Om överlevandes minnen

Vi var stadda på bilfärd genom Nordtyskland och den lilla stad vi körde genom skilde sig inte nämnvärt från alla de andra vi redan passerat: centrum litet och lågt, de något åldriga villorna välskötta, trädgårdarna prunkande, gräsmattorna välansade: välmåga och tristess i en självförnöjd förening. Men så fladdrade vägskylten med ortens namn förbi, och jag fick liksom en liten stöt: ”Belsen” stod det. Och på en gång rullades de svart-vita filmbilderna från 1945 upp i mitt huvud. Taggtrådsstängsel och benrangelsmän; en bulldozer som skjuter en hög med utmärglade lik framför sig: jordiga mattor med hår, svartnade ansikten, insjunkna skinkor, bleka armar, penisar, allt rullas runt, runt, runt och vissa av kropparna gör underliga knyckiga rörelser som om de plötsligt återfunnit en liten gnista av liv och nu gör ett sista försök att undkomma vimlet av ältande lemmar, men det är försent nu, för där är graven, och hela högen hasar ned i virvlar av damm och silande sand, och en kropp – jag vill minnas av en ung kvinna – dimper i allra sist och råkar hamna i sittande ställning, huvudet gungar tungt och de tunna armarna svänger till, en allra sista gång, som på en slarvigt styrd marionett.

Platsen där detta skedde låg kanske en tjugo minuters bilväg från villaträdgårdarnas lupiner. Heden är tyst och platt och skogbevuxen. Ingenting återstår av lägret idag. Där finns följaktligen litet att se. På vissa ställen skymtade grundstenar till baracker, och när jag sparkade i den sandiga jorden gav den villigt ifrån sig kol, glasbitar och stycken av porslin. Påminnelsen är på denna plats helt abstrakt, nämligen i form av ett stora minnesmärken resta i sten. Jag vet faktiskt inte vad jag väntat mig, men overklighetskänslan var stor.

Bergen-Belsen har alltså monumentaliserats, och detta på flera sätt än ett. Dels på ett enkelt, bokstavligt vis: allt som finns kvar på heden är faktiskt dessa sorgeskrik i marmor och granit. Dels på ett bildligt plan: de oerhörda filmsnuttarna från Bergen-Belsen har bränt sig in i det allmänna medvetandet, och de används rutinmässigt nästan varenda gång naziregimens ondska skall illustreras. I stora delar av västvärlden har Bergen-Belsen och judeutrotningen nästan blivit synonyma begrepp, inte på grund av det som skedde där var så mycket värre än det som ägde rum i andra läger – de döda vi kan skåda på bilderna är inte offer för massgasningar, utan har i de allra flesta fall dukat under till följd av antingen tyfus eller svält – utan bara av den enkla anledningen att befrielsen av just det lägret råkade bli sällsynt väldokumenterad, och att bilderna därifrån dessutom fick en snabb och bred spridning. På så vis är just det lägret, ja tillochmed namnet – jag vet att under min barndom under 60-talet användes ordet ”Belsen” som beteckning på sällsynt magerlagda – kommit att bli en av ett tämligen litet antal ord, bilder och begrepp som upphöjts till att bli ett slags symboliska monument över Förintelsen. Ett annat är siffran sex miljoner döda. Ett tredje är ordet gasugn. Ett fjärde är namnet Auschwitz. Och så vidare.

För, som den israeliske psykologen Shlomo Breznitz har påpekat, håller nu ett litet antal associationer på att gradvis monopolisera hela minnet av Förintelsen. Och detta att orden, bilderna och begreppen är få, är på sätt och vis en styrka: de blir på så vis svåra att undvika och lätta att lära. Men på samma gång är det en uppenbar brist. För det innebär med nödvändighet att minnet blir både mer förenklat och mer abstrakt.

