Låt oss börja med ett fotografi. Vi ser åtta män på ett gyttjigt fält. De är nedgrävda. Marken är ojämn, vattensjuk och kratersprängd. Överallt fotspår, många av dem djupa, för leran är mjuk. Det är morgonen efter ännu ett anfall och vad vi ser är en kulsprutegrupp som gett de attackerande understöd. Vinkeln på vapnet, en vanlig vattenkyld Vickers, och de två käpparna på ömse sidor om det visar att de har skjutit störningseld över huvudet på de egna trupperna, in bakom fiendens linjer – tanken med käpparna är att förhindra att man tappar bort den rätta skjutriktningen i mörkret. Längst till höger ser vi gruppens bivack, inget mer än ett hål täckt med presenningar. Sedan en halvcirkel av granatgropar där huvuddelen av gruppen hukar. Kulsprutan har flyttats runt, det kan vi förstå av de övergivna käpparna – med all sannolikhet för att vapnet hotat att sjunka ned i gyttjan. Närmast kameran en man i lerinkrusterad uniformsrock. Vid hans vänstra armbåge en vattendunk och en spade, vid hans högra uppenbarligen ammunitionslådor, täckta av ytterligare presenningar. Och tittar vi riktigt noga ser vi att mannen faktiskt ler, svagt men ändå.
Och den leende mannens namn är Reginald Le Brun.
Datumet är lördagen den 27 oktober 1917, lufttemperaturen är runt 7 plusgrader, föregående dag har det regnat runt 8 millimeter, men nu håller molnen på att skingras och delar av den blå himlen går att skymta. Platsen är strax sydväst om den belgiska byn Passchendaele och inom några dygn är alla männen på fotografiet borta, alla utom just Reginald Le Brun. Och det är han som har berättat.
Le Brun och hans kamrater tillhörde det 16 kulsprutekompaniet, 4:e Kanadensiska infanteridivisionen, alla delar av den stora brittiska offensiv som pågått i Flandern sedan sommaren, och som till priset av runt 150.000 egna döda vunnit cirka 8.000 meter lermark, lermark som i värsta fall sväljer ett helt hästspann på några minuter, i bästa blott säger ”plop” när man med möda lyfter kängan ur den. Det var en händelse som har allt det vi har kommit att förknippa med det första världskrigets slag: gyttjan – sårade drunknade i tusental -, slakten – än i dag saknas kropparna efter 40.000 stupade -, meningslösheten – de där bittert vunna men fullständigt värdelösa kvadratkilometrarna skulle komma att överges inom loppet av ett par månader.
Kanske ler Reginald Le Brun som människor brukar göra när en kamera lyfts, mer av instinkt än tanke alltså. Möjligen ler han åt den okände fotografen som vågat sig ut till frontlinjen av inget annat skäl än att registrera eländet. Eller så är det av pur lättnad, över att ha överlevt, för den här morgonen var ytterligare en våg av anfall till ända. Efter några dagar var det dock dags igen. Nu skulle man inta den där åsen och byn med det underliga namnet, Passchendaele, av soldaterna raskt omdöpt till Passiondale – Lidandets dal.
Förlusterna var, som alltid, förfärliga. En av bataljonerna i den 4:e divisionen förlorade på en enda dag halva sin styrka när de ploppade sig fram genom leran. Även Le Bruns kompani led svårt. Han berättar att det snart låg döda överallt, och bland dem gick det att se liket efter hans plutonchef, löjtnant Gauverau, som ”blivit dödad av en granat dagen innan, när han förflyttade sig mellan en annan eldställning och vår. Vi hade begravt honom och märkt ut hans grav med ett upphittat gevär, men hans kropp hade på nytt sprängts i luften, och det som återstod av den blev liggande någon meter bort”. Dagen Passchendaele stormades låg Le Brun och hans grupp i allra främsta linjen, med tyskarna alldeles för nära:
”Tre gånger under natten utsatte de oss för tung granateld, och hela tiden var vi tvungna att skjuta i blindo ut i mörkret för att avhålla dem från att anfalla. Nattluften var idel kulor. Av vår grupp på sex man återstod på morgonsidan bara jag och min kompis Tombes. Då kom kulkärven som fällde Tombes. Den tog rätt i hans huvud. Hans blod och hans hjärna, delar av skallen och klumpar med hår stänkte över framsidan på min rock och på min gasmask. Jag stod där och försökte torka bort bitarna. Det var en fruktansvärd känsla att vara den siste som återstod.”
När Le Bruns kanadensiska vapenbröder senare samma dag i kallt, mörkt regn bajonetterat alla kvarvarande tyskar och på så vis vunnit rätten till åskrönet, var många av dem förbryllade. Där skulle enligt kartan Passchendaele ligga. Någon by stod dock inte att skåda. Det var alltså inte så att husen och trädgårdarna och de smala kullerstensgatorna var förintade. Husen och trädgårdarna och kullerstensgatorna var helt enkelt försvunna. Borta. Allt som återstod var ett klotter av grus, träsplitter och söndersprängda löpgravar. Det enda som fortfarande gick att identifiera med någorlunda säkerhet var kyrkan; där den legat kunde soldaterna se ett risigt kummel av tegel som nådde till midjehöjd. Det var allt.
