Sverige i Stasi-arkiven

Det Kalla kriget hade en front som var halvhet, ett fält där kraftmätningen mellan öst och väst pågick dagligen och stundligen, dock inte öppet, utan i en tyst skymningszon fylld av rök och speglar: spionaget. Emellertid var det inte spionagets verkliga betydelse som gjorde spionen till en så viktig gestalt i efterkrigstidens fiktion. Snarare berodde det på att denna värld erbjöd ett symboliskt slagfält där det Kalla krigets olika farhågor, fantasier och fixa idéer kunde levas ut.

Resultatet blev en fiktionalisering av ett sällan skådat slag. Att tro att James Bond-filmer skänker en insikter i underrättelsevärlden är som att läsa ”Rocky” för att lära sig något om hundar. Men missförstånden är lite för kära för att låta sig skingras, och de vårdas till viss del även av underrättelsevärlden själv.

En som velat riva bort några av slöjorna kring dessa ofta omtalade men sällan skådade ting är journalisten Björn Cederberg. Under ett antal år har han gjort utflykter i östtyska Stasis gigantiska arkiv, på jakt efter svenska kopplingar och svenska namn. Det har visat sig vara en terräng full av förvirrande återvändsgränder och oöverstigliga hinder. Cederberg uppvisar heller inte den akademiske kartografens stillsamt systematiska dygder; i boken uppträder han fastmer likt en upptäcktsresande, som ivrigt banar sig väg genom den svårgenomträngliga djungeln, bestiger några lockande bergstoppar och sedan återvänder till fäderneslandet med en grov skiss av detta besynnerliga terra inkognita.

Boken bjuder förvisso på avslöjanden. Somt skakande. Till exempel att ASEA i smyg sålde isostatpressar, utrustning central för framställningen av kärnvapen, till DDR, och att utrustningen gick vidare till östtyska atomforskare. Somt mer apart. Till exempel att Stasi:s hemliga stöd till svenska VPK indirekt finansierades av… IKEA! (Vissa möbler – bland annat den populära Billy-bokhyllan, tror jag – tillverkades i DDR, och såldes till IKEA via en mellanhand, som var instruerad att låta en del överskottet gå till de svenska kommunisterna.) Somt känt sedan tidigare, men bekräftat med tillägg av detaljer. Till exempel Bofors samarbete med Stasi för att smuggla hundratals ton sprängämne till det krigförande Iran. Somt förblir mer antytt. Till exempel Stasi:s kontakter med den svenska fredsrörelsen under 80-talet. (På den här punkten nådde för övrigt det realsocialistiska hyckleriet nya toppar: för samtidigt som man gav stöd och uppmuntran åt pacifister i väst, förföljde man sina egna pacifister och slängde dem i fängelse.) Här väntar uppgifter för en envis forskare.

Skvallervärdet är mindre än det förväntade. Några kända Aftonbladet-journalister namnges, inte som värvade agenter utan som mer eller mindre öppna kontakter. Stasis nät av så kallade Informella Medarbetare i Sverige var också tämligen litet, och bestod kanske av 50 personer. (Alla lär vara kända av Säpo, som fick deras namn av CIA, vilka i sin tur lyfte dem rakt ur Stasi-arkiven i en vågad operation under de där tumultariska dagarna i slutet av 1989 då hela det ruttna bygget brakade samman.)

Det är inte heller så boken skall läsas, tänker jag. Som en exposé alltså. Den är främst en både personlig och underhållande skildring av en tid, en plats och ett tillstånd. Tiden är det Kalla krigets uppjagade slutskede; platsen är Berlin, den punkt där den här frontlinjen mellan öst och väst gick i dagen på ett närmast övertydligt vis; tillståndet är den säregna blandning av skräck, paranoia, förräderi, lögn, hot och livsglädje som skapades i denna absurda tryckkammare. Detta är också något som Cederberg själv har upplevt, på huden, under sina många år i staden före murens fall, och som här resulterat i en rad finpenslade små tablåer.

Det är också en sensuell skildring, som i sin impressionistiska men välfunna form tar fasta på känslor, dofter och ljussensationer från en nu försvunnen värld. Och där man gång på gång konfronteras med individuella öden. Här finns givetvis inte en enda superagent med vit smoking, Walther PPK och förfinad smak. Istället bjuds läsaren på melankoliskt tonade porträtt av det här spionkrigets förlorare: havererade karriärister, grå fanatiker som förlorat både tron och maktinstrumenten, samt så kallat vanliga människor som sålt sin heder och sina vänner för en spottstyver, och som nu är dömda att spökvandra den försvunna skymningszonen.

– Peter Englund

DN 4/6 2007

(Björn Cederberg: ”Kamrat Spion – Om Sverige i Stasiarkiven”. Bokförlaget Mormor.)