Jag har sett vad kanske ingen författare nånsin borde få se: den plats i det undermedvetna varur ens romaner kommer”, skriver Martin Amis i inledningen till sin nya bok, ”Utan hjälp skulle jag inte ha kommit på det. Och det gjorde jag inte heller. Jag läste om det i tidningen…”
Det började 1994 och sträckte sig en bit in i 1995, Amis eget annus horribilis , hans personliga pissochskitår. Omkastningarna, besvikelserna, obehagligheterna var ovanligt många: han skilde sig; han utsattes för en formlig kampanj i pressen över det rekordstora förskottet till sin nya roman, ”Information” – och kom i den hanteringen gravt på kant med sin gamle vän och kollega Julian Barnes; han mötte för första gången sin 19-åriga dotter, som han dittills ej känt till eller bara förnekat; han fick reda på att en kusin, som tidigare stått honom nära, men som försvunnit, i själva verket fallit offer för den ökände seriemördaren Frederick West; och hans far, författaren Kingsley Amis, dog. (I Sverige är den sistnämnde mest känd för sin genombrottsroman från 1954, ”Lucky Jim”.)
Det är den komplicerade fadern som är gravitationscentrum i memoarverket ”Experience”. Av frukten känner man trädet, och porträttet av Kingsley ger läsaren en bättre chans att förstå både honom och hans son. De två är så nära man kan komma en litterär dynasti, inte minst för att båda kom att bli kontroversiella och uppmärksammade förgrundsgestalter inom sina respektive generationer. Dock handlade det ingalunda om en enkel stafett, där pinnan gick från far till son. Kingsley lät ofta höra kritiska ord om Martins romaner, vars post-moderna grepp han ej begrep och än mindre uppskattade, han hade lite svårt att ta att sonen så småningom blev mer berömd än han själv och deras politiska oenighet växte till tjatiga, årslånga gräl allteftersom fadern förlorade sig i en stelnad konservatism som vette mot det inskränkt reaktionära. I ”Experience” analyserar Amis med inkännande och ej obetydlig skärpa många av faderns böcker, och även om han visar uppskattning för flera av dem, är det uppenbart att sonens litterära ideal är några helt andra.
Boken handlar alltså till del om att förstå en far, inte minst för att det hjälper en att bättre förstå sig själv. Samtidigt handlar det också om sökandet efter en far, som var eller kändes frånvarande. När Martin ännu var pojke lämnade Kingsley sin familj för en ny kvinna – en plågsam upplevelse som den vuxne Martin skulle återupprepa med sina söner -, och även om han efter en tid gled tillbaka in i sonens liv, fanns där både kärlek och distans, ett faktum som man kan se stiliserat i deras vaga litterära rivalitet. Sin litteräre fader återfann Amis istället i den amerikanske nobelpristagaren Saul Bellow, som han senare utvecklat en nära vänskap med. Även Bellow porträtteras i ”Experience”. Här finns en skevhet i skildringen som på sitt vis är talande. Fadern lyfts fram med fobier, fylleri och allt, och även om skildringen av honom är varm, så är det framför allt hans svagheter vi får se – och då både som människa, far och författare. Bellow framtonar i motsats till detta som något av ett pelarhelgon, som alltid omtalas med en viss högtidlighet, Amis annars så omsorgsfullt vårdslösa stil för en gång skull ordentligt knäppt ända upp i halsen.
Alla vet vi att självbiografiers källvärde är lågt: på en skala ligger de ofta någonstans mellan en rapport från ett sovjetiskt planekonomiskt seminarium och ett fyllos tjatiga insisterande på sin egen oskuld. Även när där blottas något, något verkligt, finns i regel en avsikt. Avslöjandet kan syfta till att imponera eller förföra, eller så kan det vara ren desinformation, som maskerar just genom sin chockeffekt: en blixtgranat: KwaNG! Ja, om inte annat så väcker det ju läsaren.
För självbiografier kan ju också vara så trå-ki-ga, då den självöverskattning som får folk att skriva dem, gärna lockar dem att tro att snart sagt vad som helst i deras egna liv är in-tre-sant även för andra. Det vet Amis mycket väl. I essäsamlingen ”Visiting mrs Nabokov” finns ett styggroligt litet stycke där han med ett elegant snitt punkterar just på ett sådant här uppblåst minnesprojekt – offret är grafomanen och science fictionförfattaren Isaac Asimov –, och låter luften bara pyyysa; icke utan beklagande, för han var motvilligt imponerad över att någon vågat blotta den massiva trivialiteten i sitt liv.
Det som gör ”Experience” så sympatisk är att den rymmer väldigt lite av den självmytologisering, den självmonumentalisering som många författare gärna hänger sig åt, och som för vissa är något av kärnan i deras författarskap. (Tänk exempelvis på Bruce Chatwin.) Och det är givetvis svårt att låta höra något heroiskt av ett liv så ovanligt… vanligt som det Amis har levt. Detta är nämligen ännu en skrivbordsmänniska, för vilken höjden av ungdomlig äventyrlighet är en veckolång resa i södra Europa utan några pengar. Och som snällt vandrar den väg vi alla skall vandra om vi får leva och ha hälsan och sedan förlora den: pubertetstvivel, kärleksbryderier, skolbekymmer, karriärbesvär, äktenskapsproblem, medelålderskriser, skilsmässosorg.