Året detta hände var alltså 1917. Det är för jämt 80 år sedan. En lång tid kan tyckas, en livstid rentav. Alltså ungefär en sådan tid som rimligtvis åsyftas när vi talar om ”mannaminne”. Och det här är en sådan händelse som nu, även medan du läser detta, långsamt går ur mannaminne. Ögonvittnena blir allt färre; så vitt jag förstått har även Reginald Le Brun dött. Och det är väl där, med det levande minnets gradvisa men oundvikliga utslocknande, med köttet återförvandling till ord, som den stora Historien tar vid, marmormejslad, kopparklädd.
Passchendaele stavas idag ”Pasendale” och är nu den stilla by den en gång var: den smala bygatan med dess prydliga, tätt liggande tegelhus har återuppstått, och en ny kyrka återfinns på den gamlas plats. Skyttegravar och krevadgropar är sedan länge försvunna under gröna villagräsmattor, vinkelräta garageuppfarter och gröna fotbollsplaner. Bilarna är nya, människorna skurar noggrant trottoarerna utanför sitt hus och välståndet är lika gediget som tristessen; om det inte vore för monumenten (som syns överallt) skulle nog en besökare lätt tro att han eller hon hamnat fel. Fältet strax nedanför byn, där Le Bruns grupp genomled sitt martyrium, finns dock kvar. Och där står spåren fortfarande att finna. Vid gräskanten ligger en blindgångare, tändröret av koppar lyser ärggrönt genom lerhöljet, några meter bort fastnar min fot i ett stycke stormhinder. Och den som vandrar vidare över den nyplöjda majsåkern ser brunrostiga granatsplitter överallt, och sparkar man i den oväntat feta myllan ger den ifrån sig fragment av takpannor och tegelstenar – allt, säger allt, som idag återstår av det gamla Pasendale. Och den som fick för sig att gräva skulle möjligen återfinna lämningarna efter någon av Le Bruns döda kamrater, eller i alla fall de lager på lager med ammunitionslådor som de packade under sina fötter för att ej sjunka ned i gyttjan.
Men det är ingen som gräver. Varför skulle man göra det förresten? Och varför skall vi alls intressera oss för denna händelse, 80 år fjärran?
Kanske för att det första världskriget i sig är en sedelärande historia: en berättelse om hur en fredlig epok, som börjat betrakta välstånd som en självklarhet och framsteg som en naturlag, når sin plötsliga ände i allmänt krigsjubel, barbariskt och oskuldsfullt. Slutresultatet, lika oväntat som logiskt, är en katastrof av dittills osedda proportioner, en sotig brandgata dragen mellan då och nu.
De historiska epokerna följer som bekant aldrig kalendern. För oss som lever idag är det uppenbart att 1800-talet nådde sitt egentliga slut först iochmed krigsutbrottet 1914. Och det var då 1900-talet tog sin början. Det första världskriget är nämligen seklets urkatastrof, och från den löper sedan blodspåret framåt. Kriget utlöste den ryska revolutionen, vilken ändade i den totalitära diktaturen Sovjetunionen. Fram ur katastrofen steg också det fascistiska Italien samt ett förödmjukat, revanschistiskt och i slutändan nazistiskt Tyskland. Och det nazistiska Tysklands jakt på återupprättelse var en av de viktigaste orsakerna till det andra världskriget. Vid detta krigs slut var de gamla europeiska stormakterna förbrukade, och två nya världsherrar hade stigit fram, grå av vapen: USA och Sovjetunionen. Rivaliteten mellan dessa två förde över till det kalla kriget, som fick en världsvid utbredning, inte minst för att den konflikten råkade att bli sammantvinnad med en annan process, som också knuffats igång av det andra världskriget, nämligen de europeiska kolonialväldenas fall. Följden blev en lång rad befrielsekrig i tredje världen, inte sällan gjorda extra blodiga eller i alla fall extra utdragna på grund av de rivaliserande supermakternas klåfingrighet. Kalla kriget nådde dock sitt överraskande slut 1989-91, inte som vi länge fruktade, med en smäll, utan med ett pip, när Trabanterna kör tvärs genom muren och Sovjetunionen avvecklar sig självt. 1900-talet är därmed till ända lupet, blodsarvet från 1914 avtvättat, om än inte helt: två av det tidiga 2000-talets största oroshärdar spårar nämligen sina ursprung tillbaka till det första världskriget, nämligen Mellanösternkonflikten och inbördeskrigen på Balkan.
Sådan är den Stora historien ibland: den kastar långa skuggor. För långa. Det är givetvis inte allt. Den sätter dessutom sina avtryck i den Lilla historien, i vardagen, och detta utan att vi tänker på det. Cigaretten fick sitt stora genombrott under Första världskriget; av rent praktiska skäl kom den där att ersätta pipan. En annan vardagsföreteelse som också slog igenom till följd av skyttegravslivets krassa nödvändigheter var armbandsuret; för när man ligger där och krälar på magen i en löpgrav och väntar på stormelden skall fan pillra fram ett fickur. Och den monumentala statliga skuldsättning som kriget orsakade ledde slutligt till att myntet, det av guld, i praktiken ersattes som betalningsmedel av något som dittills betraktats med stor skepsis: sedeln. Och trenchcoaten skall vi bara inte tala om.
Det finns dock mycket mellan dessa två poler. Historien kan också fortsätta att skörda offer i en högst påtaglig mening. Det låter som en spetsfundighet, men fortfarande dör människor till följd av det Första världskriget, offer för projektiler som varit på väg i 80 år. Jag tänker på blindgångarna.
