Att vinna sig en greves hatt

Under tiden som Sverige riste av hungersnöd och upprorsbuller befann sig Erik Jönsson i Tyskland. Han hade bland annat hunnit med att än en gång stöta ihop med Karl Gustavs och hans stora svit, som framåt slutet av sommaren 1650 befann sig på långsam färd till Stockholm och riksdagen. Deras närmaste resmål var staden Nienburg, där hertigen av Braunschweig ställde till med en stor bankett till pfalzgrevens ära, och Erik följde med dem dit. Tack vare att Mardefelt ”recommenderat” honom till Lorenz van der Linde, Karl Gustafs fruntimmersjagande vän, fick Erik möjlighet att ta del av den utsökta taffeln. Detta var säkerligen en mindre personlig triumf för den unge Erik Jönsson.

Festerna hade en stor betydelse i 1600-talets samhälle. Arbetet tog inte lika mycket tid under denna epok som nu, och hade inte heller det stora existensiell värde som det har för oss i dag. Festen – och även leken – var av långt större betydelse i en människas sociala liv: den var ett av de viktigaste medel som fanns för svetsa samman en grupp, knyta nya band och idka umgänge. De som hade råd lade därför ned enorma summor på gästabud, som i sitt överflöd speglade både seklets njutningslystnad och dess stora förtjusning i lyx. Då lät man middagsborden försvinna under ett formligt vattenfall av rätter och serveringsfat. Enorma fat med stekar dök upp och kånkades efter ett tag ut igen, orörda; märkligt formade bakverk eller uppstoppade svanar seglade fram genom luften; gigantiska pyramider med frukt lyftes in på borden med största svårighet – allt till tonerna av violiner, oboe och trumpet – eller gjorde tumultariskt haveri redan i dörröppningen. Maten bars fram i omgångar, i enlighet med den serveringsideologi som kallades ”à la française”. Varje omgång bestod av en rad tämligen likartade rätter som ställdes fram på en gång, lite granna som i ett modernt smörgåsbord: först en omgång fiskrätter, sedan pastejer följt av fågel och stekar, etcetera. Varje omgång kunde räkna upp till trettio eller fyrtio olika rätter, och när sedan en dylik gastronomisk tidvattenvåg slagit ned i de församlades svalg kom en liten paus, varpå nästa bröt fram över borden i en brokig sky av uppassare och munskänkar. Ett exempel på en dylik meny möter oss i ett samtida svenskt teaterstycke:

Mat beställa skall du på bästa sättet,
allt till en 40 eller 50 rätter.
Av vilde skall du beställa in
av råddjur samt hjortar och hin,
av älgar, renar och harar med,
så mycket behöves; hör du det?
Får, oxar och kalvar jag glömde,
men du vet, de äre själve dömde.
Allehanda slags fåglar, som nämnas kan,
dem man plägar äta i vårt land:
orrar, järpar, duvor och tjädrar,
änder och svanar med vita fjädrar,
kransfåglar, bofinkar, steglitser med,
åkerhöns och starar; förgät icke det!
Av hemtame fåglar skall du ihjäl slå
gäss, höns och allt det du kan få.
Du skall och köpa feta kapuner,
phasanter, ankor och kalkuner.
Fiskar skall du köpa ock så
de färskaste och skönaste, du kan få.
Karpar, lax, ål och smirling,
mal, gäddor, simpor och grönling,
färsk torsk, flunder och färsk sill,
helleflundror och vitling jag hava vill,
braxen, gös, sik och stör
och sådan, som jag plägar äta för.

En festmiddag av denna kaliber kunde ibland erbjuda en 150 till 200 olika rätter och var ett sannskyldigt fyrverkeri av olika aromer och smaker där salt och sött, surt och beskt flög om vartannat.

Så här såg det ut när överklassen hade sina stora, smått orgiastiska festmåltider. Vissa, som till exempel den matglade Karl Gustav, höll en vacker taffel även i vardagslag. Under den här tiden avåts det på hans öländska gods två stora måltider per dag, som var och en bestod av 24 olika rätter och som sköljdes ned med cirka 70 centiliter vin per person och sittning – pfalzgreven hade rykte att vara svår på alkohol och hans slott rymde också en vinreserv på inte mindre än 16 473 liter. Kökspersonalen som beredde maten fick nöja sig med 10 rätter per dag, vilket inte heller var vidare dåligt. Det var dock bara den allra översta klicken som kunde leva på det här viset, för annars var det en betydande skillnad på det som man åt till fest och det som man åt till vardags – och det gällde både för bönder och adelsmän. I vardagslag var det en självklarhet att man inte skulle slösa med föda utan istället söka ta tillvara allt som kunde gå att äta. Även de adelsmän som inte tillhörde aristokratin kunde äta enkelt: en av Kristinas hovmän, den unge Johan Ekeblad, levde stundtals på en tämligen enkel diet som vid ett tillfälle bestod av kål och filbunke, en annan gång av vilda bär och nyfångade kräftor. Bland de breda folklagren var kosthållet ofta lika monotont som det var smaklöst. Man åt soppa, välling, gröt, ärtor, kål, rovor, jäst mjölk, ettersalt smör, skogsbär samt givetvis fisk, mängder av fisk i antingen torkad, rökt eller saltad form. (Färsk mat var över huvud taget ganska ovanligt.) Torrt, mörkt bröd utgjorde en annan viktig del i kosthållet: det bakades kanske varannan månad, var gjort av råg eller korn och var i bästa fall smaksatt med vört eller fänkål – ljust, mjukt bröd ansågs, liksom frukt och färskt kött, vara något av en lyxartikel mest avsett för herrskapsfolk. Till detta drack alla, även barnen, öl och detta icke sällan i kopiösa mängder.

