I Olympiaden år 564 f kr vann en död en av tävlingarna. Grenen var pankration, en idrott som bäst kan beskrivas som en vild blandning av brottning och boxning, där alla typer av fula grepp, finter och slag var tillåtna. En av de bästa pankratiasterna vid mitten av 500-talet f kr var Arrhachion från Figalia. Två gånger hade han blivit olympiasegrare. När han sökte upprepa bragden en tredje gång gick det inte så bra: motståndaren lyckades få ett fast grepp om hans hals och… ströp honom – helt enligt reglerna. I en sista kraftansträngning sekunderna innan sin död lyckades dock Arrhachion bryta av tårna på sin baneman, som rusig av smärta tvingades att ge upp kampen. Domarna utsåg den döde till vinnare och liket segerkröntes.
Denna episod, som alls inte är unik, är intressant, då den visar på några av de stora skillnaderna mellan idrott förr och nu. Sport, av det mångfaldiga slag som nu flödar över oss dag- och stundligen, är ett modernt påfund med mellan 100 och 150 år på nacken. För någon kan det synas som ett djärvt påstående: många sporter spårar ju sina anor ända tillbaka till det antika Grekland – löpning, diskus, spjut, brottning, etc. Visst, men det är dock fråga om en rätt ytlig likhet i form; vad gäller innehåll minner antika tävlingar och modern sport mycket lite om varandra.
När greker samlades på den olympiska stadion i Elis för att tävla i olika atletiska grenar, var det inget evenemang som hade lätt förströelse som mål. Det var istället en korsning av en fin fest och ett upphöjt, religiöst skådespel. Vilken grek som helst kunde delta i dessa tävlingar, där segraren bara fick en högst symbolisk belöning. Detta innebar att ingen blev rik på sitt tävlande, snarare var det tvärtom: för att kunna bli en idrottare av format måste man leva i den förnäma sysslolöshet som bara en egen förmögenhet kunde skänka.
Det som framför allt skiljer antik idrott från modern sport är att grekerna stod främmande för allt slags rekordtänkande. De grekiska tävlingarna var, som man säger, agonala till sin karaktär: de sågs som en kamp, som en förberedelse för kriget, och tävlaren var ett slags krigare. Som den franske historikern Paul Veyne påpekat, så gjorde detta att man, istället för att gärda in utövandet bak konstgjorda regler, lät idrotten bli till en grimas av den råa verkligheten på slagfältet.
Någon föreställning om ”Fair Play” och liknande fanns inte. En idrottare uppskattades inte i första hand för sin känsla av rättvisa, för sina kvicka reflexer eller taktiska förfining, det man hyllade hos honom var hans mod, hans uthållighet och vilja att vinna. All spänning var därför hårt fokuserad på ett enda moment i tävlandet: segern. I det sammanhanget spelade den rent tekniska fulländningen en högst obetydlig roll.
Det stora ointresse grekerna visade inför tanken att väga de olika segrarna mot varandra, ställa upp rekord, etc, finns som antytts i tävlingarnas agonala prägel. Det är en spegling av mentaliteten hos en krigisk överklass som vilar på en trögrörlig, agrar bas; hos dem saknas helt enkelt den utvecklingstanke och det intresse för tids- och siffermässig exakthet som krävs för att ett tänkande i termer av ”rekord” skall uppstå.
Ett rekord – efter latinets ”recordatio”, erinring – betecknade från början en anteckning om något man tyckte var värt att minnas. (Ett exempel på ett ”record” är bruket att låta den förste resenären som tog in på ett nyligen öppnat värdshus skriva sitt namn på en av takbjälkarna.) Men hur blir det moderna rekordbegreppet till? Helt klart är det på något vis länkat till uppkomsten av en industriell ekonomi. Bara ett samhälle med en dylik bas HAR det hårda utvecklingstänkande och det intresse för tids- och siffermässig exakthet som krävs. Man kan kanske säga, att medan fällandet av fienden på slagfältet var den bild som styrde den antika idrottens form och mål, så är det den framgångsrika fabrikens evigt stigande produktions- och produktivitetskurvor som är tankefiguren för dagens sport. Bättre och bättre, mer och mer. Det är tillväxtekonomins banala logik överförd till idrottens fält.
Det var flera olika faktorer som samverkade när olika aristokratiska tidsfördriv (som fjäderboll eller ritt) och gamla folkliga lekar (som den yviga och notoriskt våldsamma fotbollen) under 1800-talet transsubstansierades till att bli Sport. Det moderna fritidsbegrepp som blir till iochmed lönearbetet är en av dessa faktorer, den fortlöpande civiliseringsprocessens drift till stram reglering och nedpressning av våldsamma beteenden är en annan, rekordtanken är, tror jag, en tredje.
Med rekordtanken ympas ett utvecklingsperspektiv in i idrotten. De tävlande ställs inte längre bara mot varandra, de ställs också mot samtliga föregångare. När segern inte längre är absolut, utan relativ, blir det allt viktigare att putsa och utveckla det rent tekniska. Uppmärksamheten, som förr varit fast låst vid slutmomentet, sprids iochmed detta längs tävlingens hela lopp. Och huvudsaken blir att kämpa VÄL, en idé som salig Arrhachion från Figalia skulle ha funnit helt absurd.
Det finns flera olika förklaringar till varför de antika olympiaderna tynade bort på 300-talet e kr. Yrkesidrotten sägs ha lett till en allmän urartning. Av stor betydelse verkar också ha varit att en av de olympiska grenarna, kappkörningen, växte så enormt i popularitet, att den till slut mer eller mindre armbågade ut de andra idrotterna. När man skådar den moderna idrottens vilt skenande medialisering och kommersialisering är det lätt att tänka att något snarlikt är på gång i dag. Det finns också en uppenbar risk att det blir rekordet som idé som för sporten hela klockvarvet runt från födelse till död. Kravet på alltmer uppskruvade prestationer, på ständigt nya rekord, har lett till att sporten som vi känner den, nu hotar att nå sin ände i de kemiska pankratiaster av Katrin Krabbes typ, som redan nu otåligt står och väntar på hinsidan av dopingeländet.
(Expressen, juli 1992)
Peter Englund 