Ta till exempel siffran sex miljoner. För att parafrasera Arthur Koestler: sex eller sextio är en meningsfull siffra: den går lätt att översätta till lika många ting eller ansikten: 6 miljoner däremot, det är bara ett ljud. Man kan då, som i fallet med namnmonumentet vid synagogan i Stockholm, försöka att återskänka åtminstone en liten skärva av statistiken den värdighet som ligger i ett namn. Ställd inför alla dessa offer, uppräknade i boken ”6 tusen av 6 miljoner – ett requiem”, drabbas man ändå av något slags tabellarisk svindel. Totaliteten undflyr en ohjälpligt, och man kommer på sig själv att ändå gripa fast vid enskilda namn i massan och ställa omöjliga frågor: Var försvann den lille gossen Henryk Wajnryb, född 1941 i Radom? Hur gick det till när Szlomo Flint dog i Sobibór? Men namnmonument som detta är ett undantag. För, som jag själv har påpekat på annan plats, när vi möter händelser som Förintelsen är det tyvärr oftast på en halvsida i någon historiebok, och då i form av en grov punktteckning av abstrakta fakta. Och hålen som uppstått när dessa abstraktioner brakat genom vårt medvetande söker vi förgäves lappa igen med adjektiv: ”fruktansvärt”, ”ohyggligt”, ”barbariskt” etc. Problemet är bara att ju mer tiden går, desto mer ”adjektiviserade” blir kunskaperna. Alla de laddade orden markerar att det skedda visst var förfärligt, men blir så småningom en ersättning för verklig insikt.

Ändå behöver vi abstraktionerna, om inte annat så för att vinna något slags överblick. Värre är det med förenklingarna. Med tid tenderar minnena att slipas ned. De sammanfattas, förtätas, trycks ihop. Raka formuleringar och enkla formler används för beskriva upplevelser och erfarenheter som egentligen har rätt lite gemensamt, annat än att de på något vis kan räknas in i den händelse vi kallar Förintelsen. Och precis som alltid är fallet när vi gör en berättelse av något som skett, vinner vi sammanhang, helhet och flöde, men till risken att tvinga fram en förenklande enhetlighet ur något som från början var ojämt, splittrat och motsägelsefullt. Förintelsen blir blott de där ortsnamnen, de där bilderna, den där siffran. Och nästdörrs till förenklingarna bor missförstånden. Som denna med gasugnarna; även annars rätt kunniga personer kan ertappas med att använda det begreppet, ett underlig sammanblandning av avlivningsmetoden, gasningen, med sättet att göra sig av med kropparna, kremeringen.

Och sedan, när verkligheten dolts bak en sky av abstraktioner och adjektiv, förenklingar och missförstånd, kan förnekelsens maskineri börja att mala.

Den viktigaste och mest kraftfulla skyddet mot detta har vi givetvis i överlevarna själva. Detta blir särskilt tydligt om man läser några av de memoarer och ögonvittnesskildringar som kommit ut under de senaste åren i vårt land. Det är ingen slump att denna lilla våg av minnesteckningar kommer just nu. Överlevarna börjar faktiskt bli till åren, och deras skara tunnas långsamt ut. Dessa skildringar skall dock inte i första hand ses som uttryck för den lust att minnas som inte sällan infinner när en människa bereder sig för vintersäsongen. Tvärtom. Många av de personer som nu lämnat ifrån sig egenupplevda berättelser, minns med uppenbar ovilja. Omedelbart efter kriget verkar de flesta ha velat glömma något som var alltför plågsamt att minnas, för att istället gå vidare, förvissade om att en återupprepning ändå var omöjlig.

