Om missnöje och andra historiska känslor

Också känslor har en historia. Eller rättare sagt: också känslor har en historisk karaktär. De träder fram och får en betydelse under vissa epoker, då de blir en viktig del av den tidens mentala horisont och speglar vad det är som berör och sysselsätter människorna.

Två exempel.

Under medeltiden färgades medvetandet starkt av en skriande känsla av Förgänglighet. I Guillaume de Lorris ”Romanen om rosen” från 1200-talet talas det om

…tiden, som ej något motstår,
Om också hårdare än järnet,
Ty allting härjar den och slukar;
Ja tiden, som allting förändrar,
All växt befordrar, allting föder
Allt nöter och till ruttnad bringar

I François Villons sorgsna dikter faller både snö och ögonbryn ned och skönheten slocknar och blir till ”ett slitet mynt som ingen tar”. En ändlös rad av ruttna, maskstungna lik med gapande käftar och händer krökta till klor finner sin form i olja eller marmor och tråder sin dans genom ett Europa som ännu skakar av chock efter digerdöden. Just 1400-talet var som besatt av denna svårt smärtande känsla av förgänglighet. Som Johan Huizinga har visat kom detta till en betydande del ur en vitt spridd materialism av medeltida snitt, som gjorde att människorna fixerade vid den kroppsliga döden och inte kunde ställas inför skönhetens och lyckans förgänglighet utan att också börja tvivla på skönheten och lyckan över huvud taget.

Europa var länge märkt av denna känsla som levde kvar långt in på 1600-talet. Georg Stiernhielm återkommer ofta till förgängligheten, som till exempel i ”Hercules”:

Tänk, här är inte bestånd i världen, och allt är i loppet;
Såsom en eld, en ström, ett glas, ett gräs och en blomma
brinner och rinner och skin och grönskas och blomstras om afton,
men finns släckt, stilld, bräckt och torkat och vissnat om morgon.

Mycket av den här känslan av förgängelse hade inkarnerats i vetenskapen, till exempel som idén om mundus senescens – den åldrande världen – som gick ut på att världen precis som vilken levande organism som helst höll på att bli gammal och svag och alltså löpte mot sitt oundvikliga slut. En av 1600-talets allra viktigaste debatter handlade just om detta, huruvida det verkligen var sant att allt bara blev sämre eller om det månne gick att bygga en ny och bättre värld. Det var i mycket en renkonterstrid mellan det gamla och det nya Europa, där olika uppåtstigande skikt inom adel och bourgeoisie hävdade en käck framstegsoptimism, detta i skarp motsats till den gamla maktägande aristokratin, som satt där och runkade på sina skallar och mässade entonigt om förfall och förgänglighet, allt medan marken skalv.

Man kan alltså säga att upptäckten av framtiden tog död på förgänglighetskänslan. Och det var en annan affekt som slog an tonen under den tidigmoderna epoken, nämligen Ovissheten. Europas gamla maktstrukturer höll på att brytas ned i ett rökigt vimmel av krig, revolutioner och ekonomiska kriser. Traditionella auktoriteter riste i den skarpa vinden, och bristen på fasta värden – inom politik, inom religion och vetenskap, inom konst – fyllde människorna med oro och tvekan. En känsla av ovisshet lade sig tung över en kontinent som bara vagt anade vad den var på väg att bli. Den här ovissheten och osäkerheten går i dagen överallt. Den står att avläsa inom filosofi och litteratur; den är tydlig i det febrila sökande efter ordning i naturen som alla från astrologer och alkemister till neoplatoniker hängav sig åt; den möter en i manieristernas tavlor med allt vad de rymmer av överdrifter, kontraster och groteskerier; den finns i barockkonsten spända och jagade storslagenhet. En hel civilisation söker skrämd fast mark under fötterna.

