The Boom-Boom Room – Intryck från kriget Irak, september 2005

1.

Mörker. Borta över horisonten hänger en brandgul aura. Det är Bagdad.

Soluppgången finns ännu någon timme bort, men basen har redan vaknat. Otydliga gestalter sveper runt, och i den ljumma luften hänger det vinande, sjungande ljudet från stridsvagnarnas turbinmotorer, när de startas upp och varmkörs. En klunga soldater står i halvcirkel bakom ett underligt, högt, sandmålat fordon med stora hjul. De skyfflar i sig frukost ur vita cellplastbrickor: korv, äggröra, knaperstekt bacon, pannkakor med sylt. Ingen hinner äter upp allt. Sedan börjar de dra på sig utrustningen: styva, otympliga kevlarvästar med tunga förstärkningsplattor som skall skydda de mest vitala organen; strupskydd; camouflagefärgade hjälmar; så kallade ballistiska glasögon, som skall värna ögonen mot lättare splitter; stridsselar med ammunitionsväskor; pistolhölster, som fästs med kardborreband på låren; svarta automatkarbiner av typ M4. Sedan svingar de sig ombord, en efter en, något ostadiga under utrustningens börda.

Den tjocka bakdörren stängs med ett dovt metalliskt ljud.

Radion slås på. Sambandet med de andra fordonen prövas. ”Lets move this damn thing”. Sergeant Gricks, som för befälet, nickar till föraren, och vi rullar iväg, lätt svajande.

Strålkastarkäglorna lyser upp rader med parkerade stridsvagnar, bländar nymornade soldater på väg till eller från matsalen. Efter att ha krånglat oss förbi flera barriärer av betongmurar, taggtråd och sandsäcksbarrikader, stannar den lilla konvojen. Vapnen laddas. På de efterföljande humwee-jeeparna klänger soldater upp och kopplar lös de höga antennerna. Vi spänner fast oss. Öronpropparna sätts på plats – blir fordonet träffat åker hörseln annars ofelbart – och en visar att det är den gröna sidan som skall sticka ut. Det kallas för Combat Earplugs.

Så svänger vi upp på den dubbelfiliga motorvägen. Någon signalerar med en liten strålkastare mot den ankommande civila trafiken, och skytten på taket svänger sin tunga kulspruta hotfullt. Bilarna bromsar genast in, många slår på sin varningsblinkers. De vet att de måste hålla avståndet. De vet att de amerikanska styrkorna skjuter på fordon som kommer närmre än 100 meter. Allt stannar liksom av. När vi sedan kör vidare, skuggas vår lilla konvoj hela tiden av en långsam tusunami med blinkande bilar.

Idag kommer vi dö allihopa”, säger soldaten på sätet till höger om mig. Han som sitter snett mittemot skärskådar uppmärksamt mitt ansikte, på jakt efter en reaktion. ”Välkommen till the Boom-Boom-Room”.

2.

IED. Aj-ii-dee. Improvised Explosive Device. Improviserad explosiv anordning. Det är det som vi är på jakt efter idag.

Reguljära eldstrider är det nämligen rätt litet av. Nuförtiden. Rebellerna har upptäckt att i sådana situationer hamnar de nästan alltid på den förlorande sidan. Istället tar de vad som helst som kan explodera, för det mesta gamla artillerigranater, gräver ned dom vid vägarna. Sedan detonerar de dem med fjärrstyrning när något lämpligt mål visar sig.

Organisationen bakom detta består av fristående celler. Vissa celler har hand om tillverkandet av bomberna, vissa ser till att de transporteras till platsen, vissa överser placerandet, vissa har i uppdrag att utlösa dem. Det farligaste momentet är självklart utplacerandet. Det ordnas ofta av fattiga bönder eller arbetslösa, som får en summa som kanske motsvarar en 40-50 dollar, för att gräva det där hålet, och sätta bomben på plats. De som trycker på knappen klarar sig nästan alltid: de befinner sig i regel långt bort, i både skydd och skyl, och försvinner så fort bomben bränt av.

