Om Ferdinand och några andra berömda tjurar

Tjuren Ferdinand har verkligen funnits. Han hette dock inte Ferdinand, utan Civilón, och han föddes i början av 1930-talet på en ranch utanför Salamanca – som ligger i östra Spanien, inte långt från Portugal. En av de som skötte de unga tjurarna var en misslyckad tjurfäktare vid namn Isidoro Alvarez, och han lade märke till att en av kalvarna inte var fullt lika aggressiv som de andra. Det var Civilón. Han började med att närma sig tjuren, givetvis till häst, som alla andra skötare, och upptäckte då att han kunde mata den med färska löv från ranchens ekar. Han fortsatte med matandet, och efter en tid vågade han närma sig Civilón till fots. Till slut hände det oerhörda att han tillochmed kunde klappa och klia tjuren, som nu var fullvuxen.

Detta låter kanske inte särskilt märkvärdigt. Det är dock viktigt att förstå att det djur vi talar om här få likheter med de tjurar vi kan se i vårt eget land. Tvärtom: den spanska stridstjuren står till vår egen tamtjur som en pitbull står till en pudel. Detta magnifika, underbart vackra djur kan man aldrig kan se utan att känna skräckblandad vördnad, för det är ett av de farligaste man kan möta på denna jord. Visserligen är den något mindre än en vanlig tamtjur, men detta gör den bara smidigare: den springer fortare än en travhäst på korta sträckor, och vänder på en betydligt mindre yta. Den är också mycket stark. En av stridstjurens kännetecken är dess morillo, den enorma knölen med nackmuskler, som sväller när den är retad – jag har själv vid upprepade tillfällen sett tjurar lyfta en hel häst med pikador och allt. Den hoppar även förbluffande väl: det är inte helt ovanligt att en stridstjur tar språnget över planket runt arenan, och det har också hänt att tjurar tagit sig ända upp på läktaren, där den med stort eftertryck börjat jaga runt i publiken.

Aggressiviteten är ökänd. Under det tidiga 1800-talet tussade man ihop stridstjurar med andra stora eller farliga djur, bland annat elefanter och tigrar, och tjurarna segrade ofelbart. År 1958 skulle en tjur ledas bort ur arenan i Toledo, då man upptäckt att den såg illa. (De djur som deltar i fäktningarna måste enligt reglerna vara i toppskick.) Den vägrade dock att vallas bort på det vanliga viset – vilket görs med hjälp av specialtränade oxar, cabestros, som likt en liten imitationshjord brukar locka tjuren med sig – varför man försökte mota ut den med hjälp av en lastbil, men djuret stångade bara lastbilen gång på gång, så i slutändan hade man inget annat val än att tillkalla polisen, som sköt den.

Aggressiviteten är ingen slump.

Dels är dessa tjurar att betrakta som halvvilda. De spårar sitt ursprung till de hjordar av frilevande djur som länge fanns på den iberiska halvön, och zoologer betraktar dem som en degenererad variant av den numera utdöda uroxen. De framlever också sin existens i ett halvvilt tillstånd, på jättelika rancher, där de strövar fritt, fjärran från kostallar och mjölkmaskiner i rostfritt stål, och där kontakten med människor med avsikt hålls nere till ett minumum – de som djuren möter sitter dessutom alltid till häst.

Dels är de avlade för att vara aggressiva. För denna varelse är en i hög grad kulturell produkt, ett domesticerat djur som sedan ett par århundraden paradoxalt nog formats för att vara så vilt som möjligt. Urvalet är noggrant, och utförs bland annat med hjälp av en så kallad tentadero, då de tvååriga djurens aggressivitet prövas. Tjurkalvarna stöts omkull av ryttare med trubbiga lansar, och de djur som genast ställer sig upp och rusar till motattack tas åt sidan, för att bli stridstjurar; de som tvekar blir korv. Aveln är också långt driven: bara välbyggda, aggressiva djur tillåts fortplanta sig. Intressant nog går denna avel i matrilinearitetens tecken: det är en given sanning bland uppfödare att en stridstjur får sitt mod från sin mor, medan fadern bara står för utseendet. (Att modern är den viktigaste avspeglas också i namnskicket: de unga tjurarna döps efter henne. Ferdinand är alltså en omöjlighet.)