Den vida kulinariska klassklyfta som fanns mellan hög och låg var absolut vad gällde mängder och råvaror men relativ vad gällde smak. Under denna tid började nämligen adeln i Europa ta till sig en del folkliga bruk, som till exempel vanan att steka i smör och att bruka olika inhemska bär och svampar i köket. Under de föregående seklerna hade särskilt överklassen använt mängder med orientaliska kryddor i sin matlagning. Detta berodde inte bara på att man behövde dölja den skämda smak som lätt uppstod på grund av brist på svala förvaringsutrymmen: kryddor var också en kostsam lyx att skryta med – ett tag såldes exempelvis peppar per korn – och särskilt populära var svindyra ämnen som saffran, som dessutom gav rätten en klar och stark färg. Även under 1600-talet var man förtjust i färgad mat men detta bruk gav långsamt vika. Istället började man särskilt ute på kontinenten betona det viktiga i att förstärka matens egen naturliga smak. Som ett led i den vågen började de kockar som betjänade de högre stånden använda sådana folkliga kryddor och örter som tidigare befnysts som vulgära, som till exempel vitlök, basilika, timjan, gräslök och dragon. För att uppnå detta ideal av ”naturlighet” började de också koka de olika ingredienserna i en rätt för sig och servera kött utan sås. Att smaken i sig förändrades i den här riktningen visas också av att man började undvika allt för branta blandningar av sött och salt och att det sura blev allt mindre populärt.

Även sättet man åt på kom att förändras under 1600-talet. På många fält gick det att se en rörelse mot ökad civilisering och förfinade vanor och detta var särskilt tydligt vid de finare middagsborden. Under medeltiden hade folk tagit mat från serveringsfaten med hjälp av sina händer, delat kniv och sked med sin granne, sörplat soppa från gemensamma skålar och druckit från en och samma bägare när denna gått runt bordet. Denna otvunga närhet till andra människor och deras kroppar började nu att brytas upp. De som arrangerade festmåltider började att förse varje gäst med en egen tallrik, ett eget glas och egna bestick. När den manérdigre Magnus Gabriel De la Gardie efter sin franska ambassad 1646 ställde till med en middag då var gäst fann sig bestyckad med egen gaffel, kniv och sked, ansågs det också vara lyx av allra yppersta märke. (Gaffeln var en nyhet. Den var större och klumpigare än sin nutida släkting och användes också på ett något annorlunda vis. Den blev inte riktigt accepterad bland överklassen förrän framåt slutet av seklet. Vanligt folk använde den överhuvud taget inte.) De här mer raffinerade bordsvanorna var inte bara ännu en sten i den mur av blygsel och skam som börjat att byggas upp runt individen och hennes kropp. Inte heller handlar det enbart om en eftergift till tidens ökade känslighet för smuts och stank – en känslighet som var paradoxal, för människornas hygien var i regel sämre under 1600-talet än under medeltiden. Förfiningen var liksom överdådet i hög grad en fråga om klass. Sedan 1500-talet var det gängse att författare av böcker om vett och etikett använde bönders vanor som exempel på hur det inte skulle gå till. Det var helt enkelt så att något var korrekt så länge som fina personer gjorde så, medan vanligt folks manér på ett automatiskt vis kasserades som något plumpt och pinsamt. Tidigare hade eliten och bönderna haft en kontakt som var lika stadig som den var nära och överklassen deltog ofta i den folkliga kulturens olika yttringar, som till exempel fester och karnevaler. Nu hade eliten, det bildade fåtalet, börjat att dra sig undan. De dyra besticken och de förfinade bordssederna fungerade här som ännu ett sätt att avgränsa sig mot kreti och pleti. (En vanlig bondefamilj njöt all sin mat ur ett gemensamt fat och hade möjligen var sin träsked att äta med.) Och festen som sådan var ett tillfälle för den som ville förvärva vänner, öka sin ära och befästa nya hierarkier, en händelse fylld av

guldbroderade och galonerade dräkter, ädla stenar, eldhärdar och bloss, trängsel av vagnar, gatularm, tända facklor, folkstockningar och överkörningar, kort sagt kaos och förvirring, frågor utan svar, komplimanger som aldrig nådde sin adressat, artighet utan en aning om mot vem, fötter intrasslade i släpen…

Dessa fina fester blev också allt mer skiktade. Förutom de som satt och åt vid borden fanns där alltid en rad åskådare, och då avses inte i första hand de grupper av fattigt folk som i regel flockades utanför fönstren i hopp att ta del av utkastad konfekt eller njuta resterna, utan istället de som släpptes in i festsalen för att stå längs väggarna – tillsammans med de ständigt närvarande hundarna – och titta på när de finare gästerna åt och drack. Även de som satt till bords behandlades olika. Folk av lägre status blev serverad annan mat och dryck än de som befann sig högre upp på rangskalan. Vid en middag för ett portugisiskt sändebud som avåts i Stockholm 1641 fick gesanten själv 32 rätter medan mer gement folk endast fick sex. Det pågick också en utveckling under detta sekel som gick bort från en medeltida typ av öppna, bullriga och brokiga banketter, där stora skaror med vanligt folk deltog – det gav stor prestige att samla stora mängder med människor kring sig – mot en typ av alltmer slutna och strikta tillställningar, där det viktigaste var att leva upp till elitens mer förfinade krav och att visa upp sin upphöjda exklusivitet.

