Om färgen gult

Jag tycker mycket om hösten. Kanske för att den bär på ett hopp om förvandling, om att något nytt och omvälvande väntar oss under de höga, blåkalla skyarna. (Andra årstider är jag lite mer kluven till. Sommaren bryter ofta det som våren lovat, och vintern är mer av ett tillstånd än en årstid.) Kanske av rent estetiska skäl. Jag har en stor lönn strax utanför huset, och den är aldrig så vacker som framåt slutet av september, då lövverket lyser nästan plågsamt gult. Men visst är det underligt, att den färgprakt som höstens döende utvecklar är långt mer intensiv än den som springer ur vårens växt?

Möjligen ligger en viktig del av höstens lockelse i något så enkelt som just färgerna? I allt det gula? Gult är, tillsammans med den andra stora höstfärgen rött, den kulör människan använt allra längst. De återfinns till exempel i de över 17.000 år gamla grottmålningarna i Lescaux i Frankrike. Rött och gult dominerar också i de berömda Altamiragrottorna. När man började färga kläder runt år 6000 f.kr., var gult av allt att döma den nyans man använde först. Förklaringen är inte tillgänglighet. Då skulle man brukat grönt, som är lätt att framställa ur olika naturämnen. Men den färgen saknas istället där. Förvånade nog. Det betyder också att en färg som gult valts helt enkelt för att man tyckte om den.

I Goethes färglära tillhör gult mycket riktigt plusfärgerna, de som inspirerar till snabba, livliga och längtansfulla känslor. (Kryss i rutan där, ja.) Gult är den färg som enligt honom ligger närmast ljuset, och som i sin renaste form har en rofylld, men samtidigt uppiggande och milt inspirerande effekt på människor. (Tja, varför inte?) Goethe menar att gult skänker en känsla av värme: ”Detta intryck av värme kan upplevas på ett livligt vis om vi betraktar ett landskap genom ett stycke gult glas, speciellt under en grå vinterdag. Ögat gläder sig, hjärtat vidgas i jubel, och det är som om värme blåser mot oss”. (Det skall jag verkligen pröva nån dag framåt slutet av januari.)

Goethes färglära är intressant. Länge trodde man, helt naturligt, att färg var en egenskap hos tingen själva. Så kom glädjedödaren Newton, och visade att vitt ljus som löper genom ett prisma spjälkas upp i ett spektrum som går från rött, över gult, grönt och blått till violett. Och att färg alltså är en egenskap som inte finns i tinget och som framkallas av ljuset – som Aristoteles menade – utan är något som finns i ljuset självt.

Detta öppnar för övrigt för en del spännande tankeexperiment. Vad skulle ha hänt om vår sol varit röd? Tja, då skulle allt som vi nu upplever som rött, som blod, vin och rosor, fortfarande vara rött; sådant som vi upplever som vitt, som snö, salt eller papper, skulle dock också vara rött; och samtidigt skulle allt som nu upplevs i andra färger än dessa, framstå som helt och hållet… svart. En följdfråga till detta skulle vara: hur skulle samma tankexperiment se ut om det gjordes under den där röda solen? Kan man i en röd-svart värld föreställa sig något som det där inte är möjligt att uppleva, som t.ex. färgen gult?

Olika våglängder ger alltså olika färg. För att citera NE: ”Om endast vissa våglängder absorberas uppstår färg”. Och är våglängden t.ex. mellan 560 till 590 nm blir det gult.

Goethe kunde inte acceptera en så prosaisk förklaring av ett så poetiskt fenomen. Så vad han presterade i sin färglära, var till del en alternativ förklaring av fenomenet färg, en förklaring som i mycket föll tillbaka på Aristoteles gamla teorier. Ordet våglängd nämner han alls inte. Detta att han ej begrep fysiken bakom såg han inte som en nackdel. Tvärtom. Goethe menade istället att sådana kunskaper hindrade en från att förstå.

Goethes nyaristoteliska förklaring av färgens fysik håller givetvis inte streck. Det som gör att man ändå kan läsa hans färglära med intresse är för vad den istället har att säga om hur vi UPPFATTAR nyanser och kulörer. För det är ju det som vi för det mesta avser, när vi talar om färg. Och kanske är det den yttersta orsaken, till varför jag själv är så förtjust i hösten: den är ett fenomen som kräver varken kunskap eller insikter, men som man istället bäst närmar sig i den enkla och naiva upplevelsens form.

– Peter Englund
DN 23/10 2005