Finns det då någon känsla som skulle gå att utnämna till Den Moderna Emotionen? Kanske skulle man kunna välja Allsmäktigheten, om det inte var en känsla som var så, så … 1800-talsmässig. Socialismens solnedgång i öst och Ekologismens uppåtstigande i väst är båda tydliga tecken på att den här känslan av politisk och teknologisk omnipotens, som var ett vackert barn i vaggan på 1600-talet men som sedan växte sig kolossal och rytande vild under det nittonde seklet, nu har fallit i bitar. En annan modern känsla som dock i motsats till Allsmäktigheten ännu lever och andas är Missnöjet.

Mycket talar för att det moderna missnöjet föds med kapitalismen. Ett av de största hindren för kapitalismens tillkomst var att marknaden var för liten. Lönearbetarnas skara ökade förvisso, och de var ju helt beroende av marknaden för sin försörjning; i dem fanns det en möjlig massmarknad. Problemet var bara deras förindustriella mentalitet, som den visade sig i det som på nationalekonomiska brukar kallas för ”the backward bending curve of labor supply” – arbetskraftsutbudets bakåtböjda kurva. Bland lönearbetare under tidigmodern tid fanns det ingen föreställning om värdet i ett städse ökat materiellt välstånd. De arbetade så mycket som krävdes för att få ihop till livets enkla nödtorft, sedan tog de helt enkelt ledigt. Detta var ett gammalt och välkänt faktum i Europa. På 1400-talet hade lönerna stigit drastiskt som en följd av den stora bristen på arbetskraft efter digerdöden. Arbetarna hade då svarat på detta med att arbeta allt mindre. Sättet de gjorde det på saknar inte poänger: de firade helt enkelt fler och fler av de olika helgondagar som den medeltida kalendern var så generöst utrustad med. Även om borgarna var högst skeptiska till denna snabbt uppblossande religiositet hade de inget annat val än att finna sig i den.

Om lönerna ökade, så föredrog folk alltså att arbeta mindre framför att köpa mer. Denna attityd – som ju också förfärar en nutida svensk skattereformatör – retade givetvis tidens alla kapitalister och ekonomiska tänkare, som aldrig höll upp med att gorma och bullra över tidens slöhet och lättja. (Mycket av det där gnället var djupt orättfärdigt, i synnerhet under 1500- och 1600-talen, då reallönerna i många länder halverades inom loppet av cirka hundra år. De sjunkande lönerna innebar ett viktigt, för att inte säga avgörande bidrag till uppbyggnaden av kapitalet i ett skede då kapitalismen fortfarande höll på att bli till.) Men, så småningom bröts arbetarnas säregna sätt att tänka ned, och med det försvann en av skrankorna för massmarknadens uppkomst.

År 1690 gav den engelske filosofen John Locke ut sitt stora verk, Essay concerning human understanding. Locke skisserar där på ett ställe ett slags begärets psykopatologi. I centrum för denna satte han något han kallade för ”uneasiness”, en känsla av olust: det är enligt honom den främsta drivkraften bakom all mänsklig strävan. (Begreppet var nytt: Lockes franske översättare hade stort besvär att finna en fullgod fransk motsvarighet. Han fastnade för ”inquiètude” – oro, bekymmer -, men satte ordet i kursiv för att markera att det användes i en ovanlig betydelse.) Och det som skapar denna olust är begäret, detta begär som enligt Locke kan få människor att skrika ut: ”Ge mig det jag önskar, annars kommer jag att dö.” För Locke är det inte vad vi har som får oss att handla, som driver oss framåt, det är istället det vi saknar. Detta kan förresten ställas i kontrast till Montaigne, som framställer den eggelse begäret skapar som värdefullare än den känsla som uppstår när begäret mättas. Blaise Pascal sade det rent ut i sina Pensées: ”Det är inte bra att få alla sina behov tillfredsställda.” När man upphöjer längtan till ett välsignat tillstånd är det sannolikt ett adlande av bristsamhällets nödvändighet till en filosofisk dygd. Men vi berör ändock här något viktigt i den förindustriella mentaliteten, som yttrar sig just i en annorlunda syn på begäret.