I en tid då det var allt svårare för vanliga människor att vinna tillträde till de stora banketterna blev det också alltmer värt att faktiskt göra det. Att ha varit med vid någon stor fest eller bankett var något som man skröt med. Det är därför vi kan anta att det var en stor personlig seger för Erik Jönsson när han av Lorenz van der Linde bjöds att sitta med vid banketten i Nienburg. Något har uppenbarligen hänt. På våren 1642 ställde sig den tonårige Erik, då en fattig betjänt med enkelt ursprung som dvaldes längst ned i hierarkin, klart skeptisk till den feodala ståten – då i form av Johan Oxenstiernas pompösa kringflackande i Pommern. Drygt åtta år senare har han faktiskt börjat stiga uppåt i graderna: Erik var nu inte längre någons privata passopp, utan istället konduktör i fortifikationen, en av drottningens män, en liten men väl snurrande kugge i den svenska stormaktens stora maskin. Några kritiska kommentarer till all glitter och ståt står inte längre att finna i hans dagbok. Det ligger nära till hands att tolka detta som uttryck för en förändrad inställning hos Erik själv. Han har börjat att få smaka något litet från de köttgrytor som han tidigare bara anat i form av retande dofter. Han är alls inte okritisk till den maktstinna aristokratin och deras uppsjö av privilegier, men hans skepsis är nog blandad med en viss motvillig förtjusning i deras makt och grandiost heroiska formvärld, deras storslagna gester och sätt att leva. Den där stolen vid bankettbordet i Nienburg står som en symbol för hur han, klättraren och karriäristen Erik Jönsson, sakta har lockats att bli till ett med den bestående ordningen.

*

Året 1650 innebar slutet på Eriks tjänst som drottningens konduktör i Demmin. Samtidigt som den politiska krisen gick mot sin höjdpunkt i Sverige sammanstrålade en rad höga svenska potentater på slottet Bremerförde – en kolossal, fästningsliknande pjäs i nordvästra Tyskland som bland annat hade flera stora trädgårdsanläggningar, eget zoo samt egen hamn för flodbåtar. Där befann sig då slottets nyblivne ägare, Karl Gustav Wrangel, samt Karl Gustaf, Eriks gamle husbonde Rehnskiöld samt hans nye dito, Mardefelt. Rehnskiöld hade blivit gjord till kammarpresident i Pommern, ett kliv uppåt i karriär som utan tvekan underlättats av att hans patron Wrangel sedan 1648 var satt att styra den nya svenska provinsen som generalguvernör. Där fanns också Erik, som kommit dit tillsammans med pfalzgrevens stora följe.

Vid det här laget hade det mesta av fem miljoner riksdaler som Sverige blivit tillerkända i den Westfaliska freden blivit både utbetalda, insamlade och till yttermera visso också spenderade. Många tyskar hade blivit chockade när de fick vetskap om summans storlek, men deras fredslängtan var större än deras förvåning och med anmärkningsvärd fart hade de lyckats att skrapa samman pengarna – bland annat med hjälp av lån tagna av olika tyska och schweiziska bankirer. Vid denna tidpunkt återstod bara runt 150 000 riksdaler kvar att utkräva. Både Karl Gustaf och Rehnskiölds släkting Johan Adler Salvius hade assignationer – utbetalningsorder – på 97 000, som skulle erläggas av kretsarna nere kring Rhen och Schwaben. Det var tänkt att dessa skulder skulle drivas in av den svenske residenten i Frankfurt am Main, Georg von Snoilsky, en tysk i svensk tjänst, men det ansågs lämpligt att ge honom hjälp i detta grannlaga inkassoarbete. Denna någon blev Erik Jönssson. Mardefelt godkände att man gjorde om Erik till svensk agent, varefter Rehnskiöld satte assignationerna, ett respass och instruktioner i Eriks händer och sände iväg honom i riktning Frankfurt am Main.

Själva sysslan var allt annat än ärorik och inte heller särdeles rolig. I ett av kriget förhärjat Tyskland skulle han verka som inkassoman åt några höga svenska koryféer. Det var ett göra som varken låg i linje med hans militära intressen eller hans konstnärliga svärmerier, och inte heller gav uppgiften som agent någon större möjlighet att förverkliga de resedrömmar han närde. Något egentligt val hade han inte. Han var Rehnskiölds och Mardefeldt klient. Som sådan borde han göra som de önskade och dessutom skatta sig lycklig att han inte blev gjord till ännu en trasig rock bland alla andra i de demobiliserades stora proletariat. Dessutom vore det oklokt att tacka nej till detta uppdrag. Det gick faktiskt att se som en tjänst utförd åt Karl Gustav. Den stol som Lorentz van der Linde ordnade till Erik i Nienburg är ett tecken bland flera på att den unge mannen, med hjälp av Marderfelt och Rehnskiöld, kommit att knytas an till det lösliga men stora nät av klienter som fanns flockat runt pfalzgreven, och som skulle få stor betydelse när denne väl uppstigit på den svenska tronen – när det nu kunde tänkas ske. Erik gjorde dock ett litet försök att slingra sig av kroken: strax innan han reste skrev han en underdånig böneskrift till den höge herre som han gärna ville se som sin nye patron, Karl Gustaf. Erik lade ned stor tid och möda på sin supplik, som blev något av ett kalligrafiskt konstverk, fyllt med formuleringar minst lika snirkliga som bokstäverna. I brevet berättade han om sina tre och ett halvt år i Mardefelts tjänst, då han lärt sig att någorlunda behärska befästningskonstens elementa. För att utbilda sig vidare ville han nu resa ut och ”bese främmande kungariken och länder”, men tyvärr saknade han medel till detta, varför han nu hoppades att den nådige och frikostige greven ville hjälpa honom med detta, samtidigt som han också lovade denne sin eviga trohet. Något omedelbart svar fick han dock inte och Erik fick därför snällt packa sig söderut.