Av detta får man inte tro att det som eftersträvas bara är största möjliga aggressivitet. Det skall också vara rätt slags aggressivitet. Man talar ofta om en tjurs bravura, alltså hur modigt och tåligt den svarar på tjurfäktaren, på bandariljärerna, på pikadorens lans. Minst lika viktigt är dock dess nobleza. Och med denna nobilitet avser man – om jag förstått det rätt, för på den här punkten blir kännare gärna aningen vaga – att tjuren respekterar sin motståndare genom att slåss ”rent”: det anses till exempel vara fel att kasta lömskt med hornen eller att i var situation söka nå tjurfäktarens kropp istället för skynket.

I tjurfäktningens historia finns det många kända tjurar, ibland mer ihågkomna än vissa samtida toreros. En av dessa är Cucharero, en jättelik Anastasio Martín-tjur som kämpade med den då så firade toreron Lagartijo nere i Malaga en dag i juni 1877. Cucharero blev stucken en tio-elva gånger av pican utan att det kom några nämnvärda mängder blod, men sedan hade han kastat omkull båda pikadorerna, varvid den ena bröt ett nyckelben. Bandariljärerna lyckades bara placera hälften av sina banderillos, och när det sedan igen blev dags för Lagartijo, tog det honom en halvtimme av skräckslaget kringhoppande innan han äntligt lyckades ta Cucharero av daga. (Tjurfäktaren lät bevara tjurens huvud – som bara det vägde 101 kilo -, och hängde upp det i sitt hus i Córdoba; och ibland när Lagartijo kom hem efter en sen kväll på krogen brukade han i sin dova berusning slå på den uppstoppade skallen med sin promenadkäpp eller tillochmed skjuta på den med pistol, ”allt medan han mindes den där eftermiddagen av panik i Malaga”.) Dock är det mer i undantagsfall som tjurar – likt Tanguito, en tjur som kämpade i Mexico City i januari 1943 – fått statyer resta över sig. Deras namn lever istället mer i den muntliga traditionen, vilket innebär att hågkomsterna lätt blir vaga. Ett namn, som dock fortfarande har förmåga att väcka rysningar bland både kännare och utövare, är Islero.

Islero föddes 1942 på familjen Miuras ranch utanför Sevilla: hans far var Formalito, hans mor Islera. Miuriatjurarnas rykte var sedan lång tid det allra värsta och det allra bästa. Det fanns ingen annan tjursort som dödat så många berömda toreros – ”Esparteo”, ”Dominguín”, ”Pepete”. Under sent 1800-tal förekom det att fäktare i sina kontrakt hade en klausul som garanterade dem att ej behöva möta denna typ av tjurar, och 1908 hade också en grupp slutit sig samman och krävt fördubblat arvode för att slåss mot dem. Tjurarna var också kända för att vara modiga, snabba, intelligenta och lömska.

En av de som innerligt avskydde alla Miuratjurar var ”Manolete”, Manuel Rodríguez y Sánchez, född 1917 i Córdoba. Hans början var trevande. Manolete var uppvuxen i en släkt med taurinska traditioner, i en fattig familj på dekis – åtminstone en av hans systrar levde på prostitution -, sjuklig och överbeskyddad av modern, som fyllde hans barndom med kärlek och förbud. Redan som 11-åring började han intressera sig för tjurfäktning, uppenbarligen som en bot på familjens fattigdom, men även som en väg ut ur förbannelsen att ständigt betraktas som liten och svag.

När Manolete så småningom började att fäktas, var framgången måttlig. Visserligen var han skicklig på att döda, men mycket mer var det inte. Han var mager, ovanligt lång, och såg inte vidare bra ut. (Ett öknamn på honom var ”stornäsan”, och på vissa foton ser han med sina utåtstående ögon faktiskt ut som ett slags iberisk Marty Feldman.) En kritiker skrev: ”Han har ett ansikte som är lika tråkigt som en tredje klassens begravning på en regnig dag, och hans kropp är som en ej ihamrad spik”. Det kan låta underligt, men i en så grundligt esteticerad syssla som tjurfäktning spelar sådana saker faktiskt roll. Är man för lång, kan man under vissa moment, till exempel dödandet, bli tvungen att böja sig på ett mindre graciöst vis – som en tjurfäktare jag hörde bli avfärdad med kommentaren ”han ser ut som en lyktstople”. Och är man ej bildskön, förvandlas det oundvikligen till en nackdel – som för en annan tjurfäktare jag såg, och som blev bortviftad med en fnysning: ”han har ju ansikte som en kypare”.