Sett som en strikt sannolikhetskalkyl finns det något högst osannolikt över var soldats död. Ta människans bana, som den löper i bågar, svängar och hopp från födelsen fram till den exakta punkt på jorden, där hans eller hennes oändligt komplicerade kurva vid rätt tiondels sekund kommer att skära projektilens banalt rätlinjiga lopp. Det är svårt att döda en soldat i krig. Så därför tar man i, allt för att ställa den ovan nämnda (o)sannolikhetskalkylen på sin ände. Så under kriget avfyrade den brittiska armén bland annat 99.397.670 granater av kalibern 18 pund. Var person som idag reser längs den forna västfronten kommer oundvikligen att se, säg, ett 30-tal av dessa dryga 99 miljoner projektiler. Samt några hundra andra granater av alla möjliga sorter, alla avlossade någon gång 1914-18.
Vandrar man över åkrarna ligger de, som sagt, där; oftast ser man dock dem i dikesrenarna eller uppstöttade mot någon elstolpe, rödbruna och lerinfattade. Vid sidan av de tusentals korkskruvsformade stormhinder av svartnat stål som franska och belgiska bönder fortfarande använder för att inhängna sina fält, är de krigets allra vanligaste lämningar. Och de är givetvis de farligaste, för trots – och ibland tack vare – sin ålder är de fallna åt att detonera.
I Belgien och de delar av Frankrike där man odlat upp de forna slagfälten har man plockat granater i 80 år nu. Problemet är nämligen att de inte ligger stilla. Likt bubblan i glaset rör de sig med oändlig långsamhet genom jorden, mot ljuset, allt i ett slags underlig omvändning på den sekundsnabba bana som en gång förde dem ned i mörkret. Det är ofta kylan som gör det: den får metallen att dra ihop sig, värmen får den att utvidga sig igen, och på så vis simmar sig den blinda projektilen millimeter för millimeter uppåt genom leran. De värst drabbade är givetvis jordbrukarna, men slumpens geometri är nu sådan att ingen går fri. För fyra år sedan dödades fem franska skogsarbetare i en explosion: det visade sig att de anlagt sin lägereld rakt ovanpå en gammal blindgångare. Även om detta är ett extremt fall, så inträffar olyckor varenda år.
Bara i Belgien har 126 människor dött och över 400 skadats de senaste 50 åren vid olika explosioner. Rekordet, i omfång om än ej i antal skadade, tas av minan vid Le Pelegrin. Den var en av tjugoen gigantiska underjordiska laddningar som grävdes in under de tyska linjerna runt staden Iepr i samband med Flandernslaget 1917 – de bestod av uppåt 20 ton sprängämnen vardera. Problemet var bara att endast nitton detonerade. Två förblev tysta i djupet. Den tjugonde fanns alltså vid Le Pelegrin, en dryg mil söder om staden, och låg snällt kvar där ända till sommaren 1955, då ett våldsamt stormoväder gick över trakten och ett blixtnedslag i ett pilträd fick hela rasket att gå i luften. (Mirakulöst nog blev ingen människa skadad.) Mina nummer tjugoett ligger en bit bort. Den har ännu inte exploderat.
Blindgångarproblemet är så stort att den belgiska armén har två särskilda desarmeringsplutoner som arbetar heltid, året om, med att ta hand om dessa onda minnen ur djupet.
På en direkt fråga om de letar mycket efter gamla blindgångare, så skrattar en av cheferna, Jean-Marc Vervenne, en lågmäld löjtnant i blå basker och med desarmerarnas röda bombmärke på den gröna militärtröjan. De gör de aldrig – annat än på ren entrepenad, till exempel om ett byggföretag vill försäkra sig att arbetsplatsen är någorlunda säker. Desarmerarna har nämligen fullt upp med allt som grävs fram eller plöjs upp. Maskineriet för att ta hand om detta är noga prövat, och löper med viss gäspig rutin. En person som påträffar en granat ringer till polisen, och polisen fyller i en särskild blankett och faxar den sedan till desarmeringsplutonen. Ibland gör de akuta utryckningar, men för det mesta väntar de några dagar medan en lämplig skörd samlas, varefter de tar en liten lastbil och åker runt och plockar ihop stålkokongerna. (Likrester bryr man sig inte om. De anmäls bara vidare till den brittiska krigsgravkommissionen, som har ett permanent kontor inne i Iepr.)
Ihopsamlingen är tämligen odramatisk. De snurrar runt i vårsolen, bland lanthus och genom bakgatsgränder, in i välbärgade villaområden och runt på byggarbetsplatser, ringer på dörrar, frågar. När pjäsen i fråga väl lokaliseras langas den utan vidare ceremonier upp på flaket och en väntande bädd av sand, som skall förhindra att den glider runt alltför mycket. Klonk bara. Regeln vid hanteringen är enkel: de bär alltid gummihandskar – för att undvika att få spill på huden om projektilen i fråga innehåller gas – och undviker att ta på tändröret. Dagen vi följer dem i släptåg handlar det för det mesta om enstaka fynd. En trädgårdsmästare har funnit en grov tingest när han skulle plantera ett träd, och den halas med van hand fram ut ur sin håla; på en annan plats är det en byggmästare som grävt upp en brun och sned 150 millimeters: en man i slokande mustasch markerar dess plats genom att föraktfullt sparka till den.
