Ingen av de många myter som uppstod runt den stora börskraschen 1929 har levt kvar så länge som den om spekulanternas självmord. I det allmänna medvetandet är denna händelse oupplösligt förenad med bilden av vågor med välklädda och grundligt bankrutterade aktiespelare som utför strömhopp från olika höga byggnader på Wall Street, och krasar ned på trottoaren med långa, fladdrande remsor från börstelegrafen i sina knutna nävar. Så var det dock aldrig.
Ytterligt få självmord förekom i verkligheten, om ens några. Mytens ursprung går att spåra till en ensam hantverkare, som vid lunchtid den ”svarta torsdagen” klättrade upp på taket på ett av husen vid Wall Street för att utföra någon reparation. De stojande folkmassor som samlats nere på gatan antog genast att det var en hoppare och snart gick ryktena om en självmordsvåg bland spekulanter ut över USA.
Att myten dröjt kvar är inte att undra på. Den fyller nämligen flera viktiga ideologiska funktioner. I vanligt folks ögon skänker den en viss känsla av rättvisa och symmetri åt världen: marknadens misstag betalas av aktörerna själva, spekulanterna får sitt rättmätiga straff. För de som spelar med kapital kan den fungera som en motivering för deras upphöjdhet och löjligt höga inkomster: de är inte överbetalda, för de tar RRRISKER, de rör sig i en obegriplig och farlig utmark där ett litet misstag faktiskt kan leda till… döden.
Så var det väl tänkt och så var det väl, nästan, ett längre tag. En konkurs ledde ofelbart till social utstötning och t.o.m. förlust av viktiga medborgerliga rättigheter: han som begått den fick inte längre rösta i valen, inte lämna sin bostadsort, inte ens handla på systemet. Det var en skam av närmast bibliska proportioner.
Inte så längre. I en utmärkt serie artiklar här i tidningen har vi kunnat läsa om ett nytt släkte bankruttörer: män som tagit RRRISKER och gjort pyramidalt stora finansiella haverier där bristerna i kassan räknas i hundratals, ja tusentals miljoner, folk som gjort sitt till för att pressa ned vårt land i den nuvarande krisen, men som ändå bara glidit oberört vidare på en räkmacka av kryphål, oegentligheter och juridiska kanaljerier, och fortsatt att leva ett liv i lyx och kräslighet och som nu, likt Carl-Eric Björkegren, står där i sin rutiga blazer framför en villa på 360 kvadratmeter och flinar oss alla rätt upp i ansiktet.
Stanley Walker, den kände amerikanske tidningsmannen, sade en gång på 1930-talet, att det alltid var en fördel att umgås med folk som hade god smak och kulturella intressen, för en del av detta kommer alltid gnidas av på en själv, ”men”, sade han varnade, ”umgås med de mycket rika så kommer du i slutändan bara få betala deras krognotor”.
Ack, om det var så enkelt ändå. Alla vi som aldrig njöt den tveksamma förmånen av hr Björkegrens, hr Pehrssons, hr Fernströms och hr Söderlindhs sällskap under de dagar under 80-talet när pengarna yrde hit och dit i glada snöstormar, vi sitter där ändå. För nu skall vi betala deras krognotor. För av någon besynnerlig anledning gäldas inte marknadens misstag av de som gjort dem.
Betala, ja. De här männen har skapat en enorm ekonomisk förödelse. Vi andra får nu bita ihop och snällt betala våra skatter, idiotiska hyror och alltför höga räntor – och vi kan ge oss den på att snubblar vi lite på badrumsmattan och missar att betala ett belopp som inte ens skulle betala en betjäntframdukad lunch åt Björkegren så blir vi straxt visiterade av fogden. Tala om RRRISKER. Men i slutändan, så-och-så många kilo blodpudding senare, är de iväglupna bankruttörernas krognotor betalda. Skadan, den materiella skadan, läks.
Värre är det faktiskt med den moraliska ödeläggelse som de här personerna har ställt till med. Den kommer dröja kvar långt om länge. Åsynen av dessa herrar får vanligt folk att med stor rätt tänka att talet om likheten inför lagen bara är humbug; klassamhället fäller masken: de små, de utan pengar, klarar sig aldrig , hur de än sliter och lever hederligt: de stora, de med pengar, klarar sig alltid , hur halvkriminellt eller heldrulligt de än bär sig åt – si där svävar förresten Rune Barnéus och de andra inkompetenta kräken i sina fallskärmar. Dessa bankruttörer befäster också föreställningen om att det bara finns en väg framåt, och det är den som leder över kuckel och fusk. De lockar människor till att i deras efterföljd klå systemet på allt som systemet är värt. För varför skulle inte min granne få snuva försäkringskassan på några hundra när en skurkfysionomi i rutig blazer just luggat sina fordringsägare på 1 221 665 705 spänn?
Hur kunde det bli så här?
Det är svårt att komma undan från intrycket att det har att göra med den nu grasserande marknadsteologin. Marknaden med stort, jättestort M, har blivit alltings mått. Marknaden kan inte ha fel. Marknaden kan inte göra fel. Och i Marknaden gäller följande regel: om alla söker att – inom lagens råmärken – uppnå största möjliga fördel för sig själv så kommer det i slutändan främja det allmänna bästa. Bara härom året fick hokuspokusekonomen Gary Becker Nobelpriset för sin propå att i princip allt mänskligt beteende kan förklaras utifrån ett snävt egoistiskt nyttoperspektiv.
Björkegren och de andra har egentligen bara burit sig åt som Marknaden förväntar sig av dem. De har maximerat sin egen nytta. Självfallet utan en tanke på någon annan. De har nog tillochmed i en mening hållit sig inom lagen. Och det är allt som räknas. För marknaden känner ingen moral. Det är nog det som är det stora problemet.
För länge sedan, på 1500- och 1600-talen, var handelns och industrins män illa tålda av den då härskande jordaristokratin. Redan S:t Augustinus hade ju fördömt girigheten som en av de tre stora dödssynderna och de styrandes tänkande var präglat av detta uråldriga förakt för kommersen. Adeln såg ned på kapitalisterna, som de ansåg ville bygga en värld där alla bara sökte sitt, få brydde sig om det allmänna bästa och ingen aktade hedern. Och i dag, när ”hederlig” är ett epitet som endast hängs på aktersnurror och pannkakor, ser det ut som om de håller på att få rätt.
(Expressen, februari 1994)
Peter Englund 