Vändningen kom dock när en gammal tjurfäktarveteran, José Flores ”Camará”, tog sig an den unge mannen med det allvarliga ansiktet, och fick honom att koncentrera sig på sådana passeringar med skynket som passade hans längd. Så Manolete slutade med alla de överdrivna och publikfriande trick, som var så vanliga då – och som fortfarande är det som en ny åskådare gärna faller för -, som märkliga vändningar, piruetter och att fäkta stående på knä. Istället koncentrerade han sig på de gamla, klassiska passeringarna – verónicas, halv-verónicas, naturales etc – där inte bara hans längd utan också hans mod kom till sin fördel. Att stå blickstilla, helt kall, mycket rak med fötterna stadigt planterade på marken, och sedan föra tjuren nära, nära sin kropp, det blev snart hans kännemärke. Han uppfann även några nya passeringar, som mirando al público – som innebär att tjurfäktaren vrider bort huvudet från det angripande djuren och istället riktar blicken upp mot publiken. Visserligen råkade Manolete ut för tolv allvarliga stångningar, varav en gav honom ett fult ärr i ansiktet, men hans popularitet steg lika stadigt som hans inkomster: sånger skrevs, statyer restes och spritsorter döptes till hans ära. Runt mitten av 40-talet var han världens mest framgångsrike och berömde  tjurfäktare – vilket kanske inte säger så mycket, för världen var då upptagen med annat.

År 1947 tillkännagav Manolete till allas förvåning att han skulle sluta med tjurfäktningen: han var mätt på framgångarna, trött på det ständiga turnerandet, led vid de ökande kraven, och dessutom plågades han av en försämrad syn – ”han var trettio”, skriver en som träffade honom, ”man han såg ut som fyrtiofem”. Han lät sig dock övertalas till en sista säsong. Beslutet handlade till del om fåfänga. En alldeles ny stjärna hade precis tänts, nämligen den drygt 20-årige ”Dominguín”, som på kort tid blivit den nye favoriten. För samma grymma, nyckfulla publik som tidigare hyllat Manolete, hade nu börjat vända sig från honom och hans perfekta stil, som bemöttes med ett ljumt ointresse och beskrevs som tråkig. Manolete ville värja sitt rykte.

Den 28 augusti 1947 möttes de två rivalerna Manolete och Dominguín på en corrida i den lilla staden Linares i Andalusien. Manolete, klädd i rosa, fäktade och dödade sin första tjur utan större gensvar från publiken – där kom tillochmed några bu-rop. När den tjuren drogs död ut från den lilla plazan sade han trött:  ”Dom kräver bara mer och mer av mig, men jag har inget mer att ge”. Dominguín däremot, var allt annat än trött: han visste vad som stod på spel. Han satsade allt. Och med allt menas också allt det där som Manolete avskydde, struntade i eller undvek, men som kunde vara väldigt spektakulärt: 21-åringen gick ned på knä, flera gånger, satte sina egna banderillas, ja han aktade sig inte ens för sådana cirkustrick som att kyssa tjurens panna eller göra el teléfono, alltså luta sig mot djurets huvud i ett låtsat telefonsamtal. Publiken jublade och tjöt. Retad gick Manolete in när det blev hans tur, fast bestämd att hävda sig.

In kom Islero.

Islero var en vacker tjur. Som många Muiras var han inte svart, utan ljusbrunfläckig, med stänk av grått. På djurets sidor gick det att ana märkningen han fått som kalv: ”21”. Han vägde 495 kilo, vilket är litet, om än inte för lite för en stridstjur. Den som väger mindre har det svårt mot pikadoren och hästarna; den som väger mycket mer blir lätt ovig och trög. Genomsnittligheten i hans vikt svarade också mot genomsnittligheten i hans uppväxt. Efteråt kunde hans uppfödare inte dra sig till minnes att Islero utmärkt sig på något vis alls under åren i noga övervakad frihet där ute på slätterna.

