Om litteraturkritikens kris

Kultursidorna tappar i betydelse. Sägs det. Recensenterna har inte längre det inflytande över den allmänna smaken som de en gång besatt, för makten över litteraturen utskiftas på allt fler händer. Påstås det. Och åsynen av en lindrigt omdömesgill pratshowstjärna som genom sin enkla rekommendation skaffar fler läsare åt Toni Morrison på en enda vecka än vad den ordinarie litteraturkritiken förmått att göra under nio år understödjer givetvis ett sådant påstående.

Inför andra tar kritikerna allt detta tämligen stoiskt, men mer internt går det att höra ljud av uppgivenhet. Många värdefulla författarskap lyfts fram, men förgäves, och förblir mer hyllade än lästa. Det finns exempel på svenska böcker som mötts med fantastiska förstadagsrecensioner på alla de viktiga kultursidorna men som efter denna ljudbang ändå inte gått ut i mer än några tiotal exemplar. Så det kan vara av nöden att fråga sig om det är någon som längre lyssnar till kultursidornas ljudlösa sprängämnesliga.

Men visst, att gnälla på kritiken är det enklaste som finns. Och för det mesta planar det ut i lösa antaganden. Kanske kommer även detta att göra det, men jag vill ta risken. Jag tror mig möjligen ha sett något som kan komplicera den ovan skisserade bilden.

Det är numera en given sanning att recensioner inte säljer böcker. Ergo: kultursidorna är betydelselösa. Detta stämmer dock bara så länge som vi talar om skönlitteratur. Både bokhandlare och förlagsfolk jag mött under hösten säger dock att det är en annan sak med facklitteraturen. Där kan recensionerna fortfarande ha en mycket stor, för att inte säga helt avgörande betydelse.

Jag känner själv till flera exempel. Det senaste är nog Rickard Swartz ”Room Service”. Den fick ett antal strålande recensioner – välförtjänt: den är verkligen lysande – och sålde sedan slut på några dagar. Och detta trots att författaren varken var kändis eller misslyckad poliskommissarie, trots att ämnet rymde föga av sex och intet av flärd, och trots att hans verk förpackats i en allt annat än insmickrande form – tre ingredienser som annars brukar utpekas som nödvändiga för att, som man säger, ”nå ut”.

Jag menar alltså att föreställningen om kultursidornas maktlöshet är överdriven. Åtminstone vad det gäller facklitteraturen. Men detta leder givetvis till nya frågor. Just om den skönlitterära kritiken. För jag kan omöjligt tänka mig att ovanstående faktum går att förklara med att det handlar om två helt olika läsargrupper.

I P1:s ”Salongen” diskuterades häromveckan huruvida vi står inför en ny förlagskris, i stil med den som skakade branschen i början av 70-talet. Staffan Söderblom sade då något intressant. Han menade att den krisen gjorde kritiken defensiv. Ironiskt konstaterade Söderblom att ”vi sannolikt aldrig har haft så många litterära mästerverk, om man får tro kritiken, som på senare år”. Detta kommer som ett följd av att recensenterna tagit det som sin huvuduppgift att försvara den smala litteraturens existens. Sysslan att vägleda den läsande publiken har iochmed detta kommit på andra plats, om ens det.

Försvaret har varit framgångsrikt. Samtidigt har det fått en del effekter, sannolikt oförutsedda, sannerligen oönskade. Kritiken blir lätt intern till sin funktion och självreferande till sin natur. I ”Salongen” nämnde Söderblom också det han kallade för ”den dubbla bokföringen”, alltså de tyvärr inte alltför sällsynta fall där recensenten egentligen haaatar boken, men ändå av taktiska, filantropiska eller bara litteraturpolitiska skäl finner det nödvändigt att hylla den. (Alla som läst skönlitterär kritik nog länge och bekantat sig en smula med koderna känner till det här sorglustiga fenomenet.) Och ytterst har det lett till att kritiken tappat i trovärdighet och förlorat i betydelse.

Det ovan nämnda var något som den facklitterära kritiken i mycket undgick, mest av en slump antar jag. Den har sannerligen sina lyten och fläckar, det är jag den förste att erkänna, men den har trots allt inte släppt sin vägledande uppgift och den har också lyckats behålla en större del av sin trovärdighet. Det kan jag tänka är förklaringen till varför facklitterära recensioner ger läsare på ett sätt som skönlitterära recensioner för det mesta misslyckas med.

Jag vill med detta tro att kritikens minskade betydelse för den läsande publiken ingalunda är en oundviklig följd av nya medier, fler verk, ökande brus, etc, mm, osv. Snarare kommer just den utvecklingen att öka behovet av vägledning, inte minska det. Här finns alltså en verklig möjlighet.

Och ett hot likafullt. För om vi nu står inför en ny förlagskris, hur kommer då de skönlitterära recensenterna reagera på den? Om de skulle bli än mer försvarsinriktade i sin behjärtansvärda kamp för den seriösa litteraturen löper de inte då risken att bli än mer marginaliserade, glorifierade litteraturpolitiker i en skön, ny bokvärld där Oprah Winfrey är Gud?

(Expressen, hösten 1996)