Om stank och lukt i historien

Någon har sagt att om en nutida människa som skulle förpassas ett par hundra år bakåt i tiden för att träffa Voltaire skulle hon utan större svårighet kunna ge sig in i ett gott samtal med denne och då finna att de båda delade en lång rad idéer som vi gärna vill kalla moderna. Men vår tidsresenär skulle nog ändå känna ett stort avstånd till den gode filosofen: hon skulle säkert bli helt chockerad över hans dåliga hygien och tycka att han stank.

För det gamla Europa luktade illa, riktigt illa. Patrick Süsskind talar i sin roman Parfymen om den stank som förr var ständigt närvarande, en stank ”som vi moderna människor knappast kan göra oss en föreställning om”: ”Gatorna luktade spillning, bakgårdarna luktade urin, trapphusen luktade ruttet trä och råttlort… Människorna luktade svett och otvättade kläder; ur deras munnar kom lukten av ruttna tänder… Floderna stank, torgen stank, kyrkorna stank, det stank under broarna och i palatsen.”

Förvisso har olika epoker olika dofter och förvisso kan man se att attityden till dålig lukt har skiftat en hel del genom tiderna. Det säger sig självt att i en mindre antiseptisk värld än vår måste dofter ha haft en större betydelse än nu. Bilden är dock högst sammansatt. Vi skall nog inte föreställa oss att det går en rak linje från en illa doftande tidernas gryning till en skönt doftfri nutid. Så till exempel luktade 1600-talet mer illa än 1400-talet. Kristendomens införande ledde av allt att döma till en försämrad hygien och en ökning av stanken. Detta berodde delvis på de kristnas avsky för kroppen: lite lort i skägget kunde ses som ett tecken på god asketism. Visst har vi alla hört om medeltidens fenomenala stank, till exempel i form av berättelserna om hur avföring och sopor vanemässigt bara katapulterades ut genom fönstret när man inte längre kunde lida deras närvaro inomhus – varvid de förbipasserande ibland blev översköljda med fast och flytande träck. Detta är dock bara en del av historien. Allt var inte bara lort och stank. En hel del av den antika badkulturen – liksom dess mer återhållsamma latrinvanor – överlevde in i medeltiden. Den blev kvar bland annat i form av de små tvättrum som fanns i slotten, herrgårdarna och klostren. Det fanns även offentliga bad: i det sena 1200-talets Paris fanns det exempelvis 26 sådana inrättningar öppna för allmänheten. Särskilt under periodens senare del, då det mesta av moralisternas misstänksamhet mot baden gått i stå, blommade denna badkultur ut för fullt. Det badades visserligen rätt flitigt i den tidiga medeltiden, men badet verkar då främst ha varit en ritual. Så till exempel kunde ingen större middag inledas utan att alla gästerna fått tvaga sig, och ett samlag borde också helst föregås av ett varmt bad. Att tvätta sig själv och andra verkar ha varit en särskilt kvinnlig syssla: i litteraturen flödar vattnet över de skamferade hjältarna nyss vända hem från torneringen, och riddaren som stannat till över natten gnuggas, kammas och putsas av värdens dotter. Žven under senmedeltiden var vattnet främst ett medium för rit och nöje, men dess funktion som hygienskt medel verkar att ha förstärkts. Att fördriva stank blev också viktigare. En handboksförfattare som Henri de Mondeville visade hur man kunde göra sin andedräkt väldoftande genom att tugga anis, lakritsrot, kummin eller kardemumma och hur man skulle parfymera nytvättade kläder med viol och irisvatten. Det är uppenbart att man under medeltiden lade stor vikt vid hur saker och ting luktade. När man i litteraturen skall skildra sällhet och lycka använde man oftare beskrivningar av sådant som subtila lukter än rena bilder. I Dantes helvete ligger också ”de onda dunsterna” stundtals täta över de stackars syndarna, och det är uppenbart att njutande av elak stank ses som en del av deras straff.

I och med 1500- och 1600-talet inleds en ny epok i stankens historia. Georges Vigarello har visat att renligheten blev allt sämre: man ägnade sig främst åt det som syntes – ansikte, händer och kläder – och struntade i regel i att tvaga sin kropp. Žven under medeltiden hade man tvättat sig på detta ytliga vis. Det som gör att man ändå kan tala om en försämrad hygien har att göra med det ändrade bruket av vatten. De offentliga badhusen lystes i bann, med viss rätt stämplade som elaka pesthärdar där gemensam nakenhet, syfilis och annat grasserade. Dessutom odlades det särskilt framåt 1600-talet en stor misstänksamhet mot vattnet över huvud taget. Det sågs som en bärare av smitta och därför var det olämpligt att bruka det till rengöring, ja att över huvud låta det komma i nära kontakt med kroppen sågs som något av ett vågspel: det kunde ju då lätt ta sig in genom dess otaliga håligheter eller via hudens miljontals porer. Vatten var helt enkelt farligt och borde därför undvikas. Detta var inget tomt mummel utan togs ad notam av de flesta. Som ett exempel kan nämnas Ludvig XIV, som bara badade två gånger i hela sitt liv, och båda gångerna blev han också mycket riktigt sjuk. Vid det första tillfället hade hans läkare beordrat fram ett bad till kungen för att ”fukta” honom en smula efter ett antal gedigna åderlåtningar. Uppenbarligen hade beslutet om bad fattats med viss bävan, och nedsänkningen föregicks också av digra förberedelser. Bland annat fick solkungen ett lavemang, och han var också väl utvilad för att klara av den kommande prövningen. Kungen klev i vattnet vid tiotiden, men han hade knappt kommit i så slogs han av en knallande huvudvärk, och de nervösa doktorerna fann för gott att raskt avbryta experimentet.

