Om allt bara handlat om sannolikheter skulle vi alla vara döda nu.
Under några år i början på 80-talet var det nog mest en fråga om tid. Det handlade inte om, utan när det Tredje världskriget skulle bryta ut. Själv hade jag gasmask hemma i studentlägenheten, samt en liten överlevnadslåda i plåt, med vattenreningstekniketter, plastinslagna tändstickor och en tub hårda karameller. Men det var som en benådning i sista stund. Muren föll och store Satan i öster med den. Vi var en hel generation som vuxit upp utan att känna annat än det Kalla Krigets kyla, men plötsligt blev vi och alla andra utsläppta ur atomvinterns death row. Det var oväntat och inte så lite omtumlande. Räddade av vad? Slumpen? Den kanonbataljon i Luleålinjen med sina atombombssäkra bergrum, där jag övat vartannat år, den lades ned – ett av batterierna är numera museum.
Hur minns man något som inte har skett?
Det kan sägas vara utgångspunkten för Peter Handbergs” Undergångens skuggor”. Kärnan i verket är en rad resor författaren gjort i Baltikum, på spaning efter den katastrof som flytt: med en GPS-navigator i hand har han letat reda på de nu övergivna sovjetiska kärnvapenbaserna. Och hans undersökning handlar alltså inte så mycket om det som verkligen skedde, som om det som kunde ha skett. För även han är ett av det Kalla Krigets barn, uppvuxen med sirentjut prick klockan tre första måndagen i varje månad, med telefonkatalogens fantasieggande instruktioner om vad man skulle göra ”Om kriget kommer”, med nedfall från 2000 provsprängningar inbrända i sin kropp och med den väntande katastrofens mardrömssyner inbrända i sitt sinne.
Därför blir boken också något långt mer och långt rikare än som antyds av den underrubrik som förlaget klistrat på: ”Reportage”. Texten är istället beundransvärt mångdimensionell. Dels rymmer den en färgstark road movie från några grannländer som ännu inte hämtat sig från femtio år av realsocialism och ockupation; dels en kartografering av det världskrig som aldrig blev, och av den undergångens arkitektur, i form av gräsöverväxta bunkrar och ekande tomma robotsilos, som är denna icke-händelses enda monument – och vars kolossala volymer är en passande metafor för djupet i vår skräck; dels en kompakt men precis historik över kärnvapnen, som föreställning, teknik och system; och dels en infallsrik och synnerligen personlig undersökning av de irrbilder och rädslor som så starkt färgat Handbergs egen uppväxt, och de långa skuggor de fortsätter att kasta. (Och bokens tillbakablickande syftning till trots, glömmer han inte att diskutera de kärnvapenhot som ännu återstår – och som nu tillväxer.)
Denna genomtänkta och rasande intelligenta bok rymmer uppgifter som kan chockera även luttrade katastrofkännare. Handberg nöjer sig inte med att måla upp apokalyptiska visioner i största allmänhet – snarare undviker han billiga knep – utan han vill veta mer exakt. Alla de här kärnvapnen i Baltikum, som på egen hand kunnat döda miljarder, mot vem var de egentligen riktade? Han talar med experter, med grannar till de nedlagda baserna, med före detta raketsoldater. Och han finner indicier på att en del av dem verkligen var avsedda för svenska mål. Dima, en av hans sagesmän med förflutet i strategiska robottrupperna, berättar: ”Sverige skulle ha anfallits redan den första dagen. Ett massivt anfall … Kanske skulle man försökt att ta över en del av de svenska [flyg-]fälten, men troligare är att de i ett initialt skede blivit angripna med sådana medeldistansraketer på 2-3 megaton som fanns överallt i Baltikum. Vatseras – jaha Västerås – Uppsala, Tullinge, Norrköping, Arlanda”.
Men det är givetvis inte bara vad författaren gör utan även hur han gör det, som förvandlar ”Undergångens skuggor” till en så lysande bok. Handbergs stil är imponerade säker: att läsa honom är som att se en katt gå över ett väldukat middagsbord. Här finns inte ett felplacerat ord, inte en död punkt, inte en falsk ton.
Före 1900-talet var ordet ”katastrof” något som bara användes i samband med drabbande naturhändelser, som jordbävningar eller vulkanutbrott. Att börja bruka begreppet på något av människor skapat mötte därför visst motstånd. Nu är dock polvändningen fullständig. Femtio år av ständigt närvarande men också ständigt uppskjuten kärnvapenförintelse verkar ha skapat ett slags katastrofunderskott i vår civilisation, ett underskott som måste fyllas med något: förra årets hallå runt fågelinfluensan verkar nu vara glömt, och den värsta terrorhysterin stillnar sakta, men nu har också vi något långt verkligare att sysselsätta oss med, i form av växthuseffekten. En katastrof är nu liksom per definition mänskoverk. I alla fall på något vis. Vilket givetvis speglar att vi satt oss i Guds ställe. Och det som fullbordade denna usurpering var, som Handberg påpekar, uppfinnandet av kärnvapnen: Gud må ha skapat allt liv, men vi kan utplåna det. Flera gånger om. Sannolikheterna talar fortfarande mot oss.
– Boken är: Peter Handberg: Undergångens skuggor – Missiler och möten. Natur & Kultur.
Texten ursprungligen publicerad i DN, 12 april 2007
Peter Englund 