Om kyla och risker

Landskapet var det vackraste jag skådat, och förutom de jag sett i krig, sannerligen det farligaste. Fel klädd skulle man vara död inom en halvtimme, något som tyvärr något nytt fyllo upptäcker vart år vid den här tiden. Temperaturen låg och knäppte runt -35, snöns vithet var nästan plågsam, rimfrost täckte allt, inklusive delar av mitt eget ansikte, och en stillastående rökpelare tycktes kedja fast ett hus i fjärran vid himlen. Vi följde den snötäckta elledningen som löpte likt en tunn navelsträng bort mot huset. Att jag och mitt sällskap började diskutera kärnkraften kändes inte ett dugg sökt.

– Är vi månne tillbaka till 1980? Trogen tidens lag återanvänds allt, även debatter. Men ändå inte. Kvar är de låsta positionerna, det övertaktiska kattrakandet om siffror och procenttal, de personliga bindningarna som sägs handla om heder men som stinker prestige. Frågan om riskerna är dock borta. Det enades vi om. Och visst blir det konstigt att göra mikrometeranalyser av den svenska kärnkraftens risker, när det stora hotet finns på andra sidan Östersjön, i form av ett gammalt sovjetiskt vrak som puttrar på med en teknologisk precision som ett av Tjalle Tvärviggs hembyggen. En svensk avveckling känns då som tämligen meningslös.

Debatten visar dock en sak. Riskkalkyler är aldrig exakta.

– Enorma ansträngningar läggs ned varje år för att minska farorna i vardagen, i arbetet, sa han huttrande. Det är bra. Problemet är bara att människor syn på risker inte är vidare snusförnuftig. Detta visar siffrorna. Med tanke på all den kraft som lagts ned på att minska riskerna i samhället sedan Karl XIV Johans tid borde man förvänta sig att detta skulle få ett stort genomslag i statistiken. Problemet är bara att det har det inte fått. Olycksfall tar ungefär lika många liv idag som för 200 år sedan.

– Jamen detta betyder inte att arbetet för att minska riskerna varit utan framgång, sa jag. Tvärtom. Mängder av faror har lyfts bort. Problemet är bara att nya kommit till. Detta har skett på två vis. Det första springer ur människans oförutsägbarhet. Människor riskkompenserar nämligen. Minskar en fara låter vi i regel inte detta ända med ökad trygghet. Istället ökar vi riskerna i någon annan ände av vårt liv. För ju mindre faror vi har i våra liv, desto farligare lever vi.

Det stack i mina fingrar. Vi ökade steglängden.

– Ta detta med trafiken. Där har man alltid antagit att bästa sättet att minska olyckorna är att göra bilarna alltmer säkra. Bilbälten, krockkuddar, ABS-bromsar, etc. Det finns dock forskare som ifrågasatt detta. Just med hänvisning till detta med riskkompensering. En har menat att om man verkligen vill få ned olyckorna så borde man ta bort alla bilbälten, etc och istället installera en vass, spjutliknande spets på bilarnas rattar, riktad rakt mot förarens bröst. Då skulle folk börja köra VÄLDIGT försiktigt.

Huset kom allt närmre.

– Det andra springer ur samhällets oförutsägbarhet. Samhället förändras nämligen hela tiden. Nya risker kommer till. Framstegens tid är över. Politiken handlar istället alltmer om att saxa från den ena röran till den andra, i syfta att röja upp sådant som skapades av gårdagens beslut, men som ingen då lyckades förutse. Men just genom att systemet blir större och större, mer och mer oförutsägbart, får även dessa hastiga, politiskt opportuna och välmenande uppstädningar nya, ej väntade resultat. Trots ambitionerna, trots handlingskraften, och ibland tack vare dem, ökar mängden problem, ökar mängden faror.

– På 1970-talet handlade det ytterst om att städa upp efter 1960-talets naiva kärnkraftseufori, sade han huttrande, på 90-talet skall vi nu städa upp efter 80-talets politiska låsningar, en uppstädning som av debatten att döma kommer att skapa nya problem, som vi sedan kommer att tvingas att ta itu med under nästa årtionde.

När jag öppnade dörren var det som att dyka ned i värme. Snabbt glömde vi kylan.