På en bondgård finner dock desarmerarna ett mindre ammunitionslager bakom en lada. Det är en tämligen vanlig syn. Om traktens bönder skulle ringa till polisen efter vart litet fynd, skulle det bli en ryslig massa telefonsamtal. Istället samlar de granaterna på hög hemmavid, och först när lagret blivit för besvärligt eller för stort kontaktar de myndigheterna. Vi ser gammal sönderrostad ammunition staplad på åtminstone fyra olika ställen på gården, men desarmerarna tar bara den hög som bonden anmält till polisen. Han själv är inte hemma – arbetet åtföljs bara av en gläfsig schäfer – så de kan inte fråga honom, och rent juridiskt tillhör de ej anmälda granaterna faktiskt markägaren. De gissar att han tänkt spara de övriga, och inte anmäla dem förrän han tömt dem på dyrbara metaller som bly och koppar. Det är också tämligen vanligt, om än farligt. För några månader sedan miste en av dessa frilansande desarmerare ett öga och delar av sina ena hand när han försökte borra sig rakt genom ett tändrör. ”Han hade tur”, säger Jean-Marc, och kastar samtidigt en blick runt den kringslängda ammunitionen.
Väl tillbaka på basen i Houtholstskogen utanför Langemark vidtar den hantverksmässiga delen av arbetet. Granaterna lastas av, rengörs med högtryckssprutor och sorteras. Arbetet äger rum bak en tjock jordvall, under ett tunt plåttak – om hela rasket går i luften skall så mycket som möjligt att sprängkraften kunna gå ohindrad uppåt. (Och olyckor har hänt. År 1986 dödades fyra av Jean-Marcs kollegor på just denna plats. Exakt vad som hände är det ingen som vet – explosionen blev nämligen så kraftig att det mesta pulveriserades -, men man har gissat på ett missgrepp vid avlastningen.) Jean-Marc och männen i patrullen förlorar sig i en kort men livlig diskussion om en teknisk detalj på ett visst tändrör, petar, pekar och pillar, och det visar sig att han hade rätt och de hade fel och han ler lite snett. Återhållet nöjd ger han oss sedan en liten kortkurs i tillämpad granatkunskap. Han visar på sprängämne, som genom åren kristalliserats; något som gjort det, för det första svagare, för det andra mer instabilt. Han visar på granater. Den är fransk, den ser man på metallen, som liksom fjällar; den är tysk, det ser man på den nästan helt sönderkorroderade tändröret, det är nämligen gjort i Zamack, ett slags fuskaluminium; den är engelsk, det ser man på den fina kopparen. Variationen är fullständigt häpnadsväckande. Där är 75, 77, 105, 120, 150, 210, 220 och 280mm; 3, 4, 4.5, 6, 8, 9.2 inch; 18, 25 och 60 pund; Taube, BVD, Livens, Newton och Stokes; och så vidare; bara det pedantiskt noggranna formuläret för de vanligaste fynden rymmer 32 olika typer.
Längre in i den noga avspärrade Houtholstskogen finns slutstationen. Dels en öppen plan med djupa gropar där man spränger de insamlade granaterna. Dels en liten fabrik, ännu under uppförande, där man skall ta isär och förstöra all den kemiska ammunitionen, som fram till nu varit ett stort problem. (Gas användes ofta under slagen: fosgen, klor, senap. Till dessa kommer även andra slags projektiler, som till exempel rökgranater med vit fosfor, ett ämne som antänds vid kontakt med luft.)
Under 90-talet har deras arbete hållit sig på en tämligen jämn nivå. Varje år brukar de göra strax över 2.000 ingripanden och ta ha om runt 100 ton oexploderad ammunition. Ibland gör de statistiska staplarna ett mindre hopp uppåt. Det beror vanligtvis på att någon snubblat över ett gammalt bortglömt upplag. Nyligen skickades Freddy, en av desarmerarna i vår patrull, till en kyrkogård för att ta hand om granat man hittat under en kista. När han proberade i jorden kände han metall överallt, och de började gräva. Och gräva. Och gräva. När de var klara hade de fiskat upp 273 tyska 150mm granater. Även i ett Flandern som vant till sig vid denna fara var detta något smått anmärkningsvärt, och Freddy hamnade i TV.
”Så när blir då Iepr-området helt rensat på blindgångare”, frågar jag. ”Aldrig”, svarar någon. Kurvorna på fynd kravlar sig dock långsamt nedåt, och även om de sannolikt inte når noll på den här sidan om nästa istid, går det att föreställa sig en punkt då hoten från allt detta oexploderade skrot krympt samman och blivit till ännu en uthärdlig outgrundlighet, i stil med åsknedslag, översvämningar och skolreformer.
Det är dock inte alla som ser granaterna som faror att undvika. För vissa är de märkvärdigheter. En liten buss med engelska turister stannar till vid den ofantliga krigskyrkogården Tyne Cot invid Pasendale, och jag ser dem vandra runt i labyrinten, som byggts upp av över 11.500 vita gravstenar. De blir lika brydda, tysta och bekymrade som alla andra besökare. Några av männen går dock snart ut igen och flockas istället runt två belgare som håller på att gräva ned en ledning på åkern intill. Britterna plockar girigt åt sig allt som kommer upp i ljuset, inte bara en trasig spade och en utplattad ammunitionslåda, men även ett par blindgångare, som en av dem, en yngre man med solglasögon, oxblodsfärgade lågskor och klackring, rensar från lera genom att snärtig daska dem i vägbanan.
