Om realsocialismens nederlag

När Europas korta 1900-tal nådde sitt abrupta slut åren runt 1989 var det inte bara realsocialismen som led ett fatalt nederlag, det var också ett fiasko för förståsigpåarna. Omvälvningen i öst, sannolikt den största historiska händelsen vår kontinent skådat sedan franska revolutionen, var ju så oväntad. Få hade sett tecknen. Kedjan av revolutioner kom därför som en total överraskning för de allra flesta i väst, vänner och fiender tillika; i Tyskland har sociologen Wolf Lepenies med en lysande formulering talat om 1989 som ”de interpreterande klassernas nederlag”. För forskning om öst var vid det här laget en tillväxtindustri i väst, men det hjälpte föga: när utvecklingen väl tog fart lämnade den de flesta experterna bakom sig, förlorade i en attityd av förbryllad hjälplöshet. Och plötsligt framstod många av dem som inget annat än moderna spåmän, som blott bytt ut fårtarmsgrävandet och auguralvetenskapens spetsfundigheter mot datorer och sociologiskt nyspråk.

En del av förklaringen till misslyckandet står nog att finna i universitetsvärldens inre kultur. Där finns mängder med kompetenta och begåvade människor, men karriär förutsätter specialisering: så summan av kunskap skärs i allt tunnare skivor och fler och fler vet mer och mer om mindre och mindre, men få skymtar någonsin hela korven. Dessutom är dagens Academia plågat av olika intellektuella modeflugor, något som ofta förstärks av den ängsliga, auktoritära och kotteripräglade miljön, vilket i bästa fall leder till att banaliteter upphöjs till vetenskap, i värsta att fixa idéer görs till sanningar.

Till problemen hörde givetvis också att forskarna fick famla sig fram i en ständig halvdager av censur, lögner och förträngningar, där även de enklaste rådata kunde vara både otillförlitliga och svårtillgängliga. Inte blev det bättre av att de teoretiska instrument som akademikerna hade till sitt förfogande ofta var otillräckliga, för att inte säga direkt missvisande. En av realsocialismens många paradoxer är att dess intellektuella grund, marxismen, egentligen inte går att använda för att förstå det system som det självt gett upphov till. Den marxistiska idén att samhället vid betraktande sönderfaller i två delar, en ekonomisk bas och en ideologiskt-politisk överbyggnad (där basen till sist styr överbyggnaden) har nuförtiden gått ett slags glad värmedöd till mötes: den har vulgariserats och distribuerats till den grad att den numera måste betraktas som en del av vår västerländska världsbild; det är ytterligt sällan som man möter någon som inte håller med om det där att först kommer käket och sen kommer moralen und zu weiter. Denna förhäxande enkla idé bygger dock på föreställningen om ideologi – och konst också för den delen – som något sekundärt, ”speglingar”. Därför kunde vissa forskare i väst få för sig att bortse ifrån politiken i öst och istället koncentrera sig på ”basen”, varvid det som skedde i Sovjetunionen med viss möda gick att framställa som något rätt normalt, sina lyten till trots ett sätt av många att begå ”utveckling” – en tankegång som dessutom kunde användas till att desarmera både samveten och diverse kalla krigare under den fredliga samexistensens tidevarv.