Varför blir detta ändå så läsvärt?
Det finns inte sällan något lätt livsoförmöget över författare, ursäkta, över oss författare. Kingsley Amis var en människa rädd för nästan allt: för att flyga, för att åka båt, för att vara ensam i ett hus. När Martin var pojke hände det ibland på nätterna att Kingsley dök upp i barnkammaren; vid de tillfällena hade mörkerrädslan slagit nya rekord och det vara bara närvaron av sönerna som kunde få honom att bemanna sig. Martin Amis hade och har sina rädslor, han är rädd för att flyga, rädd för tandläkaren.
Ja, Amis diskuterar sina dentala plågor, och begår också en skruvat ironisk diskurs som mynnar i tesen att goda författare ofta har dåliga tänder; hans viktigaste exempel är James Joyce och Nabokov.) När skriverierna 94-95 var som värst förekom en hel del hii-hi och ha-haa över faktumet att han investerat en ej obetydlig del av det där famösa förskottet på att operera om sina tänder. Och visst är sidorna om hans tandbesvär ett kvävt svar på alla de där elakheterna. (Amis hade extremt dåliga tänder, vilket är orsaken till varför han alltid ser/såg så förbannat sur ut på alla foton. Han ville/vågade inte le.) Det är dock att vältaligt bevis på hans litterära mästerskap, att han tillochmed kan få oralkirurgi att bli till något intressant.
Hur skall vi förstå allt detta? Kanske – vilda tanke – är det så att många författare egentligen aldrig växer upp, och att barndomens rädslor men också dess känslighet därför blir med dem hela livet? Nästan alla vill vid något tidpunkt i sin tidiga ungdom bli författare, och åsikten är att några, några få, som Amis, verkligen går vidare och förverkligar drömmen. Men, skriver Amis, kanske kan man istället säga att författarna är de som blir kvar – ”den delen av dem växer aldrig upp”.
Visst låter det pretentiöst att säga att man skådat platsen i det undermedvetna varur ens romaner springer, men sant är att det atmosfäriska tryck som rådde det där fatala året pressade fram viktiga insikter ur Amis. Inte minst blev han varse ett dolt tema som står att skåda i hans böcker. I dem alla finns nämligen försvunna eller förlorade barn, i dem alla finns frånvarande eller undflyende fäder. Tanken fanns där djupt nedsänkt i honom och den skrev sig omärkligt, oundvikligt till ytan. (Detta tema har förresten inte domnat av bara för att det plötsligt blivit tydligt för Amis själv. I ”Night Train” från 1997 finns en dubbel uppsättning förlorade döttrar/förlorade fäder: Mike Hoolihan, incestoffret, berättaren, och Jennifer Rockwell, självmörderskan, gåtan.) Bokens porträtt och citat, dess små och stora historier, dess kommentarer, citat och fotnötter, blir så byggstenar i något större, i ett melankoliskt läggspel som handlar om avsked, förfrämliganden, förluster, fissurer, bristningar. Det blir en bild av livet, hans, mitt, ditt, vårt, ett liv som så småningom ”tunnas av och kyls ned. Barnen växer upp, fruarna försvinner (eller omkonfigureras); världen är inte så mycket med oss längre…”
Det som ytterst gör att denna memoar med sina små och stora banaliteter bär, och bär så väl, ja, det är givetvis formen. Och då menar jag i första hand inte Amis stil, som är fullständigt lysande – han kan nog skriva byxorna av de flesta nu levande författare. (Stilen är givetvis något centralt för Amis. Han menar själv att moral inte bara är något som visar sig i författarens arrangemang av sin berättelse, utan att även stilen är viktig en del av detta. Visst har han rätt, men frågan är om han alltid lever upp till detta: hans stil kan ibland bli lite kall i sin högpolerade friktionslöshet.)
Nej, det handlar istället om textens byggnad. Den är ögonskenligen komplex, och skulle med sina olika tidsplan, korsklippningar, citat, speglingar, loopar och omtagningar vara att verk av den misslyckade romanförfattaren Richard Tull, huvudpersonen i ”Information”. Det är dock långt mindre skitnödigt experimentellt än det låter. (Sällan har jag sett någon använda fotnötter på ett mer lustfyllt vis.) Att det fungerar så väl, beror givetvis på att existensen inte sällan är just så här uppbruten, formlös och förvirrad. Särskilt när den kommer till oss genom det bräckliga ting vi kallar minnet.
– Peter Englund
DN Augusti 2000
(Martin Amis: ”Experience – A Memoir”. Talk Miramax Books.)
Peter Englund 