”Den 16 september kom jag till den sköna och lustiga riksstaden Frankfurt am Main,” skriver han i dagboken, ”varest jag fann residenten Snoilsky och överlevererade honom mine kreditiv, begynnandes solicitera betalning”. Även om själva sysslan var mindre roande kunde Erik vara glad över att han sänts till just denna stad. Frankfurt am Main var vid sidan av Hamburg och Leipzig ett av det tyska rikets kommersiella och kulturella centrum. Den fria riksstaden var protestantisk men ändå trogen kejsaren, och frånsett en del strider och svensk ockupation under tidigt 1630-tal hade kriget gått staden förbi. Medan en rad andra stora tyska städer, som Augsburg, Nürnberg, Köln och Aachen, hade klara problem att komma på fötter igen efter fredsslutet, hade Frankfurt am Main presterat en rask återhämtning. Staden njöt också förmånen av att ha ett stort, bördigt och tämligen orört omland. Till yttermera visso utgjorde orten en viktig länk i handeln mellan öst och väst, hade en gammal och väl fungerande börs, ett starkt finansväsen och två årliga mässor som i mars och september drog till sig köpmän från hela Europa. Enmastade skutor och pråmar strömmade i mängder till staden längs Rhen och Main, och lossade sin last i någon av många små hamnar. Handeln och kulturlivet hade gynnats av stadens långa historia av neutralitet och religiös tolerans. Sedan 1500-talet hade Frankfurt am Main lockat till sig människor som flydde undan trosförföljelse: reformerta flyktingar från Nederländerna hade gjort mycket för att stärka näringslivet och staden hade också en betydande judisk koloni. (Den hade varit större förr, men många av de sistnämnda hade blivit utslängda under ett uppror i staden som börjat 1612. Då hade missnöjda stadsbor under ledning av sockerbagaren Vincent Fettmilch gått till attack mot stadens tröga och högborgerliga styresmän och rest krav på ett mer demokratisk styre, samt plundrat och förstört ortens stora judiska ghetto – ett exempel på hur folkliga revolter kunde råka i sken och drabba personer och grupper som ett omilt öde, hysteri och fördomar utnämnt till syndabockar.) Mångfalden av kyrkor, fem katolska och tio protestantiska, visade att de olika trosriktningarna kunde leva ihop, samtidigt som den katedralens utsmyckningar i guld bar vittne om deras rikedom. (En svensk besökare var särskilt imponerad av ett av dess urverk: ”när klockan skulle slå så stod en [konst]gjorder karl som höll hammaren och slog till”.) Som många ekonomiskt framgångsrika orter hade den en kosmopolitisk färgning, och nu efter krigsslutet hade det franska inflytandet börjat att bli särskilt påtagligt – Frankrike hade nu övertagit Spaniens gamla position som Europas ledande makt.

Det vore fel att säga att Erik Jönsson kastade sig in i sitt nya arbete med någon större hänryckning, men den eventuella bristen på entusiasm lät han dock uppvägas av sin sedvanliga flit. Uppgiften var dock svår och inte särskilt angenäm och drog snart ut på tiden. Månaderna gick, både Rehnskiöld och Mardefelt pockade på med krav på pengar, och då och då kunde också Erik hörsamma deras pekuniära morranden och sända iväg en liten slant per växel till Hamburg. (Hur sakta arbetet ändå fortskred visas av att han vid slutet av 1650 inte lyckats kräva in mer än ”någre tusen riksdaler”.)

Erik verkar dock ha kommit till Frankfurt am Main med den fasta förvissningen att inte låta tiden som inkassoman förnötas till ingen nytta. Han hade ju hellre velat resa på studier utomlands, men kommenderingen hade den stora fördelen då den gav honom en myckenhet fri tid att bruka efter eget skön. Han lät dock icke kommenderingen plana ut i ett stilla lättingsliv eller mutter över världens orättvisa fason, utan sökte istället att bruka den till det bästa.

I första hand ville han skaffa sig en högre utbildning i befästningskonst, ett beslut som både Rehnskiöld och i synnerhet Mardefelt gärna uppmuntrade – den sistnämnde hyste trots de fredstida neddragningarna vissa förhoppningar om att återfå den lovande Erik i sin egen tjänst. Det var inget större problem att finna en lämplig lärare, för i Frankfurt am Main bodde vid denna tid ”den förnäme ingenjören Georg Andreas Böckler”. Erik kände honom från två undervisningsböcker i byggnadskonst, ”Architectura Militaris” och ”Architectura Civilis”, som denne låtit gå av trycket ett par år tidigare. En kontakt med denne ledde i början av oktober 1650 till ett erbjudande om att bli hans elev, för den habila summan av 60 riksdaler – varav hälften måste betalas i förskott. Erik tackade ja. Eriks skolning under Böckler inleddes samma höst, och omfattade enligt dagboken ”mathesi som geometrian, perspectiva, fortifikationen och slikt.” Undervisningen i geometri bestod i en kort kurs i de allra vanligaste figurerna och hur de ritades, förstorades och förminskades. Där fick han också lära sig hur man räknade ut ytor och kroppar, både i fält och på papper samt hur man mätte upp och kartlade större områden. Vad gällde fortifikationen lärde Böckler ut olika elementa, som ritning, mätning och utstakning samt olika typer av beräkningar – detta både med och utan instrument. I fråga om perspektiv fick Erik lära sig grunderna: det handlade dels om att på bästa sätt rita olika grundplaner av byggnader, rum, brunnar och trädgårdar, dels om att med hjälp av olika instrument på ett realistiskt vis återge olika föremål som hus, städer, slott och annat smått och gott.

