Skrotletarna i Nhon Tay

1.

De levde inte på historiens soptipp men de levde av den: de var tre unga män, pojkar egentligen, 16-17 år gamla, barfota, klädda i kortbyxor och arbetskläder, som sakta kryssade fram över ett uttorkat risfält med verktyg i händerna och mörkgröna hörlurar på huvudet. Det var mitt på dagen och solen stod het över deras böjda nackar. Landskapet var det gängse, ett utsträckt rutmönster av bevattningskanaler och fält – en del skördade och gulnade, andra grällt ärtgröna av nysatta plantor – som på vissa punkter bröts av ridåer med hög, mörk grönska som famnade runt hus av bambu. I luften svävade doften av fuktig, solvarm grönska, melerad med dunster från buffelspillning. Med hjälp av repiga amerikanska minsökare letade pojkarna efter krigets begravda lämningar: trasiga vapen, kulor, tomhylsor, granater och bomber eller bara skärvor därav, som de sedan sålde till metallhandlare för runt (650 dong) kilot. Det är en syssla för de fattiga.

Närhelst sökarna gav ifrån sig utslag hackade de sig ned i den solspruckna leran. ”Är det inte farligt?”, undrade jag en smula ängsligt, där jag stod någon meter bort och behärskade impulsen att huka mig lite. Binh, en 17-åring med en röd keps märkt ”Los Angeles 94”, svarade kort och tonlöst. ”Ja”. För en tid sedan skadades en bekant när en bomb han grävde upp exploderade. ”Hur gick det?” frågade jag. ”Han är blind nu” svarade Binh bortvänd, medan han bände upp något ljusgrått ur den feta myllan. Ett stycke svampig plast. Han kastade bort det. Det var resterna av en napalmbomb. En bit bort fann han bombens nosring, torkade av den jorden och stoppade undan den i en rutig shoppingpåse som han hade hängande vid höften.

Så gick han vidare, medan metalldetektorns ram fortsatte att pendla över jordens alla halvläkta sår.

Många föreställningar om oundvikligheter i det förflutna springer ur ett vilt hopp om att historien har ett en gång för alla givet mål, dit vi alla är på väg, om än på omvägar och inte sällan en smula ovilligt; olika varianter av denna tanke går att finna någonstans i bakgrunden när människor leds ned i ljudisolerade rum i Ljubjankas källare eller avklädda vallas in i lufttäta kammare i Belzec; ”visst, detta är otäckt, men det måste ske: historien kommer att ge oss rätt etc”. Idén är alls inte ny, men det är under 1900-talet som den blir vind i totalitarismens väderkvarnar. Alla tankar om historisk oundviklighet härör dock inte ur historiemetafysik – svart eller vit, politisk eller religiös -, utan kommer snarare ur ett enkelt tankefel. Vi förväxlar historiens ibland närmast glaciärlika rörelsemönster med just oundviklighet. Det är lätt att göra som åskådare. Det är trösterikt att göra som gärningsman. Det är svårt att undvika som offer. För tyngden i det skedda verkar så fullständigt oemotståndlig: allt förändras, allt föröds. Och efteråt blir tanken att allt kanske var undvikligt mest en plåga, inte minst för offren. Då hjälper förresten inga spekulationer om vad som kunde ha hänt om inte, för då är det viktigast att söka det normala igen, bygga nytt, städa upp. Det var väl det som Binh och hans två vänner gjorde nu, på sitt sätt. Men trots att de fötts flera år efter krigets slut levde de ännu i dess långa skugga och kunde ännu bli dess offer.

Vietnamkriget var ingen oundviklighet, något som bara måste ske. Dess största tragedi, vid sidan av lidandet och dödandet, var nog att man flera gånger kunde ana en annan väg, rentav ett slut, men att händelserna ändå böjde av i en annan riktning. För vietnameserna var det en utdragen plåga, som fick sin ände 1975 i ett bekräftande av något som egentligen stått klart redan för 30 år sedan: att Vietnam var ett enda land, en enda självständig nation som levde fri från gamla kolonialmakter och deras efterföljare.

2.

Den ryske revolutionären Trotskij lär en gång ha kallat kriget för ”historiens lokomotiv”, och sant är att väpnade konflikter ofta leder till betydande och inte sällan oavsiktliga förändringar: praktiskt taget samtliga stora revolutioner har en gång startat i det upprörda eftersvall som förlorade eller misslyckade krig ofelbart framkallar. I Asien ledde det andra världskriget till att botten slogs ur den europeiska kolonialmakten, detta trots att Storbritannien, Frankrike och Nederländerna tillhörde segrarmakterna. De stora japanska framgångarna i början av kriget skingrade en gång för alla den med möda konstruerade myten om Den Vita Mannens Överlägsenhet – vem kunde längre tro på det efter att ha sett fotografier som visade hur en handfull småväxta japanska infanterister vallade bort tiotusentals förödmjukade västerlänningar? Under kampen om de asiatiska själarna 1941-45 använde sig båda sidor av en färgglad anti-koloniala retorik. Det krävdes emellertid inte så stor ansträngning för folken i regionen att upptäcka att japanernas tal blott var ett tunt lager smink lagd på den egna expansionismen. (Ungefär i stil med de sovjetiska ledarnas olika invasionsföretag, som de i sin gränslösa fräckhet sålde som ”proletär internationalism”.) Roosevelts och Trumans tal om kamp för ”demokrati” och ”självbestämmande” litade man dock på. Åtminstone i början.

För vietnameserna innebar krigsslutet 1945 ett löfte om dubbel befrielse. För det första från den japanska ockupationen. För det andra från den franska kolonialismen. Vietnam är en av sydostasiens gamla högkulturer och hade varit en självständig stat i nästan ettusen år när fransmännen vid mitten av 1800-talet invaderade landet och förvandlade det till ett franskt protektorat. Även om de franska kolonialisterna inte varit så brutala och fallna för simpel utsugning som de faktiskt var, hade vietnamesernas långa historia och tradition av ständig kamp mot khmerer, kineser och andra utländska inkräktare ändå gjort det fullständigt omöjligt för dem att lida sina nya främmande herrar. När kriget gick mot sitt slut önskade de allra flesta vietnameser på att fransmännen inte skulle komma åter, och man hoppades att det förment anti-koloniala U.S.A. ville hindra detta.

I landet fanns det vid denna tidpunkt en inhemsk kraft av betydelse, och det var det starkt nationalistiska Vietminh: en förkortning av ”Förbundet för Vietnams oberoende”; amerikanarna hade sett att det bara var Vietminh som hade den organisation som krävdes för att bekämpa den japanerna – de fransmän som fanns på plats var mest bara intresserade av att fila på sin återkomst -, och U.S.A:s underrättelsetjänst O.S.S. hade också samarbetat med dem och bland annat försett dem med vapen. Inte underligt att en av Vietminhs grundare, en Ho Chi Minh, vid krigsslutet vände sig, inte till Sovjetunionen utan till U.S.A. för att få hjälp att säkra landets självständighet; i samtal med diplomater från Washington erbjöd han att i gengäld förvandla Vietnam till ”ett bördigt fält för amerikanskt kapital och företagsamhet”. Detta kan verka underligt. Ho var visserligen bördig från en mandarinsläkt och hade ett förflutet som frivillig i franska armén under det första världskriget, men han hade sedan dess verkat i den Tredje internationalen och kallade sig kommunist. Ho och hans vietnamesiska partikadrer var dock först och främst nationalister, och för självständighetens skull var de villiga att tona ned sin marxism-leninism – en lära som de själva tolkade i ljuset av den konfucianska traditionens auktoritetstro och kollektivism. Det hjälpte inte. U.S.A. var inte intresserat. Förhållandet till Frankrike var viktigare. Det var ett ofantligt misstag, som i slutändan skulle kosta de inblandade folken mycket.

Det amerikanska anti-koloniala retoriken visade sig alltså vara just det. Retorik.

Fransmännen återvände i stor stil 1946. De var fast beslutna att vrida klockan tillbaka och återupprätta sin tappade koloniala gloire . Genast började de armbåga undan Vietminh. Snart ägde de första små skärmytslingar rum i Haiphong och Hanoi. Innan årets slut hade de eskalerat till öppet krig. Till en början gick det bra för de välutrustade fransmännen. Vietminh drevs ut ur städerna, in i den djungel och upp i de berg som utgör en så stor del av Vietnams yta. Men fransmännen förleddes av sin egen rasistiska arrogans. Precis som andra inkräktare före dem underskattade de vietnameserna; de misstog deras vänliga, återhållsamma sätt för svaghet, förväxlade traditionen av tyst och ihärdig arbetsdisciplin med undergivenhet och de såg inte att Vietnams av försvarskrig fyllda historia format en kultur som hyllade militära dygder och en mentalitet som prisade fysiskt mod. Flera franska offensiver avsedda att avsluta kriget gick under de närmsta åren i stöpet. Vietnameserna rev åt sig initiativet. Det fåfänga franska äventyret nådde till sist sitt slut 1954 iochmed att den stora basen Dien Bien Phu i nordvästra delen av landet föll efter en 56 dagar lång belägring. Fransmännen drog sin kos ur landet, som tillfälligtvis kom att delas i en nordlig och sydlig del. Vid en fredskonferens i Geneve samma år kom var parterna överens om att en folkomröstning skulle hållas, i akt och mening att besluta om hur återföreningen skulle te sig.