I detta var de ej ensamma. Det var länge den allmänna synen på Förintelsen. Den framstod som ett historiskt unikum, en tillfällig virvel av galenskap i ett hav av ljus och framsteg. Detta berodde delvis på händelsens egen natur. Det skedda var så oerhört att det faktiskt är tveksamt om vi någonsin kommer att ”förstå” den – åtminstone i någon rimlig mening av ordet. Möjligen kan vi gripa den rent analytiskt, förstå vad det var – drivkrafter, förlopp, etc. -, men att verkligen förstå hur det var är nog omöjligt för efterkommade. Möjligen kan man tillochmed, som Barbara Foley, fråga sig om denna händelse helt enkelt är ”ovetbar”, därför att det skedda på ett så fundamentalt vis avviker från våra egna mentala och ideologiska värdeskalor.

Något som också gjorde det möjligt att förvandla det hela till en olycklig men begränsad urspårning för historien, var att det skedda nationaliserades. Det blev en strikt tysk-judisk affär. (Och i den hanteringen försvann oftast zigenarna och de mentalsjuka tyskarna, också de offer, tillsammans med, säg, franska eller varför inte svenska antisemiter och baltiska och polska samarbetsmän.) Iochmed att skulden så uppenbart låg hos tyskarna, antog alla att orsaken också stod att finna på samma ställe. Ett lika banalt tankefel gjordes med offren. Iochmed att de flesta dödade var judar så verkade det varken underligt eller övermaga att förvandla det skedda till deras angelägenhet. Vilket också många judar välkomnade, utan att betänka att detta också gjorde det lättare för den övriga världen att låta det hela försvinna ur ögnasikte, trygg i tron att det oerhörda aldrig skulle gå att upprepa.

Dessa fromma förhoppningar var slitna trådtunna redan på 70-talet. Under inbördeskriget i Nigeria under slutet av 60-talet hade kanske ända över en miljon ibos mist sina liv i en konflikt med klara etniska drivkrafter, men det var ju mörka Afrika och gick därför att avskriva med hjälp av nedlåtande klyschor om ”uråldrigt hat” etc. Svårare var det med Sydostasien. När information om Pol Pots folkmord till slut lyckades borra sig genom dimman av förnekanden och ovetskap hade de röda khmererna lyckats slakta 2 miljoner av en befolkning på 7, vilket är ett svårslaget rekord, procentuellt sett. Frågan är dock om inte Roland Heberles fotografier från Son My punkterade fler illusioner än alla nyheter om det kambodjanska folkmordet sammantagna. För i det fallet gick det varken att bortförklara det hela med urgamla stamstrider eller revolutionära ideologier som råkat i sken. Här var gärningsmännen unga, blonda män, uppfödda på mammas äppelkaka och Bröderna Cartwright, som bar sig åt som en annan generation unga, blonda män, uppfödda på Oma’s Apfelstrudel och Karl May, gjort för dryga tjugo år sedan i Oradour-sur-Glane eller Lidice. Kanske var det skedda inte bara en olycklig tillfällighet?

Det som ledde till en slutgiltig ompröving av ouppreplighetstesen var nog inbördeskriget i Jugoslavien. Rapporterna därifrån chockade de allra flesta. Reaktionerna var både naiva och yrvakna, det måste erkännas, men de var ärligt kända. Här hade man i 40 års tid trott att det inte kunde hända igen, i alla fall inte här i Europa, och så plötsligt öppnade TV:n slussportarna, och in över kaffebordet och de varma mackorna spolade alla de där bilderna, just från det EU-foriska Europa, som de från Omarska, bilder som på ett alltför slående vis påminde just om de gamla svart-vita från Bergen-Belsen: här stod på nytt benrangelsmän med rädda ögon och hukade bak taggtrådsstängsel. Och denna gång i färg och VHS.

