Om reklam

Egentligen skulle min spaning handla om urdiskade filpaket, om det fullständigt remarkabla faktum att man nu, NU, när vi alla diskat så och så många hundratusen filpaket och sedan under stort möda och än större kladd burit iväg dem till dessa i högsta grad förfulande och nedskräpande insamlingsplatser för källsorterade sopor, får reda på att allt bara var humbug. Misstänksamheten väcktes givetvis redan för åratals sedan, då det kom fram, att mycket av det här jävla pappret som man samlat och sorterat och buntat, slutar på exakt samma sätt, som det gjorde för tio år sedan, det vill säga, det brändes upp. Källsortering har visat sig vara sämre för miljön än bara vanlig sopbränning, på grund av alla transporter som krävs. Ack, ja. Med en schysst symbolpolitik kan man slå hela världen med häpnad. Och dessutom kan man få känna sig så väldigt mycket bättre själv.

Men nu skall det inte handla om den symbolpolitiska trenden. För någon dag sedan såg jag nämligen en sak som fick mig att studsa. Affischen för Wilmer X nya turne. Hela bandet står där, neddoppade i vad som verkar vara spillolja, från topp till tå. Och bara myser, liksom.

Här någonstan finns en trend, som egentligen är del av en större, ska vi säga tendens. Kanske tillochmed möjligt problem.

Vi lever just nu i ett slags ideologiskt tomrum fullständigt sprängfyllt av reklam. Och fullare blir det. På bussen i Uppsala finns det sedan länge rörlig reklam, såg på TV att några reklamjeppe planerar att sätta upp rörlig reklam invid vägarna. Den infiltrerar överallt, överallt. Alla hatar den. Alla accepterar den. Att reklambranschen bara fortsätter att växa och växa och växa – såg en artikel om detta i Svd häromdagen -, att reklamen bara breder ut sig, har inte bara att göra med enkla kommersiella skäl – som om sådana skäl någonsin vore det, enkla alltså. Det beror också på att de tar över mer och mer av vår längtan och våra drömmar.

Långt tillbaka var kyrkan och det religiösa den spelplats där våra drömmar fick sin spelplats. I modern tid har sedan politiken spelat en liknande roll: människorna gick till den sfären med sina önskningar. Reklamen däremot har börjat att fylla det tomrum som dessa två institutioner, religionen och politiken, lämnat efter sig. Och dess affärsidé är fullständigt lysande. Den tar våra drömmar, vår längtan och våra önskningar, och säljer dem sedan tillbaka till oss – kontant eller på avbetalning, men alltid dyrt. Det är vad reklam ytterst handlar om. Att sälja drömmar för pengar.

Det stora problemet är bara att reklamen kanske håller på att gå ett slags värmedöd till mötes. Alla gör det här. Bruset bara ökar. Och för att slå genom detta brus tvinga man antingen att finna en ny plattform – rörlig reklam vid motorvägen – eller en ny form: Wilmer X doppade i spillolja. Man måste gå genom ljudvallen för att höras. Ordentligt.

Det har kommit, och det kommer, mer och mer av den här. Minns bara häromåret Calvin Kleins kampanj med dess antydda pedofili, minns den besynnerliga trenden Heroin Chic. Vi Saker och företeelser som har ses som tabu eller chockerande kommer att användas mer och mer, som ett sätt att fånga vår uppmärksmhet i en värld då just det har blivit den VERKLIGA bristvaran. Det finns dock flera intressanta problem med detta.

Det första är att detta givetvis inte är utan komplikationer för dessa drömmens grosshandlare, för om du vill synas, måste du bryta igenom bruset, och i takt med att bruset ökar, desto större, mer iögonenfallande grepp som tabun krävs för att bryta igenom. Problemet är bara att tabun uppmärksamhetsmässiga potential inte alls står i proportion till deras kommersiella. Alltså: du får folk att spärra upp ögonen men knappast att öppna plånboken. Och här anar vi alltså hur reklamen, möjligen är på väg att skrika ihjäl sig själv.

Detta är möjligen bara önsketänkande från min sida. Min andra iakttagelse tror jag dock helt på.

Vad som är på väg att ske i denna reklamens värld, där omsättningshastigheten bara blir högre och högre – vilket i sig ökar på uppmärksamhetsbristen – kommer även alla dessa tabun att fångas in, mjölkas på sin kommersiella potential och på så vis förbrukas i en allt snabbare takt. Vi kommer att se alltmer av dessa chockerande kampanjer, men jag förutspår alltså, till följd av dem ett allvarligt tabu-underskott, det är tabun det kommer att vara brist på i framtiden – inte olja eller urdiskade filpaket.

(”Spanarna”, P1, april 1998)