Till sängs med Hitler

Vissa påstår att det var hans allra första mord, det enda av miljoner som han skall ha utfört med sina egna händer.

Klockan kvart över tio lördagen den 19 september 1931 fick Münchenpolisen sitt larm, och två överkommissarier och en rättsläkare sändes till platsen, en stor och luxuöst inredd våning vid Prinzregentenplatz. I ett rum med utsikt över torget återfanns en ung kvinna. Hon låg nedanför en soffa, med ansiktet mot golvet. Hon var död. En kula hade träffat henne i bröstet, missat hjärtat, men gått genom ena lungan och slutligen stannat strax under huden vid vänstra höften. Skottet hade avlossats på nära håll. Vapnet låg ännu kvar. Det var en pistol av märket Mauser med en kaliber på 6,35mm. Hon hade kvävts till döds, av allt blodet i lungorna, och utifrån likstelheten bedömde läkaren att det hela hänt för en 17-18 timmar sedan. Det såg ut som självmord, men något avskedsbrev kunde inte påträffas.

Samma eftermiddag började poliserna förhöra den person som ägde pistolen, och som under fredagen haft ett våldsamt gräl med den unga kvinnan. (Hennes ansikte sades också bära spår av misshandel.) Den personen var Adolf Hitler. Det låg lukten av mer än en skandal i luften. Den döda var nämligen hans systerdotter, Geli Raubal , allmänt utpekad som hans hemliga älskarinna.

Det existerar idag en ofantlig litteratur om Hitler, en nylig beräkning talar om runt 120.000 uppsatser, böcker och andra arbeten. I ett sådant oöverskådligt myller ryms givetvis många olika genrer, subgenrer och sub-subgenrer. En av dem är centrerad runt Geli Raubals mystiska frånfälle. Vissa har framställt det som en punkt då 1900-talshistorien kunnat göra en vändning till det bättre. Dödsfallet inträffade nämligen vid en sällsynt oläglig tidpunkt för den blivande Führern. Vid valet året innan hade nazistpartiet gjort ett sensationellt språng framåt, både i betydelse och väljartal: de hade nära nog tiodubblat sina platser i riksdagen, från 12 till 107. Hitler övervägde också allvarligt att gå upp emot Hindenburg i det presidentval som stundade till våren.
Tanken är att om, bara OM, Hitler hade kunnat fästas vid eller ertappats med det här brottet, så skulle han varit politiskt död. Och Tredje riket skulle ha förblivit blott ett blänk i historiens öga.

En annan variant tar fäste vid faktumet att Geli Raubals död uppenbarligen var en personlig katastrof för den blivande diktatorn. Hon var nämligen den enda kvinna som han någonsin blev känslomässigt bunden till – förutom då hans mor, som han älskat. Och denna tragedi skall ha förvandlat honom till det känslokalla monster vi alla känner, och som snart skall starta världshistoriens största krig och världshistoriens första industrialiserade massmord. Tanken är att om, bara OM, Geli hade levat, skulle hon kanske kunnat tygla den värsta destruktiviteten.

En tredje grupp utgår ifrån att det VAR självmord och sysselsätter sig främst med motivet. De som framställer det som mord, pekar – helt korrekt – på att relationen mellan Hitler och hans 23-åriga systerdotter var mycket ansträngd: Hitler var fullständigt besatt av Geli, och spärrade svartsjukt och maniskt hennes försök att bryta sig fri. (Att hans besatthet också var erotisk, vittnar de nakenteckningar som Hitler gjorde av henne.) Det som utlöste mordet skall ha varit att Geli velat lämna honom och flytta till Wien, där hon hittat en ny kärlek, möjligen en judisk student. Men, säger de i den tredje gruppen, om det nu inte var mord, varför valde då Geli att ta sitt liv? Flera har pekat på det faktumet att praktiskt taget samtliga kvinnor Hitler haft förhållande med också tagit eller försökt ta sitt liv – Eva Braun inte mindre än två gånger: 1932 och 1935. Anas inte här någon stor och mörk hemlighet?