Här skådades än en gång en möjlig slutpunkt på det hela. Men än en gång inte. Det blev aldrig någon folkomröstning. Beslutet saboterades. Dels av den vietnamesiska elit – företrädesvis katoliker – som tidigare samarbetat med kolonialmakten och som skänkts makten över landets södra delar när fransmännen lämnade landet. Dels av U.S.A., som blivit alltmer engagerade i de desperata franska försöken att behålla greppet över Vietnam. Amerikanarna kunde inte låta det gå till en folkomröstning, av det enkla skälet att segern då helt säkert skulle gå till Vietminh. Ho Chi Minh hade kommit att framstå, om inte rentav som landsfader så i alla fall som nationsbyggare, medan hans mottävlare i södern av många betraktades som kollaboratörer och nickedockor – i administrationen i Washington gjorde man den bedömningen att Ho skulle få 80% av rösterna. Och U.S.A. kunde bara inte tillåta det här lilla landet återförenas under en regim som enligt alla skolbokskunskaper i kallt krigande borde betecknas som kommunistisk.

Det var helt enkelt 1900-talsmanikeismen som styrde. Som så många andra under detta ytterligheternas sekel såg de ledande amerikanarna världen i enkla och ack så nyanslösa motsatspar: ont och gott, svart och vitt, bolsjeviker mot frihetskämpar etcetera. Inte så att Ho Chi Minh och hans kommunistparti var några dygdemönster. Deras regim var diktatorisk och hårdhänt, och även deras sinnen hade infekterats av fördummande dogmatism. (Ett exempel på detta får vi i den ambitiösa och stelbenta landreform som de ställde till med kring mitten av femtiotalet. Precis som så många andra hårt spända och högt siktande ekonomiska utopier under 1900-talet blev den ett dyrt och plågsamt fiasko: det hela spårade ut till en terrorkampanj där partifunktionärer, på en och samma gång alltför misstänksamma, alltför okänsliga och alltför övertygade, i sin jakt på fiender kom att döda tusentals oskyldiga samt ett icke obetydligt antal egna partimedlemmar.) Dock hade U.S.A. tidigare visat sig mer än villigt att stödja olika ljusskygga och brutala regimer, bara de gick att använda som bundsförvanter i kampen mot kommunismens utbredning. Sett utifrån ett sådant perspektiv vore dock Ho Chi Minh värd att satsa på, eller i alla fall möjlig att lida. Utifrån sin förenklade bild av världen kunde amerikanarna inte se Ho som annat än ännu en pekingnesisk spratteldocka; ironiskt nog var han tvärtom mest att likna vid en asiatisk Tito: den långa traditionen av kamp mot kineserna tillsammans med regimens benhårda nationalism gjorde att det är svårt att föreställa sig någon mer effektiv spärr för Pekings vidare maktutbredning än Ho Chi Minh och hans folk.

Ingen av de inblandade var särskilt nöjd med det som skedde efter fredsslutet 1954. De som styrde i norr och även många i söder kände sig lurade på återföreningen. Den U.S.A.-stödda Diemregimen i söder ville beständiggöra sitt grepp över den delen av landet och började med betydande brutalitet och icke utan framgång rensa ut oppositionella av olika kulörer och snitt, inklusive sådana grupper som kunnat fungera som allierade i striden mot de inhemska kommunisterna. De jagade värjde sig. I början av 60-talet hade ett nytt gerillakrig inletts i de södra delarna av landet. Nu stod vietnames mot vietnames.

Regimen i söder hade från första början ett begränsat stöd, en hålstungen legitimitet samt en osäker framtid. Att så många av personerna i de maktägande skikten i söder hämtats ur den katolska minoriteten och hade förflutet i fransk tjänst gjorde dem suspekta i mångas ögon, ett intryck som blev än mer förstärkt av deras notoriska fallenhet för mutor, fiffel och korruption. Sydvietnam var ett strängt klassamhälle, där de nya härskarna övertagit delar av de koloniala företrädarnas manér och det mesta av deras maktapparat; bland annat hade de behållit det utbildningssystem som fransmännen en gång satt upp och som i praktiken gjorde karriärer och inflytande till ett monopol för de högre klasserna i städerna. De nio tiondelar av folket som levde på och av landet var dömda att bli vid sin läst. För en ung man eller kvinna från landet som ville ta sig någonstans i livet fanns det dock en organisation som öppnade alla sina dörrar för dem, en kraft som utlovade ett avskaffande av orättvisor och en förändring av samhället: det var oppositionen, gerillan, det vill säga FNL , Sydvietnams nationella befrielsefront. Men där folkflertalet anade en efterlängtad social omvälvning såg de sönderideologiserade kalla krigarna i U.S.A. bara ännu en av den internationella kommunismens mörka sammansvärjningar.

3.

Stranden där det hela började ser inte mycket ut för världen. Man passerar en gles skog, kommer ned på en böjd och skräpig sträcka ljus sand och möts av ljudet från havsbuktens tungt slående vågor. Amerikanarna kallade platsen för ”Red Beach” och den ligger strax utanför kuststaden Da Nang i mellersta Vietnam. Den 10 mars 1965 vadade här två bataljoner från den amerikanska marinkåren upp på stranden. Landstigningen var odramatisk och paradartad. Pressen fanns på plats, soldaterna behängdes med blommor och längre upp på stranden fladdrade en banderoll med röd text: ”Welcome U.S. Marine Corps”. Dessa unga män skulle följas av fler.

Ursäkten för det första ingripandet var enkelt. Trupperna skulle skydda de amerikanska stridsflygplan som redan fanns stationerade på ett antal stora baser runtom i landet, och som gav understöd till Sydvietnamns armé i deras kamp mot gerillan. En av dessa baser låg i Da Nang. Den finns ännu kvar: ett jättelikt flygfält, omgivet av rad på rad med bågformade betonghangarer svärtade av monsunregnen, övergivna lagerhus, gräsfyllda klargörningsplatser; i storlek helt i klass med Arlanda, men blott ett tomt skal vars monumentala ödslighet bara understryks av de enstaka vietnamesiska inrikesplan som landar där ett par gånger i veckan. Kanske trodde beslutsfattarna i Washington till en början på att man kunde nöja sig med att värna anläggningar som denna. Krig är dock en av dessa händelser som har en tendens att utveckla en besynnerlig logik som för det hela framåt nästan av egen kraft.

Vid den tidpunkt de leende marinkårssoldaterna vadade fram genom vattnet och sanden och hettan höll nämligen regimen i Saigon på att besegras av FNL. Gerillan uppträdde i större och större enheter, bättre och bättre beväpnade och vann fler och fler segrar över en sydvietnamesisk militär som började bli mindre och mindre intresserad av att slåss och mer och mer fallen för panik, deserteringar och övergrepp. Halva landet kontrollerades av gerillan, provinshuvudstäderna föll i en takt av en var femte dag och det var knappt möjligt att ens lämna Saigon, med mindre att man åkte inkapslad i en tungt bestyckad konvoj. Kollapsen var nära.

Beslutsfattarna i Hanoi och beslutsfattarna i Washington gjorde sig i detta läge båda skyldiga till allvarliga missbedömningar, som hjälpte till att eskalera konflikten. Ho och hans generaler trodde inte att U.S.A. skulle engagera sig på allvar, förutom den hjälp i form av rådgivare och flyg, som fanns i landet sedan president Kennedys tid. Men krisen för de styrande i söder var påskyndad av de styrande i norr. Troligtvis i ett försök att en gång för alla avgöra det hela hade Nordvietnam redan under det andra halvåret 1964 skickat reguljära trupper för att hjälpa FNL – gerillan styrdes också i mångt och mycket av regimen i norr. Detta gav de amerikanska hökarna välkomna argument. Kennedys efterträdare Johnson trodde för sin del att det skulle förslå med några spridda bombningar av Nordvietnam här, några ilandplaskande marinkårssoldater där för att få rödingarna att sätta svansen mellan benen. När så inte alls visade sig vara fallet, stod han inför valet att antingen erkänna misstaget och sedan snällt sätta den egna svansen mellan benen, eller att engagera sig på allvar. Det blev det sistnämnda.

Själv såg han nog det som om han inte hade något val. Vietnam och vietnameserna spelade en förbluffande liten roll i ekvationen. I en PM skriven samma månad de första soldaterna landsteg i Da Nang summerade en av specialisterna i Washington skälen till ett amerikanskt ingripande på följande vis (och kvantifieringarna är ett typiskt uttryck för den styltigt statistiska bild av världen som dessa män var uppfyllda av):

”70% – Att undvika ett förödmjukande nederlag för U.S.A (skadligt för vårt rykte som garantimakt).
20% – Att hålla Kina borta från Sydvietnam (och angränsande territorier).
10% – Att tillåta Sydvietnams folk att njuta ett bättre, friare liv.”

