Sju resebrev från Vietnam

1. Hué

Vi står på ett av hans gamla slagfält och talar om kriget. Närmare bestämt om 1968 och Tetoffensiven. Då tillhörde han det nordvietnamesiska regemente som intog stadens citadell. Det tog 25 dygn av exempellöst hårda strider innan sydvietnameserna och de amerikanska marinkårssoldaterna lyckades kasta dem ut igen. 1968 var han kapten. Nu är han hotellägare med Seikoklocka och grön-brun moccajacka. Hans ena öga är grumligt av Agent Orange, han rör sig med raska och effektiva rörelser, berättar gärna, ler ofta.

Himlen är mulen. Den varma nordöstmonsunen fingrar på staden. Han pekar bort mot en av de skottärriga murarna. ”Där anföll de första amerikanerna. De höll upp sina vapen över kanten och sköt i blindo.” Han visar med gester. Jag blir lite fundersam. Tidigare samma dag har en annan person berättat exakt samma sak – trots att han aldrig var här. Senare försöker jag försiktigt reda ut detta sammanträffande. Jag får misstankarna bekräftade. Det verkar som om vietnamesisk TV nyligen visat en dokumentär från kriget, där det bland annat ingick en sekvens tagen av en västerländsk TV-filmare, som visar amerikanska marinkårssoldater vid en av citadellmurarna som bär sig åt på precis det viset.

Senare när jag kom hem kom jag att tala med en judisk överlevare från Auschwitz-Birkenau. Jag talade om den desperation jag kände som historiker över det faktumet att hela den generation som var med om Förintelsen nu håller på att försvinna och deras minnen med dem: borde man inte samla upp alla dessa vittnesbörd innan det är för sent?. Hans egen attityd präglades av hälsosam skepsis. Han skakade på axlarna. ”Det kanske redan är för sent. Nu har snart 50 år gått. Folk som varit med vet ibland knappt vad som är deras egna minnen och vad det är som de har läst i böcker eller sett på bio”.

Så är det förvisso ibland.

Detta är en insikt som en del postmoderna historieskeptiker försöker kalla sin. Den är dock gammal, finns egentligen bäst fångad i källkritikens närhetskrav. Minnet är ett bedrägligt ting, och ju längre tid som löper mellan händelsen och berättelsen desto större risk för att den sistnämnda förvrids, grumlas. Källan bör vara samtida. Följer man den och de andra grundreglerna är det fullt möjligt att nå den historiska sanningen – det har generationer av historiker visat, men ej utan möda.

Men visst borde det vara svårare idag, när vi dagligen och stundligen översköljs av ett världshav av bilder och ord, avtryck och intryck, ständigt möter en verklighet som vi aldrig kommer att skåda, inte är med om någonting men ser allt. (En ny variant av historiens slut kan tänka.) Sannolikt så ser en person som lever idag på en vecka fler avbildningar än en en genomsnittlig 1600-talsmänniska såg under en hel livstid. Vad är mina minnen? Var är mina minnen?

Senare, hemma hos honom, böjda över glas med ginsengbrännvin och gamla militärkartor, kommer vi in på en annan händelse han var med om på alltför nära håll: slaget om Ap Bia 1969, ”Hamburger Hill”. Han hissar upp ögonbrynen. ”Vill du se filmen?” Det visar sig att han har en kopia av den amerikanska spelfilm som skildrar bataljen och som kom för ett antal år sedan. Han hade fått den av en släkting, som slogs på andra sidan och som nu är landsflyktig i USA. ”Den är mycket realistisk, men kanske något ensidig”, säger han med diplomatisk entusiasm. Innan vi skiljs åt lovar jag att försöka skaffa honom en annan film om Vietnamkriget han är nyfiken på: den här skildrar striderna i Hué 1968 – Stanley Kubricks ”Full Metal Jacket”.