Och flera har enats om ett svar. Till dem hör författaren Robert Waite och Walter Langer, den psykolog som under det andra världskriget satte samman en personlighetsprofil av Hitler åt den amerikanska underrättelsetjänsten. Hitler skall enligt dessa båda ha varit hänfallen åt en alldeles speciell sexuell perversion, så avskyvärd att den drev hans kvinnor till självmord. Den kallas för undinism. I klarspråk: han tyckte om att man pissade på honom. (Kanske åt han också kvinnornas avföring.)

Detta intresse för Geli Raubals död och vad som EGENTLIGEN pågick i Hitlers sängkammare kan verka skruvat, men handlar givetvis om mer än lystnad efter härligt snaskiga avslöjanden om kända och ökända. I de flesta fall verkar det springa ur ärliga försök att förklara Hitler och hans ondska. När blev han ett monster? Och var hans förvandling resultatet av en gradvis utveckling eller en plötslig, dramatisk metamorfos?

Somt vetter åt det rent psykologiska, för att inte säga patologiska. Annat rör sig upp mot historiefilosofins stratosfär och det klassiska spörsmålet om personlighetens roll i historien. Kan den enskilda människan skapa historien eller är det alltid historien som skapar henne? Få frågor har framkallat så många påståenden, så tvärsäkra i anden och så osäkra i sak. Samtidigt är det få ämnen som varit så stendöda de senaste decennierna som just den om De Stora i Historien. Det har dock gått att se ett förnyat intresse, till del kommet från ett nytt håll, nämligen psykologerna. Min vaghet här är avsiktlig, för det handlar om en amorf samling med teorier, som dock här förenas av att de används till att fylla en del av det hål som uppstått efter den ortodoxa marxismens implosion, och som har den fördelen att de står fria från dess mekaniska syn på individen, samtidigt som de inte heller är tyngda av de gamla hjältedyrkarnas ideologiska ballast.

Just Hitler har genom åren fungerat som en magnet för många psykohistoriker, byasnillen och analytiker med eller utan diplom. Och trogen den egna teoribildningens axiom har den yttersta förklaringen till hans ondska inte sällan letats i hans sängkammare. Och där är hans eventuella undinism bara en i en minst sagt brokig flora av teorier. Andra tror sig ha hittat svaret i en (eventuellt) deformerad penis – bortbiten av en get – eller i en (eventuellt) saknad testikel eller i ett (eventuellt) fall av syfilis, överförd till honom av en (eventuell) prostituerad som (eventuellt) var judinna. En av de mest kända och kanske minst vilda är annars den schweiziska psykoanalytikern Alice Millers beskrivning av Hitlers barndom, där ett monster (eventuellt) skapas av en brutal och förtryckande far.

I sin alldeles lysande bok ”Explaining Hitler” talar den amerikanske författaren Ron Rosenbaum om Hitlerförklaringar som ett slags Rorschachtest, där det vi ser lika mycket springer ur våra egna behov och rädslor, som ur det som faktiskt finns där. Och visst, historievetenskapen är och förblir fjättrad vid sin samtid. Det är dock slående i vilken hög grad de olika svaren sprungit ur en längtan efter enkla och trösterika sanningar. Många av de psykologiska förklaringarna har uppenbarligen fyllt det behovet. Den galne Hitler blir där ytterst en produkt av, säg, en taskig barndom, och på sitt sätt också ett offer; samtidigt framstår en upprepning av fenomenet, en Hitler nr 2, som fullt möjlig att förhindra genom exempelvis en rejäl dosis progressiv pedagogik.

Rosenbaum visar också vilket chockerande svagt underlag många förståsigpåare har haft för sina teorier. Genom åren har det har kokats ofantliga kvantiter soppa på några få, usla spikar. Som i fallet med Hitlers undinism och Geli Raubals död.