I brev manade Mardefelt på sin unge skyddsling och gav honom vänskaplig uppmuntran. Han tyckte bland annat att geometri var en högst nyttig vetenskap, men tillade varnande att Erik skulle ta sig i akt för tidsödande petitesser, och att perpektivläran var särskilt nyttig för en som likt Erik var skicklig på att teckna. Ett par av Eriks perspektivövningar har överlevt än till denna dag, till exempel en gravyrliknande teckning gjord med penna och svart bläck och förstärkt med grå lavering, föreställande en täckt pelargång befolkad med några små figurer och ett stycke hund av obestämbar ras – noggrannheten vittnar om allvaret i hans övningar.

Dessa studier för Böckler, som delvis bedrevs per korrespondens, skulle komma att pågå i nära tre och ett halvt år. Erik var som alltid en intelligent, flitig och läraktig elev och vann snart Böcklers förtroende. Det är uppenbart att den 25-årige svensken också hade ett vinnande sätt, för förhållandet mellan honom och den jämngamle läraren växte och blev med åren snart vänskapligt. Igen var det frågan om ett slags klientskap. De två började att byta tjänster och gentjänster. Böckler samlade vid sina resor på sig bilder och stadsplaner för sin upplysningshungrige elevs räkning och vid ett tillfälle visade han – uppenbarligen med viss stolthet – upp Eriks övningar för den Bengt Oxenstierna, rikskanslerns brorson, som besökte staden i sin egenskap av svensk diplomat. Erik å sin sida förmedlade senare ett anbud till Böckler från Mardefelt om att ta upp en professur vid det svenska universitetet i Greifswald. (Böckler tackade nej, då han ansåg sig ha fullt upp med sin egen verksamhet som arkitekt.)

På samma gång som Erik studerade ingenjörskonst för Böckler sökte han också att förkovra sina färdigheter i teckning och kopparstick. Det var turligt på fler än ett vis att han blivit sänd till just Frankfurt am Main. Staden var nämligen känd som ett av Europas stora centrum för produktion och handel med böcker och trycksaker. En särskild bokmässa anordnades vart år och alster från hela Europa bjöds ut av stadens välförsedda bokhandlare. (Erik köpte också vid flera tillfällen in verk för Mardefelts räkning och skickade dem per post till Demmin.) Vilken stark position orten hade i den europeiska förlagsbranschen visas av att när den engelske läkaren William Harvey 1628 skulle ge ut sitt banbrytande arbete om blodomloppet, gjorde han det inte i London, Oxford eller Cambridge utan just i Frankfurt am Main. Erik hade också hyrt sig ett rum som låg på Buchstrasse, som låg nedåt floden och där fanns det, som namnet antyder, en rad olika förlag och boklådor. Han levde helt enkelt i hjärtat av den Frankfurtska bokmarknaden.

Det kanske allra viktigaste som hände Erik de här åren var att han fick kontakt med Matthäus Merian den yngre, en 29 år gammal konstnär och förläggare, något rundlagd och prostliknande, med glesnande hår på hjässan och en tunn mustasch. Matthäus tillhörde den välkända förläggarfamiljen Merian, som gjord sig ett stort namn genom att publicera en rad mastiga och vackert illustrerade arbeten, framför allt den kända samtidskrönikan Teatrum Evropeum , men även så kallade ”topografier” – det vill säga historiskt-geografiska skildringar av olika städer och provinser – samt verk i ämnen som alkemi, medicin och emblematik.

Familjens överhuvud, den begåvade Matthäus den äldre, dog samma år som Erik flyttade till staden, men hans söner Caspar och Matthäus den yngre drev förlaget vidare under namnet ”Marians arvvingar”. Matthäus var en begåvad ung man som studerat konst och måleri runom i Europa och som bland annat gått i lära hos Sacchi i Italien, Vouet i Frankrike, van Dyck i England och Rubens i Flandern. Precis som sin läromästare Rubens var han en äregirig världsman, förtjust i att posera som glad diplomatisk amatör och umgås med fint folk. Hans far hade haft tämligen nära kontakter med fältmarskalk Karl Gustav Wrangel, som genom att tillsända firman Merian både pengar och eget bakgrundsmaterial kittlat dem till att ge det femte bandet av Teatrum Evropeum en viss prosvensk lutning. Matthäus hade anställts som Wrangels egen hovmålare 1647 och följde honom ut i fält – mötet med det grova krigarlivet blev dock en smula traumatiskt för den förfinade unge mannen: ännu drygt 30 år efteråt sade han sig lida följderna av kylan och det eländiga soldatlivet. Han målade genom åren en rad goda porträtt åt Wrangel. På flera var fältmarskalken själv avkonterfejad, korpulent och myndig, andra föreställde olika svenska militärer.

Eriks kunde få hjälp att nå kontakt med Matthäus Merian av Mardefelt, som tidigare arbetat tillsammans med det kända förlaget, och då bland annat försett dem med bildförlagor till Teatrum Evropeum . En annan koppling stod också att få via Rehnskiöld, som liksom Merian också hörde till det nät av klienter som byggts upp runt Wrangel. I samband med flyttningen till Frankfurt hade Rehnskiöld också uppmanat Erik rådet att söka kontakt med de namnkunniga ”Merianerna”. Det här året, 1650, höll bröderna Merian på med att ta fram ett topografiskt arbete över Pommern, och Erik var inte blygare än att han sände till dem ett knippe teckningar som han gjort av olika pommerska orter. Mättheus Merian tog tacksamt emot detta bidrag (och lovade att namnet Erik Jönsson skulle finnas med på de färdiga bilderna). Fem av Eriks 21 teckningar kom sen att brukas som underlag för gravyrer i den år 1652 utgivna ”Topographia Pomeraniæ”. Iochmed detta inleddes ett samarbete mellan de två som gav Erik en god möjlighet att förkovra sina talanger som tecknare. Och när han inte tecknade själv hjälpte han Merianerna med olika projekt. Bland annat så värvade han subskribenter till deras verk och skaffade fram underlag till bilder och texter.