Sedan var frågor om vad som skett, skedde och skulle ske i de realsocialistiska staterna givetvis särskilt svåra på grund av de hade en politisk laddning av enorma mått. Som den amerikanske historieprofessorn Martin Malia säger: ”Västliga observatörer som talade om det kommunistiska Ryssland talade nästan alltid, om än indirekt, om västliga problem och västlig politik”. Socialismen är ju en av 1900-talets mest centrala föreställningar, som politisk idé är den bara ställd i skugga av nationalismen. (Detta betyder dock inte så mycket, då socialismen i praktiken med en förbluffande lätthet låter sig tjyvparas med olika grumliga men synnerligen kraftfulla tankar om utvaldhet, särart, nationell stolthet etc.) Och just utvecklingen i öst var givetvis ett prov av denna stora idé. Som ung SSU:are och deltagare i vänsteruppsvingets andra våg vid mitten av 70-talet stod det snart klart för mig att det var få som egentligen försvarade Sovjetunionen – utom då givetvis de Moskvatrogna vpk:arna, men hemma i Norrbotten de gjorde det med en så pellejönsig reflexmässighet att det var rätt svårt att ta dem på allvar -, utan den stora frågan var vad och när det gick fel. Var det otur? Eller var det förräderi? Och vem var i så fall busen? Lenin? Stalin? Krusse? Och idag, då det Stora Socialistiska Experimentet i Öst nått sin ände i en ekonomisk, social och ekologisk katastrof som faktiskt saknar motstycke i modern fredstid, är en annan, intilliggande fråga än viktigare: misslyckades man trots att det var socialistiskt eller tack vare att det var socialistiskt?

I sin nya bok om den ryska kommunismens historia från 1917 till 1991, ”The Soviet Tragedy” går Malia på tvärs mot en rad gamla föreställningar om detta fenomen, samtidigt som han gör upp med en hel del äldre västlig sovjetforskning. Glädjen över att ha fått rätt skenar då och då iväg med honom, men det går ändå att förlåta honom vissa förlöpningar, för detta är ett viktigt och flödande rikt verk, som torde vara svårt att undvika när man i fortsättningen diskuterar realsocialismen öde i öst. Malias inställning är klar. Från första början argumenterar han med stor tyngd och betydande hetta mot alla föreställningar om att männen från oktober 1917 blev förrådda eller att de hade otur: det var inget som gick fel med revolutionen, säger Malia, den var fel från första början.

Början men ändå inte början. För detta betyder inte att han tillhör de som vill se en koppling mellan det tsaristiska Rysslands sorgliga förening av underutveckling och despoti och Sovjetunionens dito. Allt tal om 1917 som kulmen på en längre process avvisar han också. Bolsjevikernas kupp i oktober det året – för det var sannerligen en putsch, det är få som längre bestrider det – ser han istället som en tämligen slumpartad händelse. Enda orsaken att Lenin och hans män fick den här chansen var det katastrofala världskriget och det kaos som det orsakat i ekonomin och i de redan bräckliga statliga och sociala strukturerna. Och att just bolsjevikerna skulle gå segrande ur de här åren av tumult bedömer han som den minst sannolika utgången.

Oktoberkuppens former präglade från första början bolsjevikernas maktinnehav: de var en liten självutnämnd elit som grep makten med våld och de fortsatte att ta till våld närhelst de kände sig hotade eller tyckte sig möta motstånd – något som dessa kampinriktade och inte sällan paranoida revolutionärer definierade rätt så generöst. Det avgörande året var dock inte 1917 utan 1918. En rad kriser hotade då att svepa bort bolsjevikerna, men trots att oddsen sannerligen var emot dem lyckades de ändå slå tillbaka sina fiender. Ett intressant mönster blev nu synligt, ett mönster som skulle upprepas igen och igen under en stor del av sovjetstatens historia. Lenin och hans män var drivna politiska taktiker men samtidigt mer än lovligt naiva både i ekonomiska och sociala frågor; deras styre bar därför improvisationens prägel. En av partiet oväntad händelse – och mycket var oväntat för människor med en så grovt tillyxad bild av verkligheten som bolsjevikerna – tvingade ofta fram drastiska åtgärder, åtgärder som av ideologiska skäl i regel kom att radikaliseras på ett ogenomtänkt vis, som gav kortsiktiga fördelar men förödande problem på lång sikt. Som till exempel förstatligandet av bankerna. Det började med att anställda i Ryska Statsbanken vägrade lämna ut medel till kuppmännen, varför bolsjevikerna skickade bajonettviftande trupper till banken och nationaliserade den. Fem dagar senare, i ett anfall av övermodig ideologisk korrekthet men utan att situationen bjöd det, slog de till och nationaliserade alla banker och förklarade bryskt att man ej avsåg att betala sina utlandslån. Detta bara ökade på antalet fiender och förvärrade den ekonomiska krisen, varför nya drastiska åtgärder snart var av nöden. Och så förde omständigheter och ideologi utvecklingen vidare i en spiral från kris till kris, allt medan tvångsapparaten begick sin logiska tillväxt, allt i riktning mot en total kontroll över samhället.