Det var inget fel på den här tjurens bravura. Islero öppnade med att aggressivt rusa runt. Manolete och de andra märkte dock att det fanns brister i den andra efterlysta egenskapen, nobleza. Tjuren anföll inte rakt fram, utan tenderade att dra åt höger. Dessutom kastade han på ett oförutsägbart vis med hornen. Till yttermera visso var han snabb och stark: när pikadoren dök upp, lyckades Islero kasta både honom och hans häst. Manoletes tränare Camará – som vanligt med i plazan, som vanligt iförd ett par stora, runda solglasögon – såg att detta var en farlig tjur, och varnade. Men en sammanbiten Manolete var fast besluten att bevisa sig, att på något sätt få publiken med sig. Vilket han också gjorde. Med blottad huvud, och som vanligt mycket rak och fullständigt stilla, nådde han det som alla tjurfäktare eftersträvar: kontroll över djuret. Som igen bygger på att man utnyttjar det faktumet att tjuren inte skiljer på tjurfäktarens kropp och hans tygstycke, utan instinktivt attackerar det som rör sig. Och Manolete manövrerade Islero runt och runt och runt sin egen kropp, mycket nära. Och publiken gav med sig: applåderna brakade fram.

Så var det dags för Manolete att döda Islero.

”Från sidan och snabbt”, ropade Camará med händerna kupade runt sin mun. Dödandet är ett viktigt moment i tjurfäktning. En framgångsrik torero måste nämligen döda väl, rakt framifrån, förbi hornen, med ett enda välplacerat stick i 45° vinkel mitt mellan skulderbladen. Att det måste ske framifrån, över hornen, är uttryck för att tjurfäktning inte bara har en särskild estetik, utan även en speciell etik, vilken bland annat innebär att tjuren faktiskt måste ha en möjlighet att värja sig, att nå mannen. (Toreron inväntar att tjuren ställer sig med framhovarna ihop, för det innebär att skulderbladen dras isär en aning, och blottar denna mjuka punkt.) Då faller tjuren inom loppet av några sekunder, som vore han ett slaktdjur, med en punkterad kroppspulsåder. Inte sällan missar tjurfäktaren, sticker fel eller fult eller snett eller grunt och resultatet blir då en äcklig och utdragen pinsamhet. Publiken buar och gormar och skriker – själv brukar jag vid dessa tillfällen ta på mig solglasögonen, så att ingen skall se att jag blundar. Och den hackande tjurfäktaren svettas och grimaserar, för han vet att oavsett hur väl han gjort från sig tidigare, så har hans chanser till upphöjelse gått upp i blå rök iochmed att dödandet blivit otäckt och utdraget. Därför struntade Manolete i Camarás råd, som gick ut på att inte begå sticket på det rätta viset, utan istället försöka göra det i en något sned, undanglidande vinkel – säkert, men impopulärt.

Manolete tog stegen fram med värjan inriktad på den där fläcken mellan tjurens skulderblad. Det var som ur en instruktionsbok. Samtidigt drog han djurets uppmärksamhet mot sig och dess huvud ned med hjälp av en svepande rörelse med sin muleta. Det var också som ur en instruktionsbok. Och värjan gick in perfekt, exakt mellan skulderbladen på Islero, ända till fästet. Och även det var som ur en instruktionsbok. Klockan var 42 minuter över 6.

Så hände något som inte finns i någon instruktionsbok.

För Islero vek i detta plötsligt av mot höger och kastade med hornen. Det högra hornet åkte rakt in i Manoletes vänstra lår, och fortsatte ända upp till nedre delen av bukhålan. Tjurfäktaren hängde på hornet några ögonblick, men kastades sedan upp i luften med flaxande lemmar. Islero föll samman strax efteråt, döende av det där perfekta sticket. Manolete avled ett antal timmar senare, även han till följd av blodförlust. (Hans sista ord var: ”Är mina ögon öppna? Jag kan inte se!”)

De hade dödat varandra.