För överlevarna var det dock främst nazismen återuppståndelse som tvingade dem att vända tillbaka till sedan länge glömda landskap. Som Susanne Berglind skriver: ”[ Då] inträffade det som jag trodde aldrig skulle kunna hända igen. Hakkorsen började bli synliga, gravarna på de judiska begravningsplatserna skändades och rasisterna höjde sina röster och gav uttryck för samma främlingshat som en gång i min barndoms Ungern. Det blev en smärtsam upplevelse att på nytt konfronteras med detta.” Och hon började berätta. (I vissa fall verkar det i bakgrunden också finnas med en slags generationsfråga. Mellan överlevarna och deras barn har det ofta utvecklats en underförstådd pakt av tystnad: minnena fermenterades istället till en mörk och orolig hemlighet. Men den här trollcirkeln har kunnat brytas av barnbarnen, som aldrig gjorts delaktiga i det här tigandet, utan tvärtom börjat ställa frågor, frågor som kräver svar.)

Det märks dock i deras texter att det kostar på att minnas dessa saker. De flesta böckerna är av ett blygsamt format, och det finns också något återhållet, lågmält och konstlöst över dem; och detta i ordens allra bästa bemärkelse; inte undra på egentligen, för detta är författare som varken behöver skrika eller ta till smarta berättartekniska grepp för att behålla läsarens uppmärksamhet. Att sedan diskutera formen och deras rent litterära halt tycker jag är poänglöst. Det vore som att recensera polisprotokoll. Detta är källmaterial. På samma vis gör innehållet det svårt att hänga på de gängse adjektiven. Jag skulle kunna säga att detta är ”skakande” läsning, eller ”ryslig”, eller bara ”viktig”, för det är det förvisso, men sådant ordbroderi känns lite futtigt. Och rena referat gör dem inte dessa berättelser om mörker och lidandevandring rättvisa.

Så vad är det för bild av Förintelsen som träder fram i dessa minnesteckningar? Det är slående hur väl dessa hågkomster stått emot den röta jag ovan nämnt. Hos dem återstår fortfarande den ursprungliga upplevelsens mångfald. Där finns inte något symboliskt, ja, mytologiskt ”Auschwitz”, inte ens ett enda, utan där finns många. Och där finns ett Bergen-Belsen bortom de där svart-vita dokumentärbilderna.

För Benny Grünfeld var Bergen-Belsen kaos och en ständig jakt på föda; när de brittiska stridsvagnarna rullade upp på grusvägen till lägret satt han uppflugen i en björk och åt löv. För Hédi Fried var det en extra tallrik soppa hon vunnit genom att begrava lik, och som ville men inte förmådde ge till sin lillasyster; befrielsen fann henne liggande i en säng, tom på tankar. För Susanne Berglind var Bergen-Belsen den plats där hon miste sin mor; och befrielsen noterade hon knappt, för det var just den dagen som modern dog, liggande bredvid henne på ett kallt barackgolv. Och så vidare.

Det allra mest värdefulla med denna mångfald av upplevelser och synvinklar är att de låter en ana händelsens sammansatta karaktär. Och det som annars framstår som så krökt, svårt och rentutsagt underligt för en oinvigd, nämligen den skuld som många överlevare bär på, blir något mindre obegripligt. Det är nämligen omöjligt för dem att förenkla. Och där söks det ingen högre mening med lidandet och ingen av författarna skulle heller drömma om att framställa det som på något vis vackert eller förädlande. Som var fallet med Hédi Frieds extraportion soppa. Där satt hon så, ”med fylld mage och gnagande samvete. Jag hade lurat min lillayster, ätit upp hennes soppa. Jag var den uslaste av de usla, precis som de andra, de som bara tänkte på sig själva. Med vilken avsky brukade jag inte se ned på dem som lurade sina systrar på mat, de som stal från sina mödrar. Och nu var inte heller jag bättre! … Men vi hade alla förändrats. De flesta till det sämre, några få till det bättre.”