När man läser Malias skickliga beskrivning av Sovjetstatens korta historia, slås man gång på gång hur bräcklig och svajande den här skräckinjagande monoliten egentligen var. Först ändade den brutala krigskommunismen år 1921 i en akut ekonomisk kris: bönderna rörde oroligt på sig, och överallt, i alla sektorer, hade produktionen fallit ihop. Den krisen löstes genom NEP, den nya ekonomiska politiken, med dess reträtt till marknadsprinciper. Samtidigt kunde de styrande inte tolerera den utmaning mot deras maktmonopol som NEP stod för, så bit för bit drog de åt snaran igen. Resultatet blev en ny allvarlig ekonomisk kris framåt slutet av 20-talet. Lösningen blev kollektiviseringen, 30-talets femårsplaner samt den forcerade industrialiseringen, allt utfört till priset av ett kolossalt mänskligt lidande – på fler sätt än ett experimentets höjdpunkt. Förvandlingen av landet skedde enligt Malia på en skala som saknar motsvarighet i världshistorien, med medel som ”var unika i deras blandning av det vansinniga och det kriminella med – det måste medges – det grandiosa och det episka”.

Införandet av den första femårsplanen var ett uttryck för, å ena sidan, en tidstypisk teknokratutopi, späckad av kallt stålblå drömmar om vetenskaplighet, rätlinjig rationalitet och byggandet av ”en ny människa”, å den andra, en önskan att ta sig ut ur det hörn de själva målat in sig i: revolutionen hade inte, som de dogmen föreskrev och som de själva förväntat sig, ”frigjort produktivkrafterna”. Tvärtom. Bolsjevikernas skolboksmarxistiska misshushållning hade istället lett till att landet blivit mer underutvecklat än det varit år 1917. Vad man egentligen skulle göra, det hade Stalin och hans män rätt dimmiga begrepp om. De skulle bygga socialismen. Och socialism det var, ja, en planerad industrisektor och en kollektiviserad agrar ekonomi. Punkt. Vad Malia visar är att åtgärderna man vidtog ofta var framhastade och högst improviserade och att dessa ofta gav oväntade och oönskade resultat.

Resultatet? Tja, kollektiviseringen blev ett fasansfullt och kostsamt fiasko. (Hjärtlöst framställer Malia det skedda som ännu en av historiens grymma ironier; det var tack vare de ryska böndernas stora revoltrörelse på landsbygden 1917 som ”en litet gäng fanatiker kunnat ta makten”; nu blev bönderna de främsta offren för dessa fanatiker.) Industrialiseringen var också fylld av plågor, problem och bakslag, inte minst till följd av den lite stolliga teknikdeterminism som bolsjevikerna ärvt från Marx, och som fick dem att tro att bara man skaffade sig moderna maskiner skulle man också få modern effektivitet, dito resultat samt lika geschvint socialism. Man tenderade också att bli fullständigt fixerade vid sådant masugnar och jättekraftverk: stål och megawatt blev mål i sig. Men tvärtemot alla förväntningar föll produktionen och levnadsstandard brant. Kollapsen var nära 1933. Sedan stagade systemet upp sig. Och där stod… en tung industri, bildlikt talat stampad ur marken och, precis som vissa antika storverk, bokstavligen talat byggd på lik. Men för många i storstäderna, för partifolket, för den stalintrogna arbetararistokratin och för alla de som genom den exempellösa industriexpansionen fick chans att begå karriär, var denna blixtindustrialisering något att vara stolt över. (Och det går att förstå dem. För under kampen mot nazismen visade sig denna industri vara kapabel till ovärderliga stordåd.)

