Peter Englund

Om känslor & känslosamhet runt år 1800

Så blev det 1800, och inte bara numerologer och apokalyptiker fann det vara ett rätt märkvärdigt år. Robert Fulton bygger den första undervattensbåten, Alessandro Volta det första batteriet – en skiva av koppar och en zink, nedsänkta i svag svavelsyra -, i Sverige öppnas Trollhätte kanal för trafik. Goya målar sitt berömda porträtt av den spanske kungen med familj, David sitt numera glömda av madame Récamcier, Beethoven håller den första offentliga konserten med sin symfoni nr 1. De kinesiska tangrampusslen avlöser jo-jon som den nya flugan i salongerna.

Och Europa gråter. Gråter och snyftar och ropar och stönar och darrar.

Inget nytt i det. För det har Europa gjort i flera år nu. Det är nämligen en tid förtjust i starka känslor, förtjust av de starka känslornas uttryck. Den så kallade ”Werther-febern” har nu dragit förbi. Efter sig har den lämnat inte bara en rad epigoner, som på sitt eget språk imiterat den överspänt känslosamma tonen i detta Goethes mest kända verk, och en klädstil – hög, nedvikt krage, breda slag, kort väst, toppig hatt – utan också en epidemi med självmord. I Sverige har folk som göteborgaren Benkt Lidner uppenbarat sig, och med darrande patos deklarerat att ”En enda rad, som är mäktig att pressa tårar, betyder oändligt mer än alla regler i Aristoteles”. Och tårframpressande rader skrev han sannerligen: det är idel sorg, smärta, piskande havsvågor och med stor vällust uppmålade förfärligheter. För, som han också hann skriva innan sin förtidiga död: ”Till skolmästare blive den för evigt dömd, som väger ord, då han har tillfälle att gråta”.

Och Europa gråter. Gråter och dyrkar sitt svårmod, njuter sin melankoli, gläds sin sorg.

Just den här vågen av emotioner före och efter sekelskiftet 1800 visar tydligt att även känslor har sina moden, sin historia. En epok är svår att förklara utan dessa stämningar och fixa idéer, som färgar både tänkandet och handlingarna. TidsandEN är ett hegelianskt spöke, ett troll som spricker i ljuset; tidsandAN är högsta verklighet.

Det enklaste men kanske minst tillfredsställande sättet att förstå detta på är just som ett mode, ett mode som blir till på 1760-talet, med Rosseau och hans oerhört inflytelserika hyllande av Känsligheten och Naturligheten, en idé som först blir kult, för att sedan nästan ta drag av religion. Och från Rosseau går så stafetten. Och som den går. Från Rosseau till Klopstock och till Goethe och hans Werther med sin lilla toppiga hatt till, till Sverige och vännen Lidner, vidare till, säg, Erik Peter Älf, Gustaf Engzell, och så vidare allt längre ut i litteraturhistoriens stora gravfält av nu glömda namn som LP Bagge och HC Linnerhjelm. Spontanitet, känslighet och känslosamhet var något … mycket fint .

Det ligger en hel del i detta. Problemet med en sådan tolkning är dock, förutom dess enkla mekanik, att något stort och komplicerat lätt förminskas till en uppsättning poser i den litterära världen. För många var dessa känslostormar fullaste allvar. Det gäller de som spillde sina liv efter att ha läst ” Werthers lidanden”, det gällde alla de skönandar överdrev dem till galenskapens gräns och bortom. Som F.L. Lucas sagt om den generation litteratörer som var verksam i hans eget land: ”Gray nöjde sig med en surmulen melankoli; men Collins lär ha sprungit runt i katedralen i Chichester gnällande som en hund; Chatterton var udda och närde en nära nog vansinnig megalomani, och det fanns också galenskap i hans familj; Smart blev galen; Clare blev galen; Cowper blev galen…; Blake kan inte sägas ha varit helt frisk; Shelley var eccentrisk; Byron tämligen neurotisk; och opium satte sina spår på de arbeten som Crabbe, Coleridge och de Quincey lämnat efter sig ”. (Det kan nämnas att vår egen Thomas Thorild, som också var intagen av olika megalomana projekt, själv dog av en överdos opium.)

Möjligen kommer vi sanningen närmre om vi ser all denna ”Storm och Längtan” som en reaktion, en anti-tes, mot det tidigare förhärskande känsloläget. För det var onekligen betydligt svalare. (Igen ett bevis för att också våra stämningarna har sina speciella konjukturcykler, mer outgrundliga än de som driver vår ekonomin, men lika drabbande.) Behärskning var nyckelordet. Man skulle helst inte visa sina känslor, det ansågs vara egoistiskt. Eller så skulle det ske bara i vissa, noga reglerade sammanhang – exempelvis var gråt på teatern godkänt, inte minst för män, men det handlade inte sällan om koketteri, om uppvisningstårar, med den broderade näsduken lätt pressad mot ögonvrån. En sådan representant för den tidiga upplysningen som Fontenelle, skröt med att han aldrig skrattade eller grät – eller sprang heller, för den delen. Och det finns något i hela det upplysningstida projektet som för i riktning mot svalka och behärskning, i första hand givetvis den betoning av Förnuftets Makt och Möjlighet som präglade dess läror. I Sverige var det bland annat de extatiskt lagda herrnhutarna som attackerades för sitt känslosvall och extatiska snyftande.