Primus inter pares bland alla självupplevda skildringar av Förintelsen hör de som skrivits av italienaren Primo Levi, och den mest förnämliga av hans olika texter är enligt mitt sinne hans lilla I Sommersi e i salvati. I den boken förtydligar han den ohyggliga bilden av lägret med en klarhet och tyngd som bara en ögonvittne är kapabel till. Han har ett helt kapitel just som just behandlar detta paradoxala ämne, överlevarnas skuld och skam. Det finns en mörk och bitter ton över det han skriver där, och det gör läsaren sorgsen men inte vidare förvånad, åtminstone inte om man vet att Levi tog livet av sig strax efter det att han slutfört sin essäsamling – så högt kan hågkomstens pris bli. Förklaringen till hans självmord kan kanske återfinnas i rader som dessa:

”De som räddades från lägret var inte de bästa, de som var förutbestämda att göra gott; bärare av ett budskap. Det som jag sett och upplevt är bevis på den exakta motsatsen. Det var företrädesvis de sämsta som överlevde, de själviska, de våldsamma, de okänsliga, samarbetsmännen i ”gråzonerna”, spionerna. Det var inte en orubblig regel … men en regel var det, likafullt. Jag kände mig oskyldig, ja, men upptagen bland de räddade och därför stadd i ett ständigt sökande efter rättfärdigande, både i mina egna ögon och de andras. De sämsta överlevde – det vill säga, de som förstod att anpassa sig; de bästa dog.”

Det finns en enkel men något tillspetsad logik bak det här resonemanget. Då lägret var omänskligt var man tvungen att själv ta drag av dess omänsklighet för att överleva det. Det är viktigt att notera att detta inte utmynnar i ett fördömande hos Levi – och vem, förutom någon som själv tillhör överlevarnas skara, skulle någonsin kunna fälla ett sådant. (Exemplet med Hédi Fried och hennes usla tallrik soppa visar hur ytterligt litet det ofta krävdes för att framkalla den där känslan av skam och skuld.) Det handlar bara om att visa hur det här systemet förnedrade offren genom att forma dem i sitt eget beläte.

I mitten för många av dessa berättelser finns givetvis detta överlevnadens mysterium. Igen så är mångfalden iögonenfallande. För det fanns givetvis lika många sätt att överleva på som det fanns metoder att dö. Benny Grünfeld undgick att avrättas inte en, inte två, utan tre gånger; vid ett tillfälle var han bokstavligen talat på väg till gaskammaren när han lyckats rymma, senare klarade han inte en selektion, men räddades av en vänligt sinnad Kapo. Hédi Frieds räddning var en stor, brun herrsko, framgrävd ur en ruin, som gjorde det möjligt för henne att uthärda kylan ännu ett tag. Therese Müller undgick en säker död i Ravensbrück tack vare att hon utan vare sig plan och beräkning slinker ombord på några Röda kors-bussar som råkar stå parkerade invid några tursamt öppnade grindar. När Emerich Roth först kommer till Auschwitz står doktor Mengele själv och sorterar de nyanlända med sitt ridspö, och Roth vinkas till höger, medan hans mor och syskon skickas till vänster, iväg via välkrattade grusgångar, förbi blomfyllda rabatter, bort mot några fjärran skorstenar ur vilket en tät, gul rök strömmar; senare blir han till all lycka men mot sannolikheten förflyttad till ett ”riktigt” arbetsläger, Dernau. Ofta var det alltså slump och tillfälligheter som styrde.

Primo Levi delar på ett naturligt vis in offren i två grupper: de drunknade och de räddade: och för att hålla sig flytande krävdes knep, och i någon mening utvaldhet. Artur Rosenhem skulle nog aldrig ha undkommit levande om han inte lyckats bli del av en liten grupp som underhöll vakterna med sånger, musik och teatersketcher – vilket innebar att han slapp kroppsarbetet och istället gavs en extra tilldelning med mat. Benny Grünfeld frälstes av sin egen teckningstalang, som vann honom specialuppgifter och de priviligierade fångarnas speciella kännemärke: skräddarsydda fångkläder. Den 16-årig Ferenc Göndör hade inget annat än sin religiositet – förkroppsligad av en liten bönebok han lyckades rädda med sig – och bars av den genom vidrigheter som inte sällan dödade människors fromhet och skadade deras tro. Sedan fanns det ju utvaldhet i en annan mening. Av de åtta ovan nämnda författarna tillhörde sju den ungerska judenhet som inte drogs ned i den tuggande maskineriet förrän i krigets slutfas. Dessa personer hann alltså inte tillbringa mer än ett knappt år i läger – och i de flesta fall undgick de den svepande lien med en hårsmån.

