Framtiden inträffar som bekant mest hela tiden, men förra veckan anlände ett ovanligt stort och vidrigt stycke av den. Jag tänker givetvis på mordet i Sätra, då nazistiska terrorister sköt ihjäl Björn Söderberg. Jag hör nyheten på radio, blir kall, sätter mig ned vid köksbordet, och i mitt huvud rullar den upp, en oskriven text i en oskriven historiebok om 1999, detta annus horribilis då det politiska våldet i Sverige gjorde ett kvalitativt språng.
Historia ser sällan ut som historia när man lever mitt i den. Därtill är verkligheten alltför spretig, brusig och riktningslös, medan den skrivna historien är rensad, avklarnad och med en tydlig rörelse. Detta påpekande är på samma gång korrekt och trivialt, ännu en blindgångare i post-modernisterna sakta sönderrostande arsenal av motsägelser. För det här tydliggörandet är givetvis en av poängerna med historia, åtminstone om man vill att det skall vara annat än ett glaspärlespel för universitetens seminarietuppar. Mitt 1999, det levda 1999, är en svåröverskådlig oändlighet av stort och smått. I den framtida historikerns 1999 stiger det fram ett antal punkter – Malexander, bilbomben, Sätra etc -, punkter som går att sammanbinda med streck. Och bruset tonar bort, bilden blir tydlig, riktningen klar.
Jag kan inte bestämma mig för vad de i den framtida framtiden kommer att göra av det som närmast blivit ritual i dessa sammanhang, nämligen det tröttsamma ältandet av den svenska o-skulds-full-het-en – som fenomen, som ideal, som plattityd. Månne något om hur vår odramatiska 1900-talshistoria nog gjorde oss extra sårbara. I andra länder hade de fått känna inpå bara huden vad vissa människor faktiskt är kapabla till. I andra länder innebar andra världskrigets slut att man fick en chans att göra upp med nazismen. Inte så här. Här bröts inga linjer, här dömdes inga quislingar, här krossades inga organisationer, och den uppgörelse som ägde rum blev främst en angelägenhet för barnpsykologer, reformpedagoger samt en och annan välmenande teaterregissör. Så kommer det kanske att stå.
Men jag kan inte se hur texten slutar. Där torde dock stå något om 1999 som en vändpunkt. Och detta åt det ena eller andra hållet. För att den svenska nazismen gått in i en terroristisk fas innebär inte bara att alla demokrater i vårt land nu lever hotade. Paradoxalt nog är det också en möjlighet. Och här måste vi gå till de redan skrivna historieböckerna.
Den tyska nazismen beskrivs med rätta som en våldsrörelse. Hitlers stora snilleblixt, när han 1924 satt fängslad i Landsberg am Lech, var dock att han begrep att han faktiskt hade större chans att gripa makten på parlamentarisk väg än med hjälp av vapen. Året innan hade han iscensatt en kupp i München. Det illa planerade försöket hade slutat med en halv minuts skottlossning på Residenzstrasse i München, då fjorton nazister och fyra poliser dödades. Hitler själv stukade vänstra skuldran då han slängde sig i backen, och lyckades visserligen smita från platsen, men arresterades dagen därpå, deprimerad och i nattskjorta.
Den öppna illegaliteten hade blottat dem för statens fulla kraft – eldkraft vill säga. Hade de fortsatt på den illegala vägen, fortsatt med sin terrorism, hade inte ens Weimarrepublikens valhänta rättsapparat kunnat undgå att krossa dem.
Den chans myndigheterna gavs 1923 togs heller aldrig. Vid rättegången mot Hitler och de andra kuppmakarna visade domarna stor mildhet. Deras förståelse sprang dock inte ur inkännande resonemang om Hitlers taskiga barndom etc – det skulle komma lååångt senare – utan byggdes istället på hans bakgrund som dekorerad frontsoldat. Bara själva kuppförsöket hade kunnat landa Hitler i tukthus på livstid, men han dömdes till bara 5 år i fängelse och 200 mark i böter. Och innan 1924 ens var till ända släpptes han fri.
Inte med det sagt att de tyska nazisterna sedan blev en pacifistisk rörelse. Även i fortsättningen sökte de konfrontation och skrämde med våld. Hitlers löfte efter frisläppandet om att hädanefter bara föra politik på författningens grund, var dock onekligen en mycket smart omläggning av taktiken. Fem år senare blev NSDAP den tyska riksdagens näst största parti, två år senare det största och 1933 släpptes de in i regeringen.
Strecken går mellan punkterna, bilden blir tydlig, riktningen klar. De svenska nazisternas val av den illegala vägen kan faktiskt visa sig vara det misstag som slutligen förpassar dem till historiens sophög. Nu har de kastat masken, blottat sig. Ordet är ”kan”. För det förutsätter också att tillfället utnyttjas, och att staten, rättsapparaten och inte minst SÄPO tar det här hotet på fullaste allvar.
(DN, hösten 1999)
Peter Englund 