Om nazismens kvinnor

Emancipera kvinnorna från kvinnoemancipationen!” Så löd en av nazisternas paroller, och den sammanfattade mycket av deras attityder till det ej stålhjälmsbärande könet. Hitler själv, som privat gärna uppträdde som ett handkyssande salongslejon, var mycket klar i frågan: ”Ett fruntimmer som blandar sig i politiska saker är en styggelse”. Som vi alla vet förespråkade de tyska nazisterna en extrem renodling av könsrollerna, där samhället, slagfältet och världen gavs till mannen som hans exklusiva domän, medan kvinnan förväntades hålla sig stilla i köket, kyrkan och hemmet och föda blonda, renrasiga barn.

Som var fallet med rätt mycket i nazisternas politik var en del av detta allmängods i Weimartidens Tyskland – den ekonomiska krisen hade bland annat lockat rätt många att anklaga förvärvsarbetande kvinnor för att stjäla arbete och försörjning från arbetslösa män. Och som också var fallet med så mycket i nazisterna ideologi så byggde det på halvsmälta vetenskapligheter, i det här fallet på en förvriden bild av hur familjen fungerat i det förmoderna bonde-Tyskland, detta drömda idealrike.

Det intressanta är att detta uttalat anti-feministiska program faktiskt väckte ett betydande gensvar bland de tyska kvinnorna. Åtminstone av röstsiffrorna att döma. I de sista valen innan Hitlers maktövertagande röstade lika många kvinnor som män på NSDAP. Det parti som hade det mest uttalat feministiska programmet, kommunisterna, var däremot det som hade den klart lägsta andelen kvinnliga väljare.

När så nazisterna tacksamt tagit emot den makt som väljarna och en lamslagen opposition skänkt dem, började de genomföra sitt program för att driva kvinnorna tillbaka till hemmen. Och som också var fallet med så mycket i deras praktiska verksamhet var även denna del av deras politik ett lapptäcke av improvisationer, lån från föregångarna och ideologiska stolligheter. Grandiosa reformprogram och kuriösa detaljregleringar stod sida vid sida. Förbud mot kvinnor att spela fotboll och röka offentligt får väl räknas till den senare kategorin, deras familjepolitik till den förra.

Just familjepolitiken var ett viktigt inslag när nazisterna byggde upp sin totalitära skrattspegelsversion av välfärdsstaten: med en hand drogs De Sunda och De Rätta in i en trygg och rävsaxspäckad ”folkgemenskap”, samtidigt som den andra handen motade bort De Udda och De Främmande. Bland annat stöttades barnfamiljerna och de unga mödrarna – de av rätt ras vill säga – med bidrag, statsunderstödda fritidsaktiviteter, speciella radioprogram, utbildningssatsningar, skattelättnader och subventionerade lån. Det instiftades också en särskild moderskapsmedalj i tre storlekar: brons (för fem barn), silver (för sex) och guld (för sju) – och om någon från Hitlerjugend mötte en sådan dekorerad moder måste han hälsa på henne som vore hon en officer. Politiken syftade i första hand till att öka födelsetalen. De hjälpande programmen var också länkade till en rad repressiva åtgärder: bland annat förbjöds preventivmedel och aborter, och kvinnors möjligheter till både förvärvsarbete och högre studier kringskars.

Den österrikiska historikern Anna Maria Sigmund har gjort ett försök att skärskåda Nazi-Tysklands kvinnohistoria från en lite annorlunda synvinkel. Hennes bok, ”Die Frauen der Nazis”, är en samling biografisk essäer, där vi får möta några av det Tredje Rikets mest framträdande eller betydelsefulla kvinnor. Bland annat porträtteras Leni Riefenstahl, Eva Braun – förstås -, Magda Goebbels, Emmy Göring och Henriette von Schirach, makan till ledaren för Hitlerjugend, Baldur von Schirach.

Biografins konst är svår. Mycket är skräp och haverier, inte sällan orsakad av att författaren råkat bli förälskad i sitt objekt. Då brukar varenda handling bli korrekt och varenda tvättnota världshistorisk. Samtidigt finns det få verk som ger bättre insikter i en svunnen epoks historia som en riktig bra biografi. I individen möts nämligen det höga och det låga: vi lever alla i korstrycket mellan storpolitik och privatliv. Därför blir det alltid missvisande att göra historien till en fråga om antingen eller, revolutionernas historia eller gråtens. Både och är det enda rimliga svaret.

Sigmund behärskar det lilla formatet, och har här presterat flera intressanta personteckningar. Det finns dock ett grundproblem i hennes bok, som har att göra med urvalet av objekt. Hon har inte riktigt bestämt sig för om det skall handla om nazistiska kvinnor eller nazisternas kvinnor. Ingen av Hitlers hemliga älskarinnor, Eva Braun och Geli Raubal , hade något som helst intresse för politik, vilket inte alls är förvånande om man betänker att führern som sagt avskydde engagerade kvinnor.

