Till glömskans lov

Det fanns en outtalad men tydlig förebråelse i luften, när den första vågen av nya turister flög iväg till de katastrofdrabbade semesterorterna i Thailand. Arbetet med att identifiera de döda är ännu inte slutfört, men ändå vill folk dit och semestra. Rubrikerna säger en sak – ”vi glömmer er aldrig!” – handlingarna en annan. De döda är döda, glömda, kommer aldrig åter.

Glömskan är en förtalad process. Och underskattad. På flera vis framstår den som ett betydligt mer spännande fenomen än minnet. Och det säger jag både i min egenskap av människa och i min kapacitet som historiker. Minne handlar i sin enklaste form bara om ren och rak registrering. Först hände det och sedan det och till sist det. Inget konstigt där. Glömskan däremot, den kan anklagas för mycket, dock inte för att vara enkel. Den sorteringsprocess som kallas för glömska är genom sin blotta natur i praktiken oåtkomlig för vårt medvetna jag. Vi kan aldrig betrakta den i oss själva: det som vi glömt har vi ju glömt. På sin höjd kan vi förnimma den i dess slutskede: då vi vet att vi tappat något, men vi minns inte riktigt vad. Något rör sig nere i vårt minne, konturlöst, likt ett undervattensdjur i en mörk tjärn. Fullbordad glömska, till sist, är bortom allt beskådande. Då har vi även glömt att vi glömt.

Joel och Clementine, det glömskesökande kärleksparet i den nyligen Oscarsbelönade ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” når aldrig denna tredje fas, då man lever lyckligt omedveten om sin förlust, även om de söker den båda två. Särskilt för Joel, och för oss i publiken som ser den framkallade minnesförlusten med hans ögon, framstår den istället som ett synnerligen obehagligt hot: människornas ansikten suddas ut, böckernas ryggar blir blanka, hus och gator försvinner, bokstavligen talat in i beckmörkret.

Lagt i bild är detta drabbande. Och i sin patologiska form är glömskan självklart grym och skrämmande. Med minnet går då även jaget förlorat. Till bilden hör också, att det är just våra mest personliga minnen som är de allra mest bräckliga. Och detta på ett annat sätt än man kanske tänker sig. Hos dementa är det de senaste minnena som stryker med först, medan de äldsta biter sig fast med en märklig, desperat kraft. Därav gåendet i barndom.

Ändå kan vi inte leva utan glömskan.

Detta kan vi lära oss av ett intressant neuropatologiskt fall. På 60-talet upptäcktes en ryss vid namn Sjerasjevskij, som hade ett nästan perfekt minne. Man gav honom enorma listor med namn, kolossala talserier. Han kunde återupprepa allt. Utan vank. Försök att finna ut stort minne karln hade misslyckades, och av det enkla skälet att det i praktiken verkade vara obegränsat.

För en vardagsglömsk kan det synas som något avundsvärt. I verkligheten var det en förbannelse. Vilket märktes. Sjeresjevskij framstod som aningen barnslig och förströdd, och hade svårt att fungera i vardagen. Hans hjärna var nämligen översvämmad av floder med fullständigt trivial information, som dränkte den viktiga. Han gjorde inte heller något vidare intelligent intryck, i det att han hade problem att förstå abstrakta begrepp, då precisionen i hans minne gjorde det svårt för honom att generalisera. För honom fanns ingen skog, bara det trädet och det trädet och den busken.

Det mesta vi ser och hör, de flesta vi möter kommer vi att glömma. Tämligen snabbt. Inte för att vi vi vill, utan för att vi måste. Att minnas allt blir till en sådan där fullkomligt värdelös karta i skala 1:1 som den argentinske författaren Jorge Luis Borges skriver om i en av sina noveller. Vi behöver glömskan. Den är det verktyg med vars hjälp jaget mejslas fram ur vardagens kolossala och oformliga marmorblock av intryck.

Sedan är det en annan sak, att vi kanske glömmer saker vi inte borde glömma. Det går att reparera, svårt hos individer – Joel och Clementine minns men ändå inte riktigt, och bereder sig därför på att återupprepa sina misstag – lättare i samhällen. Däri tror jag ligger en ej obetydlig del av värdet i både historieskrivningen och skönlitteraturen: i båda finns det enda löfte om återuppståndelse som vi fullt ut kan lita på: inte den av människor, men av insikter.

– Peter Englund
DN, mars 2004