Om galningar och fiender och galna fiender

Höstens stora nyhet på det historiska fältet: Hitler var bög. Tja, vad kan man säga? Inte är jag direkt förvånad över påståendet – gjort i en färsk bok av den tyske historikern Lothar Machtan. Tomma och eggande spekulationer kring den tyske diktatorns sängkammarvanor har pågått ända sedan kriget. Tyckte han kanske om att bli kissad på? Åt han månne Eva Brauns bajs? Var inte hans penis skadad av ett getbett? Och vad betydde det att han bara hade en testikel? Vänta bara: om några år kommer säkert något ljushuvud och menar att Hitler var queer.

Jag läste först om Machtans forskning i ”Sunday Telegraph”. I samma nummer fann jag – vid sidan om en intervju där Osama bin Ladens hat mot USA kallas för ”psykotiskt” – också en artikel där det hävdas att talibanernas enögde ledare, Mullah Omar, är helt kokobello. Orsaken sägs vara en hjärnskada från 1989, orsakad av en exploderande sovjetisk raket – det var vid det tillfället han miste ena ögat. Attackerna av galenskap går i skov. Ibland är han djupt deprimerad, ibland får han syner – syner som sägs ligga bakom många av de allra prilligaste besluten, som det att förbjuda all drakflygning -, ibland går karln helt i barndom, sitter i sin bil, snurrar på ratten och gör brumbrum-ljud med läpparna. Ni förstår va?

Vi har sett en hel del av det här de senaste åren, och för våra synders skull kommer vi säkert att se än mer: jag tänker på patologiseringen av västvärldens fiender. Det hela kan ses som ett sammanflöde av två skilda rörelser. Det ena är medias stora förtjusning i personifikationer. Det andra är samma medias stora fasa för komplicerade förklaringar.

Närhelst det uppstår en konflikt mellan västvärlden – läs USA – och någon annan grupp, rörelse eller stat, så skapas han, Busen, som får personifiera denna nya fiende och denna nya konflikt. Och samma dragning mot enkelhet gör att vi i regel bara får njuta en Buse i taget: Khadaffi, Saddam, Slobbo – och nu bin Laden, galningen i grottan. Inte med detta sagt att dessa inte ÄR busar. Problemet är bara att när detta dramaturgiska knep korsas med längtan efter enkla svar, uppstår denna märkliga kalsongpsykologi, som döljer verkliga, komplicerade konflikter och verkliga, komplicerade sammanhang bak grovt tillyxade sjukförklaringar.

Somt handlar nog också om de tolkande klasserna och deras självbild. Många av dessa betraktare av världen är blida skrivbordsmänskor, som aldrig skulle drömma om att äta korv eller köpa knallpulverpistoler till sina barn, än mindre verkligen DÖDA något två- eller fyrbent. Tror jag det att en sådan person ställer sig helt och hållet frågande inför de utbrott av mänsklig destruktivitet vi skådat den här hösten. Och fram halas så psykdiagnoserna, hormonargumenten och den berömda o-o-o-ondskan.

Men visst, för en del kan nog patologiseringen vara ett sätt att bevara sin klockartro på vissa enkla lösningar. För om Hitler var ett resultat av en taskig barndom, borde uppkomsten av en ny Hitler vara möjlig att förhindra med en ordentlig dosis progressiv pedagogik.

Galningar skrämmer. Och man skrämmer med galningar. Men kan inte frånvaron av galenskap vara det verkligt skrämmande? Allt som skedde nere på Balkan borde ha lärt oss att människor som begår övergrepp inte alls behöver vara speciella på något vis. Det krävs inget mystiskt extra. Och om där finns en patologi, ligger den inte i deras hjärnor utan i deras idéer. Dessutom: alla spekulationer om Hitlers sexliv till trots: vi har faktiskt vittnesbörd från en kvinna diktatorn legat med. Hon berättar inget om kiss och bajs, utan beskriver istället en lite stel och tämligen konventionell älskare förtjust i romantiska plattityder. Helt hetero.

– Peter Englund