Om Sven, Senator och Orestes

När det amerikanska Venonaprojektet uppdagades vid mitten av 90-talet väckte det ingen större uppståndelse, åtminstone inte i vårt land. Det finns nog flera skäl till detta. Dels försvann nyheten i den trängsel av stora och små upptäckter som följde när dörrarna till gamla stängda arkiv slängdes upp efter murens fall. Dels hade avslöjandet inte samma drag av sensation som, säg, när det vid mitten av 70-talet avslöjades att den brittiska underrättelsetjänsten lyckats forcera den nazityska krigsmaktens mest avancerade kodsystem – vilket gjorde att delar av det andra världskrigets historia plötsligt framstod i ett nytt och förklarat ljus.

Nej, Venona handlade mest om att bekräfta eller vederlägga sådant som redan var känt. Eller hävdat. Eller anat. Som till exempel att makarna Rosenberg, vilka 1953 avrättades som sovjetiska atomspioner, och som i över fyrtio års tid framställts som offer för en hysterisk McCartyism, verkligen var skyldiga. Om än i varierande grad. (Besynnerligheterna i den rättegången sprang till del ur det faktum, att FBI varken ville, kunde eller vågade hänvisa till det topphemliga materialet. Men skulle domstolen ha fått ta del av det, skulle detta med all sannolikhet lett till att Ethel Rosenberg kommit undan med ett fängelsestraff, då det demonstrerade att hennes roll i spionringen var tämligen underordnad.)

Den här oviljan att lägga hela bevisningen på bordet var på sitt sätt begriplig. För hade så skett, hade inte bara domstolen och allmänheten, utan även de sovjetiska underrättelseorganen fått reda på att deras amerikanska motpart sedan ett antal år knäckt delar av deras teoretiskt sett oknäckbara kodsystem. Det hela var, precis som i fallet med den svenska signalspaningens forcering av de meddelanden som skickades med den tyska krigsmaktens så kallade G-skrivare, framkommen genom en förening av slump, snilledrag och ytterligt hårt arbete. Den man som låg bakom lösandet av det här G-skrivarkryptot, den geniale uppsalamatematikern Arne Beurling, sattes faktiskt först att arbeta på uppsnappat sovjetiskt material, men konstaterade snabbt att systemet i princip ej gick att lösa, varefter han flyttade över all sin uppmärksamhet på den tyska signaltrafiken.

RKA – radiokontrollmyndigheten -, som skapats i samband med krigsutbrottet, och som hade till uppgift att spåra upp illegala radiosändare i Sverige, kunde med hjälp av en fiffig liten kortvågsmottagare kallad APKVM, byggd av LM Ericson, automatiskt uppfånga alla sändningar från ett speciellt område. Och med hjälp av denna maskin snappade man under kriget upp mängder med krypterade meddelanden, avsända från den sovjetiska legationen i Stockholm, meddelanden som man alltså ej kunde läsa, men som ändå arkiverades. Efter tid märkte dock signalspanarna på FRA, Försvarets Radioanstalt, en liten, liten anomali i dessa meddelanden. Det var nämligen så att då och då återkom samma blankettnummer.

De sovjetiska agenterna använde alltså vad som brukar kallas för blankettchiffer, som innebär att en text krypteras två gånger, först utifrån en kodbok, och sedan med hjälp av ett så kallat engångsblock, där var blankett med dess sifferserier bara används en enda gång; detta innebär att koden var gång blir unik, vilket gör den omöjlig att bryta, till exempel med statistisk analys. De återkommande blankettnumren visade dock att de sovjetiska kryptörerna av då och då återanvände blanketter, vilket öppnade för de upprepningar som kodknäckare behöver.

Denna anomali hade också noterats av FRA:s amerikanska motsvarighet, NSA. Men medan deras svenska kollegor mest bara noterade den svaghet i systemet, satte man i USA alla klutar till för att utnyttja den. Resultatet blev Venonaprojektet. Långsamt, och med stor möda, lyckades man lirka upp den ena kodade meddelandet efter det andra. Bara motvilligt gav de gamla telegrammen upp sitt innehåll, ofta fragmentariskt och efter ett tolkningsarbete som i vissa fall sträckte sig över årtionden. Problemet var också att blottan bara gick att se under kriget, samt några år efteråt. Därefter skärptes uppenbarligen rutinerna i de sovjetiska underrättelseorganen och koden blev åter oknäckbar. (I alla fall så vitt vi vet.)