Undrar just vad den kommer ur, denna vår åstundan att se platserna, denna besynnerliga längtan efter att röra vid tingen. Det handlar nog inte att minnas, för minns gör man redan i andra och tredje och fjärde led. Ytterst handlar det nog istället om att få orden och berättelserna bekräftade.
Jag tror att det var Walt Whitman som sade, apropå det Nordamerikanska inbördeskriget, att ”det verkliga kriget kommer aldrig att hamna i böckerna”. Och sådana här oerhörda händelser går givetvis aldrig att fånga med bokstäver. Samtidigt så är det nog det enda vi har, när väl ögonvittnena försvunnit. Här finns det en uppenbar parallell med Förintelsen; det som skedde då var något så oerhört att vi som lever idag aldrig någonsin kommer att förstå det, annat i en intellektuell mening. Kontrasten mellan Passiondale då och Pasedale nu blir då också en bild av denna vår oförmåga. Därför vill vi se lämningarna. De är bevis.
Oftast är vi ändå hänvisade till böckerna, till orden. Det är bättre än det låter, för just det Första världskriget har efterlämnat ett oväntat rikt litterärt arv, mer så än något annat föregående eller efterföljande krig. Detta är orsakat av något som måste beskrivas som en lycklig tillfällighet. Just åren kring det Första världskriget var nämligen tron på den klassiska, litterära bildningen som allra starkast, samtidigt som folkbildning och egenskolning av humanistiskt märke var högsta mode. Resultatet blev en uppsjö romaner, diktsamlingar, memoarer och dagböcker skrivna av deltagare och ögonvittnen. Mycket har överlevt, och somt kommer att läsas långt efter det att den allra sista blindgångaren fiskats upp ur den feta flandriska myllan. Och ibland kan de fungera som en brygga mellan ett välordnat, tillrättalagt nu och ett fjärran, obegripliga då.
En av männen på slagfältet vid Iepr hette Edwin Campion Vaughan, och hans bok, ”Some Desperate Glory”, är en av de mest skakande ögonvittnesskildringarna från Flandern. En blöt måndag mot slutet av augusti 1917 sätts Vaughans kompani in sydost om Langemark, för att inta en envist försvarad tysk bunker kallad ”Springfield”. Anfallet urartar dock till en massaker och snart förlorar bataljonschefen kontakten med de attackerande. Vaughan skickas fram genom regnet för att ta reda på vad som hänt. I en skottlossning så öronbedövande att den ej går att överrösta lyckas han samla ihop några kringströdda soldater, och mot alla odds inta ”Springfield”. Bunkern visar sig vara vattenfylld och övergiven. Dagen blir kväll, regnet fortsätter att ösa ned och medan Vaughan desperat signalerar efter förstärkning och ammunition med sin lilla ficklampa hör han ”ett fruktansvärt ljud”:
”Från mörkret på alla sidor kom jämmer och ylanden från de sårade männen; svaga, långa, snyftande stön av smärta och förtvivlade skrik. Det var alltför plågsamt uppenbart att dussintals svårt sårade män måste ha krupit ner i de nya granatgroparna för att söka skydd, och nu höll vattnet på att stiga runt dem, och alltför kraftlösa för att röra sig, höll de nu på att långsamt drunkna.”
När han blir avlöst beger han sig tillbaka till de egna linjerna för att avlägga rapport. (Av kompaniets 90 män har bara 15 klarat sig, och Vaughan är den ende överlevande officeren.) Ingången till ”The Boilerhouse”, bataljonschefens bunker visar sig vara spärrad av ett formligt berg av döda, och han måste klättra över en gungande hög av lemmar för att alls komma in.
Det enda som idag återstår av ”Springfield” är några betongstycken med spretande armeringsjärn. ”The Boilerhouse” finns dock kvar, inne i byn S:t Juliaan. Taket över det lilla rum där bataljonschefen en gång satt är bortsprängt, och folk från de näraliggande villorna använder nu utrymmet till att lägga upp sin kompost. Strax nedanför bunkern rinner den lilla Steenbeek, och följer man den bara ett par hundra meter åt nordväst kommer man till en plats som beskrivits i en annan av västfrontslitteraturens stora klassiker, ”I Stålstormen”, av Ernst Jünger, den kände tyske radikalkonservative författaren och skönanden. Även Jünger slogs 1917 i Flandern. Just avsnittet om hans upplevelser vid Langemarck är särskilt intressanta, för det handlar om det kanske enda tillfälle då han visar upp något som liknar tvivel.
Fallet Jünger varnar oss för att göra det hela för enkelt: det var långtifrån alla som avskydde kriget. Han var en av dessa intelligenta, naiva och modiga unga män som inte tillät sig bli desillusionerade, utan som iställde valde att töja den mänskliga anpassningsförmågan till dess yttersta. Den gång på gång dekorerade Jünger tyckte om kriget, analyserade det med lika doser skarpsinne och romantik, och såg i det framtidens människa träda fram: hård, stark och offervillig.