Denna goda förnuftstro var självklart möjlig att överdriva – det är tyvärr alla trossatser, oavsett hur goda -, i värsta fall till att bli något som faktiskt visade sig bli farligt likt den vidskepelse man nyss angripit eller det tyranni man nyss förkastat. I många fall förde det mot den kantiga kyla som lätt förknippas med ett överdrivet intellektuellt förhållningssätt till livet: analys, analys, analys, analys. Denna tillknäppta attityd, denna ständiga betoning av det allt kontrollerande förnuftet, ledde helt visst till ett slags emotionellt underskott, och resultatet blev så småningom ett undertryckt behov av utlevelse, sensationer och starka, stora känslor. Och detta behov detonerar så under det sena 1700-talet.

Dock skall det inte ses enbart som brytande och bytande av en stämning mot en annan. Känslosamheten går också att koppla till den Franska revolutionen. Denna kolossala händelse drev i sina mest extrema faser just den här upplysningstida förnuftstron otäckt långt, och människorna fick bland annat se familjelivet genomlyst på ett sätt som varit komplett otänkbart bara för några årtionden sedan. (Språk, klädedräkt, religion, familjeliv, allt ville revolutionärerna lägga till rätta. Det privat blev politiskt, och allt för mycket så. Rusiga på Rosseau var det också svårt för de nya makthavarna att se några gränser för vad som mänsk- och möjligt var; som Danton – en man som så småningom själv blev ett av giljotinens många offer -, vilken till exempel menade att barnen ”tillhör Republiken före det att de tillhör sina föräldrar”.) Under seklets sista år inleds också en allmän rörelse mot, ja flykt till, det privata, helt visst som en reaktion på alla dessa nya, ovana anspråk. Och känslosamheten går också att tolka som en del av denna rörelse mot det inre och det egna. Annat var sprunget ur ett direkt missnöje med den nya värld som Revolution och Industri formade i skön förening, och ur denna känsla av främlingsskap stiger det som brukar kallas för Romantiken. (Dess portalverk, Novalis Hymnen an die Nacht , publicerades just det här året, 1800.)

Samtidigt – och här märker vi hur skrämmande grova begrepp vi rör oss med – gäller nog även det motsatta. En del av De Stora Känslor som är i svang under dessa år hämtar givetvis sina energier just ur den Franska revolutionen och den underbara och förfärliga tidsanda som säger att allt, allt är möjligt. (Våra mest kände känslostormare, Thorild, var intagen av tidens apokalyptiska darrningar, och talte bland annat om att störta det bestående, rasera städerna – som han kallade ”nästen för galenskapen och tyranniet” – och inrätta en världsrepublik.) I känslosamheten hörs även trampet från Paris jakobiner.

Och när så den stora omvälvningen störtar i terror och krig, och när en gång revolutionära vapendragare som den fattige korsikanen Napoleon Bonaparte och advokatsonen Jean Baptiste Bernadotte på något besynnerligt vis förvandlats till grundare av nya härskardynastier, så finns fortfarande somt av energierna kvar, om än för det mesta förvandlat till rädsla, bävan och oro, eller utrunnet i marken på otaliga europeiska slagfält, från Sävar i norr till Badajoz i söder, från Borodino i öster till Wavre i väster.

Men allt detta ligger ännu några år fram i tiden. För nu är det bara 1800, enligt den nya revolutionära tideräkningen år VII. Men Frankrikes nye härskare, förstekonsul Bonaparte, har precis förklarat revolutionen för avslutad, och hans trupper vinner mot alla odds vid Marengo och återtar på så vis kontrollen över Italien. En annan fransk armé korsar Rhen och slår gång på gång sina österrikiska motståndare, med stor och gräslig final vid Höhenlinden. Vid Heliopolis besegras en stor turkisk-egyptisk armé, engelsmännen tar Malta, brittiska flottan gör hotfulla manövrar utanför Köpenhamn. Och borta i Weimar sitter Schiller, som vanligt med ruttnande äpplen i sina skrivbordslådor, och skriver på en pjäs. Pjäsens namn: ”Maria Stuart”.

– Peter Englund

November 2000

(Skriven till Ingmar Bergmans uppsättning av ”Maria Stuart” på Dramaten i Stockholm)