Dessutom fanns det rent inrikespolitiska skäl bakom det amerikanska ingripandet. Allt sedan den demokratiska presidenten Truman 1949 ”förlorat Kina till kommunismen” – något som förlänat honom ett grundligt kok stryk av republikanerna -, var demokaterna livrädda för ännu ett asiatiskt fiasko. Så kläddes politisk prestige i en skrud av höga och vackra principer.

Det amerikanska ingripandet på våren 1965 räddade den illa pressade regimen i Saigon.

4.

1965 var amerikanarna fulla av tillförsikt. Detta skulle gå geschwint. Inte undra på egentligen. Här skulle världens största och modernaste makt sätta ned sina jätteklackar i den asiatiska myllan: ett stort folk skulle gripa in i ett litets folk öde; en ny, nästan historielös civilisation skulle tämja en uråldrig dito i den tredje världen med hjälp av den första världens allra yppersta vapenteknologi. Det kunde nog bara sluta på ett sätt. Med katastrof.

Den förstörelsekraft som amerikanarna släpptes lös verkade nästan vara gränslös. För de män och kvinnor i FNL som hukade där ute i djunglerna medan armadorna av helikoptrar och bombplan flödade fram ovanom deras huvuden, för alla bönderna ute i byarna som såg kolonnerna av pansarbandvagnar rulla fram, hade kriget tagit en ny och otäck vändning. Alla de gerillakrigare som nyss skymtat segern, som varit så nära att segra, som varit jägare, blev istället de jagade. Jag talade med många veteraner som under krigets slagits i FNL eller NVA – alltså den reguljära nordvietnamesiska armén. De erkände hur motvilligt imponerade de var av amerikanarnas överdådiga utrustning och när man frågade vad som skrämde dem allra mest nämnde nästan alla ett och samma: B-52:orna. Dessa strategiska bombplan – amerikanarnas kodbeteckning för dem var ”Arc Light”, ljusbåge – opererade ofta i grupper av sex och fällde koncentrerade mattor av bomber över en så kallad ”box” på runt tre gånger en kilometer; i en sådan box var verkan att likna vid en attack med taktiska kärnvapen. Det hände att människor, fordon, ja hela förband bara försvann i dessa störtfall av rök, jord och lösslitna delar av träd och lösslitna delar av människor, och de eventuella överlevarna var efteråt så bedövade av stötvågorna och dånet att de vacklade runt som druckna. Och genom att bombarna flög på runt 10.000 meters höjd, så kunde man varken se eller höra dem. Bomberna bara föll. Som materialiserade ur ett intet, från en till synes blå och tom himmel. En veteran beskrev ljudet från bombmattan som en enda utdragen jätteexplosion – han teckande en vågformig rörelse med händerna – och han blev verkligen rädd första gången, men senare försökte de skydda sig genom att alltid, säger alltid, gräva ned sig. ”Även under mindre raster byggde vi skydd. Och alla grävde. Även cheferna”. Det är lätt att än i dag känna igen spåren efter dessa anfall. Kratrarna är rätt likformiga, cirka 15 meter breda och minst en 2-3 meter djupa, och ligger ofta tätt grupperade i band och klungor. På vissa ställen, till exempel i de oländiga gränstrakterna mot Laos eller runt Khe Sanh är det fortfarande svårt och även direkt farligt att ta sig fram genom den söndertrasade terrängen.

Sedan kom då alla helikoptrarna, stridsvagnarna, artilleripjäserna, eldkastarna och de överutrustade soldaterna. För när de amerikanska militärerna någon gång fick grepp på förband från FNL eller NVA då utförde de raskt en så kallad ”pile up”: än fler soldater, än fler flygplan etcetera slussades snabbt in i striden. Och när de här komplicerade tekniska och taktiska system verkligen fungerade så gjorde de det med en sådan brutal tyngd att allt och alla vräktes undan, kastades ned, slogs ihjäl. Den vietnamesiske författaren Bao Ninh har beskrivit en sådan ojämn strid med amerikanska enheter, då hans förband förintades, hans bataljonschef blev galen och tog sitt liv och endast han och nio kamrater överlevde:

”Det var den torkperiod då solen brände skoningslöst, stormen rasade och fienden sprutade napalm över djungeln och de inneslöts i ett hav av eld, en helveteseld. Soldater i skingrade kompanier försökte omgruppera sig, bara för att åter blåsas ut ur sina värn så att de blev som galna, förlorade orienteringen och kastade sig in [i] spärrelden och dog i ett flammande inferno. Över dem flög helikoptrar i trädtoppshöjd och sköt dem praktiskt taget en efter en, och blodet rann, sprutade ur ryggen på dem, flöt som röd lervälling.”

En av de saker som gjorde kriget så ohyggligt, och då fr.a. för vietnameserna, var att det rätt snart urartade till ett rent utnötningskrig. Konflikten skulle inte avgöras av mod, list och precision, utan på grund av rå intensifiering och utmattning. Materielslag alltså, men materielslag där den sidan, USA, hade all materielen och teknologin, och den andra främst hade det egna folkets kroppar. Och ur den ekvationen kan det bara komma slakt.

Orsaken var också att de fantasilösa amerikanska militärbyråkraterna satt där med sina stordatorer och blanketter och hålkort och bara ropade efter mätbara framgångar, vilket var en smula svårt att nå i ett krig som saknade fronter och brast vad gällde geografiska mål. Lösningen på deras dilemma blev ”the body count”: man ville ha siffror på dödade motståndare. I ett så auktoritärt och prestationsinriktat system som den amerikanska armén blev resultatet en besynnerlig blandning av grymhet och dilleri. Siffrorna blev ofta gravt uppblåsta: vid ett tillfälle blev en äldre man dödad av en lastbil genom någon statistisk alkemi förvandlad till 311 stupade fiender, och det gick rykten om att ett framgångshungrigt amerikanskt befäl grävt upp en kyrkogård för att bättra på förbandets ”body count”. Värre var att jakten på kroppar gjorde att gränsen mellan civila och stridande suddades ut än mer.

Men de civila drabbades inte bara av de urskillningslösa bombandet – under kriget var nio av tio bomber fällde mot mål där det fanns en klar risk att ej stridande kunde bli skadade; under det andra världskriget gällde det bara för tre av tio. I Vietnam använde sig USA av också av kemisk krigföring, framför allt i form av växtgifter, som spreds ut i minst sagt generösa kvantiteter över skogsområden för att avlöva dem, allt i syfte att göra det svårare för motståndarens soldater att gömma sig. Ett av preparaten, Agent Orange, innehöll dioxin, ett av de mest giftiga och cancerframkallande ämnen som finns på denna jord. Under kriget visade det sig att människor som levde i de besprutade områdena hade utsatts för doser som var 200 gånger större än de acceptabla. Resultatet lät inte vänta på sig. Bland annat så har antalet missbildade ökat starkt. Jag besökte ett barnsjukhus, såg barn utan händer och fötter, släpptes in i ett annars låst rum, där det stod rad på rad med spritflaskor varuti man stoppat de vaxgula liken efter missbildade barn – den ena mer grotesk än den andra, med extrauppsättningar armar och ben som sköt ut ur kroppen, kroppar utan huvuden, huvuden utan ansikten, mattor av vått, klibbigt hår, oseende ögon, läppar spräckta av förruttnelse -, träffade Duc och Viet, ett par siamesiska tvillingar – det är en av de rubbningar som blivit vanliga på grund av giftet – där den ene efter omständliga operationer givits förståndet och livet, den andre en galge till kropp vari Gud hängt en själ. Ömkliga offer för ett krig som slutade långt innan de föddes.

Vietnamkriget var, liksom det 1900-tal som födde det, präglat av extrema kontraster. För de amerikanska soldaterna var detta ett av de mest bekväma och humana krig som utkämpats. För dem själva vill säga. Man gjorde ofta allt för att undsätta egna sårade – inte sällan planade många eldstrider ut i vildsinta räddningsaktioner – och tack vare helikoptrarna och en utmärkt sjukvårdsorganisation klarade sig som bäst uppåt 90% av alla de som skadats, en enastående siffra. Den genomsnittlige amerikanske soldaten, som hade en tjänstgöringstid på blott tolv månader, hade också en unik chans att överleva: bara fem procent var någonsin i strid. Den amerikanska ledningen ville verkligen minimera de egna förlusterna och under hela kriget ville de aldrig riktigt släppa drömmen om att det fanns något fiffigt teknologiskt sätt att ro hem segern. Och visst hjälpte teknologin och eldkraften till att hålla det amerikanska tappet nere, men det var bara för att den användes på ett så hänsynslöst vis: de vietnamesiska förlusterna blev desto högre. Den stora räckvidd som deras vapen hade innebar att det ofta var stört omöjligt att se om måltavlan var en civilist eller en gerillasoldat. En japansk journalist som åkte med i en av de tungt bestyckade helikoptrarna var förbryllad över skyttarnas beteende:

”Deras verkar skjuta nyckfullt och i förbifarten, även om de inte beskjutits från marken. Inte heller kunde de identifiera människorna i fråga som Vietcong. De gjorde det impulsivt, för nöjes skull, som om de var på jakthumör och använde bönderna som måltavlor.”

