Om Piff och Puff och sovjetiska traktorer

Jag hade rest bort för att se på en utställning med stalinistisk konst, och när jag återvände var jag inte beredd på att huset skulle vara julpyntat. Ljuset från adventsstjärnorna färgade rummen mjukt röda och genom min mage gick ett stygn av spänt behag. För någon sekund slöt sig tidskapseln runt mig: och jag är åtta år igen och det är natten till julafton och jag ligger i min säng i pojkrummet i Boden och
l-ä-n-g-t-a-r.

För natten till julafton var alltid en outhärdlighet, när man låg där uppskruvad till katatoni. Men så kom DAGEN ändå: domherrar i busken, Nicke Lilltroll på radion, fluga och hängslen, kyla, nötkriget mellan Piff och Puff och Kalle på den svartvita TV-n, sedan den där besynnerliga pausen då man visste att ögonblicket var nära; och så efteråt, när man än en gång satt där och sömnig spelade Monopol med knäckkladdiga sedlar i ett hav av grällt och rivet papper, kom än en gång känslan av att allt än en gång var förbi. Och längtan kunde börja igen. För jul är längtan.

Min äldste son hade en idé: skulle man inte kunna sprida utdelningen av julklapparna över året? Hmm, sa jag. Då blev det ju julafton en gång i veckan, sa han. Ehumm, sa jag. Jag ser honom, minns katatonikern som var jag och tänker att min söner verkar längta mindre än vad jag gjorde. Inte underligt. Julaftonen har faktiskt devalverats. Se bara det här med tecknad film. När jag var barn var den där timmen den 24:e december årets absoluta höjdpunkt, både i kvantitet och kvalitet. Vad fanns det annars? Kanske en kvart tut-i-rutan med Gullan B. Via kabel och video sköljer nu en syndaflod av tecknad film över mina barn: de kan se mer av den varan på ett veckoslut än vad jag kunde knapra ihop på ett år. Så klart att de uppträder förstrött inför Kalle Anka och Alapapapapapapa-ÅdiÅ och allt det där.

Jag vill minnas en novell av Heinrich Böll som utspelar sig i Tyskland efter det andra världskrigets slut. Efter år av umbäranden kan en familj äntligt fira jul, och de gör det med besked. Men när helgen är slut går något snett. När julegranen bäres ut, ut, ut börjar modern i familjen skrika, högt och oavbrutet. Så julegranen bäres in, in, in. Modern tystnar. Och för att behålla detta behagliga tillstånd fortsätter familjen att fira jul, dag ut och dag in. Resultatet blir en förfärlig mardröm. Givetvis.

Längtan är ett av de mest förtalade sinnestillstånden. Längtan förknippas nämligen med brist. Och brist är per definition fel, något som skall utplånas ur våra liv. Vi vill ha allt och vi vill ha det NU. Så fånigt. Grundfelet är att vi så lätt förväxlar behov och begär. Det är lätt hänt. Hela reklamindustrin arbetar intensivt, 24 timmar om dygnet, år ut och år in, för att bringa oss till detta tankefel. De snor vår längtan och säljer den sedan tillbaka till oss. Till överpris.

För reklam handlar om längtan. Det är nog det som gör att reklam och stalinistisk konst faktiskt kan påminna om varandra. Det är samma tindrande ögon, samma förväntan, samma bild av världen, inte den värld som är, utan den som vi längtar efter. Kanske är det därför som utopierna har dött ut: förr tog begärets energier ofta en politisk form: nu har de förvandlats till banal konsumism. Och bak den nutida reklamens idealmänniskor anar jag en lycklig sovjetmedborgare uppflugen på en glänsande traktor.

Vi måste värja vår längtan, inte bara från alla försök att göra mynt av den, utan också från vår egen otålighet. Somt har sitt värde enbart för att det är sällsynt. Bölls åretomfirade familj hade sitt privata helvete. Det kan bli vårt. Det är nämligen förödande att få precis allt det man önskar. Det vi saknar formar oss mer än det vi redan har, för det är det frånvarande som ger våra liv riktning. Utan längtan går vi under.