Under den andra hälften av 50-talet ledde dock brist på material att Venonaprojektet började domna av. Varför man bland annat vände sig till sina svenska samarbetspartners, för att höra om inte de månne hade mer av den varan. Efter mycket letande lyckades folk från FRA hitta hyllmeter på hyllmeter med olästa, olösta sovjetiska telegram från kriget, vissa i polishuset i Stockholm, andra i Televerkets arkiv. Varpå hela rasket lassades över till de amerikanska och brittiska kodknäckarna, mot löfte att få ta del av resultatet. Inflödet av nytt material från Sverige ledde till en nytändning av projektet, som sedan pågick ända till 1980.

Om detta har Vilhelm Agrell skrivit. Och resultatet är ännu ett tungt vägande bidrag av honom till tecknandet av vår säkerhetspolitiska historia efter 1945. (Förra året kom den viktiga ”Svenska förintelsevapen” som bland annat handlade om de svenska planerna på att skaffa egna kärnvapen.)

Hos Agrell, precis som hos andra forskare och undersökningskommissioner, framträder bilden av ett drivet dubbelspel, där de officiella högtidstalens högstämda och inte så lite moraliserande tutande om alliansfrihet och neutralitet, paras med ett långt gånget NATO-samarbete på det inofficiella planet, manifesterat inte minst i ett stadigt utbyte av tjänster, material och informationer med olika västliga underrättelseorgan. Att nu, i sin tur, moralisera över detta samarbete är inte bara meningslöst utan bygger också på att man avskär sig från de stämningar, begrepp och bilder som formade tiden, ja som i en mening av ordet faktiskt var tiden. Det gör inte heller Agrell. Den bild vi får av Sverige hos honom, och hos andra, är drabbande nog, och på inget vis snygg. Se bara det andra världskrigets Stockholm, där olika svenska organ och myndigheter till synes bekymmerslöst samarbetar med både Abwehr, Gestapo och SS, för att sedan, när miljoner dött för att vända krigslyckan, lika bekymmerslöst börja veckla in sig med britter, amerikaner och andra. Detta är givetvis den mörka frånsidan på den känsla av nationell självtillräcklighet som växte fram efter 1945, och där vårt konsekventa och inte alltid nödvändiga övervältande av risker och kostnader på andra upphöjdes till en vacker princip.

Denna stora berättelse om neutralitetspolitikens storhet och elände tecknas hos Agrell med hjälp av ett antal små berättelser, som vi alla känner till det yttre från film och TV, och där kärnan består av det nu frisläppta Venonamaterialet från Stockholm. Här finns hemliga mötesplatser och gömda brevlådor i skogen, skuggade misstänkta och säkra hus, nattliga radiosändningar och dubbla identiteter. Det hör dock till hans förtjänster att han så lite låter sig fångas av den här givna dramaturgin med all dess givna rekvisita. Därtill känner han den här världen för väl, antar jag. Istället möter läsaren ett sansat och lite torrt redogörande för fall och personer, procedurer och projekt. Dramatiken är, precis som i verkligheten, sällan omedelbart gripbar.

Så vilka nyheter bjuds vi? Bland annat att det under kriget fanns en läcka högt upp i den militära ledningen, som gav den sovjetiska marinen detaljerad information om den svenska kusttrafiken, och som med all sannolikhet förklarar varför så många svenska fartyg på rutten ned mot Tyskland sänktes under år 1942 – med betydande förlust av människoliv som följd. Och att den socialdemokratiska riksdagsmannen och vänsterdebattören Georg Branting, son till Hjalmar, under täcknamnet SENATOR lämnade underrättelser till KGB:s föregångare NKVD. Samt att den som larmade de sovjetiska säkerhetsorganen om Raoul Wallenbergs amerikanska kontakter kanske var ungraren Vilmos Böhm, som i Sverige tillhörde kretsen runt Willy Brandt och Bruno Kreisky och som enligt Agrell värvats av NKVD under täcknamnet ORESTES. (Det bör noteras att den här identifieringen är synnerligen kontroversiell. Böhms efterlevande bestrider den energiskt, och har också hotat stämma författaren.) Vi får också en slutgiltig bekräftelse att storspionen Stig Wennerström arbetade både för Sovjetunionen och för Nazi-Tyskland under kriget. Och att många av de uppgifter om det sovjetiskt spionaget i Sverige som tidigare är bekanta från en känd avhoppare, stämmer i en anmärkningsvärt hög grad: hotet var verkligt. Med mera.

Men givet materialets fragmentariska och svårtydda karaktär så slutar mycket i det blå. Och den frustration som ibland går att ana hos Agrell blir också läsarens. Vem döljer sig till exempel under täcknamnet SVEN, enligt uppgift en framstående fysiker med viktiga kunskaper om atomklyvning – en namngiven svensk, eller möjligen, möjligen, möjligen nobelpristagaren Niels Bohr? Och hur skyldig var egentligen Fritiof Enbom, täcknamn NABLUDATEL? I det sistnämnda fallet hade just Venonamaterialet kunnat avgöra en länge omdebatterat fråga, men det säger tyvärr varken bu eller bä, och Agrell får nöja sig med den vettiga om än sammanjämkade lösningen, att Enbom verkligen var spion, men att han även levde ut sin mytomani inför sina sovjetiska kontrollofficerare.