Vid Langemarck var dock måttet nästan rågat även för denna nya människa. Hans förband hade pressats tillbaka, varefter de bitit sig fast i ett vägdike på bortre sidan av Steenbeck. Där anfalls de av flygplan och beskjuts med granater av alla upptänkliga kalibrar och storlekar. Mörkret faller, marken skakar ”som ett skeppsdäck”, människor på ömse sidor av honom träffas och själv såras han i handen. Jünger drar dock bara ned hjälmen i pannan och fortsätter att stirra på vägen, där det kringyrande stålsplittret slår gnistor ur stenläggningen. De vet att britterna snart kommer att gå till anfall med överlägsna styrkor, ”Vi var redo för slutet”:
”Så varför hoppar du inte upp och rusar iväg in i natten, tills du lik ett utmattat djur kollapsar i säkerheten bak en buske? Varför stannar du här, du och dina modiga kamrater? Här finns inga överordnade som ser dig.
Ändå finns någon som bevakar dig. Kanske utan att du själv är medveten om det, finns det någon inne i dig som håller kvar dig på din post med hjälp av kraften från två mäktiga formler: Plikt och Ära. Du vet att detta är din plats i striden, och att ett helt folk litar på att du gör ditt jobb. Du känner att ‘Om jag lämnar min post, är jag en feg usling i mina egna ögon, en ynkrygg som för alltid kommer att rodna var gång det bjuds beröm’. Så du biter ihop och stannar.”
Men det blir ingen ärorik död för Jünger. Det brittiska anfallet uteblir mirakulöst nog och hans regemente dras tillbaka, fullständigt upprivet bara efter ett par dagars strider. På kvällen över en grogg upptäcker Jünger nöjt en liten rad i en armékommuniké, där det står att man lyckats hejda anfallen över Steenbeek: ”Det kändes underligt att veta att våra förvirrade göranden i nattmörkret hade vunnit en plats i historien”.
För den som vill försöka förstå vad som gjorde katastrofen möjlig är en sådan som Jünger oumbärlig, just genom att han i motsats till de flesta överlevarna inte alls tar avstånd från kriget, utan tvärtom hyllar det i all dess orimlighet. Och man behöver inte läsa hans bok för att inse att hans typ inte var någon ovanlighet. Det räcker ofta med att se fotografierna från augusti 1914 av kvinnor i vita klänningar som singlar blommor över led på led av leende, förväntansfulla soldater.
Här påminns man om en annan av de stora världskrigsböckerna, poeten Frederick Mannings The Middle Parts of Fortune . Mannings vänder sig mot alla som framställer soldaterna blott som oskyldiga, duperade offer. Nej, katastrofen springer till del ur människornas egna drömmar och missförstånd. Sedan är det krigets eget, okontrollerbara väsen som fullbordar tragedin. Människorna inser nämligen snart att de används av en makt de ej förstår, en makt som är fullständigt likgiltig för dem som individer, så de kan inte identifiera sig med det som sker. Samtidigt – och detta är det verkligt skrämmande – kan de inte heller skilja sig från det, för, säger Manning ”en människa må rasa mot kriget; men kriget med dess myriader ansikten kunde alltid vända mot honom ett som var hans eget”.
Det är alltså här, i överlevarnas iakttagelser, som krigets starkaste minnen och viktigaste lärdomar står att finna. Men vad återstår vid sidan om det, och förutom kohagens stormhinder, de rostiga granaterna och de skottskrovliga bunkrarna fulla av trädgårdskompost? En tillfällig turist, som råkar resa längs den gamla västfronten, ser nog lite, förutom de officiella minnesverken, förstås: jag tänker då på monumenten (ständigt dessa monument), och de jättelika kyrkogårdarna. Den som vet vad han eller hon skall titta efter kan dock finna spår lite varstans i Belgien och norra Frankrike. Det är de 80 år gamla arméskyltarna som ännu lyser fullt läsbara på vissa husgavlar; murarna med gropiga ärr från kulor och splitter; de stora vattenfyllda minkratrarna som nu blivit till ankdammar; de svaga gråvita spåren av smulad kalksten som likt krångliga namnteckningar skriver sig ut över de plana åkrarna, och som nu är allt som finns kvar av sedan länge igenfyllda skyttegravslinjer. Åker man i bil från det platta och hustäta Flandern, söderut, förbi Picardie och 1916 års slagfält vid Somme, med sina långsamt ondulerande åsar, ned till det skogiga Champagne, tycker man sig dock ana små, men intressanta skillnader.
Det går nämligen att få känslan att Flandern och för all del också Picardie lämnat kriget bakom sig. Särskilt i det tättbefolkade Belgien är det Första världskrigets slagfält sedan länge igenfyllda, överplöjda, återuppbyggda; i många fall är det också överlagrat med nya minnen. Så är dock inte alltid fallet i de något mer glest befolkade delarna av nordöstra Frankrike. Där, och särskilt på de gamla slagfälten runt Verdun, finns det en underlig förstämning som man nästan aldrig möter i det livliga och ljusa Flandern.
Vid Verdun stod året innan katastrofen i Pasendale det slag som utnämnts till världskrigets värsta. Efter tio månader av intensiva strider, då minst 260.000 soldater stupat på en yta av kanske 2 gånger 1 mil, återstod intet utom förödelsens slam. Traktens nio byar hade plånats ut, och de flesta av dem har ännu inte byggts upp. På vissa ställen, som vid Ornes, går det att se delar av murar som sticker upp ur grönskan. Andra byar blev så söndersmulade att det enda sättet att nu märka att man kommit in i någon av dessa icke-orter är att man inne bland tallarna helt opåkallat stöter på rester av de gamla planteringarna, till exempel i form av ett och annat vilset äppelträd. Så det är alltså inte sant att naturen inte har något minne.
