Vad har hänt med Columbo?

En av mina absoluta TV-favoriter är den amerikanska deckarserien ”Columbo”. Fortfarande minns jag när jag som valp på 70-talet såg mitt allra första avsnitt. Jag var tagen. Greppet var ju så originellt: vi som tittare vet vem som är den skyldige och exakt hur han eller hon gått till väga. Hela spänningsmomentet låg istället i den revolverlöse Columbos sökande efter den sanning vi alla känner. När det var som bäst hade det drag av övning i formallogik: med närmast syllogistiskt precisa frågor hamrade den lille mannen med cigarren bort den ena invändningen efter den andra, för att till slut stå där med mördarens oavvisliga skuld. I sin obegränsade förnuftstro speglade serien givetvis tidsandan.

Det samma kan också sägas om dess politiska tendens. Det handlade om ett slags klasskamp i TV-deckarens form. Brottslingarna var ofelbart förmögna, framgångsrika, sofistikerade och arroganta, medan den skrynklige Columbo var underdoggen, som varje vecka visade upp det vackra folkets allra fulaste sidor. Nu har det sistnämnda blivit stapelvara i alla såpor, men då var det både nytt och rätt radikalt.

Nu är det slutet av 90-talet, Saigon föll för över 20 år sedan och några som inte tycker om oss håller på att nyinspela vår barndoms klassiker. Förra lördagen gick det nästa sista av en serie nygjorda avsnitt av just ”Columbo”. Med fara att låta som en typiskt gnällig typ, vill jag säga att det var bättre förr, inte bara för att det var förr utan också för att det faktiskt var bättre.

Till del är det väl verkligheten själv som ställt till det. Nu, efter fallet O.J. Simpson, som frikändes trots närmast vattentäta fysiska bevis, vem kan längre tro att Columbo skulle kunna fälla en enda fuling med hjälp av sin spetsknypplade logik? Dessutom har berättelserna blivit svagare, olika banala trick och enkla fällor har fått spela en allt större roll. Rekordet slogs förra lördagen av ett Ed McBain-inspirerat (!) avsnitt. Jag satt med håret överända alltmedan vår stillsamme hjälte maskerade sig, sprängde dörrar, hotade folk, blev nedslagen av en maskerad man och fick ett ultimatum av sin sure chef: ”Ni får ett dygn, thats it!” Jag trodde knappt mina ögon: Columbo med revolver! Vad kommer härnäst? Miss Marple iförd latexbody?

Och nu, när den ursprunglige Columbo spolats bort i ett vattenfall av gamla deckarklichéer, för att aldrig mer återfinnas, vad kan man då titta på? Vill det sig illa blir det ”Millennium”, den svarta förfärlighet som det underhållande men kryptofascistiska ”Arkiv X” kastat efter sig. Kontrasten kunde inte vara större. I 70-talets ”Columbo” hyllades alltså förnuftet. Allt var begripligt: mördarens motiv och tillvägagångssätt, men även hans manövrar efter brottet hade en logik och kall rationalitet som gjorde det möjligt för Columbo att med sitt resonerande lösa fallet, och för tittaren att följa med. I 90-talets ”Millennium” har förnuftet sedan länge abdikerat och givit plats för en grumlig och osund irrationalitet. Det som gör det hela så extremt är alltså inte bara att brottslingen begår brott som befinner sig bortom allt sans och vett – det händer som vi alla vet även i den verkliga världen – utan att också detektiven gör det. Greppet med en synsk brottsbekämpare är urfånigt och skulle bara ha kunnat tänkas fram en amerikan, men det ger seriens skapare möjlighet att gång på gång kortsluta alla dramaturgiska grundregler. Inget behöver egentligen stämma, och det krävs varken resonemang eller logik i berättelsen. När man ånyo målat in sig i ett hörn får Lance bara ännu en otäck vision – enkel BUH-effekt, förresten – varpå han reser sig med uppsynen hos en gummibulldog som smält och säger: ”mördaren är rädd för kor”.

Som ett tecken i tiden är ”Millennium” nästan lika skrämmande som den ondska den säger sig visa upp.

(Expressen, våren 1997)