Kanske är det upplevelsen i sig, kanske är det den här känslan av att vara utvald, möjligen också av att vara utvald för att vittna, som har gjort författarna så oförmögna att begå enkla bilder och raka generaliseringar. Jag tror att det är betecknande att ett verk som Daniel Goldhagens ”Hitler’s Willing Executioners” är skrivet av en person som saknar egna erfarenheter och därför kan hålla verkligheten på teslängds avstånd. Vad Goldhagen vill visa är att tyskarna var besatta av någon särskilt virulent antisemitism, vilket gjorde att majoriteten mer än gärna gav sitt stöd till eller deltog i judeutrotningen. En sådan här ”åternationalisering” av Förintelsen, där alltså tyskarna som folk ses som massmordets ursprung, innebär tyvärr inte bara en banalisering av en sammansatt händelse, den går också på tvärs mot mycket av det vi vet. Om nu antisemitismen var den helt avgörande faktorn borde rimligtvis Förintelsen ha ägt rum i Frankrike istället, för där var den starkare än i Tyskland. Eller så torde den ha inträffat i Polen eller något annat land i öst. (När högersionisten Vladimir Jabotinsky år 1938 pläderade för en massevakuering av Europas judar var det för han fruktade en katastrof, men han trodde inte att den skulle gå av stapeln i Tyskland, med dess väl assimilerade judenhet, utan att den snarare skulle vara ett verk av den östeuropeiska antisemitismen.) Judehatet var, som man brukar säga i filosofin, en nödvändig men ej tillräcklig förutsättning för det skedda, och Goldhagen förmår ej att se skillnaden.

Paradoxalt tror jag att hans olyckligt förenklade tes kan, om den upphöjs till allmänt omfattad visdom, minska vår förmåga att parera liknande utmaningar i framtiden. Förutom att den gör skulden onödigt ”tysk”, torgför den också den skruvade idén att folkmord bara kan äga rum då en majoritet av människorna hatar starkt och deltar villigt. En av de mest chockerande insikterna som Förintelsen lämnat efter sig att det är just att det motsatta faktiskt är fallet: det behövs ingen noggrann plan eller blodstörstande massor för att inleda marschen ned i undergången: det räcker tyvärr fullerväl med att en huvudpart väljer att tiga, titta bort eller bara ”lyda order”.

Inte heller detta om graden av villighet syns stämma vidare bra. Om man går till ett verk som Goldhagen faktiskt är beroende av, Christopher Brownings lysande ”Ordinary Men”, en undersökning av enskild tysk polisbataljon och dess roll i Förintelsen, visar det sig att huvuddelen av de män som stod där och sköt män, kvinnor och barn, i tusental, dag efter dag, inte var några grymma och psykopatiska fanatiker, som judehat och nazistiska floskler fått att brinna i vit låga. Nej, de var helt vanliga karlar, som mördade treåringar med mausergevär för att de fick order om att göra det, men inte för att de måste eller ville göra det. En liten grupp sade faktiskt nej och drog sig undan. En annan liten grupp lärde sig att tycka om känslan och ljuden eller vad det nu var, och de anmälde sig gärna som frivilliga när ännu några obeväpnade judar skulle slaktas ned. Huvuddelen gjorde dock som de blev tillsagda, varken mer eller mindre, helt enkelt för att det enklare för den enskilde att höja ett vapen än att resa en protest. Och det vi vet från liknande övergrepp i världen – inte minst nu från krigen på Balkan – säger att detta nog är regel.