Eva Braun tonar här fram en bortskämd liten gås, pyntad, charmerande och dum, upphöjt ointresserad av vad som sker i och med världen – den enda gång hon yttrar en egen mening är det typiskt nog för att protestera när det alltmer pressade Tyskland år 1943 drar ned på produktionen av… kosmetika. Men kanske går hon att se som ett destillat av alla de ”opolitiska” tyskar som 1933-45 gjorde sitt bästa för att blunda och tiga, och som istället fann tröst i det Tredje rikets ökande levnadsstandard eller glömska i olika förströelser. (Eva Braun reste mycket, var extremt välklädd, tjuvrökte – för renlevnadsmannen och veganen Hitler avskydde cigarettrök – och var precis som sin diktator omåttligt förtjust i film; hennes favorit var ”Borta med vinden”; hon ägde också en av Tysklands allra första TV-apparater.) Och förträngandet var verkligen bokstavligt. När någon sökte upp Eva Braun och berättade om något särskilt tragiskt, i hopp att hon kunde få Hitler att ingripa, brukade hon bara avbryta supplikanten genom att sätta ett finger över sina läppar, som tecken på att hon inget ville veta.

Andra, som Magda Goebbels och svenskan Carin Göring, var både ingifta i rörelsens absoluta toppskikt och själva brinnande nazister. Carin dog i förtid, och förvandlades till något av en kultfigur i det Tredje riket. Rollen att agera mönsterfamilj kom då istället att hamna hos makarna Goebbels. Den tyska populärpressens bidrag till ”likriktningen” var att ersätta det gamla societetsskvallret med en helt ny typ av hovreportage, där man underdånigt rapporterade om nazistelitens lyxliv och familjelycka. Det sistnämnda var inte helt utan problem i fallet Goebbels, då propagandaministern var notoriskt otrogen. Hitler förbjöd dock en skilsmässa av politiska skäl, och Magda blev inspärrad i den här imiterade idyllen.

Magda Goebbels levnadsbana var krokig: i sin ungdom var hon en sökare av stora mått, prövade på buddism och hade också en intensiv kärleksaffär med en ung sionist som var nära medarbetare till Chaim Weizmann – den man som skulle bli Israels förste president. Väl gripen av nazismen förblev hon den läran trogen. Under slutstriden i Berlin tog hon sitt eget liv, men först efter att ha klätt sina sex små barn i vita kläder, kammat deras hår och gett dem gift.

Den mest givande essän handlar om Gertrud Scholtz-Klink . Hon hade tidigt vunnit makten i en mindre gruppering inom NSDAP, och med den som bas lyckades hon konkurrera ut alla andra kvinnoorganisationer i partiet, och etablera sig själv som ”Reichsfrauführerin”. Hos Scholtz-Klink blir det mycket tydligt, något som antyds hos flera av de andra kvinnorna, nämligen gapet mellan ideologi och verklighet. Alla de husliga idealen till trots var flera av de ledande nazistkvinnorna högst aktiva. Gertrud Scholtz-Klink gjorde också en storartad karriär på att övertala andra av sitt eget kön att inte ha en karriär. Hon angrep särskilt två kvinnotyper, ”feminister” och ”damer”: de första själviska och naturvidriga, de andra vackra och onyttiga – som Eva Braun kan man tänka. (Fotografierna visar en vassnäst kvinna med gretchenfrisyr, iförd foträta skor och praktiskt gråtrista kläder – när hon och hennes underlydande marscherade fram på rikspartidagarna var det folk som tyckte att de liknade förvuxna barnhemsbarn.) I tal, böcker och mängder med småskrifter predikade hon istället hemmets välsignelse och vikt, förvärvsarbetets pina och plåga etc. Själv bar hon inte direkt syn för sägen. Hennes ständiga arbete i partiets tjänst spräckte nämligen hennes andra äktenskap och fick henne att försumma både hem och barn, men på ideologiskt förblindade människors vis verkar hon dock bara ha blundat för hyckleriet. Inte heller verkar hon ha slagits av motsägelsen i det faktumet att samtidigt som hon begick sitt flammande försvar för hem och härd, så ökade den totalitära välfärdsstatens makt över familjen. Utvecklingen gick mot en punkt där moderskapet förvandlades till en strikt biologisk funktion, medan barnens uppfostran mer och mer blev statens uppgift. Eller som Hitler sade: ”Varför skulle vi behöva socialisera banker och fabriker? Vi socialiserar människorna”.

Fallet Scholtz-Klink visar att regimens kvinnor visst kunde ta sig friheter inom ramen för den osammanhängande nazistaten, men att de förr eller senare var tvungna att böja nacke för den kvinnofientliga grundideologin. I mycket var rikskvinnoledaren en ”Paradefrau”, med mycket liten makt utanför den egna organisationen. Hitler ignorerade henne, hennes officiella rang var pinsamt låg och närhelst hon drogs in i någon av de revirstrider som ständigt blossade upp i det organisationskaos som var Hitlertyskland, så fick hon vika sig.

En tanke smyger sig på. Kanske skall vi inte oja oss alltför mycket över nazismens minst sagt inskränkta kvinnosyn. Mycket talar för att den faktiskt var en av de faktorer som gjorde att Tyskland förlorade det andra världskriget. Medan man i Storbritannien, USA och Sovjetunionen snabbt mobiliserade landets kvinnor för arbete i rustningsindustrin, så blockerade Hitler länge samma utveckling i Tyskland, och detta av inget annat skäl än rent ideologiska. Inte förrän 1943 drogs de tyska kvinnorna på allvar in i krigsinsatsen. Men den åter-emanciperingen kom lyckligtvis för sent.

– Peter Englund

(Anna Maria Sigmund: Die Frauen der Nazis. Ueberreuter 1998.