2. Saigon I

Jag träffar honom på Dân Sinh i Saigon, en av dessa människofyllda specialmarknader som finns här och var i staden. På den här kan man bland annat köpa det mesta inom mekanik och järnvaror. En del av den ligger inomhus, i ett slags mörk galleria byggd av korrugerad plåt. Han heter Bud eller Burt – jag hade svårt att höra -, en karl i övre medelåldern med grå mustasch, liten men senig, som talade med något som i mina öron lät som en Texas-accent. Hans ”fru” står bredvid, en liten vietnamesiska, några och tjugo år gammal, iklädd kort-kort kjol, uttråkad. Själv rotar han nyfiket runt på ett av borden. Det är till brädden fyllt med militär utrustning från kriget: hjälmar, uniformer, bajonetter, ficklampor, moskitnät, delar av instrument från flygplan. Det mesta är amerikanskt. Bud – eller var det Burt? – var dock i första hand på jakt efter gamla ölflaskor från krigsåren. I USA är de samlarobjekt, och vissa särskilt sällsynta märken säljs för fantasipriser, förklarar han för mig. ”Jag köper souvenirer billigt här i Vietnam. Säljer dem dyrt i USA. Så betalar jag min resa hit”. Det var handelskapitalistisk grundkurs, lektion ett.

”Det gäller dock att se upp”, säger han, börjar föreläsa, sätter pekfingret hårt på ett bajonett jag just lirkat fram ur kökkenmöddingen av stålgrått och brungrönt. ”That one is post-1975. Worthless”, fnyser han. ”Det finns en hel liten industri här som bara tillverkar imitationssouvenirer, t.ex. i form av falska amerikanska dödsbrickor eller dito Ronsontändare”. Jag lyfter i en ”Flak Jacket”, en skottsäker väst av kevlar. Bud-Burt granskar den med kännarmin. Letar en speciell etikett, finner den och förklarar att västen är OK. Ett mindre fynd faktiskt.

”You interested in medals?”. Försäljaren, en ung man i shorts vid namn Hung, sticker emellan. Han lyfter upp några plastpåsar fyllda med rasslande tingeltangel: ett slags miniatyrkyrkogård för militära bragder. Till min förfäran upptäcker jag att många av dem bara är gjorda av plast. Som om de kommit i flingpaket. Medaljerna packas undan igen. Under en gasmask skymtar något blänkande. Det är svårt att pillra fram det. Ett par dammiga kängor ramlar ned. Så har jag det i min hand. Det är en amerikansk armlänk av det där slaget som jag såg på mina farbröder under sent 60-tal. Den har en bricka där man kan gravera sitt namn.

På denna står dock inget namn. Bara tre ord. ”I love you”. En roman förtätad till ett ting.

Jag köpte den skottsäkra västen. Och, efter grundlig tvekan, armlänken.

3. Hanoi

Den kallaste vinter jag upplevat var en vår i Hanoi. Husen är klent uppvärmda och för mig känns vistelsen där som en parad av utkylda rum, där vi alla sitter fullt påpälsade inomhus och dricker det där obligatoriska svaga teet i de där obligatoriska små kopparna. Minusgraderna bekommer inte vietnameserna stort. Frisk luft är uppenbarligen det viktigaste. De har dörrarna öppna i husen, vår chaufför kör obekymrat omkring med bilfönstren nedvevade, jag ser en hårfrisörskan som står och arbetar iförd täckjacka.

Senare ligger jag på mitt kalla hotellrum och zappar lite håglöst mellan TV-kanalerna. Timglaset var tidigare obeständighetens främsta symbol. Nu torde det vara fjärrkontrollen.

Människan alltings mått, var kultur världens mitt. Reser man över världen så vrids kartografin med en. På världskartorna i Europa är Europa världens centrum – vilket görs med viss ansträngning och bland annat till pris av ett komprimerat Afrika. På världskartorna i USA är USA världens centrum. Och på världskartorna i Sydostasien är Sydostasien världens centrum. Ingen överraskning där. Var och en sin egen etnocentrist. Mittens rike o.s.v. Förutom då att man i det sistnämnda fallet inte (som i Europa) behöver ta till skapande kartografi för att uppnå effekten.