5.

På få ställen var den här kollisionen mellan den första världens teknologi och den tredje världens kultur tydligare och mer obarmhärtig än i Cu Chi-distriktet.

Om man lämnar Saigon, krånglar sig förbi infarternas skenbara kaos av bussar, cykeltaxis, mopeder och skamfilade gamla amerikanska militärlastbilar och kör på huvudväg 1 mot nordväst och Kambodja, så närmar man sig efter någon timme till den trakt som under kriget döptes till ”järntriangeln”: landet är platt och rymmer den vanliga blandningen av öppna risfält och tät djungel. Vad man dock lägger märke till är att samtliga hus är nya, att de späda träden av ungefär samma ålder och storlek samt att man hela tiden skymtar bombkratrar av alla möjliga storlekar och former – vissa hjälpligt igenfyllda eller förvandlade till dammar för fisk eller ankor, andra bara fula schakt mellan husen. (I hela landet skall det finnas runt 25 miljoner av dessa krigets koppärr.) ”Efter kriget var det här en så kallad vit zon”, förklarade vår guide, och slog ut med handen, ”allt var förstört”.

I Cu Chi och i det angränsande Tay Ninh var stödet för FNL särskilt starkt. Att gerillan kunde bita sig fast i Cu Chi, ett område som bara ligger ett par mil från Saigons stadsgräns, berodde dock främst på de underjordiska tunnlarna. I ett spontant försök att komma undan bomber och markanfall började bönder och gerilla gräva skyddsrum och tunnlar under jord. Den mörkbruna lerjorden visade sig vara idealisk för detta. Tunnlarna växte. Och växte. Först förenades byarnas skyddsrum till gemensamma tunnelsystem. Sedan länkades byarnas system ihop med varandra, nya tunnlar, nya nivåer, nya våningar kom till. Vare sig de ville det eller ej fick traktens bönder hjälpa gerillan med att hacka sig fram genom jorden: under de mycket svårupptäckta ingångarna gick det snart att finna allt från signalcentraler, förråd och sjukhus till vapenverkstäder, kök och samlingssalar. Allt som allt rörde det sig om tunnlar med en sammanlagd längd av runt 24 mil!

År 1966 skickades en hel amerikansk infanteridivision, den 25:e, in i Cu Chi-distriktet, för att helt enkelt besätta området och knäcka gerillan där. De upprättade en jättelik bas vid Dong Zu – den finns ännu kvar, men används nu av Vietnamns armé. Den var från första början lidande av den utrustningsmässiga elefantiasis som sprang ur, å ena sidan, amerikanarnas stora bekvämlighet, och, å den andra, deras tro på teknologin. Divisionen släpade med sig jättelika generatorer, luftkonditioneringsanläggningar, frysanläggningar så voluminösa att man kunde gå in i dem, två stordatorer (en UNIVAC 1005 och en NCR 500), samt tusen och en andra ting som bedömdes som fullständigt oundgängliga nu när man skulle frälsa Cu Chi undan kommunismen. Basen tog snart form av en mindre stad på strax över sex kvadratkilometer, där man kunde finna sådant som kapell, frisörsalonger -bemannade av lokala barberare som samtliga var infiltrerade FNL-sympatisörer -, officersmässar och manskapsklubbar samt givetvis en radiostation, en miniatyrgolfbana, en svimmingpool och en liten glassfabrik.

Vad man inte tänkte på var att det skulle kräva en betydande ansträngning att upprätthålla denna prylpackade lilla ö av västerländsk komfort mitt ute på den vietnamesiska landsbygden. Från första början fick därför divisionen använda en betydande del av sin energi och sina resurser till att hålla sig vid liv – varje dygn behövde man i genomsnitt 240 lastbilaster – vilket gjorde att jakten på gerillan inte sällan kom i andra hand. Det hela blev inte lättare av att man utan att tänka sig för faktiskt upprättat lägret ovanpå ett av FNL:s många tunnelsystem; gerillan tackade för detta och slog ut ett antal nattliga räder från punkter inne i basen, vilket självklart brydde amerikanarna där de låg, som de trodde, tryggt inlindade i lager på lager av bunkrar och löpgravar och taggtråd och minor och datorer och annat smått och gott.

Gerillan levde under jord bara några tusen meter bort, men deras villkor skiljde sig från amerikanernas med något som snarast ser ut som ljusår. Jag klättrade själv ned i en av de längre tunnlarna vid Ben Duoc, i norra delen av distriktet, och även om den var en smula vidgad så var det rätt ansträngande att hasa sig fram i de här trånga och meandrande tarmsystemen: det var fuktigt och becksvart där nere och luften kändes tunn och skämd. Det ger yrsel att tänka sig att människor faktiskt levde här nere, i åratal. De hygieniska förhållandena var förfärliga, man gjorde sina behov i gropar, maten ruttnade kvickt och till detta kom allehanda oknytt: gångarna rymmer nämligen försvarliga mängder med jättetusenfotingar, råttor och ormar. Samtidigt hade de ju inget val. Överhöljda av diverse högteknologiska perversiteter svarade de med att gripa efter några av människans allra äldsta verktyg: hackan och spaden. Det slutade inte med det. Nere i tunnlarna förekom det att de dödade intränglingar med hjälp av bambuspjut eller armborst.

Men medan amerikanarna någon kilometer bort njöt sina sina 240 billaster per dag nådde bara små rännilar med vapen och utrustning fram till tunnelkrigarna från den egna sidan. De överlevde dock med hjälp av den ofattbart rike motståndarens avskräde. Överallt där amerikanarna drog fram lämnade de ett kladdigt snäckspår av sopor och letade man noga kunde man där hitta mat, batterier, cigaretter, nudlar, choklad och annat. Gerillan framställde egna minor med hjälp av sprängämnen tagna från oexploderade projektiler – bara en av den 25:e Divisionens bataljoner avfyrade varje dag runt 4.500 granater mot olika mål i distriktet; de gjorde egna handgranater av bortslängda Coca-Cola burkar; deras läkare opererade med instrument gjorda av metall från nedskjutna helikoptrar och sydde ihop såren med nylontråd tagna från amerikanska fallskärmar.

Ett modernt samhälle skulle ha kollapsat inför den högteknologiska stålstorm USA släppte lös på dem. Vietnam var dock, paradoxalt nog, något för omodernt för amerikanarnas moderna vapen. Så trots att kriget blev allt våldsammare för vart år räddades FNL av den seghet som fattiga samhällen besitter och den styrka och anpassningsförmåga som utmärker dess människor.

Amerikanarna blev alltmer leda vid Cu Chi och dess gerilla, som slog till gång på gång från sina osynliga gömställen. I början av 1967 inledde de en jättelik operation, kodnamn Cedar Falls, som syftade till att en gång för alla lösa problemet med tunnlarna i järntriangeln. Från alla håll svepte stora amerikanska förband in över området, alla byar i området tömdes på folk, husen jämnades med marken, de redan växtgiftbesprutade skogarna brändes med napalm, CS-gas och acetylen pumpades ned i alla tunnlar amerikanarna råkade på. Området skulle förvandlas till en så kallad ”Free Fire-Zone”, där allt som rörde sig hädanefter skulle vara lovligt mål. FNL-soldaterna som kurade nere i de oupptäckta tunnlarna kunde höra explosioner, kunde höra hur vågor av tunga schaktmaskiner, traktorer och plogutrustade stridsvagnar mullrande drog fram och tillbaka ovanom deras huvuden. Efter tre veckor blev det tyst. De kunde klättra upp i det varma solskenet igen. När en av de lokala gerillaledarna, Pham Vam Chinh, kom upp till ytan möttes han av en otrolig syn. Där det en gång stått byarna och hus fanns bara aska. Där det en gång varit en frodig djungel fanns nu inget annat än en svedd och uppbökad öken. Inte ett träd fanns kvar. Det gick att se över de avskalade kullarna ända ned till den blänkande Saigonfloden.

6.

På en hetdammig väg i Cu Chi råkade jag möta en annan FNL-veteran, Phan Lia, som under kriget slagits just i järntriangeln. När han presenterade sig trodde vår tolk först inte att det verkligen var han: han hade hört berättelser om denne man, som slagits i gerillan ända sedan 1947, bland annat dekorerats med Vietnams tredje högsta militära utmärkelse och som 1975 deltagit i den slutliga offensiven mot Saigon som chef för det 737:e regementet. Samtidigt förstod jag tolkens inledande skepsis. Det här var en gammal soldat på god väg att tona bort. Phan bar en sliten ljusgrön uniform utan gradbeteckningar eller märken, hans saknade skor och en betydande andel av sina tänder, håret stod rakt upp och andedräkten ångade av hemkokt risbrännvin. Nu var en segrare som förlorat, så utfattig att han ibland tvingats att söka efter mat på de skördade risfälten. Men han pratade och skrattade oavbrutet och gjorde underliga fågelliknande gester med sina armar.