Så här i efterhand är de flesta överens om att Islero visserligen var en fin tjur, men att han som sagt saknade nobleza. Detta gällde dock inte Civilón. Att man kunde mata honom, klia honom, sågs alltså inte som ett uttryck för ovanlig fridsamhet, utan istället som tecken på en ovanlig nobleza. För till detta hörde också att han bara slogs mot värdiga motståndare. Så måste i alla fall tanken ha varit: man prövade nämligen att släppa in klungor av barn till Civilón, men han fortsatte att visa värdig eller vänlig eller oförstående (stryk det som ej önskas) och angrep ej.

Ryktet spred sig snart om denna ovanligt ädla stridstjur. Artiklar skrevs om honom i både dags- och veckopress, han fotograferades upprepade gånger och hamnade tillochmed på flera tidningsomslag. (Ja, av dessa kan man se att han faktiskt var svart, precis som Ferdinand.) Det var bara en fråga om tid innan någon skulle få idén att låta Civilón utkämpa en riktig corrida. Denna någon uppenbarade sig i form av Pedro Balañá, chefen för Monumental, den största tjurfäktningarenan i Barcelona, som också köpte djuret av ranchens ägare, Juan Cobaleda. Om idén var så lysande är väl tveksamt, men rent ekonomiskt var det ett genidrag. Folk kom från hela Spanien för att se den ädle Civilón slåss.

Att spektaklet sågs som en utmärkt affär är inget förvånande. Från första början har tjurfäktning varit en förening av oförenligheter, inte bara i den märkliga sammanfogningen av estetik och blod, utan också i det faktum att dess hyllning av åldriga, förkapitalistiska ideal som fysiskt mod och självkontroll äger rum på en arena som är grundligt kommersialiserad. Av dess försvarare framställs tjurfäktning gärna i ett mystiskt, för att inte säga romantiserat ljus, som de sista resterna av ett tusenårigt bruk, i vars form Det Uråldrigt Spanska visar sig. Genom åren har många lärda debatter rasat över huruvida det hela är ett arv från romarna eller månne araberna. Varken eller, visar det sig. Tjurfäktning som vi känner den spårar sina rötter tillbaka till det tidiga 1700-talet, och fick sin nuvarande form först framåt slutet av det 19:e seklet. För detta är inte alls de sista gladiatorspelen. Nej, tvärtom: tjurfäktning är istället den kanske första moderna underhållningsindustrin, där högt avlönade yrkesmän uppträder för en betalande masspublik.

Fram till slutet av 1700-talet var grymhet mot djur ett uppskattat folknöje i de flesta europeiska länder: det kunde handla om allt från hetsningar, som de strider som arrangerades mellan vilda djur som gick att se bland annat i Sverige, över ritualiserad tortyr, som till exempel förekom under vissa högtider i Burgund, där barn brukade knyta fast levande katter på pinnar och sedan grilla dem över öppen eld, ända till olika tävlingar mellan människa och djur, som de tjurrusningar som en bra bit in i 1800-talet arrangerades både i England och Frankrike. (En av de mest kända tjurlöpningarna – som till det yttre påminde mycket om den som ännu äger rum vart år i Pamplona – arrangerades i Stamford, och den lyckades myndigheterna slutligen avskaffa 1840, men först efter att de satt in väpnad trupp.) Och till exempel i Frankrike förbjöds inte tjurfäktning förrän 1890.

