Om känslosamhet

För två år sedan hade jag mitt livs första attack av panikångest. Då visste jag inte ens vad det var. Det var tidig höst uppe i Norrbotten, jag körde bil och fick plötsligt svårt att andas. När jag senare berättade om det skedda, blev jag raskt diagnostiserad. Panikångest. Dagen innan hade jag varit på en synnerligen plågsam begravning, och då jag hade en praktisk funktion att fylla i sammanhanget, ansträngde jag mig då till det yttersta för att inte falla i gråt. Vilket också lyckades, med uppbådande av all min självkontroll. Och med en panikångestattack som följd dagen därpå. Så fick jag det i alla fall förklarat för mig. Vissa känslor måste bara få sitt utlopp. Och är huvudventilen igenskruvad, åker en packning någon annan stans istället.

Förvisso är vi känslovarelser, och alla ansträngningar att förneka detta lär få olyckliga följder. Samtidigt har upplevelsen inte gjort mig fallen att ompröva självkontrollens värde. Den har bland annat hjälpt mig i otäcka och obehagliga situationer – t.ex. på skolgårdar eller i krigszoner -, då det dummaste man kan göra är att följa impulsen att skena iväg. Dels för att det kan vara farligt att visa hur rädd man egentligen är. Dels för att vissa handlingar bara ökar på de känslor som är deras ursprung: springer jag för att jag är rädd, eller är jag rädd för att jag springer?

Jag odlar alltså min självkontroll inte trots att jag är en känslomänniska, utan just tack vare det. Och i detta speglas en uråldrig attityd till frågan. Under 1600-talet inleddes en allmän attack på de starka känslorna, som ansågs vara en viktig faktor bak det kaos av krig, revolutioner och förföljelse som plågade Europa. Rörelsen kan sägas nå sin fullbordan iochmed Upplysningen och dess tro på det allt genomskådande, allt kontrollerande förnuftet. Och den mötte sedan en begriplig reaktion runt sekelskiftet 1800 i form av romantikens känslostormar. Känslorna har också fortsatt att ha sina historiska konjunkturer. Det nittonde seklet med sin viktorianism kan sägas vara en period av hausse för självkontrollen, men sedan kom Freud och hela den narcissistiska terapikulturen och nu befinner sig den sig tvärtom i extrem baisse. Det hela är som gjort för att bevisa Aristoteles gamla tes om att en dygd alltid är något som befinner sig mitt mellan två ytterligheter.

För nu lever vi åter i en kultur som prisar utlevelsen. Och det som aldrig förr. Inga impulser är så låga att de inte kan levas ut, inga känslor så banala att de ej kan visas upp. De simplaste exemplen på detta möter vi givetvis i dokusåporna, den mest iögonenfallande delen av den moderna emotionsindustrin; de mest oroande finner vi i våra kvällstidningar, som uppenbarligen låter arbetet styras av nyheters potential att väcka starka känslor, för det mesta då rädsla, eller vrede; de mest rörande i de märkliga utbrott av öppen kollektiv sorg som nu blossar upp närhelst någon känd person plötsligt dör. Förvisso kan det nutida känslostormandet framställas som ett återvändande till något ”ursprungligt” eller ”naturligt” eller bara ”nyttigt”. (Minns panikångesten.) Dess kolossala genomslag tror jag dock ytterst är länkad till den kapitalistiska konsumtionskulturen, som inte bara har kundens impulsivitet som grundbult, utan också tenderar att förvandla allt, säger allt, till varor. Ävenså känslor.

Men vad är då skadan i detta? Är inte motsatsen, den känslomässiga återhållsamheten, egentligen farligare? (Minns panikångesten.) Tja, det är av två skäl som jag oroas av den moderna emotionalismen. För det första, då det i dess förlängning vinkar ett slut på politik som ett rationellt, resonerande samtal, och istället öppnar för en ny ordning, då det avgörande inte är frågornas förnuftsskäl utan istället deras råa energiinnehåll. (Och att politik som känsla öppnar för en helt ny typ av manipulation, det behöver vi inte gå till 1900-talets totalitära stater för att se; det räcker med att betrakta Bush och Blair, två personer som båda är långt skickligare känslospelare än de är politiker.) För det andra då känslostormandet paradoxalt nog tenderar att utarma oss känslomässigt. Orsaken är att så många av de här känslorna inte är vidare genuina utan faktiskt bara imiterade eller lånade, upplevda för stunden bara för att vi vill känna dem, och i vissa fall också betalt för det. På samma vis som den nutida känslokultens oreflekterade självömkan gör en okänslig för andras behov och plågor, tror jag att det stadiga och demonstrativa utlevandet av olika emotioner också gör det svårt att se när vi ställs inför en verklig passion. För hur skall vi lära oss vad som är äkta i denna värld av glaspärlor, strass och kattguld?

– Peter Englund
DN, 20 november 2005