Jag följde honom genom den fuktiga hettan, fram till hans lilla vita hus, byggt i cementblock, en gåva av staten inramat av ett par stora bombkratrar. Där inne fanns en liten säng, en liten byrå, ett förfädersaltare prydda med rökelse och blommor i en ölburk av märke ”333” samt ett antal diplom från kommunistpartiet. Alla sina medaljer förvarade han i en omsorgsfullt vikt plastpåse. Hans fru, Phan Thang Suong, kom fram och hälsade tyst, rökte en cigarett vars glöd hon regelbundet strök av mot husväggen. Den späda och fårade kvinnan var inte mindre märklig. Och så är det givetvis i ett land så drabbat av historien som detta: man korsar en gata eller vänder på en sten och där återfinns ännu ett öde. De två hade träffats på slagfältet år 1969. Hon var då medlem av FNL:s centralkommitté och var på hemväg genom djungeln efter att ha besökt ett av gerillans basområden inne i det näraliggande Kambodja. Utan förvarning slog 5-6 granater ned alldeles intill henne, och hon föll, träffad i sidan. Inom loppet av en minut föll ytterligare ett hundratal projektiler. Därefter svepte några helikoptrar in, sänkte sig ned och spydde fram grönklädda amerikanska fotsoldater. Ögonskenligen var hon förlorad. I det ögonblicket gick dock en grupp gerillasoldater till motanfall – Phan Lia stötte leende med sin knutna näve framåt i luften, en gest som jag såg flera veteraner använda när de talade om just attacker – och räddade henne. Det var Phan Lia och hans män: Phan förband henne själv. Följande år gifte de sig. Deras äktenskaplig lycka blev kort. Strax efteråt blev hon nämligen fasttagen i amerikansk vägspärr, torterad med elchocker och slängd i fängelse, där hon sedan fick sitta i fyra år. Nu var hon delvis förlamad i sin högra arm. Någon pension har hon inte fått av staten: de hon delade cell med är alla döda, så det finns inga vittnen som kan bestyrka att hennes historia.

Det är inte alls svårt att finna vietnameser som förlorat sina illusioner. Många av krigsårens högt spända förväntningar har kommit på skam. Fattigdomen är fortfarande djup, och gränsar på vissa ställen till misär. Som författaren och veteranen Bao Ninh säger: ”framtiden ljög för oss den gången för länge sen”. En annan deltagare som jag mötte sade en aning sorgset att ”vi vann kriget men förlorade freden”. Men trots att många är besvikna över hur det gick, syns få ångra uppoffringarna. Även om freden inte blev vad de trodde, var kriget ändå rättfärdigt. Att stå emot den högteknologiska stormen av stål, att härda ut i trots mot alla motgångar och vidrigheter, att ändå kämpa, det verkar ha varit något mer eller mindre givet för de allra flesta på FNL-sidan. Eller som den före detta FNL-sympatisören Le Ly Hayslip skriver i sin bok om sina krigserfarenheter:

”Allt manade oss att slåss. Våra förfäder kallade oss till krig. Våra myter och legender kallade oss till krig. Våra föräldrars läror kallade oss till krig. Onkel Ho´s kadrer kallade oss till krig.”

Senare följde oss Phan Lia till en av traktens många krigskyrkogårdar. De går att se överallt: muromgärdade, bestyckade med stora, utsirade portaler och kanske någon socialrealistisk muskelknutte i betong, och fyllda med rad på rad på rad på rad med små vita gravstenar (toppfunktionärer och höga officerare för sig) där samma fras upprepas: ”Hy sinh” – offrade sig -, följt av ett datum. Den tunga doften av rökelse ligger i luften. De är alltid välskötta. Ibland får man intrycket att republiken Vietnam bryr sig mer om sina döda hjältar än sina levande.

Jag blir alltid ytterligt nedstämd av att besöka sådana här platser. Det som drabbar mig mest är dock inte främst det vittnesbörd de bär om krigets blinda destruktivitet. Det är snarare det slöseri som de står för. Det känns som om man står och tittar ned i ett svart hål av förslösade löften. (Det blir inte bättre av att de vietnamesiska krigskyrkogårdarna rymmer så många stupade kvinnor.) Jag hade svårt att riktigt tro på detta ”Hy sinh”. Kanske är det så att vi européer blivit söndercyniserade av våra egna historiska erfarenheter. Vi tror inte längre på något, förutom på vantron själv, hoppas inte på något, förutom på en stegrad bekvämlighet. Vår egen oskuldsfullhet har nog aldrig hämtat sig från det första världskriget, för efter den katastrofen är det inte längre möjligt att tala om Offer utan att hånle; om Ära utan att grimasera; Den Vackra Framtiden dog i Gulag, efter Auschwitz kan ingen egentligen föreställa sig att vi lever i En Värld Av Stadiga Framsteg, efter Hiroshima kan ingen längre tro att Teknologin Skall Rädda Oss, och om det var någon i väst som efter allt detta hade några illusioner kvar om vår civilisation så föll de sannolikt i stycken vid åsynen av Ronald Heberles bilder från Song My. Tror jag det att vi har svårt att begripa dem. När vi klev in på den solheta kyrkogården, han fortfarande barfota, var jag en smula rädd för att jag skulle få se en gammal soldat sörja förlorade kamrater och dito förhoppningar. Men väl inne i labyrinten av vitkalkade gravar hände något märkligt. Hans blick gick runt. Han rätade på ryggen, anletsdragen slätades ut, klarnade. Han var stolt.

Min skepsis kändes för en sekund lite futtig. Är det han som har för många illusioner kvar eller är det vi som har för få?

7.

En vanligt förekommande söndagsskolesanning är att vi måste ha historisk kunskap för att undvika att göra om vissa misstag. Det kan förvisso vara sant. Dock finns det en viss typ av misstag som inte beror på för lite historisk kunskap, utan snarare på för mycket. Eller rättare: att man ser historiska paralleller där inga sådana står att finna.

USA:s krig i Vietnam sprang till en icke föraktlig del ur falska historiska paralleller. Bland annat hade det andra världskriget lärt de amerikanska makthavarna att inget, säger inget, kunde stå emot USA:s teknologi och allt översvämmande resurser. Och bilderna från det kalla krigets första skede hade som bekant gjort dem fallna för att se världen som ett simpelt spel där allt gick ut på att hindra, ni vet, dominobrickor från att falla. Och på så vis kom, som nämnts, en rättfärdig social revolution att i deras ögon förvridas till en världskommunistisk konspiration.

Det finns ytterligare en amerikansk felläsning av historien, som i motsats till de två första hjälpte till att avgöra krigets utgång. I januari 1968 svävade bilden av Dien Bien Phu, fransmännen stora nederlag, framför USA:s överbefälhavare i Vietnam, Westmoreland. Vi den tidpunkten var en annan stor djungelbas, amerikanernas Khe Sanh, inringad av Nordvietnamesiska trupper. Westmoreland var vid den tidpunkten fast övertygad om att han höll på att vinna kriget: den amerikanska krigsmaskinens råa tyngd gav trots allt ”resultat”, och dessa olika faktiska framgångar var till yttermera visso förbättrade genom ett kreativt manipulerande av statistik och rapporter. Nu trodde Westmoreland att vietnameserna i sin desperation försökte köra det gamla paradnumret från 1954 i repris. All uppmärksamhet vreds mot denna plats i norra Sydvietnam. President Johnson lät installera en stor modell av Khe Sanh i Vita huset, så att han kunde följa utvecklingen in i minsta detalj. B-52:or och andra stridsflygplan stod bokstavligt talat i kö uppe i luften för att få bomba, bomba, bomba.

Basen är nu borta, men det är tveksamt om Khe Sahn någonsin kommer att bli sig likt igen. Området runt basen är nämligen världens mest bombade. Under de nio veckor som slaget om Khe Sanh varade fällde bara B-52:orna 75.000 ton med bomber här – det är mer än dubbelt så stor mängd som de allierade fällde mot Berlin under sin flygoffensiv mot staden åren 1943 och 1944. Bort mot den före detta demilitariserade zonen liknar det sönderskjutna landskapet mest en jättelik hed: det närmaste man kan komma en öken i den här delen av världen. Följer man så den slingrande riksväg nio till Khe Sanh följer mil på mil med nakna berg, i bästa fall prydda av remsor av märkligt kortvuxen skog. På många ställen riskerar man livet om man alls lämnar vägen: här omkring skadas eller dödas 2-3 personer varje vecka av gamla blindgångare och minor. I en mening pågår kriget här ännu.