I Spanien, precis som i en rad andra europeiska länder, förekom det under 1700-tal och tidigt 1800-tal flera allvarligt menade försök att helt förbjuda tjurfäktning. Skälen till att detta misslyckades, och att bruket just i detta land istället växte till att bli en inhemsk underhållningsindustri, är sammansatt. Lätt förenklat kan man säga att fäktningarna skyddades och drevs fram av en besynnerlig allians mellan olika grupper. Där fanns kyrkan, som sedan länge använde firandet av tjurfäktningsferias för att finansiera sina välgörenhetsinrättningar; där fanns också den politiska makten, som gärna använde dessa tillställningar för att fira sig själv. Där fanns dessutom städernas borgerskap, som tidigt insåg att en plaza de toros var bra för den lokala kommersen; och där fanns även breda folkliga grupper, för vilket tjurfäktning var både underhållning och dröm på samma gång – för många fattiga pojkar som Manolete var svärdet och capen den enda väg som bjöds för den som ville ta sig upp ur städernas slum. Historiska tillfälligheter gav denna utveckling ytterligare kraft. De förödande napoleonkrigen i början av 1800-talet ledde till att fler och fler tjurfäktningar arrangerades av städer och samhällen, helt enkelt för att det var ett enklare och betydligt mer populärt sätt att samla ihop pengar än ren beskattning. När sedan de spanska järnvägarna började byggas ut framemot mitten av seklet, skapade det en nationell fäktningsmarknad, vilket innebar att publiken ökade än mer. Och ökad publik ledde i sin tur till mer pengar. Lagartijo tjänade under 1882 allt som allt 150.000 pesetas, vilket, till exempel, var fem gånger mer än vad presidenten i Spaniens Högsta domstol tog hem. Och jämför man sedan den spanske tjurfäktaren med samtida engelska fotbollsproffs, tog det dem nästan ett år att få ihop lika mycket pengar som den kände spanjoren gavs för en enda eftermiddags corrida – fast de engelsmännen hade förstås bara andra människor att möta, och riskerade aldrig att ställas inför, säg, en Cucharero.

Allt detta är dock bara en del av förklaringen till att tjurfäktningen blev och blev kvar. Uppenbarligen är detta ett bruk som – precis likt andra delar av underhållningsindustrin, som fotbollen – ändå tilltalar något fundamentalt hos många. Frågan är bara vad? Det finns förvisso många tolkningar av vad en tjurfäktning egentligen står för, många tämligen skruvade, och mer utmärkta för sin uppfinningsrikedom än för sin tankereda. Några vill se det som en symbolisk konfrontation mellan människa och natur. För andra är det som spelas upp där nere på sanden ytterst dramat om könen: vissa menar att toreron spelar mannens roll, i det att han för sin överlevnad måste tämja den kvinnliga urkraften etc, samtidigt som vissa – intressant nog – menar att, tvärtom, det är tjuren som är mannen, medan kvinnan spelas av tjurfäktaren, den som är beroende av sin list för att först kontrollera och sedan besegra en motpart som är så mycket starkare rent fysiskt etc. Det snällaste man kan säga, är att tjurfäktning står för olika saker för olika personer.

För Hemingway var detta ett slags dödens konst, och kanske finns det i detta något som kan hjälpa oss att begripa varför tjurfäktning inte bara lever kvar, utan tillochmed tenderar att öka. Det är givetvis något remarkabelt, detta att skåda ett noga reglerat drama med närmast balettliknande former, där någon inte bara kan dö, utan där något helt visst skall dö. Tjuren nästan alltid, människan allt emellanåt. Detta kan nämligen ses som en utmaning av det sista stora tabu som ännu återstår i vår tid: döden.

För att förstå detta, måste vi något betänka synen på döden förr. Då var döendet, liksom så många andra stora skiften, en offentlig akt: ens sista läger är omgivet av en tätt packad hop av släktingar, grannar och vänner. Då en människas frånfälle innebär att hennes grupp – familjen, ätten, byn – blir svagare, ses döden i första hand inte som ett personligt drama utan som en kollektiv affär. Inte ens barn saknas i publiken, för döden ses inte som något otäckt som måste undanhållas dem. Bara den döende uppför sig värdigt anses sådana scener vara fina och uppbyggeliga att åse. Den enda hädangång som verkligen skrämmer är den som kommer utan förvarning och som inte hinner att förberedas och som därför ofta måste lidas i svart ensamhet.

Denna tids död var inte heller en död i vår mening. Människans personlighet plånades inte ut, utan fanns kvar i en vagt anad skuggvärld, vilande i väntan på återuppståndelsen. Döden var därför inte så mycket ett hot som ett löfte, ett löfte om förlossning från en mörk och eländig värld och från ett jordiskt liv som i regel var kort, rått, otäckt och mödosamt – för att använda Hobbes kända fras.

Denna uråldriga syn på döden ändrades bara långsamt.