Även i de överlevandes minnen framträder en liknande bild. Varken fångar eller fångvaktare, bödlar eller offer blir någonsin till en ensartad massa i dessa texter. Ingen av dem väjer för att vittna om det som Primo Levi kallar den ”grå zonen”, alltså den här kategorierna av fångar som gick vakternas ärende och inte sällan plågade och slog sina olycksbröder och dito systrar lika mycket som SS-männen. I linje med detta finns det också grå zoner i överlevarnas skildring av tyskarna. Hos dem möter man övernog med känslokalla byråkrater och koleriska sadister, det är inte tu tal om annat, och de har alla med egna ögon blivit åsyna vittnen till fruktansvärda övergrepp. Samtidigt rymmer alla de här texterna också episoder där enskilda tyskar hjälpt dem. Magda Eggens räddas av en okänd SS-officer på motorcykel, som kommer förbi minuterna innan hon och ett antal medfångar skall skjutas ned på ett gärde, och säger något, hon vet inte vad, till befälhavaren för vaktstyrkan. Detta är dock något av ett undantag, för när tyskar gör något för dem är det antingen tämligen betydelselöst för offren – som när en äldre vakt avsiktligen lämnar kvar en brödkant åt Ferenc Göndör – eller tämligen ofarligt för dem själva – som när Therese Müller och hennes medfångar i en av krigets slutveckor marscheras genom en tysk stad och civilister häller ut potatis på trottoaren åt dem, i trots mot SS-vakternas hotelser och skrik. Det viktiga är dock varken dessa gärningars verkliga betydelse eller reella risk, poängen är istället att inte heller tyskarna var alla skurna ur ett och samma stycke kristalliserad ondska.

För en tid sedan träffade jag en överlevare som var rätt skeptisk inför alla de minnesprojekt som har uppstått idag. Han trodde att det kanske redan var för sent, att minnena vid det här laget börjat bli så grumliga eller så uppblandade med allt det man hört, läst och sett sedan dess, att ingen längre kunde avge en nog tydlig bild av det skedda. Primo Levi reste också en del invändningar mot den här typen av memoarer, inte minst efter genomläsning av sina egna. Han menade att överlevarna egentligen inte var Förintelsens sanna vittnen, helt enkelt för att ”vi är de som tack vare undanmanövrar, talang eller stor tur aldrig nådde ned till botten. Men de som gjorde det, de som verkligen såg Gorgons ansikte, kan inte berätta om det, för de har antingen inte återvänt eller så har de återvänt för evigt förstummade”. Må så vara. Dessa åtta berättelser är ändå fullständigt ovärderliga, och i sin detaljskärpa och nyansrikedom, nakna mänsklighet och dova vrede hjälper en att övervinna den först nämnda invändningen och i viss grad mån försonas med den andra.

Som sagt, Förintelsen var en oerhörd händelse som alltid kommer att förbli i någon mån ogripbar. Vi efterkommande står där, liksom besökare till dagens Bergen-Belsen, och stirrar lite förvirrat ut över den monumentöverströdda tomhet som återstår. Men trots att upplevelsen når oss bara i tredje eller fjärde hand så tvingas även vi, förr eller senare, att vända bort blicken i smärta och förstämning. Och kanske är det för att vi själva behöver tröst som vi ibland belastar de sex miljonerna försvunna med för mycket mening, mening där ingen står att få. För kanske fanns det ingen högre mening med deras plågor. Allt talar för att de dödades blott på grund av fantasier, för man ej gav dem rätt att leva. Det var allt. Detta betyder dock inte att plågorna var meningslösa, utan bara att meningen med dem infinner sig först efteråt, i form av insikter som skall förhindra en upprepning. Och jag vet inga verk som förmedlar dessa insikter på ett enklare och mer kraftfullt vis än dessa små minnesteckningar.

– Peter Englund
(Moderna Tider, hösten 1996)