Den ständiga artillerielden hade smulat sönder jorden till den grad att den blivit som grov sand som gav efter när man gick. Efter kriget stod det snart klart att det skulle bli svårt att göra denna trotylöken beboelig igen. Varje hektar mark rymde mellan 20 och 30 ton metall, gasgranater hade förgiftat terrängen på flera ställen och överallt fanns det mängder med döda. Det stank olidligt långt in på 20-talet, och vid mitt besök berättade någon att ingen gick ut i den här landskapet på 15 år. I april 1923 beslöt man helt enkelt att förvandla det här stinkande, sterila stycket land till nationalpark. Allt lämnades som det var. Mellan 1929 och 1933 planterades det så barrträd över alltihop. Detta har visat sig vara ett ovanligt lyckat grepp. Om man lämnat det hela till naturen själv skulle det kanske ha tagit upp till fyra sekler innan man återfått ett någorlunda gott skikt med matjord. Nu har det gått på runt 70 år. Den som bilar genom området skymtar nu bara en tjock och kuperad skog ticka förbi utanför rutan. (Ja, så en massa monument förstås.) Men den som parkerar sitt fordon och ger sig ut bland de skulderbreda granarna ser genast spåren.
På många ställen är det nästan omöjligt att finna en bit plan mark. Här och där skymtar sneda skyddsrum och bunkrar täckta av intensivt grön mossa. De övervuxna skyttegravslinjerna löper fram i sina nyckfulla bågar och på viss ställen är det möjligt att följa dem i hundratals meter. Krevadgroparna har visserligen slipats mjuka av regnvattnet, men de ligger kant vid kant vid kant, likt ett stormigt hav plötsligt fruset. Och här och där ser man resterna: korvig taggtråd, en blindgångare, en tysk stavhandgranat med multnat skaft, en avbruten hacka, ett par vridna patronhylsor, en sönderrostad vattenflaska.
Än idag återfinner man stupade. Vid ett tidigare besök råkade jag komma till en plats strax efter att man avverkat skogen. Det mödosamt återväxta lagret med jord hade skalats bort av tunga maskiner och det 80 år gamla slagfältet låg naket igen. Där, hoprört med allsköns lerig bråte från 1916, fanns också rester av människor. Ben. Bland annat låg där en trasig snörkänga med pliggad sula, och när jag böjde mig ned såg jag att foten fortfarande satt kvar i den.
Alla oidentifierbara lämningar hamnar i L’Ossuaire , benhuset. Den som har mage kan titta in i kryptorna, in på lämningarna, som antingen är staplade i snyggt sorterade högar, eller bara slängda samman i spretande högar av brosk och ben. Och vill det sig illa, eller väl, beroende på hur man ser det, möts tittarens påflugna ögonkast av en blick ur ett kraniums tomma ögonhålor. Lidandet tonar bort och istället blir man varse det ofattbara slöseriet. I benhuset förvaras alltså lämningarna efter 130.000 stupade soldater, men där finns mer. För med dessa 130.000 torde enligt demografins lagar också ha förlorats uppåt 300.000 barn, som aldrig blev födda för att deras fäder aldrig fick chans att bli just detta, plus ett något mindre antal förälskelser, cirka 700 miljoner samlag, tusentalet avhandlingar, kanske tio geniala uppfinningar samt en och annan symfoni.
Det är nog det man anar ibland, när man vandrar runt bland kratrarna i de tysta, ödsliga skogarna runt Verdun. Ibland går känslan att förväxla med vagt obehag, och visst, skall det spöka på någon plats borde det vara här, där marken är så full av osaliga och borttappade. Dock tror jag att det handlar om något annat. Man vandrar in i tomrummet efter en hel generation, och det känns.
Något har dock börjat hända även i Verdun. De trasiga markerna blir alltmer röjda på sly och bråte, alltfler skyltar sätts upp till turisternas fromma. Fram tills nu har slagfältet burit drag av ett sår, buret med en blandning av stolthet, äckel och skam. Nu är det få som längre minns själva, och nya plågor har lagt sig som ärrvävnad ovan de gamla. Slagfältet själv håller på att förvandlas till ett historiskt minnesmärke, komplett med snitslade stigar och picknick-bord. Och det är förbjudet att schakta igen granatgropar och löpgravar.
Den som söker sensationer eller ”ursprunglighet” tar sig till andra platser. Man kan till exempel bege sig ned i någon av de bortglömda tunnelsystem som går i dagen på vissa ställen, och sedan hasa runt nere i fuktiga, rostluktande mörkret tills rädslan över vad man kan träffa på blir större än nyfikenheten över vad man kan finna. Enklare är att bara köra över Meuse till kullarna le Mort Homme och Côte 304 . Där finns alls inga picknickbord och ytterligt få monument. Tvärtom. Här håller löpgravarnas kapillärnät på att kavlas ut under hjulspåren från schaktmaskiner och svenskbyggda skogsskördare – inte sällan körda just av svenskar. Själv känner jag mig en smula kluven inför det här. Det gradvisa utplånandet av slagfältet på den vänstra Meusestranden och dess upphöjande till turistmål på den högra är logiskt länkade till varandra, samtidigt som de står för två helt olika förhållningssätt till historien. På reservatet norr om staden har förflutenheten stannat upp, på de där kratersprängda kullarna väst om floden går historien vidare, och med den läkningen.