Allt talar för att Gelis död var självmord. Hitler hade alibi. Förutom de som sett honom på vägen till Bayreuth blev han och hans sällskap också tagna i en fartkontroll som polisen satt upp i Ebenhausen. (Böteslappen finns kvar.) De missfärgningar man sett i den dödas ansikte var helt enkelt likfläckar, ej spår av misshandel. (Vid mitten av 80-talet var det ändå några entusiaster som försökte få till stånd en gravöppning, i syfte att undersöka skadorna på kroppen.) Och även om det givetvis är möjligt att Hitler lät någon annan döda Geli, kan man knappast tänka sig ett mer urbota dumt sätt att utföra ett sådant uppdrag än att skjuta henne med hans egen ägandes pistol i hans egen ägandes lägenhet.

Att Gelis självmord ändrade historien är det inga seriösa historiker som tror på. Sant är att strax efteråt sörjde Hitler vilt, talade om att lämna politiken och några fruktade också att han skulle försöka ta sitt liv. Den brittiske historikern Ian Kershaw har skrivit en ny biografi över Hitler, en gedigen, genomtänkt och allmänt läsvärd pjäs på 845 sidor – och då täcker han bara åren fram till 1936. Jag har i många år betraktat Joachims Fests briljanta biografi från 1973 som det stora standardverket om Hitler, men allt talar för Kershaw kommer att ersätta honom; britten är visserligen inte tyskens like i stilistisk briljans och tankeskärpa, men detta uppvägs av hans skepsis inför allt frihjulsfilosoferande och hans helgjutna bas i ny, viktig forskning. Kershaw tonar också ned betydelsen av Gelis död. Han berättar hur Hitler plötsligt sprängde sig ur sin depression, och åkte för att tala på ett massmöte i Hamburg. ”Mer än någonsin”, skriver Kershaw, ”fick det orgiastiska vansinne han arbetade upp sig i under sina stora offentliga tal, och den respons han fick av den ‘feminina massan’, skänka honom ersättning för tomheten och bristen på känslomässiga band i hans privata liv”.

Går man sedan över till frågan om Hitlers och Gelis kisslekar, hamnar man förr eller senare i ett påstående av Otto Straßer, bror till Gregor Straßer, som länge var Hitlers främste rival i NSDAP och som mördades i samband med utrensningarna i SA 1934. Mer belägg än så finns det faktiskt inte, alltså en enda ytterligt tendensiös andrahandskälla. () Att så mycket gjorts av denna enda spik beror uppenbarligen på att det finns något oemotståndligt i tanken på Hitler som ett sexuellt missfoster, att bilden av Führern på rygg med munnen full av piss och skit både förklarar och tröstar.

Intressant och på sitt sätt mer skrämmande är att studera beläggen för motsatsen. Vi har bland annat berättelsen från en av de kvinnor han haft ett sexuellt förhållande med, och som faktiskt var den första som försökte att ta sitt liv för hans skull. Hon hette Mimi Reiter, dotter till en socialdemokratisk partipamp i Berchtesgaden. I mitten av 20-talet blev hon hett uppvaktad av den dubbelt så gamle Hitler, som hade smak för unga kvinnor. Där möter vi en udda och överdrivet chevaleresk Adolf, som den ena stunden visar upp ett brett register av romantiska plattityder, styltig ridderlighet och olika förförarknep, och den andra går löst på en av sina schäferhundar med piska. Det är helt klart en obehaglig typ vi möter i Mimis berättelse, egocentrisk, kall och beräknande, en människa uppenbart van vid att utnyttja andra, där den stela ytan döljer en kärna som bågnar av aggressivitet, hat och fixa idéer. Men inte ett sexuellt monster. Så enkelt slipper vi alltså inte undan.