Processen tar sin början redan under högmedeltiden. Stanken från de överfulla pestgravarna för en känsla av förgänglighet över hela den europeiska civilisationen. En ny och kraftfull trånad efter det jordiska livet manas fram: risken att bli berövad någon nära och kär eller att själv bli bortryckt innan man levat nog blir till en allmän fasa. Det skulle dock dröja framåt 1800-talet innan denna process når sin fullbordan. Det sker då under trycket från å ena sidan den frambrytande individualismen och å andra sidan det gryende avkristnandet.

För det första. När den enskilda människan blir medveten om det egna jaget och dess värde blir hon också medveten om det egna jagets död. På samma vis som hennes levnads bana blir enbart hennes egen angelägenhet – och inte familjens, ättens eller ståndets -, blir hennes död också mer och mer hennes egen. Hotet från döden blir på så vis mer tydligt då det riktas direkt mot den enskilde och inte i första hand mot hennes grupp.

För det andra. Ställd inför en sakta framkrypande sekularisering och en allt mer skenande framstegsoptimism blekar hinsidesvärldens löften om ett bättre liv efter döden sakta bort. Vården av kroppen blir viktigare än vården av själen: prästens roll tas av läkaren. Men jämfört med en präst är dock en läkare skäligen maktlös. Prästen kan rädda själen; kroppens förfall däremot kan möjligen fördröjas men är i längden omöjligt att undvika. För en modern människa som inte har själ utan bara psyke, som inte bara har kropp utan enbart är kropp, finns det därför i slutändan ingen räddning. Döden blir till ett hot av enorma dimensioner, egentligen Det Enda Hotet, varur alla andra faror hämtar sin kraft och yttersta bestämning.

Under 1800-talet får de scener som följer på ett dödsfall en ny känslomässig laddning: äldre seklers tysta högtidlighet förbyts i gråt och svimningsanfall. Till detta skall läggas uppkomsten av den moderna minneskulten. Länge brydde man sig mycket lite om var enskilda döda myllades ned: detta var benhusens och de öppna massgravarnas tid. Från 1600-talet och framåt går det dock att se ett ökat intresse för att märka ut de enskilda gravarna, ett intresse som detonerar under den första hälften av 1800-talet. (År 1805 läggs 14 nya gravstenar på Père-Lachaise-kyrkogården i Paris, år 1830 nära 2.000.) Denna minneskult är ett uttryck för en i grund icke-religiös vilja att bevara den avlidne bland de levande. (Vissa gick så långt att de lät förvara sina kära bortgångnas kroppar i jättelika glasbuteljer fyllda med sprit. Mer modesta varianter av detta var att konservera den avlidnes hjärta, och ibland också andra delar, i alkohol. Den kände tjurfäktaren El Tato fick ett av sina ben amputerat efter en svår hornskada, och det bevarades länge i sprit på ett apotek i centrala Madrid. När senare en eldsvåda bröt ut, trotsade flera entusiastster elden för att söka rädda den bevarad lemmen.) Allt detta är tecken på en ny ovilja att acceptera döden.

Det stora omslaget sker dock först vid mitten av 1900-talet. Döden blir då till något osynligt som sker på klinik, noga avskilt från hem och vardagsliv, inte längre en rituell ceremoni utan bara en kall teknikalitet begången i ensamhet. Tystnaden sänker sig åter över dödsbädd och gravplats: det är dock inte den fordomtida dödens värdiga och resignerade stillhet, det är rädslans tystnad. För döden är iochmed detta förvandlad från att vara tam, bekant och omedelbar till att bli vild, främmande och fjärran, en ful obscenitet som måste förtigas på samma sätt som man en gång förteg sexualiteten. Men tjurfäktning går på sätt och vis på tvärs mot detta förnekande, utan gör istället döden till en offentlig ritual.

För paradoxen är, att vi lever i en tid som i sitt förnekande utvecklat ett slags besatthet vid döden. Skälen är enkla, tror jag. I en värld där allt fler saker tar varuform – nu kan vi tillochmed köpa erfarenheter: det kallas då för ”upplevelse” – blir det som inte går att köpa allt viktigare. Som döden. Det är snart det enda som inte kan fejkas, fuskas, imiteras, kopieras eller ångras. Så därför blir den allt viktigare. Det kan vi tydligt se var gång som någon känd person avlider plötsligt och oväntat. Se bara Manoletes död 1947 – en död som kanske inte var helt oväntad, men som onekligen var plötslig.