Detta stordåd var frambragt med hjälp av en väldig piska och en tämligen förkrympt morot. Under hela den här processen, från kollektiviseringen och framåt, ökades förtrycket, ända ned på vardagsnivå. Som en del av denna lilla terror infördes inrikespass, bara personer med fast arbete gavs tillgång till bostad och varuransoner, frånvaro från jobbet kriminaliserades, o.s.v. Moroten var i första hand ideologisk: männen i Kreml tröttande aldrig på att lova folket en lysande framtid, en underbar framtid. Och många trodde dem. Regimen hade ett betydande stöd bland arbetare och andra delar av stadsbefolkningen.

När regimen så med stor ansträngning byggt sig en ekonomisk bas som bättre passade partiets politiska överbyggnad gick den lilla terrorn framåt år 1937 över i den stora terrorn. Då satte systemet tänderna i sig självt. Malia avvisar alla försök att förklara det skedda med Stalins ondska eller galenskap. Stalin var en produkt av systemet och inte tvärtom. Någon ekonomisk rationalitet fanns inte heller bakom det skedda: GuLag innebar enligt Malia slöseri på en skala så monumental att den tillochmed överträffade den vansinniga kollektiviseringen. Nej, terrorn var istället ett försök att rensa bort alla inbillade eller tänkbara motståndsfickor som fanns kvar i landet, inte minst inom partiet – något som förklarar varför så många av offren var stalintrogna -, för att en gång för alla bringa till ovillkorlig lydnad. Dessutom erbjöd terrorn regimen en möjlighet att bortförklara varför den socialism man byggt såg så förvånansvärt usel ut: i stort sett ingenting hade blivit bättre sedan 1917, varken levnadsstandard eller arbetsvillkor och sannerligen inte graden av frihet. En hel del hade blivit sämre. Men varför? Sabotage! Skjut de galna hundarna!

Det andra världskriget innebar ännu en allvarlig kris för det sovjetiska systemet. Samarbetet med Hitler före 1941 hjälpte nazisterna storligen men gav få fördelar för Sovjetunionen, och när attacken väl kom var man bara en hårsmån från ett vidunderligt nederlag. Malia menar att detta berodde dels på slumpen, dels på befolkningens uthållighet och offervilja; samtidigt ger han också systemet ett erkännade: det var ju militärt till sin natur och byggt för att klara utmaningar som dessa.

Just sovjetsystemet framstår som den kanske största segraren i det andra världskriget. Den framgångsrika kampen mot Hitler gav regimen en helt ny legitimitet i det egna folkets ögon, samtidigt som dess internationella anseende ökade hundrafalt. Åren före 1939 hade Sovjetunionen varit storpolitikens Svarte Petter, insolerat och utstött. Åren efter 1945 hade man eleverats till status av ansedd supermakt med global räckvidd och dito ambitioner. Och fastän sovjetsystemet i slutskedet av kriget stapplat i mål verkade det nu, ja, oövervinnerligt. Man paraderade från den ena agitpropomvärvda triumfen efter den andra: en stark vänstervåg svallade i Västeuropa, kommunistiska regimer popsade upp runtom i Östeuropa, i Nord-Korea och inte minst i Kina, samtidigt som mäktiga upprorsrörelser såg att kunna vinna makten i viktiga asiatiska länder som Filippinerna, Malaysia och Vietnam.