All rappakalja som genom åren skrivits om Führerns sexlekar, barndom och getbitna penis speglar ändå den här frågan när Hitler blev HITLER. Ian Kershaw ser inte någon dramatisk metamorfos, något slags inverterad Lidnersk knäpp, utan bygger upp en mycket trovärdig bild av en gradvis utveckling, där ett antal viktiga impulser är möjliga att peka ut.

Att den unge Hitler ej antogs till Konstskolan i Wien 1907 var helt klart den första trappsteget. Avvisandet var en monumental besvikelse för honom. (Ungefär samtidigt dog också hans mor, den enda människa som vi vet att han verkligen älskade.) De fyra följande åren sjönk han ned i bitterhet och misär. Han drev runt i en dunkel halvvärld av caféfilosofer, bohemer och arbetslösa världsförbättrare, arg och frustrerad, en förlorare, alltmer på kant med det etablerade samhället, alltmer upptagen av sina försök att finna någon eller något att skylla sitt misslyckande på. Därför sög han också tacksamt i sig de antisemitiska idéer som var allmängods i den här tidens Wien, och som krängdes av män som stadens borgmästare Karl Lueger och rabulisten Georg Ritter von Schörner anti-liberal, anti-socialist, anti-katolik, anti-semit, anti-allt; från Schörner lånade Hitler titeln ”Führer” och ”Heil”-hälsningen, hakkorset snoddes från en av Schörners profeter.

En del av idéerna fanns alltså tidigt där, grunddragen i hans personlighet likaså. Redan kan vi se självupptagenheten och den vridna intoleransen, de långa perioderna av indolens, punkterad av fantasterier eller plötsliga vredesutbrott, den fallenhet för svajiga men tvärsäkra teorier som ofta kännetecknar autodidakter. Ändå var han långt ifrån färdig.

Alla är ense att det första världskriget var en avgörande upplevelse, för Hitler och för Tyskland. Utan det trauma som kriget och den efterföljande revolutionen orsakade det tyska folket, skulle de aldrig haft anledning att lyssna på nazismens budskap om hat och frälsning. Utan att än en gång ha tvingats genom den plågsamma cirkeln från överdrivet hopp – Hitler var en av dessa som mötte krigsutbrottet med naivt jubel – till total besvikelse, utan att ha sänkts ned i nederlagets kaos, skulle han inte ha funnit sin livsbestämning, politiken, och sin stora gåva, talandet.

Just här kommer vi in på den stora diskussion som förekommit genom åren, huruvida det finns en tysk SONDERWEG, som på något vis förutbestämt utvecklingen mot nazismens barbari. Tanken går i grova streck ut på att i Tyskland vann de konservativa och traditionalistiska krafterna överhanden då 1848 års borgerliga revolutionen kollapsade, och att utvecklingen på viktiga punkter därför kom att skilja sig från den i exempelvis Frankrike eller Storbritannien. Resultatet blev ett Tyskland som visserligen uppnådde moderniteten, men där mentaliteten och många av institutionerna förblev märkligt förmoderna. Detta grundlade en spänning i samhället, som gick i dagen iochmed nederlaget 1918 och fullbordades iochmed nazisternas maktövertagande.

Kershaw tror dock inte på någon tysk SONDERWEG. Han menar, med all rätt, att det var mer som förenade än som skilde Tyskland från andra länder. Samtidigt fanns det ett arv från Tyskland före 1914, vilket förutan nazismen skulle haft ytterligt svårt att triumfera. Inte minst handlar det om en allmän känsla av splittring och sönderfall, som – och detta är viktigt – länkades till en vitt spridd föreställning om pluralism som något onaturligt, ett svaghetstecken, som måste botas med nationell enighet. (Och när tyskarna jublade över krigsutbrottet 1914, jublade de inte minst över att denna mytiska enhet nu plötsligt verkat ta kropp.) Till detta skall så läggas Tysklands sena förening, som skapat en utpräglat etnisk definition av nationen – detta i motsats till just länder som Frankrike eller Storbritannien, som istället stigit ur gamla, för-nationella och för-nationalistiska statsbildningar.

