans stab såg det hela på håll och insåg att Thurns mod var större än hans bedömningsförmåga. De använde både trumpetare och ordonnanser för att hejda den skenande rytteribefälhavaren och få honom att dra sig tillbaka. För sent. I spetsen för sin lilla trupp kastade sig Thurn över ryssarna, avfyrade sina pistoler och högg sedan in på dem med sin värja. Utgången var tämligen given. Den svenska avdelningen fann visserligen andrum att dra sig undan in mot Riga, men Thurns lilla styrka svaldes istället upp av ett vimmel av trampande hästhovar och höjda kroksablar. Av de 30 ryttarna återvände tre, och en av dem hade fjorton sår. Thurn var inte bland de överlevande. På natten skickade svenskarna ut en patrull för att undersöka stridsplatsen. De återfann och bärgade hans kropp. Den saknade huvud.

Under de följande dagarna skockades allt fler ryska förband runtom på de låga sandkullarna. Den 22 augusti inleddes anfallet.

Den ryska belägringen av Riga inleddes med ett spektakulärt svenskt missgrepp.

Mot bättre vetande och uppmaningar från sina militära rådgivare höll De la Gardie utanverken besatta. Det märktes dock tecken på att ryssarna inte skulle öppna belägringen med iakttagande av all tillbörlig långsamhet, utan att de istället förberedde en omedelbar stormning av de glest besatta vallarna. Detta gav De la Gardie kalla fötter, och han rusade iväg och drog igång en omedelbar utrymning av de med stor möda uppbyggda yttre befästningarna. I nattmörkret planade den hastiga och dåligt förberedda operationen snart ut i oreda, skräck och förvirring. Ett antal dyrbara kanoner glömdes kvar i villervallan, men än värre var att man inte fann tid att evakuera de stora förråd av proviant och foder som lagts upp ute i förstaden. Istället förstördes de, till ingen nytta, när de retirerande satte eld på bebyggelsen där. På grund av hasten i arbetet men också av hänsyn till det högljudda borgerskapet blev dock inte allt avbränt och när tsarens soldater nästa morgon ryckte fram över de tomma vallarna in i förstaden, fanns där fortfarande kvar en hel del hus och häckar som kunde tjäna dem som skydd. Ryssarna började genast gräva sig fram mot de breda stadsmurarna.

Attacken riktades mot två punkter. Sju regementen hackade sig fram mot det höga slottet, De la Gardies residens, som låg likt en egen miniatyrfästning i stadens västra utkant. Resten av infanteriet lade sina löpgravar mot den stora Jakobbastionen vid östra flodsidan. Deras pjäser samlades i fem batterier runtom i de tomma trädgårdarna och på de avbrända tomterna. Och med dem inledde de ett våldsamt bombardemang, inte bara av vallarna utan också av själva staden.

Himlen brast och ned singlade ett projektilregn som inte bara bestod av rundskott och granater utan även av stenar. Den ryska artilleriparken var nämligen förvånande modern: den innehöll inte bara grova kanoner och dito mörsare, utan också den tunnväggiga variant av mörsare som skulle bli känd under namnet pierrier. Dessa tingestar var särskilt gjorda för att skjuta sten med. En stor pierrier kunde innehålla så mycket sten som rymdes i två skottkärror, och de avlossades precis som mörsargranater i en starkt krökt bana högt upp i luften, bara för att dråsa ned 300 meter längre bort. De här molnen av nedsusande, knytnävsstora stenar hade ingen som helst effekt på fästningsvallar, men tack vare sin kraft – stenarna trängde lätt 15 cm ned i jorden – och tack vare sin massverkan var de ett hot för alla dem som hukade i skydd av parapeten, fästningsvallens krön. För en belägrande styrka hade de dessutom den fördelen att ammunitionen till en pierrier var så oförskämt billig, i motsats till mörsarnas dyra spränggranater, som även var omständliga att ladda och opålitliga att bruka.