Amerikanerna är bekymrade. Sju av tio som mister sina liv blir dödade av dessa improviserade bomber. Och de som gör dem blir allt skickligare. Bara några veckor innan vi kom till basen lyckades rebeller spränga en stor Abramsstridsvagn i luften, ett fordon som dittills ansetts som osårbart. Detta skedde just i den här zonen, i ett område nere mot Tigris som anses vara extremt farligt, och som går under smeknamnet ”The Hinterlands”.

Dagarna innan hade det börjat gå rykten om att ”hadjis” – soldaternas öknamn på sina fiender – grävt ned en rekordstor bomb på nära ett ton. Det är en del prat i patrullen om detta, när vi nu rullar iväg ned mot det stora trafikkorset vid Khan Azad. Sergeant Gricks vänder sig om, ropar över motordönet: ”Jag försäkrar er, att om vi råkar ut för Den Stora, så kommer ingen av oss att känna ett endaste dugg.”

3.

Sergeant Scott Gricks kan kanske ses som en rätt typisk amerikansk soldat i Irak. En ung man (22 år gammal), född i en av de där delarna av USA man sällan hör talas om (Biloxi, Mississippi), med anspråkslös bakgrund (föräldrarna skilda, mamman frånvarande, en pappa med alkoholproblem, sysselsatt i ett lågavlönat arbete i flottan, omgift fem gånger) och enkel utbildning (det blev aldrig mer än High School), som valde att gå in i armén utifrån en blandning av lust och nödvändighet (”Jag visste inte vad jag skulle göra efter gymnasiet. Min farbror tyckte jag skulle pröva på armén. Och jag gillade det verkligen. Det var som ett äventyr.”).

Scott är tunn, av medellängd, mellanblond med kortsnaggat hår. Hans sätt är stillsamt. Jag tror aldrig att jag hört honom höja rösten, även om jag vet att han har humör – han slog en gång ned en av sina soldater, då denne fällde en förolämpande kommentar om hans fru. Som många amerikaner är han lätt att komma nära, och att tycka om. De mest dramatiska berättelser finner sin väg ur honom liksom i förbigående. Det är uppenbart att inte längre har något att bevisa. Detta är också andra gången han är i Irak. Han var med under invasionen 2003 också. Och som alla amerikanska militärer kan han berätta att det var mycket enklare då. Så har också tio gånger fler amerikaner stupat EFTER det så kallade krigsslutet i maj 2003 än under själva invasionen. ”Då var det mer ära än död. Nu är det mer död än ära. Jag trodde inte att vi skulle få så många förluster.” Under en kort period i somras förlorade hans enhet 14 man. Flera av dem var vänner.

Scott och de andra soldaterna bor i en gammal irakisk arméförläggning, och för den som gjort lumpen känns inte så lite igen: långa korridorer med unga män som drar runt nyduschade i handduk och flip-flops eller spelar pingis eller lyfter skrot eller läser dagsprogrammet på anslagstavlan. Musiken slår ut från logementen: Korn, Marilyn Manson, Methodman, Too Short, The Hives, Twista, Static Axe, Disturbed, Evanesence, Petey Pablo, 3 Doors Down. Det är Rap- och Alternative Rock-generationen som krigar nu. Men lagren av sandsäckar som täcker fönstren visar att detta ändå inte är någon vanlig förläggning. Den noga muromgärdade basen beskjuts också var och varannan dag med granatkastare eller raketer. Den senast stupade föll offer för en raket som träffade just när han var på väg in i matsalen.

I Scotts lilla rum står en PS2: på den spelar han och rumskamraten sådant som Delta Force och The Incredible Hulk. Sedan finns där en dammig TV, ställd i en improviserad bokhylla gjord av gamla proviantlådor av papp, och en DVD: han har bland annat hela serien 24, komplett, och när vi var där höll han på att än en gång titta sig genom serien Smallville, som handlar om den unge Stålmannen. Han sover i sovsäck, direkt på den nakna madrassen, under en Kalashnikov – ett krigsbyte – och en blyertsteckning av en naken kvinna gjord direkt på väggen. I ett hörn ett stort gitarrfodral. Och en instruktionsbok: ”Lär dig spela rockgitarr”.

4.