Att Erik verkligen hade ett levande konstnärligt intresse, som gick vida utöver befästningskonstens snöda krav, visas av hans stora kollektioner av grafiska blad från denna tid. Under 1600-talet hade kopparsticket kommit att nå sin tekniska perfektion och trängt bort trästicket som metod för reproduktion av bilder. Dessa grafiska blad var rätt billiga, vilket gjorde det möjligt för en så obemedlad person som Erik att under dessa år bygga upp en fin liten samling. I Frankfurt hade han upp till året 1653 fått ihop kollektion som räknade 288 nummer, medan han i Stralsund senare samma år deponerade ytterligare 88 nummer. Bland dessa blad fanns några av tidens och också konsthistoriens allra främsta begåvningar representerade. Rembrandt fanns företrädd med bland annat ett 20-tal religiösa motiv, 19 små landskap, 17 porträtt samt nr 66: ”naken kvinna i badet”; av Merians lärare Rubens fanns över 50 nummer, varav de flesta med religiösa anstrykning, men även där fanns en liten badande skönhet; där ingick också 25 porträtt gjorda av Titian samt Albrecht Dürers berömda svit av träsnitt som beskrev Jungfrun Marias liv; där fanns även blad av sådana bekanta namn som Holbein, van Dyck, Golzius och den oöverträffade Callot. Samlingen vittnar om en utvecklad konstnärlig smak, samtidigt som den sannolikt också ger en antydan om att hans ambitioner som tecknare nu börjat gå långt utöver de som var vanliga för en kronans fortifikatör.

Förutom tecknandet och övningarna i geometri, perspektivlära och fortifikation såg Erik Jönsson också till att studera annat. Han, den föräldralöse borgarpojken från Stockholm, hade en bildning som i bästa fall kan betecknas som grundläggande. Han visste uppenbarligen vad det var som krävdes för att kunna stiga uppåt i denna världen, att det faktiskt inte räckte med flit, ett gott huvud och rikt flödande specialkunskaper. Det behövdes något mer. Det behövdes förfining. Karriärister om Erik Jönsson fick hela tiden föra en något ojämn tävlan med adelsynglingar, som förutom sin utbildning, sina försteg och rosettprydda kläder också kunde skryta med världsvana manér. Vid den här tiden hade ett nytt adelsideal börjat att spridas runtom i Europa. Förebilden var fransk, kallades för le galant homme , och betonade framför allt de yttre formerna. Politess, höviskhet och nonchalant elegans sattes före ren boksynthet. Kunskaper i musik och fina sporter före all styv lärdom. För en verklig aristokrat var det viktigast att behärska de kulturella och sociala koder som reglerade tillträdet till maktens innersta boningar, och där sådant utanverk som språk, bordsskick, gester, kläder och tidsfördriv spelade en allt större roll. Denna vurm för förfining var ett försök av Europas aristokratier att under en tid av allmän kris bygga sig en ny identitet, bortom lärdomen, som borgarna redan erövrat, och bortom hjälten till häst, som blivit något misstänkliggjord av de många och långa krigen. Denna nya identitet nåddes genom att låta det klassiska bildningsidealet stå tillbaka för en sval belevenhet. På så vis sökte de att avgränsa sig mot de uppåtstigande grupper av borgare och andra ofrälse karriärister som nu börjat att utbilda sig framåt och uppåt i samhället. Det var ett sätt att försöka upprätta nya gränser nu när de uppnosiga borgarna börjat att klättra över de gamla.

Från slutet av 1640-talet fram till mitten av 1650-talet bedrev Erik väl genomtänkta självstudier, som så vitt de går att återskapa i hans bibliotek och boklistor, utgjorde ambitiösa men inte så lite patetiska efterapningar av de grandiost fullpepprade bildningsprogram som var på modet bland hans jämnåriga inom aristokratin. Han ville ju så gärna. Så Erik tog lektioner i franska för en präst vid namn Mohr, gick en hel sommar och hos en beridare och trimmade sina färdigheter i ritt. Dessutom skaffade han sig en mandolin av ebeholz med inläggningar av elefenben och lärde sig att spela på den och på basluta. Speciellt de högre skiktens barn fick tidigt lära sig att musicera i samhället – det är förklaringen till varför det i det gamla Europa kunde uppstå musikaliska underbarn av Mozarts snitt – och just musik var tillsammans med franska och ridning sådant som varje uppåtsträvande ung man borde behärska.