Nazismen går inte att förstå utan detta historiska arv, samtidigt som det inte fanns något förutbestämt i det som skedde. Det var en väldig massa ”om” som först skulle uppfyllas. Men iochmed första världskriget och Tysklands nederlag kom ett antal av dessa förfärliga ”om” att falla på plats med ett klick.

Den amerikanske historikern John Lukacs har skrivit ”The Hitler of History”, ett slags akademisk tvilling till Rosenbaums mycket personliga verk. Lukacs fallenhet för förnumstig detaljkritik och långdragna referat gör den inte till någon överväldigande läsupplevelse, men den breda kunskap han har i den hitlerska historiografin och den genomtänkta systematik han visar upp i analysen gör att de två böckerna kompletterar varandra på ett utmärkt vis. I Lukacs verk anas resterna av en egen biografi som havererat, och den innehåller också en del intressanta idéer och grovt skissade nytolkningar. Lukacs menar att den punkt då Hitler verkligen ”kristalliserades” var just i perioden mellan krigsslutet 1918, då han skrevs ut från ett armésjukhus i Pasewalk i Pommern – där han vårdats efter att ha skadats av senapsgas utanför Ypres – och september 1919 då han gick in i det som skulle bli nazistpartiet. På våren 1919 befann sig Hitler nämligen i München och såg på nära håll de lokala bayerska bolsjevikerna bygga sitt kommunistiska skräckvälde, bara för att snabbt slås i bitar av minst lika grym kontrarevolutionär terror. Både Lukacs och Kershaw menar att den erfarenheten lät honom legera två tankestråk som hittills varit åtskilda, nämligen å ena sidan anti-semitismen – flera av de ledande revolutionärerna hade varit judar – och å andra hatet mot marxismen.

Rosenbaum reser invändningar mot den här idén om ”kristalliseringen” 1919. Hans projekt är i grund är ett moraliskt sådant, vilket gör det både ytterligt intressant och märkbart problematiskt. Hur skall man begripliggöra utan att ursäkta? Med stor sympati diskuterar Rosenbaum den judiske teologen Emil Fackenheim, som satt sig före att ”rädda Hitler från förklaringarna, och reservera honom för ondskan”.

Därför skyggar också Rosenbaum för alla de som vill förklara Hitlers anti-semitism med hänvisningar till, exempelvis, att han KAN ha haft en judisk förfader i släkten – ett helt obevisat faktum som fått många psykohistoriker att ramla över varandra i förtjusning: aha, självhat, självhat -, att han KAN ha blivit smittad med syfilis av en judisk prostituerad, att en judisk läkare KAN ha felbehandlat hans döende mor, eller att så många av ledarna för den bayerska sovjetrepubliken var judar. För innebär inte det att ansvaret för sex miljoner mord i praktiken lyfts bort från Hitler och istället exempelvis läggs på en okänd prostituerad?

Därför vänder sig också Rosenbaum till sist bort från alla hänvisningar till omständigheter, bakgrund etc, bort från talet om en i grader utvecklad Hitler och ett i etapper utvecklat utrotningsprojekt. I slutändan ansluter han sig istället till Lucy Dawidowicz på skruvar ställda teori om den plötsliga metamorfosen, att Hitler bestämde sig för att utrota alla judar redan 1918, medan han fortfarande låg bitter, förvirrad och blind på det där sjukhuset i Pasewalk. Och Rosenbaum gör detta trots att beläggen för denna teori är ytterligt få, och beläggen för motsatsen överväldigande många. Skälet är dock inte att lösningen håller empiriskt, utan att den är den mest tillfredsställande moraliskt. Hitlers ondska går då ej att spä ut eller bortförklara. Och han blir den ende ansvarige, inte hans föräldrar, inte ”samhället” eller kriget eller inflationen eller guvetvad. Det ironiska är att Rosenbaum i detta gör sig skyldig till exakt samma försyndelse som han tidigare anklagat andra för: att sätta samtidens behov före det förflutnas vittnesbörd, och därför inte välja den lösning som ÄR bäst, utan som KÄNNS bäst.