Solen har börjat gå upp bakom oss när vi lämnar motorväg 8, och kör genom det stora trafikkorset upp på motorväg 1. Det fordon vi åker i är en så kallad Mini-Buffalo, och den åker längst fram. Den skall spana. Efter bomber. Och när en sådan upptäcks kallar den fram sin storebror, en grönmålad så kallad Buffalo, som har en fjärrstyrd griparm med vars hjälp man, i bästa fall, kan slita av tändanordningen, eller, i värsta, få hela rasket att detonera. Båda dessa märkliga fordon är specialbyggda för att stå emot explosioner underifrån, från landminor och bomber.

Den sexfiliga motorväg vi åker på är illa märkt av kriget. Här och var hjälpligt lagade spränghål. Alla vägräcken är bortrivna, med avsikt, då rebellerna tidigare använde dem för att gömma sina bomber; kvar finns bara kilometer på kilometer med stympade stålstolpar. Dammiga palmlundar. Läckande sandsäckar och ringlor av glänsande taggtråd. Med jämna mellanrum märkliga blomliknande mönster i svart, där någon stridsvagn gjort en slirande helomvändning. Sopor, sopor, sopor. Här och var bilvrak eller söndersmulade däck eller långa slingrande larvfötter från något förolyckat pansarfordon. Här och var svarta, spretiga sotfläckar. Där har en IED detonerat. På vissa ställen ligger de här fläckarna tätt, tätt – som mest räknar jag till 11 eller 12. På vissa ställen är fläckarna stora, och när man kommer närmre ser man förvridna delar av metall, samt tusen sinom tusen glasskärvor, som gnistrar i den starka solen. Där har en bilbomb detonerat.

Bilbomber är givetvis farligast: du kan få in uppåt 200 kilo sprängämne i en liten personbil och uppåt 5000 kilo i en stor lastbil. Samtidigt är de också lättare att upptäcka. Vanliga IED:s däremot, de kan byggas in i simulerade kantstenar eller vägtrafikkoner eller murar eller dödade djur. En patrull återvände till basen med sin humwee nedsplattrad med delar från ett hundkadaver som riggats fullt med sprängämnen.

Inte för inte har den här autostradan kallats för ”världens farligaste väg”. Stundtals har det varit så många attacker här att amerikanarna tvingats stänga den. Vilket är problematiskt, då detta är den stora pulsådern mellan Kuwait och Bagdad, genom vilken det mesta av underhållet pumpar.

Nu hålls vägen uppe med hjälp av aggressiv patrullering som pågår dygnet runt, både genom att helt enkelt köra fram och tillbaka, fram och tillbaka, och genom att upprätta tillfälliga vägspärrar, där alla trafikanter kontrolleras. Och hela tiden svänger tungt bestyckade helikoptrar runt uppe på den solheta himlen. Antalet attacker har också gått ned. Huvuddelen av soldaternas göra i det här förbandet har alltså paradoxalt nog kommit att handla om skydd av det egna underhållet. Scott kommenterar från framsätet: ”Vissa säger, att orsaken till att vi är här i det här landet, är för att vi skall få ost i omeletten på morgonen”.

Soldaten mitt emot avbryter: ”What the fuck is that!” Där i vägrenen ligger ett underligt vinklat däck. The Boom-Boom-Room stannar, och Scott anropar Buffalon bakom oss.

5.

Scott är tacksam mot armén, som han tycker hjälpt honom att få styrsel på sitt liv. Men han är på väg att lämna den. Hoppeligen för att bli polis. Han tycker att han har gjort sitt. Egentligen skulle han redan ha varit i civila kläder, men blev tvingad att stanna kvar ännu en tid, med hänvisning till läget i Irak.

Han har sina tvivel. ”Dom säger att USA har blivit en världspolis. Och på sätt och vis stämmer det. Det vi gör här handlar inte om att rädda USA från terrorister. Det handlar om att rädda Irak från terrorister. Och som det är nu ser jag inget ljus i slutet av tunneln. Jag vill komma hem, få ett normalt liv, skaffa barn.” (De här kommenderingarna frestar också på rent privat. Runt 60% av de soldater som var gifta under förra insatsen är skilda nu.)