Högplatån där basen en gång låg ser inte mycket ut för världen: den avskalade jorden är tegelröd och gropig: det enda som är fullt urskiljbart är den före detta landningsbanan, som löper som en glest förbuskad skugga av en försvunnen motorväg rakt in i dimman – eller är det månne låga moln? Khe Sahn ligger ju så högt upp. Och sedan finns ju där allt skräpet förstås: sandsäckar, kängor, uniformspersedlar, knappar, taggtråd, flygplanshjul, myggnät, maskeringsplast, ölburkar, ammmunitionslådor, bestick, glasskärvor. Några barn försökte först sälja mig patroner och förfalskade amerikanska dödsbrickor, men efter en stund gav de upp och följde mig istället runt. De visade sig vara veritabla skrotkonessörer och delade villigt med sig av sin kunskap: det där var en del av en skottsäker väst, det där var en kaffekartong, det där var en burk fotvårdsmedel, nej, den granaten var inte farlig, tändröret är ju borta – och så vidare. Folk som handlar med krigets avskräde finns runtom i hela landet, men jag har aldrig sett något som liknar skrotupplagen här uppe runt Khe Sanh och vid den demilitariserade zonen. Jordinkrusterat skrot ligger i hög på hög, trasigt och helt i en kakofoniskt blandning: där en hjälm, tunn som rispapper av ålder, en rödrostig kulsprutepistol där rottrådar ännu hänger kvar runt avtryckaren, en operationsax, en väckarklocka, en radio, en fläkt; en hög med jättelika grönmålade B-52-bomber, en vinglig stapel med 155 millimetersgranater, och så vidare. En industrialiserad överflödskultur satte under ett par månader ned sina tunga stövlar här. Spåren syns än.

Men just då amerikanarna var som bäst sysselsatta med att bekriga allt och alla runt Khe Sanh hände det. I gryningen den 31 januari 1968 – den andra dagen på det vietnamesiska nyåret, Tet – gick 84.000 gerillasoldater till attack i städer runtom i Sydvietnam. De anföll baser och polisstationer, tog sig in i radiostationer och fängelser, besköt flygfält och militära högkvarter, etc. Den gamla kejsarstaden Hué intogs och i Saigon fick den amerikanske ambassadören – klädd i pyjamas – i största hast räddas undan i ett pansarfordon. Det enda stället i landet där det var lugnt var Khe Sanh. Inringningen var en bluff, ett strategiskt mästarprov utfört av Westmorelands vietnamesiske motpart, Vo Nguyen Giap.

Efter att ha hämtat sig från den inledande förvåningen slog amerikanerna tillbaka med all den kolossalitet som bara deras krigsmakt är kapabel till. Om offensiven var en strategisk triumf blev den dock snart till en taktisk katastrof. De erfarna gerillaförband som slagits länge i djungeln hade stora problem när det kom till strid i bebyggelse. Dessutom hade FNL hoppats på att offensiven skulle tända en folklig resning mot regimen, men revolutioner går som bekant inte att kommendera fram, och stödet var i de flesta fall bara passivt. Sedan var det ju också det att genom att kliva ut ur den tropiska grönskans hägn och inleda en storskalig offensiv så uppträdde FNL för allra första gången precis som USA:s armé hela tiden önskat. Och de tackade genom att knalla på med alla de högteknologiska perversiteter som kunde påfinnas i deras enorma arsenal.

Resultatet blev helt katastrofala förluster för FNL. De dödade soldaterna räknades snart i tiotusental. Särskilt illa var det att så många svårersättliga officerare strök med – som den magre FNL-kapten i blårutig skjorta och svarta shorts som Saigons polischef Nguyen Ngoc Loan sköt i huvudet mitt framför TV-kamerorna. Målet för offensiven var för högt ställt. De styrande i Hanoi ville knäcka Saigonregimen med ett enda dråpslag, och i det försöket använde de FNL-gerillan som kanonmat. Medan antalet stupade och tillfångatagna gick i höjden och allt mer trasiga FNL-bataljoner sändes fram i nya, självmordsmässiga attacker, spred sig missmodet bland de annars så tåliga soldaterna.

Överallt slogs gerillan tillbaka. Utom på en plats. Hué.

8.

Genom Hué flyter den tröga Parfymfloden. På dess västra strand ligger det muromgärdade citadellet och inuti det purpurstaden, det sistnämnda ett slags gräll kopia i skala 1:2 av den förbjudna staden i Peking, och residens för de sista vietnamesiska kejsarna. Staden hade därför en stor symbolisk betydelse, men överraskningen blev ändå stor när de första Katuyshkaraketerna strax före klockan 02.00 slog ned i staden och två regementen med nordvietnamesiskt infanteri understödda av gerilla svärmade in över murarna på citadellet, skingrade de försvarande styrkorna och hissade FNL-flaggan.

Överste Kang var en av de som intog citadellet den där morgonen. På ett foto från 1968 ser man en smärt ung man med något oregerlig sidbena som ler lite osäkert. Nu är han något mer rundhylt, en kompakt liten karl med rak hållning som rör sig med kvicka och effektiva rörelser, välklädd i grön-brun mockajacka och vit skjorta och med en Seikoklocka på handleden. Till vardags driver han ett litet välskött hotell, Nam Giao, som ligger på flodens östra sida. Vi tillbringade en del tid ihop, besökte hans gamla slagfält, gick igenom hans gamla bataljer på en mapp med utmärkta amerikanska militärkartor – ett personligt krigsbyte som bar spår av sot. Tveklöst hade karln utstrålning: han hade lätt att skratta, men kunde snabbt skifta till allvar och när han gjorde en konstpaus och lyfte sitt pekfinger, lyssnade alla. Han tyckte uppenbarligen om att berätta, ritade små skisser, gestikulerade och lade ibland till egna små ljudillustrationer.

”Den natt offensiven började var jag kapten”, sade han, ”efter fem dagars strider var jag befordrad till ställföreträdande regementschef”. ”Först dag åtta kom de amerikanska marinsoldaterna. De landsteg från floden. De var hjälpta av sitt flyg, som vanligt mycket talrikt.” Han pekade ut över de metertjocka, skottärriga murarna. ”Våra positioner var dock starka. Striden blev hård och gick från hus till hus. Vi anfölls gång på gång. Många amerikaner var livrädda, sköt med sina vapen rätt upp i luften, andra var mycket aggressiva. Från dag femton var våra styrkor och amerikanarnas uppblandade med varandra. Så även fast jag var chef var jag tvungen att alltid ha kulsprutepistol och handgranater redo.” Vi kom fram till en liten souvenirbutik på baksidan av det stora palatset. ”Här låg då min stabsplats, här hade vi våra telefoner och radioapparater.”

”Våra förluster var stora. Det låg kroppar på gatorna. Till slut drog vi oss tillbaka, nattetid. Då hade vi hållit citadellet i 25 dygn. Det var en stor framgång. Morgonen därpå jagade amerikanarna oss med helikoptrar och B-52:or efter oss, men vi hade redan hunnit undan. Jag var då glad att ha överlevt.”

Denne man hade onekligen varit med om mycket. (Det slutade inte med det här. Så till exempel så slogs han året därpå i det berömda slaget om Hamburger Hill – han erbjöd mig att se en amerikansk spelfilm om slaget som han fått på video från en landsflyktig släkting i USA: ”den är mycket realistisk, men något ensidig”; innan vi skiljdes fick jag lova att försöka skaffa honom ett exemplar av Stanley Kubricks film ”Full Metal Jacket”, som faktiskt skildrar striderna i Hué.) Ändå kände jag mig en aning illa till mods. Till slut var jag tvungen att fråga honom: ”hur var det med massakrerna?”

Snart efter det att gerillan och de nordvietnamesiska förbanden dragit sin kos upptäckte man att många av de som tidigare bott inom citadellet försvunnit. En hel del hade dödats av amerikanska bomber och granater, vissa avrättades av sydvietnamesiska dödspatruller, men det var inte hela sanningen, för under de följande månaderna återfanns allt som allt 2.810 – däribland några franska präster och en tysk läkare – begravda i näraliggande flodstränder och skogsgläntor. Vissa var skjutna, andra ihjälklubbade, några hade begravts levande.

Kang mörknade genast. Hans svar var helt enligt den officiella linjen: ”Några omfattande avrättningar utförde vi aldrig” och tillade retoriskt, ”hur skulle vi då ha kunnat behålla folkets stöd.” Samtidigt lät han höra ett indirekt medgivande. Tidigare hade han sagt att ett av syftena med attacken mot Hué var att förinta ”marionettregimens administration i staden”. Han lutade sig fram: ”som du vet, det var krig, och i alla krig förekommer det död, skördas det offer. Och ibland inträffar det missförstånd, förvirring, det kan vi aldrig förneka”. Han lutade sig tillbaka. Mer ville han inte säga.

Nåväl. Vi vet att före anfallet så hade gerillasympatisörer inne i staden förberett långa listor på ”grymma tyranner och reaktionära element”, något som de syns ha definierat tämligen generöst. För när sedan citadellet intogs verkar den lokala gerillan ha löpt amok och dödade alla som kunde misstänkas att stödja fel sida. Huvuddelen av morden ägde uppenbarligen rum under de sista dagarna, då det stod klart att staden skulle återtas, och vissa av traktens FNL-sympatisörer ville göra sig av med alla som kunde identifiera dem. Det var ett grymt och brutalt dåd.