Mörsargranater var ihåliga kulor av gjutjärn, som trampades fulla med krut inför avfyringen, varefter ett konformat tändrör av trä hamrades ned. Röret innehöll ett långsamt krut, och det tog ett noga uppmätt antal sekunder för det att brinna från toppen till botten av tändröret – i regel den tid som motsvarade ett skott på längsta håll. Efter det att en vattentät försegling av vax avlägsnats antändes tändröret; detta skedde ögonblicket före avfyringen, och målet var att den ivägseglande granaten skulle bringas att explodera i samma stund som den slog ned, eller möjligen strax före. Mörsarna – som i våra ögon mest påminner om gigantiska blomkrukor i järn – var för det mesta fixerade i en vinkel på 45 grader, vilket innebar att längden på skottet istället styrdes med hjälp av storleken på den krutladdning som användes för att slunga iväg projektilen. En riktigt erfaren artillerist som lärt sig avväga laddningen rätt kunde också lobba dessa brutaliteter med en förbluffande träffsäkerhet. (En mer långsam metod var att minska laddningen, i små steg, tills man låg rätt i längd.) Det stora problemet låg i tändrören. När skottvidden kortades skar man helt enkelt av ett stycke från träröret, men det säger sig självt att detta aldrig kunde bli någon vidare exakt vetenskap, så sena eller förtidiga explosioner var tämligen vanliga. På nästan alla bilder av belägringar går det också att se granater som detonerar högt uppe i luften, i imponerande men verkningslösa moln av eld och rök.

Det experimenterades en hel del med artilleristiska uppfinningar under 1600-talet, och något senare gjorde sig en tysk biskop namn som uppfinnare av en ovanligt otäck mörsarprojektil kallad carcasse. Den var en ihålig sak formad som ett enormt ekollon, fylld med krut, svavel, salpeter och beck och särskilt avsedd att orsaka bränder. (Den var också bestyckad med batterier av handgranater och laddade pistolpipor, som hoppeligen skulle avskräcka dem som försökte släcka den gnistsprutande elden.) Detta dyra och ballistiskt lynniga ting gjorde dock aldrig någon större succé, helt enkelt för att de flesta fältherrar fortsatte att använda glödgade järnkulor när de ansåg sig behöva brandprojektiler. Dessa glödkulor var i sig rätt billiga, och metoden krävde föga mer än en gallerförsedd brasa och ett par ordentliga tänger. Som redan visats, bland annat vid Dünaburg, kunde skotten vara farligt effektiva mot trähus: de snabba, rödglödgade projektilerna borrade sig inte sällan djupt in i bjälklag och väggstockar och orsakade då pyrande bränder som kunde vara mycket svårsläckta.

En sentida läsare som överväger all denna artilleristiska uppfinningsrikedom kan dock behöva påminna sig att den för det mesta resulterade i rena terrorvapen, avsedda att sprida död och skräck bland civilbefolkningen i en belägrad stad. Detta är en av de punkter där det våldsamma 1600-talet berör det våldsamma 1900-talet. Belägrande soldater kunde i sina sönderskjutna löpgravar ställas inför plågor och påfrestningar som låg nära dem som senare skulle drabba första världskrigets skyttegravskämpar. Samtidigt kunde befolkningen i en belägrad stad utsättas för artillerianfall som i syfte, intensitet och fasor påminde om andra världskrigets bombflygsterror. Precis som knappt trehundra år senare var idén att bryta civilisternas motståndsvilja.

De vanliga männen, kvinnorna och barnen släpptes inte upp på vallarna, så för dem var det här bombardemanget i bästa fall en tapet av ljud. Där ljöd de hårda, rappa smällarna från de långhalsade kanonerna, följt av de korta, dämpade dunsarna från deras rundskott när de antingen gjorde sina obligatoriska studsar på platta marken eller rammade rakt in i något stycke vall eller byggnad. Där hördes de mer dova knallarna från en mörsare eller en pierrier, i det sistnämnda fallet följt av smattret från nedfallande stenar, i det förstnämnda av det öronbedövande dånet från en exploderande granat, inte sällan föregått av det kraschande rivljud som uppstod när projektilen slog in genom taket på en byggnad eller grenverket på ett träd – och sekunderna efteråt: det dröjande klirret, klappret och rasslet från krossat glas, nedfallande takpannor och kringflygande trästycken.