Men all denna förkovran och idoga självstudier till trots så gick tiden långsamt i Frankfurt am Main och medan månad lades till månad fortfor han uppenbarligen att längta ut och bort. Böneskriften till Karl Gustaf hade gett noll och intet resultat: Mardefelt hade visserligen bearbetat Karl Gustaf för Eriks räkning och också lyckats vrida ett halvkvädet löfte om penningunderstöd ur denne, men det hela hade sedan runnit ut i sanden. Erik tog dock gärna chansen att smita iväg på kortare resor, som till exempel på hösten 1651, då unge greven Conrad Christopher von Königsmarck, en son till fältherren, uppenbarade sig i Frankfurt am Main. Conrad Christopher var ute och peregrinerade, och var närmast stadd till det gamla universitetet i Heidelberg. En peregrination eller ”vandring” runt på kontinenten brukade ofta avsluta en adelsynglings fostran. Under början av seklet var det sällan som en sådan sträckte sig längre än till de norra delarna av Tyskland och möjligen Holland, men så här framåt mitten av seklet var det vanligt att de också kom att omfatta Frankrike och ibland även Italien. Det förekom att ofrälse unga män gav sig ut i Europa. Att tillochmed en del svenska bondesönder åkte ut på peregrinationer är unikt och är ännu ett tecken på den svenska bondeklassens ovanliga styrka. För det mesta låg dock en sådan här ”vandring” utanför en ofrälse students möjligheter. Deras bästa möjlighet att få njuta en sådan resa var att åta sig att agera preceptor för någon mer bemedlad adlelsspoling som var på väg ut på kontinenten. En peregrination var ingen geschwind turiststafett utan gick ut på ynglingarna skulle stanna vid olika universitet och stora orter i resans väg, och där ta tid god på sig att lära de främmande ländernas språk, samhällsskick, seder, med mera. Inte sällan urartade dock dessa vandringar till att mer handla om skörlevnad, rus och spel än om lärdom, och det var inte ovanligt att utresta råkade i gäld och blev fasttagna, varefter de anhöriga hemma i Sverige tvingades att lösa ut dem.

Erik tog rygg på unge Königsmarck när han lämnade Frankfurt am Main – att Erik Jönsson kunde åtfölja den 17-årige greven har säkerligen att göra med hans lösa kopplingar till klientnätet runt familjen Wrangel: i det ingick även Königsmarckarna. Resan förde dem till Mainz, där Erik sov på slottet, åt middag vid kurfurstens eget bord och visiterade ett gammalt slagfält, och senare vidare ”med kurfurstens egen kaross och hästar” – det går inte att ta fel på Eriks stolthet över detta – till Heidelberg. Efter att ha ”besett staden, slottet, det stora vinfatet och den övermåttan sköne trädgården, ljuvligaste situation och vad eljest remarkabelt var” återvände han till Frankfurt am Main längs den vackra väg som kallades för Bergstrasse.

Vi skall nog inte föreställa oss den unge Erik Jönsson i Frankfurt am Main som en monoman plugghäst, förlorad för världen i allvarsamma studier, krävande övningar och hårt arbete. Den unge mannen hade uppenbarligen sociala talanger, åtminstone att döma av den lätthet varmed han gjorde nya vänner. Han skaffade sig under de här åren en liten krets av fränder i och kring Frankfurt, ofta folk som han själv, ämbetsmän som stod och vinglade någonstans strax under mitten på karriärstegen. Inte minst nöjd var Erik själv då han, i januari 1652 i samband med ett dopöl där han agerade fadder, lyckades bli bekant med greven i Hanau. Han riktigt pyser av belåtenhet när han berättar om det skedda i dagboken:

Jag blev icke allena så förtrolig med honom, att vi bytte hattar, utan han bad mig upp på slottet, varest jag av honom samt hans furstinna blev mycket väl trakterat, ärat och fägnat som och i några dagar förd av honom på jakt, så och i hans trädgård med ringrännande och annan lust entrettinerat.

Det är värt att notera att den fattige borgargossen – här symboliskt iförd en greves hatt – redan lärt sig att behärska sådana adliga tidsfördriv som nöjesjakt och ringränning. Som tidigare påpekats spelade olika glada tidsfördriv och förströelser då en större roll i människornas liv än de gör i dag. Väl att märka förekom inget umgängesliv i vår mening, alltså att folk gick på visit för att bedriva stilla och förtroligt samkväm. Detta återspeglas i arkitektur och möblering. Medan högreståndshusen ofta rymde stora festsalar saknade de egentliga sällskapsrum, och den under seklet införda soffan – det intima samtalets möbel framför alla andra – var ännu en sällsynthet. Det moderna privatlivet med dess generösa mått av avskildhet hade ännu att bli till. Förströelse var i regel något man fann i större grupper. Inte för att det saknades något mer intima fritidsnöjen. Under så kallade långa vinterkvällar tog man gärna till olika brädspel, tärningar eller de ständigt närvarande kortlekarna. Bara i Georg Stiernhielms diktverk Hercules nämns femton olika varianter av kortspel: La-bete , Triumf, Rus, Krympa, Manelle , Färgan, Munta, Styr-wålt, Karniffel, Femkort, Hypken, Pittele-pump, Trapeleer, Primeer och Pikette . (Inte sällan spelade man om pengar. Även om beloppen ibland kunde vara betydande – det berättas om adelsmän som förlorade flera tusen daler på ett parti – så var hasardens omfattningen blygsam jämfört med Frankrike. Där fanns det folk som tjänade uppåt 100.000 écus i månaden på spel som hoca och reversi .) När man roade sig gjorde man dock det gärna i något större sällskap och under något mer yviga former. Vanliga lekar av typ Blindbock idkades av både vuxna och barn med samma glädje. De allra flesta lekar som vi idag förknippar med koltåldern var då – liksom sagorna, denna tids motsvarigheter till vår tids kriminalromaner – avnjutna av folk i alla åldrar. Det fanns nämligen en hälsosam brist på gravallvar i 1600-talets mentalitet. Detta avspeglar sig bland annat i tidens nästan bedövande rikedom på lekar, varav de allra flesta nu har gått förlorade för oss. I sin Atlantica nämner den lärde Olaus Rudbeck bland annat dessa – och märk väl att han anger dem som exempel på vuxenlekar av ett mer våldsamt slag:

Nappa stek, Blindbock, Mussla sko, Tämja stutar, Torka malt, Rida till kungs, Sko Blacka, Draga gränia, Spänna kyrka, Mig möter med hundra stötar, Markus vill du ha dask, Segla till Tyskland, Stå i så, Krypa till krysse.