Žven om man under 1500- och 1600-talet nog luktade mer illa än under medeltiden så såg man troligtvis renare ut. Man sysselsatte sig som nämnts än mer än under den föregående epoken med det synliga. Tre medel användes för att uppnå detta ideal av optisk renlighet. Det första var torkningen. Istället för att blaska sig i vatten gned man av sig lorten på torra dukar och tvättlappar. (Kli eller olika typer av pulver användes för att tvätta håret, för även denna del av kroppen borde helst inte vätas i onödan. Ofta gick det till så att man gned in medlet i fråga vid sänggåendet för att sedan kamma bort det på morgonen.) Det andra medlet var det parfymerade pudret. Puder användes av både män och kvinnor och var under 1600-talet inte lika skarpt vitt som det senare kom att bli. Det var rätt diskret och brukades mest som ett slags torr parfym. Parfym användes över huvud taget i stora mängder. Den fina doften fick dölja olika egna små hygieniska skavanker. Tanken var att luktade det gott så var det rent. Väldoft – i form av puder, parfym eller kanske en liten blombukett inkörd under näsan – var också ett medel att hjälpa en förbi de luktmässiga prövningar som man ständigt utsattes för, till exempel när man på stadens sommarheta gator trippade fram praktfullt skrudad mellan högar av flugbemängda sopor och pölar av grönt, stillastående träckvatten. Det tredje och kanske viktigaste medlet var linnet. Hemligheten med den torra renligheten var att man bar linnekläder närmast kroppen och att dessa plagg byttes ofta. Linnet ansågs suga upp all svett och smuts. Att byta kläder var för 1600-talsmänniskan detsamma som att tvätta sig. En av Vigarellos allra mest intressanta poänger är att mycket av den moderna renligheten faktiskt växte fram via denna tidigmoderna fuskhygien. Det flitiga bruket av linnekläder ledde till en allt större åtskillnad mellan de kläder som bars närmast kroppen och de som bara fungerade som ytterplagg, mellan finare vävda material och mer grova tyger. Skrymslen och prång på kroppen som dittills varit rätt bortglömda blev upptäckta när folk började bruka linneunderkläder. Och känsligheten för starka dofter och svett ökade.

Redan tidigare hade man sett på ”den dåliga luften” som något ont som helst borde undvikas. De lärda visste att sjukdomar på något dunkelt vis kunde överföras via luften. Under 1700-talet började man tycka att stank inte bara var något äckligt utan även något farligt. Tre fenomen som dittills varit i stort sett skilda från varandra, nämligen smuts, stank och sjukdom, blev då länkade samman till ett. Dessutom tvingade befolkningsexplosionen i städerna fram en ny syn på detta med renhållning och hygien. Gator och torg rensades upp. De värsta kräftsvulsterna förintades, som när man i Paris 1786 i en märklig nattlig operation helt enkelt flyttade en av de groteskt överfulla kyrkogårdarna inne i staden genom att gräva upp de många tusen liken och kärra bort dem. (Ögonvittnen har skildrat denna händelse: ett långt tåg av vagnar skramlar fram i det fladdrande skenet av facklor; kärrorna är överlastade med halvruttna kroppar och gamla ben, staplade huller om buller i stora vajande högar; hela tiden ramlar rester från döda ned från de gungande vagnarna, och den förruttnelsesöta luften är fylld av ett rytmiskt rabblande av böner.)

Vattnet togs till heders igen på 1700-talet. Historikern Daniel Roche har visat att medlen för städernas vattenförsörjning var i stort sett oförändrade i 500 år från den tidiga medeltiden. Förbrukningen av vatten sjönk tillochmed i vissa snabbt växande städer under 1600-talet, då många av de gamla medeltida brunnarna blev nedlortade och det var svårt att finna någon ersättning för dem. Vattenkonsumtionen ökade dock radikalt framåt slutet av 1700-talet. Från att ha varit en fara blev vattnet då de hygieniska reformatörernas kanske främsta hjälp. Bland annat sökte man att hålla gatorna rena genom att regelbundet spola av dem. För att ytterligare jaga bort den elaka stanken sökte man också öppna stadsbilden och ge vinden bättre spelrum inne bland alla trånga gränder och krokiga bakgator där husen stod skyggt sammangyttrade; i Paris fanns det till och med planer på att i vissa gathörn sätta upp ett slags enorma äggvispar, som skulle röra om i den stillastående luften med stora roterande vingar.