Från den 23 augusti blev de här ljuden till vardag för Rigas befolkning. Mullret kunde höras många mil bort. Bombardemanget pågick nämligen dag ut och dag in, både under dygnets ljusa timmar och under natten. En särskilt svår dag, den 3 oktober, träffades staden av runt 1700 skott. Och av de allra tyngsta granaterna och eldkulorna, med en vikt på uppåt 85 kilo, kunde man efter sex veckors belägring räkna 1875 nedslag. Dessa projektiler var givetvis de mest fruktade. Den stora S:t Petri-kyrkan låg rätt nära stadsvallarna, och i början av belägringen drev exploderande granater både prelat och besökare på flykten mitt under en pågående högmässa, och under tre veckor kunde inga fler gudstjänster hållas där. Många av de största och finaste husen i Rigas gamla stad träffades, och skadorna var stora på bland annat Jacobgatan, Sandgatan och Peitowgatan. Ibland kunde en enda projektil skära rakt igenom alla våningsplan, på sin väg dräpa mellan fem och tio män, kvinnor och barn, för att till sist explodera nere i källaren. En granat damp in i ett hus som tillhörde en Peter Weichmann, sprängde både fönster och inredning till småbitar och dödade en pojke som satt och läste en bok. En annan flög in genom fönstret till ett rum där en rad adelskvinnor samlats, exploderade, slog ihjäl två av dem och slet alla armbanden av en tredje. De detonerade också ute på gator och torg, och efterlämnade ibland förfärliga scener: människor och djur avklippta på mitten eller styckade i ett antal stora delar eller förvandlade till blott kletiga fragment av muskler, senor, ben och brosk. (Allt som allt beräknas över 100 människor ha dödats.) Kraften i explosionerna antyds av det faktum att efter det att en granat slagit ned på Johannisgatan visade sig en stor oxe vara försvunnen. När ägarinnan, en fru Meyerschen, började leta, återfann hon dock halva kadavret liggande på granngårdens tak; resten, inklusive inälvorna, hittades först långt senare, hängande i träd eller uppe på hus längre bort. Ändå ledde brister i granaternas gjutning, laddning och tändrör till att människor undkom en säker död. En man satt i sin kammare när en projektil detonerade mellan hans ben, men trots att han kastades högt upp i luften klarade han sig utan större skador. En liten gosse låg och sov när en granat slog ned och slängde upp honom till det ovanstående våningsplanet; han återfanns oskadd.

För Rigaborgarna verkade den här mardrömmen inte ha någon ände, men de mer erfarna soldaterna uppe på vallarna kunde snart märka att den ryska belägringen var bedriven med mer energi än skicklighet. De olika batterierna sköt utan samordning och till synes planlöst. Elden flyttades än hit och än dit. Ibland hamrade man på vallarna, ibland på tornen, ibland på staden, ibland lite på alla tre. Ryssarna grävde visserligen med stor iver i förstadsträdgårdarnas sandjord, men löp- och skyttegravar drogs på ett slingrande och iögonenfallande oskickligt vis. (Och svarselden från murarna och från slottet var träffsäker och stark: fram till i början av oktober hade de svenska kanonjärerna avlossat inte mindre än 23000 skott.) Det allvarligaste var nog att ryssarna inte gjorde några riktiga försök att inta de stora skansar som låg på andra sidan Düna och som kontrollerade flodfarten. Detta innebar att Riga aldrig blev avskuret från omvärlden, att en del folk kunde evakueras – bland annat kunde De la Gardie skicka iväg sin hustru till Stockholm, samtidigt som de mest framstående borgarna sände sina fruar till Lübeck – och att ammunition, förnödenheter och friska soldater kunde skeppas in från hamnar i Sverige och Tyskland. Någon brist på föda uppstod därför aldrig. Problemet med bristen på djurfoder löstes också på ett radikalt vis: rytteriets hästar drevs ned till hamnen där de alla dränktes.

Försvararna kunde till sin lättnad också notera att tsarens armé inte var fullt så stor som det först antagits. Hären som belägrade Riga bestod av en brokig blandning av donkosacker, streltser, frivilliga, bojarer, värvade polacker samt tyska och skotska legoknektar, vars sammanlagda stridsstyrka i september bestod av runt 35000 man – alls ingen oansenlig makt, men långt ifrån de 120000 som det först talades om. (Siffran 100000 kan möjligen ha gällt samtliga personer som befann sig i armén, både soldater och civilister, ständigt åtföljande och ständigt talrika.) Dessutom minskade styrkan, långsamt men säkert, dels till följd av deserteringar, dels på grund av att en pestepidemi brutit ut i den ryska arméns stora och smutsiga fältläger bortom sandkullarna.