Samma överflöd möter oss i dansen, som också utövades av alla samhällsklasser med samma oförställda glädje. Urvalet var i sanning rikt. Dels fanns det sådana som kunde räknas till det inhemska traditionsmaterialet: ringdanser, folkvisedanser, danslekar, fackeldanser, med mera. Dels fanns där olika importerade tur- och kontradanser, inte sällan rena modeflugor, inte sällan svåra att lära. Oavsett om de var egna eller utländska var de för det mesta avsedda inte för par utan för stora grupper: den sexuella färgning som dansen har i dag var i mycket frånvarande under 1600-talet. En rad olika typer av dans utövas vid ett och samma tillfälle. Nu glömda danslekar som ”Jag drog över havet, det salta”, ”Fattig fågel”, ”Jag havran min skall låta skära”, ”Vad vill bonden sin unga kära hustru förära?”, ”Jag väl vet var höglofte det stånder”, ”Där inne bor fager en mö”, ”Av sorgen bedrövad jag är i mitt sinne”, förekom sida vid sida med traditionella danser som till exempel ”Kvarn-dansen” och mer moderna importer som engelsk gigg, menuett, bouree och gavott. Inte sällan höll man till utomhus, på gator och torg. Instrument var något som förekom bara vid finare tillfällen. För det mesta dansade vanligt folk som de alltid gjort, alltså till tonerna av en gemensam allsång. (Just den samlade skatten av sånger var, liksom lekarna och danserna, flödande rik: folk sjöng i vardagen i en utsträckning som vi, som blivit berövade detta enkla och spontana musicerande av all inspelad musik, har svårt att förstå: det verkar inte ha varit ovanligt att människor kunde hundratals olika visor utantill.)

Annars var boll- och kägelspel av olika slag populära. Fransmännen använde träklubbor, klot och bågar i något de kallade paille-maille eller croquet , holländare samlades med klubbor och massiva bollar på frusna sjöar och kanaler för att spela något de kallade för kolven , ett tidsfördriv som under namnet golf spritt sig till England och Skottland, där man dock höll till på avbetade strandängar. Kägelspel av olika typer var enkla att anordna och var också väl spridda bland så kallat vanligt folk. En annan folklig idrott, som förekom bland annat i England och Italien och Frankrike, var den notoriskt våldsamma och stökiga fotbollen, som bedrevs med liv och lust av stora bullrande folksamlingar, i upphöjt trots mot överhetens alla fåfänga försök att stoppa den. Racketsporter däremot var särskilt gillade av de något högre skikten. I Paris fanns det år 1657 inte mindre än 114 bollhus och även i Stockholm fanns det vid slottsbacken två dylika etablissemang, där herrar kunde pröva på olika bollsporter. En av dessa var paume , som spelades med en stor kula av läder som kontrahenterna slog mellan varandra antingen med flata handen eller med hjälp av en liten flätad sköld. (Ur denna lek – som länge var populär men som framåt slutet av seklet skulle börja överges till förmån för biljarden – skulle så småningom den moderna tennisen uppstå.) En annan liknade vår badminton, och spelades med liten racket och lätt fjäderboll, och ansågs vara en särskilt fin sport. Passen i de bullrande bollhusen pågick flera timmar i sträck och gällde inte sällan pengar eller pengars värde (det finns exempel på folk som förlorade över 2 000 dukater på en enda dag).

Även om pengar eller en satsad häst ibland kunde injicera en smula allvar i 1600-talets lekande härskade där för det mesta en stämning som var otvungen, lättsam, glad och fri. Och även om många av förströelserna bär vissa yttre likheter med olika moderna företeelser slutar dock jämförelserna där. Under 1600-talet fanns det inga sporter och ingen skulle heller då ha drömt om att utöva någon av sina idrotter på ett så genomorganiserat, systematiserat, professionaliserat och gravallvarligt vis som är fallet i dag. De visste mycket väl att de lekte och de skulle aldrig ha låtsats som något annat. Den gräns som finns i dag mellan en bred massa med åskådare och ett litet skikt med utövare fanns inte heller under detta sekel.

Inte med detta sagt att det inte fanns gränser i lekarna och idrotterna. Det gick att skönja vissa tendenser under 1600-talet att börja dela upp tidsfördriven i goda och fördärvliga. Denna moraliserande syn på fritidsnöjen, som hade klara problem att slå igenom, var en nyhet som skulle växa sig stark framåt 1800-talet. Än viktigare är att man under 1600-talet började att göra skillnad på Fina och Ofina lekar, på lekar avsedda för bönder och vanligt folk och lekar som bara passade för eliten. Det har nyss nämnts att överklassen börjat att dra sig undan från den folkliga kulturen och sätta sig själva i förnäm avskildhet. Ett av redskapen de använde för att markera sin upphöjdhet var just att ägna sig åt flotta och passande fritidssysselsättningar. En av dessa exklusiva lekar var just den som Erik Jönsson exekverade med den äran i Hanau: ringränning. Just denna idrott, där en ryttare skulle träffa en upphängd ring med en lans, räknades som särskilt fin. Eller som Georg Stiernhielm också skriver i ”Hercules”, ”skjut’ och ränna te rings så mycke som däroppå löper/ att du må skyns var’ av adelig ätt och mer än en bonde.” Eriks med stolthet burna grevehatt och hans ringränningslans visar att han innerst inne beundrar adeln och att han lik alla imitatörer vill bli en av dem.

One thought on “Att vinna sig en greves hatt

Kommentarer inaktiverade.