Det finns en intressant paradox som gått i dagen under det innevarande ”historieåret”: aldrig någonsin har Sverige haft så många yrkesverksamma historiker som i dag samtidigt som dessa aldrig någonsin har haft ett så litet inflytande på det allmänna historiemedvetandet. Så t ex har de professionella historikerna lyst med sin frånvaro i museernas stora projekt om den svenska förflutenheten: där är det istället museifolk, konstnärer och journalister som slagit an tonen. Om vi jämför med länderna på kontinenten eller bara med våra nordiska grannar så är det utan tvekan så att svenska historiker är ovanligt tysta och slutna i sig själva. Det har t o m gått så långt att vissa historiker visar upp en icke obetydlig irritation över det nymornade historieintresset bland kreti och pleti. Många vill liksom Garbo bara lämnas i fred. Lyckligtvis utgör de inte en majoritet i skrået, men de finns.
Frågan är hur det har kommit att bli så här. Ofta får man höra att svenska historiker inte kan uttrycka sig i skrift. Onekligen finns det ett ointresse för att inte säga rent förakt för historieskrivningens problem. Resultatet är att det mesta som ges ut av svenska historiker sällan når andra än kollegorna på den egna institutionen och ibland knappt ens dem; enligt min egen erfarenhet är det inte alls är ovanligt med avhandlingar som blir lästa av mindre än trettio personer i hela landet – och då är mamma och pappa och hela betygsnämnden inräknad. Det säger sig självt att en sådan historieforskning inte kan vara ”emancipatorisk”, om det inte är så att det är rikets docenter man är ute efter att emancipera vilket jag dock tycker är att sätta siktet en aning lågt. Självklart bestäms inte en boks värde av dess upplaga. Men att som en del historiker föra fram den arroganta åsikten att vill inte folk läsa deras skrifter så får de skylla sig själva, är emellertid ett tragiskt misstag. Med en sådan neomaoism dömer man viktiga forskningsresultat till en evig inre exil i universitetsbibliotekens mörka magasin och sig själva till att blott vara producenter av barnmat för statssvetare och populärskribenter. Den här tystnaden är också särskilt allvarligt i ett läge då det förflutna på nytt har blivit politiskt och ideologiskt intressant och ett skri efter goda historiska myter på nytt svävar i luften.
Förvisso kommer historikerns tystnad till del ur medias fixering vid Kända Namn och vid kultursidornas tendens att hellre skriva om en fjärde klassens roman än en första klassens avhandling. Men tveklöst är det dock så att historikernas verk i allmänhet upplevs som mycket svårtillgängliga. Detta stammar i mycket från 60- och 1970-talet. Det var då drömmen om Historia som Fin Vetenskap grep alla inom skrået. Det skall inte förnekas att man under denna tid gjorde viktiga teoretiska och metodiska framsteg som vi i senare generationer kunnat njuta frukterna av. Skuggsidan var dock att vetenskaplighet av någon anledning kom att förknippas med en särskilt torr och stram form. Jag har hört skräckhistorier från folk som då satt på seminarier och blev rappade över fingrarna för att deras uppsatser var en smula för lättlästa. (Själv blev jag under tidigt 80-tal i största vänskaplighet varnad för att jag skrev lite för ledigt: ville det sig illa skulle folk inte ”ta mig på allvar”.) Tror jag det att det stilistiska gruskrosset flödar ut från våra institutioner i dag.
Att skriva för vanligt folk har aldrig värderats vidare högt bland svenska historiker, ämbetsmannatraditionen har alltid varit stark. Riktigt allvarligt blev det dock inte förrän man i samband med den här vetenskapliga vågen också fastställde att det var av mindre värde att göra lärda sammanfattningar och synteser, verk som ställde de stora frågorna och drog upp de breda linjerna. Det enda som riktigt räknas i det ständiga råttrejset om tjänster var monografierna och de smala specialundersökningarna. Ett stycke ny kunskap, oavsett hur liten eller trivial, är ofta mer värd än en syntes, oavsett hur stort upplagd eller nyskapande den är. Givetvis har folk inom skrået anpassat sig till detta och idioter vore de väl annars. Om man betänker hur oerhört lågt skrivande av mer populärt inriktad historia och översiktsverk värderas vid tillsättning av tjänster är frågan inte varför så få svenska historiker hänger sig åt denna syssla, utan varför någon gör det alls.
Jag tycker inte att historikerna nu skall förvandlas från Saulus till Paulus och sätta igång att tröska fram bestsellers som går ut i över 100.000 exemplar. Jag är villig att försvara deras rätt att vara obegripliga, i den mån det behövs i den kvalificerade framvaskning av ny, viktig kunskap som faktiskt är deras skyldighet. Det är viktigt att notera att utan den grundforskning som bedrivs på universiteten skulle inte någon populärhistoria vara möjlig. (Den som betvivlar detta kan gärna slå upp litteraturförteckningen till min bok ”Poltava” som rymmer en rad minst sagt abstrusa akademiska verk.) Även i fortsättningen måste den här grundforskningen vara historikernas främsta uppgift.
Emellertid bör de bryta sin tystnad och söka att nå ut med sina forskningsresultat på ett helt annat sätt än vad som är fallet idag, när den genomsnittlige historikern skiner som en ost om hans verk säljs i mera än 100 exemplar. Yvonne Hirdman, Erik Lönnroth, Lars-Olof Larsson, Arne Jarrick, Mikael Nordberg, Göran B Nilsson och andra har visat att det visst går att nå en betydande publik även med högt kvalificerade verk. Historikerna bör också på nytt närma sig de stora frågorna och inte överlämna skrivandet av översikter och uttolkningar till glada amatörer. Att begå synteser är faktiskt också en del av historikernas skyldigheter. Allt detta kräver dock att man bryter den ängsliga och auktoritära atmosfär som nu härskar på institutionerna och att man får möjlighet att vända en del av sin uppmärksamhet och kraft bort från de anslagsgivande organen och ut mot samhället. Gör man inte det är jag rädd att man indirekt kommer att bidra till den process som pågår idag som innebär att universiteten marginaliseras som fria intellektuella kraftcentra och istället blir till sterila utbildningsfabriker, och att de själva tystnar och tystas, likt ett bortglömt ur i en byrålåda som som ingen tittar på eller bryr sig om men som ändå trofast tickar fram tiden medan fjädern ännu är spänd.
(Expressen, mars 93)
Peter Englund 