Försvararna inne i Riga följde också regelboken och störde de ryska belägringsarbetena med talrika utfall och räder: arbetsfolk höggs ned, båtar brändes upp, kanoner förnaglades, förråd förstördes, boskap erövrades. Ryssarna pressade ändå vidare, tappert eller envist, och gjorde också min av att gå till generalstorm. En dag blåste en trumpetare an, och en rysk överste uppenbarade sig framför en av de skottärriga bastionerna. Han släpptes in och överlämnade ett brev, där försvararna i hotfulla ordalag uppmanades att kapitulera. Antingen för att visa på en smula god vilja eller för att understryka allvaret i situationen, överlämnade han också ett rött sammetsskrin som gåva. När svenskarna öppnade det fann de von Thurns ruttnande huvud.

Framåt slutet av september kunde försvararna märka att den ryska elden sakta glesnade ut och att ådernätet av löp- och skyttegravar slutat att växa ute i förstaden. Ute på Düna sågs skepp försvinna bort, lastade med stora pjäser. Ryssarna höll på att dra sig ur.

På morgonen den 2 oktober 1656 utfördes därför ett storstilat utfall mot de ryska belägringsverken på den östra flodsidan. De skaror av uppbådade Rigaborgare som deltog utmärkte sig i striden genom sin ovanliga disciplin, detta i motsats till de reguljära soldaterna, som började jaga efter byte vid första bästa tillfälle. (Tolv av dem lämnades också kvar av misstag när utfallsstyrkan drog sig tillbaka igen.) De närmsta löpgravarna rensades, ett stort ammunitionsförråd sprängdes, 17 fanor togs tillsammans med ett antal fångar – däribland en svårt sårad rysk överste, som bad att få en sup brännvin och sedan dog.

Då hade tsaren redan lämnat platsen. Misslyckandet skyllde han på förräderi från bojarerna, på dåliga råd från svärfadern, på en felberäkning av djupet på Rigas vallgrav, på att kosackerna hade gjort uppror – vilket inte var sant –, på att tatarerna angripit Ryssland – också fel –, att en stor svensk undsättningsarmé var på väg – även det i bästa fall en missuppfattning –, han talade om ett illavarslande omen – en ikon med S:t Nikolaus hade krossats av en svensk kanonkula – och att han plågats av upprepade mardrömmar. Det verkliga skälet syns ha varit enklare. Många furstar hade under 1600-talet upptäckt att det var betydligt lättare att skapa en stor armé än att livnära den. Och under trettioåriga kriget hade mångfaldigt fler härar besegrats av bristande försörjning än av fiendetrupper. Tsarens folkrika här hade inte bara fått rycka in i ett ödelagt land, den hade själv bidragit till förödelsen och på så sätt ökat de egna underhållsproblemen. Sedan hade pesten kommit som sten på börda. Under de sex veckor som gått sedan slutet av augusti hade uppåt 14000 ryska soldater dött som hundar sin kos, nästan samtliga till följd av svält och sjukdomar.

De följande dagarna utsattes Riga för en rasande beskjutning; det ryska artilleriet försökte skjuta slut på sin ammunition. Den 5 oktober kunde soldaterna uppe på vallarna se hur ryssarna satte eld på sitt avlägsna läger och de kojor och batteriplatser som de byggt i förorterna. Sedan marscherade de bort, i stor hast. (De la Gardie, som vacklat betänkligt i tillförsikt under de sex veckornas strider, och som också skadats lätt då en kruttunna i närheten av honom exploderat, återvann strax både sin jämvikt och sin berömda formuleringsförmåga och avfärdade den ryska belägringen som »en hederlig arrest«.) När svenska styrkor försiktigt letade sig ut ur Riga in i de rykande ställningarna hittade de övergivna artilleripjäser, förråd, redskap samt hundratals sönderslagna musköter och karbiner. Vid strandbrinken låg tomma båtar drivande. Två mil utanför staden återfanns två av ryssarnas allra största kanoner nedgrävda, några andra hade bara vräkts ned i ett vattendrag. Överallt sågs alla de banala spån och spillror som varje stort nederlag lämnar efter sig, rester av en nyss så stolt armé som förötts av en furstes övermod och den outhärdliga tyngden från den egna massan. Medan många monarker i väst långsamt, med hjälp av allt mer smorda och snabbsnurrande statsapparater, nu höll på att överbrygga den urgamla avgrunden mellan vad härskarna ville göra och vad de kunde göra, var det här gapet ännu iögonenfallande stort för de styrande i Kreml. Än så länge. Men samtidigt hade inmarschen visat att svenskarnas mångomskrutna krafter till dels var sken, att deras rykte som oövervinnerliga var bländverk. Att anfallet sedan misslyckats berodde inte så mycket på att det svenska försvaret var för starkt som på att de ryska angriparna var för svaga.