Om vänsterpartiet och historien

Att vara politiskt aktiv som ung och radikal SSU-are i 70-talets Norrbotten var en hård men god skola. Högröstade diskussioner i höstkylan utanför systemet eller långdragna debatter i olika källarlokaler lämnade inga tvivel: som socialdemokrat var man bara skit. Att högern hatade en var väntat, men att de till vänster gjorde det, och med än större hetta, det var kanske aningen förvånande. Åtminstone tills man fick det förklarat, att det var ”såssarna” som mer än alla andra höll arbetarklassen i fördumning och förtryck genom den bluff som kallas ”borgerlig demokrati” – ordet framfräst – och att vi därför var huvudfienden, som måste röjas ur vägen först etc.

Det var en lärorik upplevelse. På flera vis. För det första ökade det ens tålighet för verbalt stryk. För det andra minskade det ens tålamod för en viss typ av argument. Och det handlar inte om de argument som vid mitten av 70-talet bubblade upp som kärrgas närhelst man debatterade Sovjetunionen med VPK-are, som till exempel att levnadsstandarden var högre där än i Sverige, att systemet i öst var överlägset vår ”borgerliga demokrati” – fräs, fräs -, då arbetarnas rättigheter var fler, att Stalins utrensningar aldrig ägt rum och att de dessutom tyvärr var nödvändiga för att möjliggöra segern över nazismen etc.

Nej, åsikter av det slaget hör man sällan nuförtiden. (Att det var rappakalja förstod redan då vem som helst som ville se, och det var många som gjorde det inom den regnbåge av grupper och tankeströmningar som utgjorde 70-talets vänstervåg.) Ändå drabbas jag av tidssvindel när jag ser ”Uppdrag granskning” och hör den debatt som kokat upp efter programmen om Vänsterpartiet och dess förflutna. Argumenten har skiftat, det är uppenbart för vem som helst som ser Ohly och andra stå där och bräka ursäkter i sina demokratiska fårakläder. Samtidigt är sättet man resonerar på detsamma. Och det är argumentationsmönstret, mer än bilder av Lasse Werner i bästa dansbandskostymen, som för mig tillbaka till 70-talets diskussioner utanför systemet i Boden. Och jag tror också att detta mönster till dels förklarar, inte bara varför vänsterpartiet har så svårt att göra upp med sitt förflutna, utan varför vissa i partiet inte heller verkar försitta en chans att göra nya, korkade ställningstaganden, som att försvara diktaturen på Kuba. Under årtionden har nämligen ifrågasättanden bemötts på samma förutsägbara vis. ”Det du kommer med är inget nytt: det är avklarat; och VARFÖR drar du fram det NU förresten: din kritik är inte uppriktig, utan styrd av en dold dagordning; dessutom är den ointressant; det finns det viktigare saker att diskutera, som fascismen eller imperialismen eller globaliseringen eller eller eller.”

Att bemötandet av kritiken den här gången är ovanligt svagt, kommer inte bara av att argumentationsmönstret framstår som alltmer slitet. Det beror också på att en grundbult i det fallit i stycken, nämligen idén att det finns en dold, konspirativ dagordning bak ifrågasättandet. Det är svårt att hävda, dels för att budbäraren den här gången, Janne Josefsson, inte riktigt passar in i rollen som slem högeragent – även om vissa med sömngångaraktig säkerhet givetvis gör försöket -, dels för att sprickan i den här frågan faktiskt går rakt GENOM vänsterpartiet.

Ohly och andra söker än en gång komma undan billigt, genom att dra det hela på ett slags språklig nivå, och säga att den svarta katten faktiskt är vit. De obehagliga frågorna om vänsterpartiets förflutna och demokratisyn kommer dock inte att försvinna med hjälp av semantiskt trolleri. (Även detta språkliga tricksande har för övrigt långa, sorgliga traditioner bland ortodoxa av Ohlys slag.) De måste klaras ut. Förbehållslöst. Sverige kommer nämligen aldrig att få en stark, frihetlig vänster, så länge som tongivande delar av vänsterpartiet envisas med att dra runt ihopkedjade med ett lik benämnt ”kommunismen”.

– Peter Englund
DN, oktober 2004