I Kershaws grundliga genomgång är det istället två andra slutsatser som möter en.

Den första är som sagt att det inte fanns något förutbestämt eller oundvikligt i nazisternas uppstigande till makten. Det är minst sagt melankoliskt att som läsare ställas inför dessa stjärnstunder i historien, då det hela faktiskt kunde ha vänt, då ännu ett internt partibråk eller en bättre samhällsekonomi eller mer enade eller mindre fumliga demokrater hade kunnat böja av det hela till en alternativ samtid, framtid och nutid, där det första världskriget aldrig följs av ett andra, där någon järnridå aldrig slås ned rakt genom centraleuropa och där den sydpolska staden Oswiecim aldrig blir bekant under något annat namn. En helt annan värld.

Den andra är att Hitler faktiskt inte skapades i en plötslig metamorfos, utan utvecklades, steg för steg, dock inte i första hand som person – för grunddragen i hans karaktär fanns som nämnts på plats tidigt -, utan som politiker. Det är som agitator Hitler finner sin kallelse, inte som ideolog. Hans idéer var nämligen inte alls nya, och förblev de samma som före och efter 1914. Detta tankegods brukar gå under beteckningen VÖLKISCH, en förening av folklig men extrem nationalism, anti-semitism, en mystiskt-romantisk bild av den tyska kulturen samt olika vulgärdarwinistiska tankar om kamp för överlevnad, den starkes rätt etc. Det som dock förändrats var tidsandan.

Nederlaget skapade en publik villig att lyssna på Hitlers fraser, villig att förföras av de enkla bildernas magi. Åhörarna förenades dock inte så mycket av tron på en stor idé, som helt enkelt av känslan av att vara förorättade, kränkta, stukade. Partiet drog också till sig ovanligt många misslyckade: havererade intellektuella, tjänstemän utan tjänst, ruinerade borgare, ständigt arbetslösa. Det var alltså inte det vackra folket som drogs till NSDAP. Det var förlorarna, de vars liv gått ned på noll. Och när kriserna infann sig, i två stora skov, den första efter krigsslutet, den andra efter börschkraschen 1929, när också samhället kastades tillbaka till detta noll, då infann sig också Hitlers stora chans. Han, som själv varit en av dessa förlorare, blir plötsligt kongenial med sin tid. Han kan nu med trovärdighet och patos lova något åt alla: trygghet åt de osäkra, stolthet åt de förödmjukade, hjältedåd åt de rädda, ordning åt offren för kaos. Men i mycket är det inte VAD han säger som är avgörande, utan HUR han säger det: ilskan, övertygelsen, energin.

Länge tvekar Hitler över sin egen roll. Han ser sig bara som ”en trumslagare”, en som skall bereda vägen för en ännu okänd ledare. Det är först när han sitter i fängelse i Landsberg efter putschen 1923 och knapplar på ”Mein Kampf”, som han förstår att den där Ledaren, det är han själv. Och att framgången ligger inte i amatörmässiga statskuppsförsök utan i den parlamentariska vägen. NSDAP byggs också upp mer och mer kring honom själv, och en personkult blir till. Samtidigt blir partiet radikalt reformerat, så att det fram mot slutet av 20-talet gått från att vara en liten, osammanhängande och splittrad klunga, som inte ens hade riktiga medlemsskort, till att bli en trimmad riksorganisation, med strama ordervägar, goda finanser och en strömlinjeformad propagandaapparat.