I Sverige, där opinionen var starkt för FNL, kom gerillan att svepas i slöja av romantik. ”Till vapen vi i sorg och vrede går” etcetera. Det är väl därför som chocken blev så stor när vi nåddes av nyheten om den halva miljonen båtflyktingarna, om Pol Pots sydostasiatiska förintelse. Vad de flesta, inbegripet jag själv, valt att bortse ifrån är att kriget förvränger allt som det berör. Ibland är det så att dåliga egenskaper som varit framträdande i fredstiden försvinner och ersätts av goda. I Hanoi hörde jag till min förvåning människor ibland tala med viss längtan om kriget och bombningarna. ”Det var en härlig tid. Då hörde vi samman. Då brydde vi oss om varandra.” All romantisering av kriget bygger på sådana iakttagelser. Egenskaper som mod och osjälvisk offervilja lockas fram. (Den tidigmoderne aristokratens förakt för penningens män byggde i hög grad på förställningen att de sistnämnda var odugliga som krigare då de bara sökte sitt och aldrig kunde förväntas att tillåtas sig tappa något för det stora hela.) Emellertid är det så att den här vägen går att vandra i båda riktningarna; situationen kan locka fram det bästa men också det sämsta ur människor. Tyvärr gäller för det mesta det senare: vissa goda egenskaper som människan eller samhället visar upp i fredstid smälter bort under krig och ersätts av usla dito. Processen är inte vidare mysteriös. All den lössläppta vreden, smärtan och skräcken förändrar, förvrider och brutaliserar, och ibland föröds även just det som man en gång gick i strid för att försvara. För att parafrasera Cela: alla förlorar något, ”livet, friheten, illusionerna, hoppet, hedern”. Sedan finns det ännu en faktor. Ondskan utövar en särskild lockelse för svaga existenser, då den i sig bär ett löfte om makt. Och krig erbjuder dessa individer ett överflöd med tillfällen att förlora sig i omänsklighet. Allt detta är ingen ursäkt för det faktumet att även FNL mördade, torterade och ljög. Möjligen är det en förklaring.

9.

Vietnamkriget nådde sin höjdpunkt iochmed de här offensiverna och motoffensiverna 1968 och 1969. Det finns något skrämmande i det sätt var på båda sidors befälhavare tänkte och verkade. De verkade båda fast i reaktionsmönster och tankefigurer som bar en distinkt klang av det första världskriget. Båda sidor hade fastnat i utnötningskrigets vridna logik. Båda sidor underskattade motståndarens förmåga och vilja att hålla ut. Båda sidor båda sidor trodde att genombrottet var nära, det gällde bara att öka trycket lite till, göra ännu en ansträngning. Detta gällde i särskilt hög grad den som ledde kriget på FNL:s och Nordvietnams sida, Giap. Även i väst har han varit hyllad som en asiatisk Napoleon, mannen som först besegrade fransmännen och sedan knäckte USA. Han var onekligen envis och nästan fanatiskt målmedveten, sade sig vara villig att fortsätta kriget i 50 år om så var nödvändigt: förluster bekom honom stort inte. Studerar man vad som hände de här åren ligger det nära till hands att snarare kalla honom en asiatisk Haig – den okänslige brittiske general som bl.a. ställde till med masslakten vid Somme 1916 -, en karl alltid villig att skotta nya färska bataljoner ned i den kokande kitteln.

När striderna så småningom ebbade ut visade det sig att FNL-gerillan blivit mer eller mindre krossad. USA stod som segrare. Åtminstone militärt. Men när amerikanerna stolt räknat sig igenom alla högar med sönderskjutna FNL-soldater och rätat en smula på nacken upptäckte de att de vunnit slaget men förlorat kriget. För amerikanerna var Tet nämligen ett nederlag av rent kolossala proportioner. Åtminstone politiskt. Och det är ju det som räknas. Den preussiske militärteoretikern Carl von Clausewitz kända bon mot ”Kriget är blott en fortsättning av politiken med andra medel” är hans mest citerade och också hans mest missförstådda. Vad det handlar om är inte att krig och politik är identiska storheter, tvärtom: det betyder helt enkelt att de politiska målen alltid ställs över de militära, och att vad som är nederlag och vad som är triumf till sist alltid avgörs efter en mätning med en politisk måttstock.

Den grundligt snuvade Westmoreland har senare menat att de stora militära framgångarna som man njöt under Tet kunde ha varit första steget mot en slutseger för USA. Han kan faktiskt ha rätt. Problemet var bara detta med förväntningarnas fallhöjd. Hur en motgång upplevs av ett folk beror inte bara på de faktiska tappet, utan hänger lika mycket på i hur stor grad det inträffade får fast rotade förväntningar och fantasier att gå i bitar. Det var därför som den kända jordbävningen i Lissabon 1755 blev till en så fruktansvärd katastrof i samtidens ögon, inte för att så många dog som för att den gjorde det möjligt att tänka det otänkbara, nämligen att världen inte var styrd av en allvis Gud. Det var därför som första världskriget ledde till att det gamla Europa störtades i gruset: de kunde inte överleva den oerhörda besvikelse som uppstod när 1914 års jublande millenarism sögs ned i 1918 års gyttja. Det är därför som alla stora teknokatastrofer från Titanic till Estonia väcker en sådan uppmärksamhet, då de alltför tydligt visar på det teknologiska samhällets extrema sårbarhet. Och det var därför som gerillans militärt katastrofala offensiv 1968 för dem ändå kunde ända i en politisk triumf. Hemmaopinionen och politikerna i USA hade nämligen länge fått höra – inte minst av statistikfuskaren Westmoreland själv – att FNL var knäckt, att segern vinkade bak hörnet etcetera. Och i det läget visade gerillan att den kunde slå till varsomhelst i Vietnam, ja tillochmed ta sig in i den amerikanska ambassaden mitt i Saigon. Förväntningsfallet i januari 1968 blev alltför högt, både för gemene man i USA och för många av deras politiker. Så i mars det året tillkännagav Lyndon Johnson att han beslutat sig för att hejda bombningarna av Nordvietnam. Och i maj inleddes förhandlingar om fred i Paris.

Men det var som sagt en dyrköpt seger för vietnameserna. Tiotusentals FNL-soldater hade offrats – ”Hy sinh” – och även om det lett till att USA slagits ut ur spelet, så var kriget ändå inte slut. FNL:s enorma tapp påverkade också det som hände sen. De som lidit de största förlusterna var alltså den lokala gerillan i söder, som var blandad rent politiskt: i deras led fanns gott om liberaler och buddister som tagit till vapen mot den reaktionära regimen i Saigon. (Något senare blev FNL-gerillan än mer decimerad till följd av det så kallade Phoenix-programmet, där mördarpatruller från CIA dräpte eller grep alla kända gerillasympatisörer i städerna och ute i byarna. En av dess många offer var som sagt Phan Lias fru Thang Suong.) Det tomrum som uppstod efter dem fylldes av hårdfört folk från norr, vilket ledde till att den sydvietnamesiska revolutionen kom att radikaliseras. USA:s militära framgångar ledde alltså till att de stärkte just de krafter som man helst ville se försvagade.

Sedan under en period minskade kriget i intensitet. Amerikanarna drog hem sina styrkor, ”vietnamiseringen” inleddes. Tanken var att regimen i Saigon skulle få klara biffen alldeles själv, om än med frikostigt stöd från USA. Problemet var bara att det från första början fanns något livsodugligt med republiken Sydvietnam. Det liknade en nation men var egentligen mest av allt en organisationsform för en lokal överklass för vilka staten i första hand var ett medel för deras personliga berikande. Det härskande skiktet i söder kvalificerade mer än väl för beteckningen kleptokrati. Svågerpolitiken, slöseriet, stölderna och korruptionen var ohämmad och tog hela tiden nya fantasifulla uttryck. Någon artilleribefälhavare lät sitt förband skjuta dag och natt helt ut i det blå, bara för att han ville ha de tomma mässingshylsor att sälja till skrothandlare. En annan auktionerade ut spärreld till olika utsatta posteringar: om de ville ha hjälp när gerillan anföll måste dessa först betala dyrt för detta. Vietnamiseringen sattes på prov i början på 1971 när Saigons armé gick in i Laos för att attackera FNL:s och NVA:s hemliga basområden. (Operationen, kodnamn ”Lam Son 719”, var ett övermodigt försök till upprepning av den amerikanska attacken in i Kambodja året innan, ett anfall som för USA:s del var en militär framgång men, som vanligt höll jag på att säga, en politisk katastrof. Med denna invasion satte de igång en kedja av händelser som paradoxalt nog skulle ända med de Röda khmerernas inmarsch i Phnom Penh.) Det hela slutade i fiasko. Ett antal sydvietnamesiska förband revs upp och flydde hals över huvud. En NVA-veteran som deltog i detta slag berättade för mig hur han skådade hur panikslagna sydvietnameser hängde sig fast i medarna under helikoptrar som antingen var överfulla eller reserverade för amerikanska rådgivare. ”Det var det ömkligaste jag såg under hela kriget. Jag tyckte synd om dem.”