TV:n gör sitt till för att bekräfta att jag nu befinner mig i världens centrum. Jag kliver runt bland musikvideos. Zap. Zap. Zap. Här möts världskulturer på ett sätt man aldrig kan se hos oss. Vietnamesiskt. Japanskt. Indiskt. Europeiskt. Ingen ansträngd och Politiskt Korrekt multikulti, utan verklig sådan. Förvirrande. Stimulerande. Zap. Först indiska rockvideos med deras övertydliga plastik, burleskerier, grälla färger och eviga masscener – dansare är billiga där antar jag. Zap. Sedan vietnamesiska dito, långsamma och graciösa i uttrycket, pastellfärgade och precis som vietnameserna själva fallna för stor känslosamhet – fast ibland är det svårt att avgöra var det sentimentala slutar och det sorgsna börjar. Zap. Här kommer Europa. Det är i regel eleganta och mycket putsade produkter, men ställda bredvid de andra framstår de som kalla, mörka, sönderbrutna, överskuggade av något obestämbart hot; Oswald Spengler arrangerad för synth. Skall man döma av sydostasiatisk musik-TV så har västerlandet redan börjat att gå under.

4. Long Binh

Krigets förlorare kör cykeltaxi. Eller så säljer de lotter vid vägkanten. De sista omskolningslägren är tömda och stängda. Den före detta republikens före detta militärer och före detta ämbetsmän livnär sig så gott de kan. En genomsnittlig tur kostar en dollar; ofta blir det inte mer än en eller två turer per kväll, berättar Muon. Han är liten och senig, hans shorts och hans blåa skjorta är slitna, den trehjuliga cykeltaxin sned. Han visar mig pyttesmå svart-vita foton från tiden i den sydvietnamesiska arméns 5:e Division: på en av bilderna syns en leende pojksoldat som kikar fram ur under kanten på en jättelik hjälm. År 1974 deserterade han, gömde sig på landsbygden, och det tog fyra år innan han vågade sig tillbaka till Saigon igen. Det är svårt att livnära sig, klagar han, konkurrensen är hård och dessutom jävlas polisen. ”VC no good”, säger han leende, och trampar bort i det varma mörkret.

Nästa dag åker jag nordöst ut mot Long Binh. Där låg under kriget en av de allra största amerikanska baserna, precis som USA:s ingripande överlastad och utsvälld, då en stad i miniatyr, 40 kvadratkilometer stor med som mest 43.000 innevånare. Guiden från Hanoi bubblar av förtjusning över den tvåfiliga motorväg som vi åker på, ett av de mer bestående minnena från amerikanernas tid i landet, märkligt intakt. Vietnam är mycket fattigt, och allt som går att ta till vara tas till vara. Det går alltid att se att man befinner sig i närheten av någon före detta amerikansk bas: de rostiga relikerna syns då överallt i trädgårdar och på gårdsplaner: lastbilsvrak, bensintankar, verktyg och, framför allt, de avlånga, hålperforerade metallplattor som USA:s krigsmakt använde för att förstärka marken för lastbils- och flygplanstrafik. Basernas landningsbanor är ofta försvunna, det mesta av asfalten har helt enkelt hackats sönder och burits bort, bit för bit, av bönderna, och det som ännu är kvar håller på att långsamt slukas av vegetationen. Det är som att skåda de termitätna spillrorna av ett havererat högteknologiskt samhälle.

De verkliga förlorarna är dock inte Muon och hans utfattiga kamrater. De som verkligen är värda det epitetet går istället att skåda på vägen ut mot Long Binh. Några av dem i alla fall.

Under kriget stupade runt en kvarts miljon män när de gjorde tjänst i Sydvietnams armé. De allra flesta var värnpliktiga, enrollerade att slåss och dö för en sak som inte var deras. Under republikens sista år började Thieuregimen bygga en jättelik krigskyrkogård nordöst om Saigon. Den blev aldrig slutförd. Nu är den en sinnebild av förfall och glömska: gräs växer överallt, getter och bufflar betar bland kullslagna gravstenar, minnespagoden är plundrad på allt av värde och istället fylld med obscent klotter. Alla kämpar dör segerlösa, sägs det. Här vilar de förlorande förlorarna. De förlorade förlorarna.