Med det sistnämnda hade dock Hitler inget att göra. Den som bar huvudansvaret för detta viktiga arbete var hans rival, Gregor Straßer. Führern själv var nämligen uttråkad av sådana praktikaliteter. Den fallenhet för lättja som skymtat redan i den unge mannen, skavdes nämligen inte bort med åren. Han kunde vara märkligt frånvarande, dålig på att passa både tider och överenskommelser, förlorad i ett poänglöst kringflackande eller anfall av plötslig passivitet. Riktigt betydelsefullt blev detta efter 1933. Kershaw visar att samtidigt som Hitler var regimens mittpunkt, så gjorde hans personlighet, hans leda vid sammanträden, hans obyråkratiska stil, och den avlägsna, fjärmade roll som personkulten krävde, att han frikopplade sig från all formell maktutövning. (En minister som ville träffa honom för ett viktigt ärende, lyckades inte på två års tid komma Führern nära med sina papper.) I de svartvita journalfilmsbilderna från denna tid är Tyskland en dröm av geometriska led och raka pressveck, en sinnebild för Ordningen. I verkligheten härskade kaos, både i förvaltningen och staten. Hitler uppmuntrade initiativ underifrån, och fraktioner, institutioner, intressegrupper och nazistiska småpåvar på jakt efter Führerns nyckfulla gunst var ständigt i luven på varandra. Och korruptionen växte i takt med den närmast feodala splittringen.

Efter maktövertagandet återföll nämligen Hitler i den bohemiska livsstil han njutit en tid i ungdomen, promenerade uppe på Obersalzberg, åt sina vegetariska måltider, höll sina monologer, tittade på film – en av hans absoluta favoriter var ”King Kong” -, och visade ibland upp sig, tigande, under kvasi-religiösa former, för folk som i tusental vallfärdat till platsen. Då och då exploderade han i aktivitet och avlossade förslag, alltid styrda mer av hans ideologiska käpphästar och skarpslipade politiska instinkt än vägledda av verkliga kunskaper. Som hans fixa idé att göra Tyskland judefritt och den ryckiga raspolitik det resulterade i, en politik som efter krånglelkrokiga omvägar skulle nå sin fullbordan i den sydpolska stad vi nu känner som Auschwitz.

Hitlers tillblivelse var dock inte fullbordad iochmed maktövertagandet och de paradoxala framgångar regimen uppnådde, mot alla odds och till synes ansträngningslöst – hjälpt av både påpassliga konjunkturer och projekt förberedda av föregångarna, som motorvägsbyggena och nödhjälpsarbetena. Både partiet och regimen hölls som sagt samman av symbolen Hitler, och efter 1933 blev personkulten också en nationell angelägenhet. I den här upphetsade och instängda atmosfären blev också Hitler offer för talet om sin ofelbarhet. Kershaw menar att den vågade återannekteringen av Rhenlandet 1936 kom att fullborda den här utvecklingen: efter det är han helt förlorad i självförgudningens dimmor. Och han tycker sig slutligen ha begripit att internationell politik är något som skall bedrivas med djärvhet och instinkt, i upphöjt trots mot råd och förnuft. Och där någonstans inleds den slutliga nedstigningen i avgrunden.

Till sist. När amerikanska soldater i maj 1945 ockuperade München, bröt sig en grupp av dem in i Hitlers stora och tomma våning vid Prinzregentenplatz. De fann att det rum där Geli Raubal dött hade lämnats i exakt samma skick som det befunnit sig den där septemberdagen 1931. Men hennes grav på Wiener Zentralfriedhof var svår att finna. Den var nämligen omärkt. Inte ens en gravsten hade Hitler kostat på henne.

– Peter Englund

(Moderna Tider, sommaren 1999. Böckerna är: Ian Kershaw: ”Hitler – 1889-1936: Hubris”. Allen Lane 1998. Ron Rosenbaum: ”Explaining Hitler”. Random House 1998. John Lukacs: ”The Hitler of History”. Alfred A Knopf 1998.)