Om gränslöshet

För en tid sedan såg jag Martin Scorceses ”The Aviator”. Filmen är en så kallad biopic, alltså en dramatiserad framställning av en enskild människas liv. I det här fallet handlar det om den excentriske miljardären Howard Hughes.

Det som stjälper så många biopics är att de byggs upp baklänges, alltså från slutet: inte sällan är det personens plötsliga död som sätter den dramaturgiska ramen. Vi rör oss mot ett alltför bekant slut, vilket ger händelserna en ödesmättad mening som faktiskt inte fanns där från början. Detta är dock inte helt och hållet en konstruktion. För medan en persons betydelse i detta livet till ej obetydlig del är styrd av vilket ögonblick han eller hon stiger upp på scenen – det sätter grundvillkoren för arbetet, för huruvida det skall bli framgång eller fiasko -, så är slutomdömet i mycket styrt av när och hur samma person lämnar den. Bättre att kliva av för tidigt än för sent. Som Gore Vidal sade när han hörde talas om Truman Capotes förtidiga död: ”Good career move”.

Detta faktum, samt publikens behov av lyckliga slut och filmarnas behov av hanterliga berättelser, har också konspirerat till att ge oss en ny typ av biopics, som inte sällan slutar mitt i, gärna efter någon mer eller mindre verklig triumf för vår huvudperson. Så är fallet med ”The Aviator”. Den ändar nämligen med att Howard Hughes lyckas med det som alla har sagt är omöjligt, nämligen att få sitt gigantiska åttamotoriska transportplan ”Hercules” att lyfta, åtminstone i några minuter. Trots sina problem står han där som segraren.

En av skillnaderna mellan komedi och tragedi brukar beskrivas som att komedin slutar där tragedin har sin början: nämligen i ett tillstånd av harmoni, försoning och förväntan. I det här fallet är det uppenbart, att historien ändar precis när ödesdramat skall ta sin början. Det är nämligen det faktum att Howard Hughes var så mytomspunnen som gör filmen möjlig, samtidigt som det som myterna spanns runt i mycket inträffade EFTER den punkt då ”The Aviator” slutar, nämligen de efterföljande knappa 30 åren. Detta att han snart helt försvann från offentligheten, och under decennier förblev en osynlig storhet som troddes utöva en kolossal makt, det har genom åren utgjort en oemotståndlig lockelse för fiktionsförfattare och konspirationsteoretiker. Jag kan inte räkna hur många varianter som vi genom åren fått skådat just på temat Den Dolde Som Styr i Hemlighet.

I verkligheten var hans inflytande inte alls så stort. Hans företag sköttes av andra, i regel utan att fråga honom till råd, och det massiva hemlighetsmakeriet syftade inte så mycket att dölja mekaniken i hans föregivet formidabla maktmaskineri, som det faktum att mannen i pyramidens topp varken ville eller kunde visa upp sig för världen. De sista tjugo åren levde han instängd i olika lyxhotell; fönstren hermetiskt förslutna med tjocka, fasttejpade gardiner; naken, med stora liggsår på ryggen, vildvuxet hår, skägg och naglar så långa att de börjat kurva sig; uttorkad och utmärglad – vid sin död vägde han knappa 40 kilo – på grund av sina bisarra matvanor: långa perioder åt han inget annat än burksoppa, andra bara godis; mest sysselsatt med att titta på film: ”Polarstation Zebra” såg han över 150 gånger.

Att avfärda honom som skogstokig är att missa poängen. Berättelsen om Howard Hughes är varken en berättelse om dold makt eller ens om galenskap. Det är istället en berättelse om gränslöshet. (Minns att ordet ”extrem” har sin rot i det latinska begreppet Ex terminis, ”bortom gränsen”.) Vad händer en människa som på grund av sina pengar kan leva utan att nånsin behöva anpassa sig till något eller några? En människa som istället kan följa minsta nyck, som kan låta sina fixa idéer löpa fritt lopp? Den berättelsen kan bara sluta på ett sätt. Med katastrof. Vi kan med rätta rasa mot alla hinder i vårt liv. Samtidigt pekar fallet Howard Hughes på att Schopenhauer nog hade rätt, när han menade att på samma sätt som vår kropp skulle explodera om det inte vore för atmosfärens tryck, så skulle vår personlighet svälla till fullständig galenskap om det inte vore för smärta, motgångar och andra begränsningar.

– Peter Englund
DN, 5 februari 2006