Det går att begripa tanken bakom. Det är också möjligt att förstå de känslor som kan skapa något som, till exempel, Newfoundland Memorial Park utanför Albert. Till minne av den slakt som ägde rum där under Sommeoffensiven 1916 donerade den franska staten efter kriget ett stycke skyttegravsmark till Canada. Denna sträcka har genom åren skötts med omsorg, för att inte säga kärlek, och påminner nu med sitt kortklippta gräs, sina statyer, snyggt inbyggda ljus och noga utplacerade papperskorgar mest om en psykedelisk golfbana. Förbryllad går man in, förbluffad därifrån. Så nog kan man vårda ett minne till döds.
Allt detta går inte att skylla på att Västfronten förvandlats till turistmål. Det har det varit länge. Kriget hade knappt slutat så arrangerades de första gruppturerna. På 20- och 30-talet handlade det ofta om ett slags pilgrimsresor: människor uppsökte fjärran platser där någon älskad dött eller försvunnit. Dagens besökare har sällan sådana band till det skedda. Redan under tidig vår möter man engelska turistbussar, som slår sina lovar kring de vackra brittiska krigskyrkogårdarna. Tiden har dock gjort de fallna till avlägsna storheter, ansikten på sepiafärgade fotografier, och talar man med besökarna förstår man att många är kännare, historiska trainspotters med anorak, kamera och allt, och givetvis har de sitt eget kodspråk, säger aldrig Wijtschate, som det heter, utan säger istället ”Whitesheet”, för det gjorde de brittiska soldaterna 1914-18. Och det är lätt att få intrycket att anförvanternas död idag föranleder nästan lika mycket återhållet skryt som verklig sorg.
En annan skillnad mellan nu och då är att souvenirerna var betydligt billigare förr. Redan på 1920-talet såldes fynd till turister som var antingen för lata eller för ängsliga för att leta efter egna. Då kostade en gammal revolver några kronor, en knapp några ören. Idag har handeln blivit organiserad, för att inte säga professionaliserad, och regelrätta butiker för krigssouvenirer står att finna både i Iepr och Albert. En hyfsad pickelhuva kan kosta uppåt 3000 spänn, medan den som nöjer sig med bara pickeln kan komma undan med en hundring; för den vars kassa eller historievurm ej tillåter sådana utsvävningar finns dock verktygsnycklar tillen tyska Maximkulspruta m/08 att få för en femtilapp, medan små brittiska infanterihackor slumpas bort för 20 kronor stycket. I Albert såg jag ett äldre franskt par stå och gapa över priserna. Deras kommentarer var dock mer präglade av chock än löje. För de hade aldrig kunnat drömma att allt det där skrotet som de plöjt upp genom åren egentligen var dyrbara samlarobjekt.
Ändå är det inte sällan just i de här samlingarna av Bric-a-Brac som verkligheten går att ana som bäst. Eller åtminstone oftare där än i de officiella museernas tillrättalagda och pedagogiskt genomtänkta samlingar av felfria uniformer och blankputsade vapen. Utanför Iepr finns två märkliga caféer, ett vid Zwarte-Leen (Hill 60) och ett annat vid Zillebeke (Hill 62). Båda rymmer små privata museer. Det vid Hill 62 är känt för ett inhägnat stycke skyttegravar – delar av systemen ”Vince Street” och ”Jam Row” som 1917 löpte genom en skog kallad Sanctuary Wood . Skyttegravarna bak caféet är noga underhållna av en liten tunn gubbe med jättelik skottkärra, de splitterskadade träden hålls uppe med ståltråd och överallt svärmar glammande skolelever.
Caféet vid Hill 60 ser mest ut en sliten och lite stökig bar, och någon har parkerat sin cykel inne vid dörren. Betalar man ägaren Michel Delannoy några kronor släpper han in en i de bakre rummen. Och där möts man av ett fullständigt makalös blandning av tidigmodern Wunderkammer och skrotupplag. Det man ser saknar nämligen alla spår av systematik. Flygplanspropellrar, spadar, böjda kulor och porslinstallrikar blandas med sporrar, knappar, löständer, gafflar och mynt; bredvid några lampor, två bomber och en taggtrådssax ligger ett vitt hästkranium; ett par multnade soldatstövlar samsas med en kikare, en varningsskylt från kriget med en granatkastare. Många av sakerna är komna direkt ur jorden, och det luktar unket. Uppenbarligen har samlingarna, förutom tanke, också vuxit bortom all kontroll, för helt plötsligt står man där, ute i ett lågt skjul på bakgården bland dammtäckta kulsprutor och på väg tillbaka går man en trappa upp och kommer villrådig in i vad som en gång varit ett sovrum, men som nu fyllts upp av hjälmar och fuktskadade fotografier. Men bristen på ordning gör att man på något bakvänt vis anar katastrofen i dess ursprungliga, oöverskådliga kaos, där varje ting blir en händelse och vart föremål en person.
Jag stirrar länge, länge på en jordig klocka som stannat på 14 minuter över 8, och vet att det aldrig kommer att bli klarlagt om det skedde på morgonen eller på kvällen. Inte heller kommer jag få reda på om jag kanske någon gång, utan att alls veta det, skymtat ägarens ansikte på något sepiafärgat fotografi.
– Peter Englund
(Tidningen Vi, våren 1997)
Peter Englund 