Just i fallet Enbom kommer vi in på något, som sällan beaktas. Nämligen spionagets vikt och värde. Som Agrell påpekar kan även ett vardagligt stycke information ibland ha en avgörande betydelse, samtidigt som jag vill tillägga att man som regel har för mycket upplysningar: de enstaka tingen av vikt försvinner då i trivialiteternas världshav. (Vilket t.ex. är förklaringen till varför man i USA misslyckades med att stoppa terrordåden den 11 september 2001.) Mycket av det som inhöstas till kolossala kostnader i spioneriets spegelvärld är av tveksamt värde. Rundgången är stor. I Agrells bok berättas om en NKVD-agent med täcknamnet VOLUNTEER, vars verkliga namn var Olof Wigander och som arbetade på TT: hans topphemliga rapporter var bara ett hopkok av Reuterstelegram och gamla tidningsartiklar. Samtidigt utmärkte sig en av NKVD:s egna officerare för osedvanlig produktivitet: det visade sig senare att när hon såg någon hon mött i en tidning, plitade hon genast ned en rapport om sammanträffandet ”och återgav den information som redan skickats i pressklippet, men nu som hemliga underrättelser”. Chefen för NKVD:s skandinaviska avdelning påstod att av allt det som med så stor möda insamlades, chiffrerades, dubbelchiffrerades och sedan gnistades på kortvåg till Moskva, så var 90% utan värde, illa omtröskade pressklipp bara.

Något liknande går att säga om verksamheten hos deras motståndare, det svenska kontraspionaget. Venona är så nära vi just nu kan komma ett facit vad gäller det sovjetiska spionaget mot Sverige, och av de sju grupper med agenter som vi vet fanns runt mitten av 40-talet känner vi nu bara till två. Det är dock svårt att utifrån detta bygga sig en rättvisande uppfattning om hur det sovjetiska spionaget mot Sverige artade sig under de efterföljande decennierna. Huvuddelen av de svenskar som lät sig värvas, gjorde detta för att på något vis bistå i kampen mot Nazityskland, samtidigt som deras uppdragsgivare i NKVD gärna betonade att Sverige nog skulle lämnas skadeslöst. Allt talar också för att 40-talet var en guldålder för det sovjetiska spionaget i Sverige, men att föret blev betydligt trögare när Kalla kriget väl inletts. (Detta stämmer också väl överens med den bild vi har av spionaget mot USA, som den framträder i exempelvis Weinstein och Vassilievs ”The Haunted Wood” eller i Haynes och Klehrs ”Venona”.)

Hursomhelst var det bara i undantagsfall som statspolisens övervakning gav resultat. (Kanske inte så underligt, då den budget de sovjetiska underrättelseorganen hade sitt till sitt förfogande i Stockholm, var dubbelt så stor som den som disponerades av de övervakande myndigheterna.) Så trots man-år av skuggningar, avlyssnade telefoner och nattlig spaning från hemliga krypin: för det mesta var det slumpen eller en misstrogen kollega som röjde en värvad spion. En viktig källa de lyckats få på FRA, en agent med täcknamn KARL, som också var navet i ett av de två ovan nämnda agentnäten, åkte dit bara för att han också var frilansande abortör och då råkade ta livet av en kund. Och den ovan nämnde VOLUNTEER, Olof Wigander, avslöjades av en arbetskamrat, efter det att Wigander som den värste Basil Fawlty försökt få denne att spela en ej existerande diplomat inför NKVD; hans kontrollofficer hade nämligen börjat bli misstänksam och ville gärna träffa den person som den påhittige TT-journalisten angett som sin hemliga källa.

Inte sällan är det de här historierna om de enskilda människorna som dröjer kvar efter läsningen. För även här är vi fjärran från populärfiktionens vinkelskurna typgallerier. Iställer träder för våra ögon en rad skiftande öden och personligheter, lika asymmetriska som livet själv. Cyniker blandas med idealister, äventyrare med opportunister. Inte så få var kommunister. De flesta tog bra betalt för sina tjänster. Och alla var de med i ett stort och förvirrat spel som ingen då förmådde att överblicka, och man måste säga att till Agrells många förtjänster hör att han gör bilden av detta spel på samma gång tydligare och mer komplicerat.

– Peter Englund

( Vilhelm Agrell: ”Venona – Spåren från ett underrättelsekrig”. Historiska Media 2003.)