För många av soldaterna jag mötte var det här med motivet enkelt. De är yrkesmilitärer och detta är ett jobb de är satta till att göra. Inte så få nämner 11 september. Men det patos som en gång gripit så många av dem verkar ha tappat mycket av den ursprungliga energin, och i tomrummet har det sipprat in likgiltighet eller cynism. Många är genomtrötta på hela situationen, trötta på hettan och dammet, trötta på de ständiga patrullerna, trötta på att jaga en fiende de sällan ser men ofta attackeras av, trötta på att vara så få satta att göra så mycket, trötta på förlusternas monotona dripp-dropp-dropp, trötta på att alltid vara trötta. De vill bara komma hem igen. ”Det här landet suger”, säger soldaten snett mot mig.

Det går dock även att träffa amerikaner för vilka de ovan nämnda motiven inte alls är retorik, och som är fyllda av något slags idealism. ”Det finns ingen kraft på denna planet som skulle kunna få det här landet i ordning, förutom USA.” Den vanligaste åsikten verkar vara att man så fort som möjligt vill uppnå ett sådant tingens tillstånd att man kan överlämna allt till irakierna själva, och sedan åka hem. Ingen vill stanna här.

Armén har också problem med sina värvningar. Alla vet nämligen att det är Irak som gäller. Kanske kommer man vara hemma en sex månader, men sedan bär det av igen, tillbaka till hettan och dammet och 12-timmarspatrullerna och bomberna som kan spränga folk i bitar så små att kistorna ibland måste skickas hem med ballast. Scott var arg en kväll, efter vi just sett president Bush tala i TV om alla framsteg som gjorts i krigen mot terrorn: ”De pressar oss för hårt, alldeles för hårt. Det finns en gräns. Snart kommer Bushie finna att han inte längre har någon armé kvar.”

6.

The Boom-Boom-Room kör bort. Den stora gröna Buffalon kör fram. På håll följer vi sedan dess förehavanden. Ingenting. Falskt alarm. Den lilla konvojen rullar vidare i den gassande solen. Från en liten medhavd stereoanläggning hörs dånet från gruppen Korn. Vi kör förbi en splitterärrad motorvägsbro där någon målat med stora bokstäver: ”I Love U Mum!”.

Timmarna rullar förbi. Fler falska alarm. Det börjar skymma. Husen och palmlundarna tappar i färg och växer ihop, blir till mörka geometriska former som börjar omsluta vägbandet. Vi passerar utposterade pansarfordon. På en Bradley sitter en vakt uppe i tornet med mörkerglasögonen som en grotesk svart utväxt på ansiktet, medan två av hans kamrater sover på frontpansaret. Vi möter fler och fler nervöst framrusande lastbilskonvojer från Kuwait: långa ormar av ljus som skär sig fram i mörkret. Vi ser rött, droppformat spårljus gå i långa band genom natten. Frågor knastrar över radion. Vem skjuter? Vad är målet? Orangefärgade lågor flammar upp i ett skogsbryn. Är det en bil? En självmordsbombare eller en oskyldig civilist? ”Vad än det var är dom döda nu”, säger soldaten bredvid mig. Vi rullar vidare.

Klockan har passerat midnatt när vi kör av Motorväg 1, och åter styr mot basen. De små, sneda träskjul till affärer som kantar vägbanan är tomma nu; alla de fotbollsspelande barnen är sedan länge borta, det mesta av trafiken likaså. På de låga, sandfärgade husen skiner lysrörslamporna som kalla, vita streck. In genom de öppnade skottgluggarna silar dieselångor blandade med den sura doften av sopor som bakats i solen ännu en dag.

The Boom-Boom-Room stannar upp. Bakdörren öppnar med ett klirr. Vi klättrar ut, något krumma efter alla dessa timmar i sittande ställning. Inget har hänt. Alla är nöjda men trötta. ”En tråkig dag är en bra dag”, säger Scott, och låser bakdörren med en stor handtagsliknande nyckel. Han har brått att komma i säng. För i morgon bär det av igen.

Mörker. Borta över horisonten hänger en brandgul aura. Det är Bagdad.

– Peter Englund, DN 6/11 2005
Detta är del två i ett större reportage från Irak. Om du även vill se Paul Hansen fantastiska bilder från denna resa, klicka här!
Del ett kan du läsa här.

One thought on “The Boom-Boom Room – Intryck från kriget Irak, september 2005

Kommentarer inaktiverade.