Om min Pontiac och istiden

”Så här kommer det se ut då”. Varje år, ungefär vid den här tiden, får jag den tanken. Ett tunt lager med snö täcker marken, kylan nyper i fingrarna och Pontiacen sätter hostande startgasen i halsen. ”Så här kommer det se ut när nästa istid börjar. Men vi kommer inte att se det, för den kommer att börja precis som en vanlig vinter”.

Istiden är en av mina rädslor. Det har den varit ända sedan jag läste kvartärgeologi och då fick reda på att en istid inte är något som infinner sig makligt, under loppet av sekler. Det kan också gå f-o-r-t. Temperaturen sjunker och så i mars-april infinner sig ingen vår. Snön ligger kvar in i sommaren, över sommaren. Så till hösten läggs ett nytt lager snö till det gamla. Snart kommer all bebyggelse att sväljas upp. Som i ”Waterworld” ungefär, fast tvärtom. För här kommer Kevin Costner inte kunna dyka ned till det forna för att hämta upp geggamoja. Det forna kommer nämligen vara försvunnet under ett kilometertjockt istäcke, och den oerhörda tyngden från denna is kommer att mala allt till snus. Allt. Huset som denna krönika skrivs i. Fingerbenen i den hand som håller denna tidning. Benen efter de barnbarnsbarnsbarnsbarn du aldrig kommer att se. Mona Sahlins kontokort. Och efteråt, när inlandsisen med varsam hand torkat tavlan ren, kommer inte ett enda spår att finnas kvar av varken människor eller ting.

Alla jag talat med tycker det här är otäckt, skrämmande. Vet inte varför. Det kommer ju att äga rum i ett fjärran då både du och jag sedan länge är glömda. Jo, förresten. Mänskan är ju ett religiöst kreatur. Av födsel. För vi är de enda varelser – möjligtvis med undantag för delfinerna – som kan överväga varför vi lever, vet att vi skall dö och kan föreställa sig något bortom denna punkt.

Föreställa sig, ja. I Halmstad kan man nu för 2000 spänn köpa ett stycke trottoar, märkt med ens namn. I guld. De här plattorna kommer nog gå som smör. Vårt behov av odödlighet är nämligen större än någonsin i dagar som dessa, inte trots utan just tack vare att våra unga nu tror mer på gröna män från Mars än på Gud i himlen. För i brist på andlig överlevnad behöver vi den fysiska. Spår är viktigt då. Det är nog därför barnlöshet kan upplevas som vore det ett brott mot de mänskliga rättigheterna; för genom dem skall åtminstone en bit av oss själva leva vidare. Det är nog därför som vissa anhöriga kämpar så förtvivlat för att hämta upp lämningarna av de sina ur Estonia; fast det enda som verkligen återstår i mörkret där nere är de hundratals tryck- och vattensäkra armbandsur som fortfarande mäter ut tidens och dagarnas gång.

Istiden kommer, säkert som skatten. Räkna med det. Sådan är klimatets och naturens gång. Och det är kanske där det klämmer. I brist på gröna män är naturen är vår nya gudom. Och då är det inget kul att veta, att även om vi sköter oss exemplariskt och ligger platt framför denna gudoms fötter, så kommer hon ändå, visserligen utan tanke men också utan ondska, till slut hölja oss alla i is och glömska. Let it snow, let it snow, let it snow.