Om pingvintennis

Har ni hört talas om pingvintennis? Sedan kriget 1982 finns ett antal brittiska flygförband förlagda på Falklandsöarna. Livet på dessa vindnupna landstycken i den södra Atlanten är inte alltför rafflande, så stridsflygarna har fått uppfinna nya sätt att roa sig på. Som pingvintennis. De har nämligen upptäckt att öarnas pingviner är mycket intresserade av flygplan. Så piloterna letar rätt på någon av de stora pingvinkolonierna och flyger långsamt förbi. Kanske tiotusen små pingviner stannar upp och vrider alla nyfiket sina huvuden för att kunna följa planet med blicken, och när piloten styr tillbaka vrids alla huvudena åt motsatt håll, som om de följde någon ytterligt långsam tennismatch. Efter att på så vis ha vunnit kolonins odelade uppmärksamhet styr piloten sin luftfarkost ut till havs; där vänder han om och flyger tillbaka för att uppnå lekens sagolika final, som jag strax skall beskriva.

Vad skall man säga om sådana här påhitt? Människan är visserligen den enda art kapabel att plåga sina egna för nöjes skull eller att bygga kärnvapen, men ingen annan art har heller hennes förmåga att leka överallt och med allt.

Det slår aldrig fel. Var gång som en nyttoinriktad uppfinning bryter in i våra liv, så finner någon omedelbart på ett smart sätt att leka med den. Här tänker jag på allt från de enklaste gem – där undersökningar har visat att på ett genomsnittligt kontor brukas fler som projektiler mot kollegor än till att fästa ihop papper – över motorfordon, givetvis – på kabel-TV går det att se vuxna karlar köra snöskotrar över öppna vakar, vuxna karlar utöva enduro med lastbilar eller vuxna karlar dra runt tyngder med hjälp av groteskt ombyggda traktorer – till rymdraketer – vi har nog alla sett filmerna på flinande astronauter som flamsar runt i tyngdlösheten. För att inte tala om dataspel. Datorn, en uppfinning gjord för att spara tid, har visat sig vara utomordentligt användbar för att förslösa densamma.

Lek är inte att leka med. Det finns historiker som menar att kulturen har sitt upphov i leken. Det kan vara hur det vill med det, faktum är att förr hade leken ofta en större betydelse än arbetet. (De antika romarna eller de senmedeltida européerna arbetade alla aldrig mer än mellan 160 och 180 dagar om året.) Det är först framåt 1800-talet som leken slutgiltigt tappade den centrala roll den länge haft i vår civilisation. Då bröt industrikapitalismen in, skiljde noga på arbete och fritid och kläckte fram den märkliga idén att det ekonomiska och tekniska framåtskridandet inte var den kulturella utvecklingens medel utan dess mål och att allt som hindrar denna utveckling – som t.ex. de vuxnas lek – är av ondo.

Det är ingen tillfällighet att sporten uppstår på 1800-talet: den ersätter nämligen den bortträngda leken. Nu är den en av de få formerna av vuxenlek som återstår. Mycket lite av lekens spontanitet och anarkistiska glädje finns dock kvar i den moderna sportens gravallvarliga, rekordfixerade och sönderprofessionaliserade värld. Och de allra flesta är förvandlade från deltagare till passiva åskådare som konsumerar intryck.

Men pingvintennisen nere på Falklandsöarna visar att impulsen att leka svårligen låter sig nedtryckas. Den popsar hela tiden upp i nya former. Och varje gång jag ser något sådant reagerar jag ungefär på samma vis som inför ett ovanligt vackert stycke konst: en art som är kapabel till något sådant kan inte vara ond. Det finns hopp.

Hur leken nere på Falklandsöarna slutar? Jo, när piloten kommer in mot kolonin och flyger vikelrakt över den, lyfts alla de små huvudena där nere högre, högre, och högre för att kunna följa hans farkost, och när han är rakt ovanför dem kan han se hur tio tusen pingviner långsamt trillar över på rygg.