Kampen mot lort och dålig luft pågick också inne i hemmen. Så till exempel gjorde den första riktiga vattenklosetten, ”the Bramah Valve Closet”, sin entré‚ i England mot slutet av 1770-talet. (Den bestod av en toalettskål som höll en konstant nivå på vattnet, vilket skulle hålla borta all vass stank.) På grund av tidens rätt bristfälliga rörmokeri dröjde dock dess verkliga genombrott till nästa sekel, då känsligheten för dofter nådde en ny topp. I 1800-talets borgerliga kultur ingick det en mani för renlighet och en ej förut skådad känslighet för stank och dålig lukt. Borgarnas hem var extremt väl vädrade – betydligt bättre än nya hus i dag -, de avskydde rök från tobak inomhus och kände sånt äckel inför matos att köken lades så avsides som möjligt, trots att det var i hög grad opraktiskt. För första gången sedan medeltiden skapades det också särskilda rum där människorna kunde tvaga sina smutsiga kroppar. I 1600-talets hus fanns det i regel inga särskilda utrymmen för sådana sysslor. (Sådant gjorde man där det fanns plats. När så krävdes gjorde man också sina behov i de vanliga rummen och då utan större ceremonier. Anne Boleyn – en av Henrik VIII:s senare avrättade fruar – lämnade inte bordet när hon ville träcka under sin kröningsmiddag 1533, utan täcktes då bara för med ett lintyg; Ludvig XIV blygdes aldrig för att sitta på nattstol och tömma sin tarm alltmedan hovstaten flockades runt honom som en skock av artigt dresserade pudlar.) När badrummen i borgarnas hem framemot slutet av 1800-talet fick låsbara dörrar var det ännu en yttring av den borgerliga kulturens skräck för otäcka utsöndringar, ännu en sten i den mur av blygsel och skam som rests runt individen och hennes kropp. Žven om de lägre skikten i samhället inte på länge skulle dela borgarnas stora skräck för stanken var det bara en fråga om tid innan även de tog åt sig luktfrihetens alla vackra ideal.

Dessa olika konjunkturer i stankens historia visar att det icke bara är fråga om en enkel utveckling mot allt hårdare skruvad civilisering och självkontroll. Känsligheten inför stank har skiftat och är inte enbart ett modernt påfund. Förklaringen till dessa förändringar står nog att finna i stankens roll som ett socialt teckensystem. Det fenomen som apropå 1800-talets borgarklass har kallats för deodorantisering – alltså en ökad känslighet för stank – går även att iaktta under andra epoker. En dylik ”deodorantisering” hänger sannolikt samman med ett speciellt system för makten som bygger på hierarki och ett ökat avstånd mellan styrande och styrda. I ett fattigt samhälle där de flesta inte har någon chans att upprätthålla en god hygien kan stanken och dess motsats, väldoften, precis som klädlyx, brukas till att legitimera just genom avstånd.

Att en överklass bygger upp en ideologisk text med hjälp av frangipanivatten, mysk, lavendel, jasmin, bergamott och zibet är alltså inget nytt. Det upphöjda har alltid omgetts av väldoft, verklig eller inbillad. (De antika grekerna ansåg att parfymen hade ett gudomligt ursprung, och hos Montaigne – som själv tyckte hjärtligt illa om dålig kroppslukt – hittar man uppgiften att Alexander den store hade en svett som luktade gott.) Och stank har visat sig kunna verka som en särdeles verksam barriär mellan klasserna. George Orwell skriver i Vägen till Wigan Pier att den inlärda formeln ”de lägre klasserna luktar” är ”den verkliga hemligheten med klasskillnaderna i västerlandet”. Olika skillnader i religion, ras, utbildning och så vidare går alltid att strunta i; den fysiska motviljan är däremot omöjlig att överbrygga. Aversionen inför en dålig andedräkt eller en härsken doft av svett befäster klassklyftorna mycket mer effektivt än nånsin ”utbildning, pengar eller utbildning”. Den dåliga lukten fungerar nog inte längre som det oöverstigliga klasshinder som på Orwells 30-tal, även om en del av detta finns kvar, om än outtalat, dolt, för att inte säga inkapslat i medelklassens högst diskreta snobbism. Nu fyller stanken en annan funktion, även i dag som en skapare av ”vi” och ”dom”, men nu är det inte främst de lägre klasserna som luktar, nu är det de andra kulturerna.

– Peter Englund

(Ur min essäsamling ”Förflutenhetens landskap”, som kom ut 1991, och som finns som pocket.)