Samtidigt var det mer av sken än verklighet över många av dessa framgångar. Om en av teserna i Malias bok kan sägas vara att Sovjetunionens interna problem nästan alltid var värre än man föreställde sig i väst, är en annan att deras utrikespolitiska ambitioner var mer begränsade än vi ofta antagit. Många åtgärder som i väst har setts som högst aggressiva – som t.ex. Berlinblockaden, utplacerandet av kärnvapen på Kuba och inmarschen i Afghanistan – hade enligt honom egentligen rätt defensiva syften. Och så måste det vara. För den här imponerande globala makttillväxten hade en otillräcklig ekonomisk bas, men vilade istället på landets militärmakt, fruktansvärd i sin utsvällda ofantlighet. Frågan var bara hur länge den här elefanten kunde stå på sina igelkottsben.

Nya ekonomiska problem gjorde sig nämligen påminta i början av 50-talet. Regimen hade stött på en intressant paradox i det planekonomiska systemet. Under 30-talet hade Stalin byggt upp vad som i praktiken var en krigsekonomi, som icke utan framgång klarade av att spotta ut vissa strategiska basvaror som kol, stål och traktorer. Ekonomin som sådan var därför tämligen enkel: 1930 klarade ett enda statligt organ av att sköta den. Men allteftersom ekonomin tog fart, mängderna och framför allt specialiseringen ökade, komplicerades planeringen, med följd att de byråkratiska organen växte som ogräs: 1948 hade det av det första ursprungliga industriministeriet blivit 32, och innan 50-talet var slut uppgick de till runt 40. Samtidigt som byråkratiseringen var oundviklig gjorde den också systemet allt trögare, offer för sin framgångsfetma. Försöken till reformer under Krustjov havererade i plågsam ultrarapid, inte minst på grund av den snabbt växande nomenklaturans konservatism. (Malia påpekar att dessa fåfänga försök att med hjälp av små doser marknadsekonomi medicinera bort planekonomins värsta kramper varit en återkommande företeelse i alla realsocialistiska stater.) Ett totalitarismens moment 22 blev synligt: för att få den här stora oformliga cirkuspyramiden av politruker och ministeriella småpåvar att hoppa i den sekund centrum säger ”hoppa”, så krävs ett terrormaskineri av Stalins modell. Dock kan sådan statsterror bara användas för att få snurr på en tämligen enkel ekonomi, där funktionärernas grad av utbytbarhet är hög. Det fungerar emellertid inte i ett mer komplext system. Redan 1937 års terror höll på att bryta ryggen på viktiga sektorer i ekonomin; hade man 1957 återupprepat denna skräckföreställning hade sannolikt systemet gått under. Ingen ville heller se en upprepning stora terrorn, inte minst den växande nomenklaturan. En mildring av förtrycket var därför den enda framkomliga vägen efter Stalins död. För med en fortsatt terror hade systemet skurit ihop. Men utan terrorn urholkades tvånget, systemets viktigaste drivkraft. Ergo: hur makthavarna än bär sig åt börjar systemet sakta att brytas ned. Och det låter sig inte reformeras med mindre än att partiet ger upp sitt maktmonopol, något som Gorbatjov senare blev varse, när även han försökte sig på en variant av den Krustjovska politiken.

En av de största förtjänsterna med Malias bok är att han främst sysselsätter med systemet och dess förunderliga mekanik. Även om han stundtals kommer märkligt nära att prestera en hemkokt variant av den marxistiska determinismen, så håller hans resonemang ändå streck. Så målar han upp en bild av politiska men framför allt ekonomiska strukturer som var förbluffande statiska, detta till den grad att deras oförmåga till anpassning i slutändan dömde dem till undergång. Det går nog fortfarande att argumentera för att den socialistiska grundtanken överlevt 1989, om inte annat så i en idévärldslig mening. Vad som dock är fullständigt dött, förlorat och förbi efter konkurserna i öst, är planhushållningstanken: föreställningen att en kommandoekonomi skulle kunna vara ett verkligt alternativ till marknaden. Säga vad man vill om avsiktligt förstörda veteskördar, grisögda yuppisar som bränner miljarder med en handledsknyck och andra kapitalistiska vedervärdigheter: sannolikt har det aldrig funnits ett system mer fallet för slöseri och rovdrift än planhushållningen, sitt namn till trots notoriskt dåligt på att just hushålla.