Segrande förlorare går att skåda invid samma vägen mot Long Binh. Vid vägkanten ligger ännu en av dessa stora kyrkogårdar som rymmer stupade från FNL och Nordvienamesiska armén, alldeles intill en nybyggd golfanläggning. Kyrkogården är välskött, rätt vacker, de små gravstenarna ordnade i koncentriska cirklar. Det är mitt på dagen. Hett. Flera av arbetarna ligger och sover i skuggan bak ett av de socialrealistiska monumenten. I luften hänger klagande musik, som strömmar ut från vaktmästarhusets vidöppna fönster. ”Lyssna”, säger guiden, blinkar åt mig, ”gul musik. Under kriget var det här fiendens musik, den ansågs vara för sentimental, utomvärldslig.” ”Nu då?”, frågar jag. ”Å, nu kallas det för grön musik. Nu är det OK.”

Long Binh var ännu ett antiklimax. Det mesta av byggnaderna och lagerhusen är borta. Marken är såld till ett japanskt bolag, vars gula bulldozrar slamrade runt och bökade bort resterna av en gammal epok i Vietnams historia, på det att en ny skall få plats.

5. Saigon II

I Saigon kränger gatuförsäljarna T-Shirts med texten ”Good Morning Vietnam!” eller ”Apocalypse Now”. Och inne i stadens centrum, mellan det gamla krigskorrespondenthotellet Rex och Operahuset gör sig trettio år gamla bilder påminta. Eleganta kvinnor iförda solglasögon och traditionella Ao Daiklänningar kryssar fram på Honda-motorcyklar, genom klungor av cyklister och tungt nedlastade människor i konformade bambuhattar, förbi mopeder lastade med ovala bambuburar, där svart-raggiga hängbukssvin blänger med sina kalla, gröngula ögon. Tiggarna finns där, stumma, krumma, uppgivna. Hororna likaså, med sina tunna flickkroppar, stelt vitmålade dockansikten och vingliga klackar – döttrarna till 1968 års ”Bom-Bom-girls”. Och till råga på allt har vissa av Saigons poliser fått för sig att patrullera uppflugna i jeepar, iförda kamouflageuniformer och amerikanska hjälmar. Om de inte burit Kalsjnikovs skulle jag nog ha trott att det gått hål i rymd-tidväven.

Det blir sen kväll. Uppe på Hotell Caraveles Sky Bar kommer den franske kocken fram och gör en perfekt imitation av en fransk kock. Vi lyssnar artigt medan han redogör för sina yrkesmässiga vedermödor. ”… och mjölken sen då. Färgat vatten. Smöret dessutom uselt. Det är ingen poof i mina briocher. Ingen poof.” Han har tidigare bott i Hong-Kong, trivdes där, men har ändå flyttat till Vietnam. ”I Hong-Kong är det bara två år kvar”, säger han, syftar på den stundande återföreningen med Kina. ”Men här”, handen slår ut i riktningen mot det mångfärgade flödet av ljus nere på gatan, ”här finns det en framtid”.

Väl nere på gatan igen arbetade vi oss genom svärmarna av påstridiga men vänliga gatuförsäljare. En barfota gatpojke, sju-åtta år gammal, sitter på huk i rännstenen och letar genom en sopsäck. Stundtals försvinner hans hela överkropp in i säcken, tomburkarna skramlar runt honom. Just när vi går förbi drar han fram huvud och axlar, likt en simmare som kippar efter luft, ser oss, ropar ”Hello”, och dyker sedan tillbaka igen. Senare ser jag honom vid fontänen mitt emot Rex. Han ligger på knä, tvättar ansikte och händer rena. När jag erbjuder honom en glass tackar han vänligt men bestämt nej. Därefter lyfter han upp påsen med kvällens fynd – den gungar svällande och jättelik på hans högra axel – och försvinner bort i strömmen av cyklar och mopeder.

6. Da Nang

Engagemanget för Vietnam berodde nog inte enbart på att USA bedrev ett orättfärdigt krig där. Vietnam var också lagom fjärran, ett tabula rasa för egna förväntningar och fixa idéer. Så kunde man bortse ifrån att den lokala socialismen var mer konfuciansk än marxistisk – en av förklaringar till varför den överlevt här medan den utplånats i väst; så kunde man läsa in modern, västerländsk emancipation i det faktumet att kvinnorna tog en så stor del i befrielsekampen, när det mer var en spegling av den aktiva roll kvinnor alltid haft i agrara samhällen; så kunde människor som hatade Den Traditionella Familjen hitta stöd för sina åsikter i en avlägsen kultur som ihärdigt hyllar samma Traditionella Familj; så kunde kritiker av prylsamhälle och materialism framställa vietnameserna som idealbilder, trots att de sistnämnda verkligen gillar prylar och ofta är materialistiskt anfäktade; som om de valt sin fattigdom; som om Vietnams stora städer inte kommer att vara lika sönderbyggda och utsvällda och glänsande fula som Bangkok om en sådär 15-20 år.

