Om någon frågat mig för ett halvår sedan om regeringens utmärkta upplysningskampanj om Förintelsen borde följas av en liknande kampanj om kommunismens folkmord, så hade jag sagt nej. (För även om tanken är aldrig så god och syftet aldrig så lovvärt, finns det givetvis något besynnerligt i detta att staten raserar skolans historieämne med en hand, samtidigt som den med den andra reparerar de brister som man själv skapat.) Nu har jag ändrat åsikt. Det behövs definitivt en kampanj som berättar om kommunismens brott. Det som övertygat mig är givetvis Jenny Lindahl och hennes ehum-hum-hummande om Lenin.
Att det skulle dyka upp en historierevisionism till vänster var egentligen bara en fråga om tid. Och precis som förnekarna och smusslarna till höger kommer också vänsterns historierevisionister i alla möjliga sorter och storlekar. Lindahl och hennes kompanjoner motsvaras väl av mer städade högerrevisionister av David Irvings, John Tolands och Rainer Zitelmanns typ, som inte förnekar judeutrotningen, men som exempelvis söker frita Hitler från hans personliga ansvar för folkmorden eller för det andra världskriget eller bara vill relativisera hans brott genom att säga att han egentligen inte var så mycket värre än andra samtida. Sedan har vi de tunga förnekarna. Som (till höger) säger att Förintelsen aldrig ägt rum, utan bara hittats på av världsjudendomen och Tysklands fiender. Eller (till vänster) att Stalinterrorn aldrig ägt rum, utan bara hittats på av Gestapo och CIA – det sistnämnda har nyligen hävdats i tre insändare till min lokaltidning, UNT.
Vad hårda revisionister både till höger och vänster har förstått, är att de totalitära alternativ som de står för inte kommer att kunna göra någon återkomst så länge som minnet av deras 1900-talshaverier lever. De erfarenheterna måste först förträngas, och i förträngningens logiska förlängning vinkar återupprepningen.
Det kan dock verka svårbegripligt varför Lindahl och andra i hennes parti, som säger sig vara demokrater, värjer Lenins minne, eller varför vissa av vänsterns lokalorganisationer väljer att ha idolporträtt av denne massmördare på väggen. Jag tror att det måste förstås som mer än lite prillig nostalgi eller okunskap. Det handlar nog ytterst om drömmen om den obefläckade avelsen: att det hela började så rätt och fint och gott, men att sedan omständigheter eller slump eller sabotörer kom och förvred, förryckte eller förrådde IDÉN. Att hela repressionsapparaten fanns där från alla första början, att massavrättningarna och lägren inte var Stalins påhitt utan Lenins, det måste förträngas. Då slipper man nämligen obehagliga frågor om vad det är för bugg i den kommunistiska ideologin som så ofelbart föder förtryck.
Ändå kan jag inte förstå vad vänsterpartiet skulle kunna ha emot ett sådant upplysningsprojekt om kommunismens brott, om det precis som det om Förintelsen, genomförs objektivt, sakligt och utan allt partipolitiskt poängplockande. Åtminstone borde man inte ha det, om man nu menar allvar med påståendet att man numera är ett demokratisk parti, som gjort upp med sitt totalitära förflutna. För det kan väl inte vara hyckleri?
När vi snart stiger in i nästa årtusende måste vi få med oss de stora och dyrköpta erfarenheter som sannolikt blir 1900-talets bestående arv till eftervärlden. Och där behövs ännu ett upplysningsprojekt, för att visa att det moderna barbariet har många ansikten, och att helvetet går att nå på flera olika vägar.
(DN, hösten 1998)
Peter Englund 