Hela den spanska allmänheten var chockad över det skedda. Nyheten fyllde tidningarna i flera dagar, och när hans kropp senare låg på lit de parade i hemmet i Córdoba, köade mer än 20.000 människor för att få en skymt av den. Samtidigt går det inte att komma ifrån intrycket, att chocken på ett vis var välkommen, för den gjorde det lättare för dem att förtränga att de buat åt honom, att glömma att de faktiskt börjat vända honom ryggen. Och den där hornstöten som tog hans liv, gjorde honom på samma gång odödlig. För om inte Manolete dött vid denna tidpunkt och på detta vis, hade hans rykte troligtvis förklingat, och hans namn hade snart blivit glömt av miljoner. Och den historien har upprepats många gånger sedan dess, och var gång har allmänheten lyckats vända både hotande likgiltighet, ja tillochmed uttalad fientlighet, till sin raka motsats. Och så har det bevisats – om än på ett tämligen bakvänt vis – att den stämmer, den gamla kristna tanken, att det enda sättet att behålla sitt liv är att mista det.

Nåväl. Tillbaka till Civilón. Inför fäktningen i Barcelona hade publiciteten alltså varit stor. Det hade tillochmed arrangerats ett bisarrt möte mellan Civilón och den man som var tänkt att ta hans liv, Luis Gomez, en 25-årig tjurfäktare som gick under namnet ”El Estudiante”. Att Gomez utvalts kan ha att göra med att han var erkänt skicklig med svärdet, ja en av de allra bästa: dödandet av Civilón torde därför kunna bli en snygg och snabb historia.

Fäktningen inleddes, och Civilón motsvarade förväntningarna. Han attackerade, och Gomez mötte honom med ett par snygga verónicas. Därefter kom som brukligt pikadorerna in. Civilón blev illa stucken, men stångade båda hästarna, utan vacklan. Vid det här laget var publiken i uppror, och krävde enhälligt att tjuren skulle benådas. Detta beviljades genast. (En sådan indulto är något mycket ovanligt, men det händer från tid till annan att ovanligt tappra tjurar släpps levande ut från corridan, i regel till ett liv som avelsdjur. Många berömda fall finns i den äldre tjurfäktningshistorien. Som Caramelo, en tjur som slogs med och snabbt dödade en bengalisk tiger och sedan några veckor senare kämpade mycket modigt på en vanlig corrida och tilläts leva; eller Gordito, som dödade 21 hästar, och benådades, men som dog av sina många sår; eller Jaqueton, som sägs ha varit den tappraste tjur som någonsin slagits i Madrid, till den grad att han blev ett begrepp; eller Manzanito som benådades i Sevilla, efter att ha stångat och skadat samtliga toreros på arenan. Och så vidare.)

Frågan var bara hur man skulle få ut den skadade och upphetsade tjuren. I publiken satt dock förmannen från ranchen, Alvarez, och efter viss tvekan samlade han ihop lite hö i sin ena hand och gick in på arenan. Det blev alldeles tyst när Civilón sprang fram mot Alvarez. Men den blödande Civilón anföll inte mannen, utan stannade bara upp vid hans sida och gned mulen mot honom. Sedan ledde Alvarez ut tjuren, allt till publiken jubel.

Efter denna sensation köpte den förre ägaren, Cobaleda, tillbaka Civilón – han tänkte bruka honom till avel. Arenans chef menade dock att man borde vänta med att föra den skadade tjuren åter till ranchen. Istället borde han få stanna på arenan medan han hämtade sig från sina sår. Cobaleda gick med på detta.

Och här kunde historien ha fått sitt slut. Året var dock 1936, och den 17 juli inledde militärerna med Franco i spetsen sitt öppna uppror mot landets lagliga regering. En av de platser där revoltörerna försökte ta kontrollen var Barcelona. De led dock brist på mat och under natten till den 18:e bröt sig en grupp av soldater in på arenan. Där fann de Civilón, som sköts och slaktades på platsen. I dagningen började det spanska inbördeskriget.

– Peter Englund

I pappersform står denna essä att läsa i min bok ”Tystnadens historia”, som finns att köpa som pocket.