Då kommer det skenbart kaotiska flödet av cyklar och mopeder vara borta i Da Nang. Då kommer privatbilismen istället. Nu är bilarna få. (Detta, den påtagliga frånvaron av höghus och dito närvaron av franskkolonial arktitektur, bidrar till besökarens känsla av att vandra runt i en tidskapsel.) Och de bilar som rullar på gatorna sammanfattar märkligt väl Vietnams moderna historia.

För det första finns där de franska bilarna, Peugeot, Renault, Citroen, få, uråldriga och märkligt välskötta. De amerikanska personbilarna, Corvette, Pontiac, Plymouth, etcetera, är fler men har i regel åldrats betydligt sämre än sina galliska kusiner; parallellt med dem går det dock att skåda mängder med tunga militärlastbilar av märket Mack eller Ford, lappade gång på gång, ibland ännu märkta ”U.S. Army”, ibland ommålade i grälla färger och fantasifulla mönster. Nio av tio bilar som man nu ser på de moped- och cykelfyllda gator är dock av japansk tillverkning, Toyota, Nissan, Mazda, med flera. Ur en automobilarkeologisk synvinkel verkar den sovjetiska epoken ha avsatt märkligt få spår. Då och då skymtar jag en och annan sned Lada. Annorlunda är det ute på landsbygden. Insmugna i den feta grönskan ser jag titt som tätt sovjetiska jordbrukstraktorer, stora och skalbaggsliknande med rödrostiga larvfötter. Alla, utan undantag, är stillastående vrak.

7. Lao Bao

Huvudväg 9 löper i bukter fram mellan kullar och låga berg. Vi är på väg mot gränsstationen Lao Bao. Tänker att detta är väl så nära man kan komma barockens ”senectus mundi”, den åldrade världen med dess kraftlösa natur: längs bergsidorna ser man bara enstaka höga träd bland remsorna av buskar och gräs. Ingen risk att något når himlen. Det som växer gör det med ansträngning. Men grönskan är inte svag och orkeslös på grund av att naturens själv har nötts ut. Det är de amerikanska växtgifterna från kriget som fortfarande bubblar i myllan. I en ekologisk mening pågår Vietnamkriget fortfarande.

Men den här dagen har jag svårt att se det avskavda hedlandskapet och kratersträngarna. Gång på gång fångas min uppmärksamhet av något annat.

Det är de små montagnard-kvinnorna, medlemmar av en av Vietnams runt 60 minoritetsfolk. De är mörkhyade, små och ytterligt späda, har korta, krumböjda pipor i sina munnar och färgglada turbaner på sina huvuden. Överlastade bussar kör förbi dem i hög fart, men kvinnorna lyfter knappt på blicken. Långsamt vandrar de vidare, nedtyngda av jättelika flätade ryggkorgar – några män ser jag aldrig. De är, i Hegels mening, ett folk utanför historien. Det betyder givetvis inte att de ej berörts av den. Tvärtom. Men historien hemsöker dem, utifrån. Som för trettio år sedan. För att parafrasera Trotskij: de var kanske ointresserade av kriget, men kriget var intresserat av dem. Ofreden drog fram som en obegriplig naturkatastrof över dem och deras svedjebruk – de här områdena runt gränsen mot Laos är jordens mest bombade. Men montagnarderna bet sig kvar. Hur begriper jag inte.

Vietnameserna tillhör än så länge den tredje världen, men de har sin historia och sin stat och sina datorer och risexport och flit och och ambitioner att bli. Montagnarderna är den fjärde världen, den som nöjer sig med att förbli. Om hundra år, när Vietnam blivit en del av den första världen, kommer små mörkhyade kvinnor med korgar på ryggen fortfarande vandra på bergsvägarna mot Laos.

(Expressen, våren 1995)