Det är alltid med en pirrande bävan som jag sätter mig ned framför TV:n när Nobelprisen i medicin, kemi och fysik har delats ut. Säkert som döden och skatterna brukar det då dyka upp små snuttar som söker förklara vad det är som pristagarna egentligen har gjort i sin forskning. Dessa inslag – som ofta lider av TV-mediets vanliga förbannelse, den s.k. bildmässigheten – brukar skifta från det besynnerliga till det bisarra. Jag minns ett helt oförglömligt oeuvre som bestod av filmbilder tagna under en Warszawapaktsövning: soldater, tanks, fallskärmshoppare, etc, allt hårt tintat i en illröd färg. Allt medan de knallröda krigarna sprang genom knallröda skogar mässade en knarrig speakerröst om blod och immunsystem. Effekten var helt sublim. Själv begrep jag inte ett smack, förutom det att populärvetenskap kan vara nog så knepigt.
Sven Öhman är professor i fonetik och han har också haft ett antal dåliga möten med populärvetenskapare, vars syssla han inte bara finner knepig utan faktiskt direkt omöjlig. I sin bok ”Svindlande perspektiv” visar han upp en stor misstro mot det mesta som i dag sprids under namn av populärvetenskap. Han menar att den har kommit att bli till ett slags science fiction som skänker underhållande verklighetsflykt åt vanligt folk genom att skänka dem fiktiva kunskaper om en förment dold och magisk verklighet.
Hans invändningar gäller dock inte i första hand olyckliga författares snubbel på badrumsmattan, utan är av en mer principiell art. Han menar att populärvetenskapens anspråk på att kunna översätta de vetenskapliga kunskaperna till ett allmänbegripligt språk är falskt. Sven Öhman skriver att ”varken vetenskapens teori (den formella begreppsbyggnaden) eller dess praktik (begreppsbyggnadens strikta tillämpningar) kan förmedlas med hjälp av vanlig prosa”. I populärvetenskapen tvingas man pillra bort hela den formella begreppsapparaten, alla de matematiska formlerna, etc. Kvar blir bara en opak bottensats av anekdoter, analogier och bilder. Den vanlige läsaren sitter där och söker förstå de vetenskapliga begreppen tid, längd, massa men gör det utifrån sin vardagsspråkliga tankevärld, vilket bara leder till elaka missförstånd; metaforerna blir till sanningar i sig, bilderna till ren metafysik.
Jag finner Öhmans olika argument bestickande men jag undrar ändå om han inte begår samma fel som flera av de populärvetenskapare som han slår på, nämligen att han pressar sin tes för hårt och för långt. Vad han klart illustrerar är att populärvetenskap är något mycket svårt och att det är kusligt lätt att misslyckas. Denna lilla bok borde vara obligatorisk läsning för rikets alla vetenskapsjournalister, ja för var och en som vill idka denna viktiga men intrikata verksamhet. Att populärvetenskap är en principiell omöjlighet lyckas han dock inte att föra i bevis. Allt för mycket hänger på hans egna antaganden om hur folk läser eller inte läser dessa texter. Dessutom är han själv sitt eget värsta motargument: bara hans korta men klara och spänstiga diskussion av den begreppet rörelse hos Galilei, Newton och Einstein visar istället att det faktiskt går att skriva begripligt om svår vetenskaplig materia.
Öhmans bok är att välkomna, för den andas en sund skepsis mot alla försök att pressa ihop vetenskapernas ofta sammansatta och mångdimensionella sanningar till platta banaliteter för politiker, ideologer och byråkrater att bruka efter eget skön. För en av de dyrköpta lärdomar som det nu avdöda 1900-talet skänkt oss är just vilket ohyggligt instrument en korrupt och förenklad vetenskap kan vara, om den läggs i händerna på en makt som har all världens ambitioner men inga av dess hämningar.
– Boken är: Sven Öhman: Svindlande Perspektiv – En kritik av populärvetenskapen. Wahlström & Widstrand.
(Expressen, juli 1993)
Peter Englund 