Året därpå var det Giaps tur att drabbas av hybris. Vid påsktiden inledde han en storstilad offensiv mot Sydvietnam. Anfallets former visade att kriget en gång för alla förändrats: med FNL i spillror var det småskaliga gerillakriget i stort sett förbi. Nu var det den reguljära Nordvietnamesiska armén med sina stridsvagnsbataljoner och sovjetiskbyggda artilleri som förde det hela till sin storskaliga final. Dock räddades regimen i Saigon av bombmattorna från de amerikanska B-52:orna, som malde ned den ena vågen nordvietnameser efter den andra; igen visade sig Giap fullständigt okänslig för förluster, detta till den grad att han efter offensiven i praktiken avsattes som överbefälhavare. I ett försök att tvinga Nordvietnam till att gå med på en kompromissfred sände den amerikanske presidenten Nixon fram mot slutet det året sina B-52:or mot Hanoi och dess hamnstad Haiphong. Detta försök till bombplansdiplomati lyckades, så till vida att ett slags fredsavtal undertecknades i Paris i januari 1973. USA drog sig, med en hörbar suck av lättnad, ut ur kriget.

Problemet var bara att ingen av de övriga parterna var vidare nöjd med avtalet. Detta gällde i synnerhet de styrande i Hanoi och alla i norr och söder som slagits för en återförening av landet i över tio år. Freden hade också blott en nominell existens. Striderna fortsatte. Utan det amerikanska flyget, utan det frikostiga finansiella biståndet från USA var dock regimen i Saigon dömd till undergång. Slutet kom våren 1975. En av det här krigets många bittra ironier är att det skedde i en form som var nästan en exakt upprepning av det som skett nästan på dagen ett decennium tidigare: en offensiv på det centrala höglandet hotar att skära av Sydvietnam på mitten och sätter igång en gräll kedjereaktion av sönderfall, provinshuvudstad efter provinshuvudstad faller. Men nu sände USA inga Marinkårssoldater. Den här gången kom bara helikoptrar för att hämta ut de kvarvarande amerikanarna.

Saigon heter i dag Ho Chi Minhstaden, men knappt ens landets egna politiskt korrekta tar illa upp om man använder det gamla namnet. Efter kriget har landet genomgått en utveckling som är på samma gång motsägelsefull och lovande, och Saigon bär syn för sägen. Olika planekonomiska griller – grundligt förstärkta av den stelbenta kommandokultur som vuxit fram under de många krigsåren – parad med en amerikansk handelsbojkott hjälpte till att köra ekonomin fullständigt i botten; i slutet av 70-talet förekom det ren hungersnöd i vissa delar av landet. Vietnam är fortfarande ett av världens fattigaste stater, men det krävs inte särskilt skarp iakttagelseförmåga för att se att att landet nu är på väg mot att bli en av asiens små tigrar. Saigons bilpark sammanfattar väl Vietnams ekonomiska historia. För det första går det att se en och annan uråldrig fransk bil, Peugeot, Renault, i regel märkligt välskötta; de amerikanska personbilarna, Corvette, Pontiac etcetera, är fler men i regel mer skamfilade: parallellt med dem går det dock att skåda mängder med tunga militärlastbilar av märket Mack eller Ford, lappade och ibland ännu märkta ”U.S. Army”, men fortfarande i bruk; den sovjetiska epoken har knappt avsatt något spår alls, förutom en och annan sned Lada samt ett överflöd av rostanlupna och grundligt havererade jordbrukstraktorer; de allra flesta bilarna som man ser på Saigons moped- och cykelfyllda gator är dock av japansk tillverkning, en bild så god som någon av det som nu håller på att ske. Levnadsstandarden stiger nu och hungern efter konsumtionsvaror med den. De utländska investeringarna har ökat starkt. Runtom i Saigon ser man byggkranar och jättelika reklamskyltar för olika multinationella företag – allt från JVC och Konica till Compaq och IBM; och dessa skyltar överröstar mer än väl de handmålade små plakat med hammaren och skäran och annan socialrealistisk rekvisita som sitter i vissa gathörn, och som känns mer som en ursäkt och alibi, liksom det styrande kommunistpartiets oxymoron ”socialistisk marknadsekonomi” blott en liten vimpel i masten på ett stort kapitalistiskt skepp. Alla de motsägelser som alltid är en del av det som kallas för framsteg skymtar även här: någon meter bort från den eleganta, solglasögonprydda kvinnan i kornblå ao dai, som sitter grensle över sin nya Honda och talar i en mobiltelefon, hukar en enarmad tiggare med den obligatoriska plastmuggen framsträckt – ännu en veteran, men en som hade oturen att bli enrollerad till den förlorande sidan.

Mitt inne i Saigon, inte långt från det före detta presidentpalatset, vid en trädkantad boulevard tidigare kallad Thong Nut men efter 1975 omdöpt till Le Duan ligger en besynnerlig byggnad, muromgärdad, hög, skokartongliknande: inga fönster går att se då den är innesluten i ett perforerat skal av betong. Det är den före detta amerikanska ambassaden. Den har länge använts av den statliga vietnamesiska oljebolaget, men står i begrepp att återlämnas till sina ursprungliga ägare. Byggnaden är en sinnebild av fullbordat förfall. Den täckta paradgången är igenbommad, i den före detta ambassadens före detta trädgård sprätter höns omkring bland gulnat gräs, papper, oljefat och utburna gamla kontorsmöbler, gistna av monsunregnet. Vägen upp till taket och dess helikopterplatta går via ett trångt och dammigt trapphus med röd ledstång. Där uppe har tiden stått still.

Mot slutet av april 1975 imploderade republiken Sydvietnam. Allt medan NVA:s pansarkolonner rullade allt närmre Saigon spred sig en panikartad undergångsstämning. Sedan stadens flygplats Tan Son Nhut kommit under artillerield gick en av de få vägarna ut via den amerikanska ambassaden. En brådstörtad evakuering inleddes. Helikoptrar landade vid och på byggnaden i grupper av två och tog med sig västerlänningar, höga sydvietnamesiska tjänstemän, dito militärer samt deras familjer, och flög dem till amerikanska krigsfartyg som väntade ute till havs. Utanför ambassadens murar trängdes hysteriska människor i tusental, skrek och slogs för att ta sig in. Klockan halv sex på morgonen den 30 April klev den amerikanske ambassadören Graham Martin, ut på taket, upp på plattan, ombord på den sista helikoptern: han var klädd i smalrandig blazer och i sin famn hade han det halade stjärnbaneret, prydligt ihopvikt. Stadens gator låg så tomma. Himlen var mulen. Ett par timmar senare, bara drygt 700 meter längre bort, körde en nordvietnamesisk T-55:a in genom presidentpalatsets gjutjärnsgrindar. Så här skildrar Bao Ninh slutet, som hans romanhjälte Kien såg det ute vid Tan Son Nhut:

”Inne i stadens centrum en halvmil bort avfyrades luftvärnskanonerna för att fira segern. Men här ute var det märkvärdigt tyst. Röken från bränderna drev fortfarande över flygfältet, men luften hade blivit svalare efter regnet, atmosfären var sövande. Överallt runt de flygplatsen njöt de segerrika trupperna av det de uppskattade mest: att få sova.”

Vietnamkriget var över.

Uppe på det grustäckta taket ligger fortfarande barrikader av sandsäckar och rostiga konservburkar. Själva helikopterplattan vilar på det som en gång var ambassadens maskinrum. Där står maskiner – kompressorer, el-aggregat samt en fullständigt jättelik luftkonditioneringsanläggning av märket ”Baltimore Aircoil” – tysta och rostiga: kablar och fläktremmar hänger som avslitna senband. En ljusbrun ödla klättrade bland svärtade instruktionsskyltar på engelska och dammiga anslag med telefonnummer där ingen längre svarar. Strax utanför fann jag en sotig, mörkgrön plåtlåda. Den var fylld av aska. Jag petade runt i den. I ena hörnet fann jag en liten ficka av svärtade pappersstrimlor med fragment av text. Det var handlingar som körts i en dokumentförstörare. För säkerhets skull hade någon sedan bränt tugget; det torde ha varit en av de allra sista sakerna amerikanarna gjorde innan helikoptern lättade den där morgonen för snart 20 år sedan.

Jag gick tillbaka i hettan mot trapphuset, skrapade mina händer rena från sotflagor, såg hur de små strimlorna togs av vinden och försvann mot Le Duan, ned mot det jäktade och skenbart kaotiska myllret av människor på cyklar och mopeder där de letade sig fram mellan reklamskyltar för 7Up och plakat med Onkel Ho.

– Peter Englund