Ungdomens hopp och hotfullhet

En undersökning bland landets ungdomar har bland annat visat att mindre än hälften av dem anser att demokrati är det bästa styrelsesättet, och att bara två tredjedelar är säkra på att Förintelsen av judarna verkligen har ägt rum. Jag känner mig lika bedrövad över detta som många andra, men jag kan inte dela förvåningen. Undersökningen visar förvisso att eleverna inte har lärt alltför mycket av det förflutna. (Och den fortlöpande nedrustningen av historieämnet har givetvis spelat en roll här, för många av de viktigaste och bästa argumenten för demokrati och mot diktatur tar inte form av luftiga abstraktioner, utan högst enkla och alltför handfasta erfarenheter.) Men även de som finner ungdomens extrema lutningar fullständigt förbluffande kan nog sägas brista en smula i historiska kunskaper.

Ett ofta bortglömt faktum är nämligen att 1900-talets stora totalitära katastrofer i en hög grad hade sitt ursprung just i ungdomsrörelser. Nazismen kallade sig ”ungdomens parti”, och med all rätt: 1933 var över 40% av deras medlemmar under 30 – vilket var mer än dubbelt så stor andel som socialdemokraterna -, och i kamporganisationerna SA och SS var andelen unga ännu högre. Stalinismen bars också upp av ivriga, entusiastiska och okunniga ungdomar, villiga att hänsynslöst offra andra och sig själva i bygget av den stora arbetarstaten (Typen har bland annat beskrivits i skönlitteraturen, en av de första gångerna är det i form av den kylige förhörsledaren Gletkin i Koestlers ”Natt klockan tolv på dagen”: en generation utan vare sig traditioner och minnen, ”född utan navelsträng”.) Också maoismen var en ungdomsrörelse, vilket blev särskilt tydligt under den blodiga kulturrevolutionen. Även den del av islam som präglas av fanatism och intolerans har ett påfallande ungt ansikte: år 1995 var medelåldern på arresterade fundamentalister i Egypten 21 år.

Förklaringen till detta är nog inte vidare komplicerad. Yngre generationer är per definition rotlösa och är därför oftast de första att kastas omkull när arbetslöshet och brist skakar ett samhälle. Detta är dock inte hela förklaringen. Även ungdomens överspända livskänsla, starka behov av gemenskap och brist på livserfarenhet spelar in. Korsa detta med en kris och en allmän känsla av att vara obehövd, så får vi en människa kapabel till det mesta.

Men vi har inte velat se detta. Tvärtom har ungdomar gärna gjorts om till något slags goda vildar, som just genom att de är så oförstörda och opåverkade och NYA, är kapabla att se sammanhang och sanningar som alla förstörda vuxna tappat bort. Ett sånt nys. (Någonstans där i bakgrunden finns 68-generationens glorifiering av sig själva, men givetvis också den extremt ungdomsfixerade västkulturen.) Mörkret står inte i begrepp att falla över oss, det finns en enkel bot på alla dessa vanföreställningar och den heter kunskap. Dock är det bra att påminnas om att många gånger när ungdomen framställts som framtidens hopp, har de istället visat sig vara framtidens bödlar.

(Expressen, juni 1997)