”Det där är ju en leksak”. Kommentaren har säkerligen fällts miljoner gånger genom seklerna. Ibland har orden varit uppskattande, för det mesta föga mer än en elakhet. Men någon har de ändrat historien.
Låt oss vara på det klara med en sak. Människan är en lekande varelse. Och kanske är det detta som mer än något annat gör henne till människa; det finns också historiker som den geniale holländaren Johan Huizinga, som menar att kulturen från början har utvecklats genom och ur leken. Och när något nytt, underbart dyker upp så är det en mänsklig impuls att genast försöka leka med den eller det. Vilket vi ofelbart gör med allt, från de enklaste gem – där undersökningar har visat att fler brukas som projektiler mot kollegor än som används för att fästa ihop papper – till rymdraketer – vi har alla sett filmerna på glada astronauter som nojsar runt i tyngdlösheten.
Ibland händer det dock att olika uppfinningar liksom stannar upp i detta första stadium, och att de avfärdas som leksaker och därför inte tillåts utveckla sin fulla potential. Så till exempel var ångmaskinen, denna industrialismens grundbult, bekant redan i antiken, men då betraktades den bara som en kuriositet för barn och taskspelare. Och en av de faktorer som höll tillbaka de sydamerikanska högkulturerna och som gjorde att de så lätt krossades av européerna, var deras underutvecklade transportsystem: det mesta bars på människoryggar. De kände till hjulet, visst, men det användes bara, just det, i leksaker.
En av de moderna uppfinningar som såg ut att falla offer för denna egenartade mekanik var faktiskt telefonen.
Man kunde annars vänta sig att när Alexander Graham Bell år 1876 fick sitt patent på den första telefonen, att denna nya teknologi skulle hälsas med jubel. Kommunikationen mellan människor hade i stort sett inte förändrats sedan romarrikets dagar, då ett meddelande inte kunde färdas snabbare än en människa gick, en häst sprang eller ett skepp seglade. Vatten förenade som bekant, medan land skilde åt. Så på grund av de usla vägarna och postgångens nyckfullhet kunde det under 1600-talet ibland ta fler dagar för en brevskrivare i Stockholm att nå kontakt med en person i Uppsala än med en person i Lübeck.
Telegrafen var givetvis ett stort framsteg, men hade vissa uppenbara begränsningar, t.ex. den bristande sekretessen, som gjorde att den inte kunde bli en verklig ersättning för brevet.
Det stora problemet med telefonen var dock att den till en början faktiskt bara gick att bruka till envägskommunikation. (Det första riktiga telefonmeddelandet – ”Watson, kom hit, jag behöver dig” -, var också en rak befallning från Bell till sin medhjälpare, när den store uppfinnaren råkat gegga ned sig med batterisyra.) Detta gjorde också att demonstrationerna av den nya teknologin i regel inskränkte sig till sådant som högstämda diktuppläsningar och bullriga trombonsolon. En tid bet sig den här egenartade användningen fast i medvetandet, även sedan telefonen blivit ett medel till kommunikation och inte bara var ett instrument för information. På 1880-talet fanns det på vissa Parisgator så kallade ”theatrephones”, där man mot betalning kunde lyssna på pågående teaterföreställningar. I Budapest på 1890-talet sände man ut hela nöjesprogram över telefonen, och även i London gjorde man försök med sådana förströelser per tråd, avsedda för de allra mest välbärgade. Någon massmarknad var det ingen som trodde på.
Kanske var det inte så underligt att den stora amerikanska telegrafjätten Western Union tackade med en fnysning nej till ett erbjudande från Bell att köpa alla hans patent för bara 100.000 dollar. Som bolagets president William Orton sade: ”Vilken användning skulle det här bolaget ha av en elektrisk leksak?”
Den här historien, liksom berättelserna om grekernas ångmaskiner och inka-indianernas hjul, får en givetvis att undra hur mycket av begränsningarna i våra liv, våra samhällen och vår ekonomi som egentligen bara sitter inne i våra huvuden. Och dessutom så får de en att titta på de egna barnens ständigt kringströdda leksaker med en något större respekt.
Peter Englund 