Lockes skrik på tillfredsställelse är också romantikens begär – vi anar den unge Werther som står och lider där nånstans i bakgrunden; begäret har blivit mittpunkten i människornas värld. Detta är dock fortfarande ett begär som skänker oss kunskap om oss själva och driver oss att förverkliga den mänskliga potential vi bär inom oss. Men redan hos den gamle surkarten Schopenhauer går det att ana något som liknar det moderna missnöjet, där så fort ett behov stillas ett annat tar vid, i en evig kretsgång ”över glödande kol”, som Schopenhauer säger.

För det är det som den moderna känslan av missnöje handlar om: en aldrig ändande jakt efter tillfredsställelse av en aldrig sinande ström av behov, vilka liksom utseendekomplex hela tiden tenderar att flytta på sig och poppa upp i nya spännande former. För nånstans började alltså daglönarna och hantlangarna att hellre köpa mer än att arbeta mindre. Nånstans börjar man tro att man kan kvitta det människan tappar i flyktiga, själsliga värden med handfasta, kroppsliga kompensationer – en känsla av tappad frihet kompenseras med ett ting, eller två, tre. Tyvärr fungerar det inte så. Vi vadar runt i alla tingen på massmarknaden och blir istället fast i en evig känsla av missnöje därför att vi i så hög grad söker lyckan där den inte finns, i den där varan jag ännu inte haft råd att köpa. Någon tillfredsställelse står ej att nå därför att de olika behoven inte är mål i sig, utan i stort sett bara trappsteg som hjälper en att gripa efter än mer. För det jag har är intet, och det jag saknar är allt.

Denna känsla av otillfredsställelse kommer också av det vi kallar för utvecklingen. I och med kapitalismen bryts det gamla agrara Europa upp: former för liv och arbete som varit i stort sett oförändrade i hundratals, ja tusentals år slogs sönder. Det tidigare feodala samhället var utomordentligt stabilt och traditionalistiskt. Var man gick lydigt och nästan utan att tänka vidare i sin faders fotspår, ärvde hans sociala ställning, hans arbete och levnadsvillkor. Med kapitalismen införs begrepp begrepp som ”utveckling” och ”framsteg”. De uppåtstigande borgarna hyllar sådant som ”självförbättring”, att börja med två tomma händer och arbeta sig upp, etcetera. Var generation strävar vidare, uppåt, uppåt. Ingen levnadsform är längre evig, utan ses istället bara som ett högst tillfälligt tillstånd, där otillfredsställelsen river som en klåda under huden.

Men som filosofen Agnes Heller har påpekat så beror denna ständigt närvarande känsla av missnöje ytterst på att de moderna vis varpå behov skapas och sprids i sig stärker missnöjet – detta oavsett om det handlar om några verkliga behov eller om dessa behov blir verkligt tillfredsställda eller ej. Det finns en inbyggd logik i kapitalismen och industrialismen som leder till att folk orienteras mot konsumtion, mot begär utan tillfredsställelse. Och i det förvirrade hopkok av önskningar som fyller oss springer somt ur oss själva, medan somt är inplantat utifrån, alltså sådant som vi begär bara därför att det för tillfället värderas högt av andra. Vår oförmåga att skilja på det ena och det andra gör det hela etter värre. Behov och begär förväxlas med varandra.

Låt oss dock inte bara fnysa åt detta eviga missnöje. Att det blivit så allomfattande är till del ett resultat av att det demokratiserats, att missnöjet nu är var mans egendom. Den tidiga arbetarrörelsens strider kan till viss del faktiskt tolkas som en kamp för rätten att få vara missnöjd, att inte nöja sig med sin lott. Dock är detta missnöje faktiskt en viktig del av systemet. För om människorna slutade med att vara missnöjda med allt från sin sociala position till sin näsas form, skulle troligtvis kapitalismen och hela det moderna samhället som vi känner det inte längre kunna leva vidare. Det missnöje som visar sig i det som brukar benämnas ”lönematcher” och ”facklig kamp” är ingen utmaning, det är istället en känsla som bevarar detta system. Utmaningen kommer inte från dem som vill tjäna mer, utan från dem som vill arbeta mindre. Precis som på 1600-talet.

–  Peter Englund (Ur essäsamlingen ”Förflutenhetens landskap” från 1991