Vad Malia visar är att medan Sovjetunionen genomlevde en sista brittsommar på 70-talet – fr.a. då i kraft av olika internationella framgångar – började den ekonomiska verkligheten att hinna ikapp regimen. På 30-talet och ett par årtionden efter det hade det fungerat hjälpligt att ta sig framåt med hjälp av storslagna men ack så slösaktiga ekonomiska ”offensiver”, drivna framåt med, å ena sidan, tvång, och, å den andra, underbara drömbilder ur den väntande framtiden. Vid den här tidpunkten var tvånget en skugga av sitt muskulösa 30-talsjag. Samtidigt hade också ideologin börjat att tappa all sin kraft. Alltför länge hade man lockat folk till uppoffringar med hjälp av runda löften om framtida betalning. Efter drygt 40 år av oinfriade löften var det allt färre som längre trodde på den grälla plakatprosan. Systemets viktigaste drivkrafter hade försvunnit i blå rök. Dessutom hade ännu en komplikation lagts till de övriga. Den här bullriga ”offensivekonomin” byggte på ett överflöd av billiga naturresurser. De fanns där under 30-talet. Framåt 1970-talet började de dock ta slut, och i deras ställe infann sig utbrända ekologiska katastrofområden, som de vid Aral och runt Bajkalsjön.

Samtidigt missade man det ena innovativa tåget efter det andra, och den teknologiska klyftan till väst, som varit liten vid slutet av 50-talet, vidgades från år till år. Dessutom föll produktiviteten raskt. Denna övergång från stagnation till sönderfall var, som Malia skriver,

”ett direkt resultat av planhushållningens inre logik, när man väl nått en särskild nivå av industriell utveckling. I slutändan bygger plantanken inte bara på att tillgång och efterfrågan håller sig på en statisk nivå, utan också på att teknologin är statisk, och så är det aldrig i den verkliga världen.”

Till bilden hör också uppenbart en tendens att förneka sådant som inte stämde med de ideologiska premisserna. (Inte ens den interna statistiken var därför vidare tillförlitlig. Enligt Malia finns det belägg för att de ledarna i Kreml under senare tid istället använde sig av, gissa … CIA:s årliga uppskattningar av ekonomin! Och då även dessa siffror var uppblåsta ledde det enligt författaren till att de sovjetiska ledarna överskattade sin ekonomis bärkraft, med än fler idiotiskt betungande rustningsprogram som följd.)

”The Soviet Tragedy” handlar ytterst om inbillningens makt. Och den syns vara hart när oändlig. Vi låter aldrig våra handlingar styras av verkligheten, de styrs istället av vår bild av denna verklighet. Marx hade fel. Ideologier är inte blott och bart överbyggnad, ”speglingar”. Om de är nog kraftfulla kan de få människor att strunta i all gängse rationalitet. Om de uppträder vid rätt tidpunkt kan de få människor att rubba världen. Och om de är tillräckligt vackra kan de få dem att begå vilka svinaktigheter som helst. Men i en, tämligen ironisk mening hade Marx också rätt. Det går visst att förneka verkligheten. Det går t.o.m. att bekriga den och i dess plats ställa en surrealistisk värld av målad sockervadd och nogsamt bekräftade förväntningar, en värld där krig blir fred, frihet slaveri och ett rättvist och humant samhälle byggs genom att all politisk, ekonomisk och kulturell makt läggs i händerna på en liten, arrogant och våldsbenägen maktelit. Men till slut blir gapet mellan bas och överbyggnad för stort. Då kollapsar hela härligheten. Inte, som de själva fruktade hela tiden, till följd en anstormning av yttre fiender, utan helt enkelt på grund av tyngden från systemets alla inre motsägelser.

– Peter Englund

(Martin Malia: ”The Soviet Tragedy – A History of Socialism in Russia, 1917-1991”. The Free Press. New York 1994)