Om en svart klassiker

Om någon skulle få för sig att namnge ett antal verk som varit med och format den moderna världen, skulle den listan innehålla ett antal uppenbara och väl kända böcker: Adam Smiths ”En undersökning av folkens välstånd, dess natur och orsaker” från 1776, Marx och Engels Kommunistiska manifest, första gången utgiven 1848, ”Om arternas uppkomst” av Darwin från 1859 och John Stuart Mills ”Om friheten” från samma år, Freuds ”Drömtydning” från 1900, Lenins ett år senare utgivna ”Vad bör göras?”, Einsteins två verk om relativitetsteorin av år 1905 och 1915, Hitlers ”Min kamp” från 1925 och så vidare. Ett verk som sällan eller aldrig återfinnes på sådana listor, men som verkligen skulle försvara sin plats där är Carl von Clausewitz ”Om kriget” från 1832.

Boken är en klassiker och det är glädjande att nu för första gången se den i en fullständig svensk översättning. De tre som rott denna jätteskuta i hamn, Hjalmar Mårtenson, Klaus-Richard Böhme och den utmärkte Alf W. Johansson, är värda beröm. (Även om översättningen ibland känns aningen ovig och vissa ordval går att ställa i fråga, är den gjord med kompetens. Tilltaget att för tydlighetens skull gärna korta meningarna fungerar i regel väl. Det är dock synd att registret är så påvert.)

I likhet med Lenins och Hitlers mer celebra opus måste ”Om kriget” betraktas som en SVART klassiker – alltså ett verk som har gjort sitt till att förvandla 1900-talet till ett av historiens allra mest bedrövliga sekel. Att man inte i förstone tänker på Clausewitz verk när man överväger en dylik lista över böcker som gjorde vår värld, beror på att hans bok inte bara är en svart klassiker utan också i hög grad en DOLD sådan. I motsats till sådana som Marx, Mill, Lenin och Freud har han aldrig nått något som liknar en riktig masspublik. Hans betydelse kommer istället av att han genom åren blivit läst av en rätt liten, exklusiv och mycket inflytelserik krets av herrar.

Preussaren Carl von Clausewitz levde i en brytningstid mellan två epoker. Det gamla, agrara Europa med dess gamla och omständliga sätt att bedriva örlog, höll under tidigt 1800-tal på att transsubstantieras till ett Europa som var industriellt och kapitalistiskt och där krigen fördes på ett helt nytt vis. I samband med napoleonkrigen kom de små legohärarna och manöverkrigen att ersättas av massarméer och förintelseslag. Mycket av hans betydelse ligger i att han skådade dessa förändringar klart och sedan kodifierade dem i sitt verk.

En betydande del av den dryga 600 sidor långa texten handlar om krigets elementa. Där finns kapitel om marscher, förposter och läger, om anfall i mörker och försvar av sankmarker, etc. Annat handlar om olika grundläggande regler för all krigföring: om kraftsamling i tid och rum, om överraskningens betydelse, om att söka avgörandet genom strid på det viktigaste operationsområdet, om anfallets tendens att förbruka sin kraft, och så vidare.

Det som dock skiljer denna ”Om kriget” från andra samtida verk av detta slag är att von Clausewitz aldrig var ute efter att skriva en regelbok, fylld av s.k. lagar, geometriska principer och andra dillerier. Hans klarsyn och nyktra realism fick honom att avvisa all sådan på styltor framvinglande dogmatik. Militärt klokskap var för honom inte bara en fråga om att summera bajonetter och beräkna vinklar på de inre linjerna. Det handlade i minst lika hög grad om olika svårgripbara faktorer som stridsmoral och politik. Han var en man med betydande krigserfarenhet och visste också vilken skrämmande stor roll slumpen spelade i dessa sammanhang. I ”Om kriget” återvänder han gång på gång till detta med ”friktionen”. Det var alla de där tallösa små omständigheterna som inte går att väga in vid planläggningen, allt det där som kan gå fel och som ofta gör det. För ”i krig är allt enkelt, men även det enklaste är svårt”, summerar han i sin torra, aforistiska stil.

Men nu är det nog inte främst von Clausewitz diskussioner av krigets hantverk som gjort honom till en dold klassiker. Det är snarast hans analys av krigets väsen.

Kriget enligt von Clausewitz är en våldsakt för att påtvinga motståndaren vår vilja. Detta våld kan och skall brukas till sin yttersta gräns, ”skoningslöst och utan hänsyn till blodsutgjutelsen”: att införa någon princip om begränsning vore en absurditet. Det framtida kriget skulle enligt von Clausewitz alltid föras på ett sådant vis: med nationens hela tyngd, lösgjort från alla begränsningar, frisläppt i all sin naturliga kraft, stort, snabbt och extremt våldsamt.

Till detta skall läggas hans bild av statssystemet. I ”Om kriget” målas det upp en värld där alla stater som genom ett inre tvång ständigt strävar efter mer och mer makt, något som givetvis bara kan ske på någon annans bekostnad. Olika konflikter är därför oundvikliga, ja naturliga, och krig skall därför ses som en helt normal företeelse, ett rationellt politiskt instrument. ”Kriget är blott en fortsättning på politiken med andra medel”, lyder också von Clausewitz allra mest kända bon mot. Det är ett tillstånd av ständigt hot, där man hela tiden skall vara beredd att sätta sina arméer i marsch om ett nog fett tillfälle yppar sig.

Läst på detta vis – och fler läsarter står att vinna ur detta rätt motsägelsefulla verk – går det att dra en rak linje från von Clausewitz fram till 1900-talets allra största materiella, kulturella och mänskliga katastrofer, det första och andra världskriget. Ja, vidare till Vietnam och andra moderna militära debacel. För när läran om det frisläppta, obegränsade kriget framåt 1900-talet parades med en skenande tillväxt av den militära förstörelseteknologin, kunde det bara sluta på ett sätt, i det totala krigets svarta hål, där allt och alla sugs ned: jag, du, ditt, mitt, han, hon, den, det.

Inte med detta sagt att ”Om kriget” ORSAKADE allt detta med sin bok. Många vill nöja sig med att kalla von Clausewitz för ”realist” eller möjligen profet, en som med sin klara blick ser vad som komma skall. Men krigets natur bestäms i hög grad av hur vi betraktar det. Och om ser vi på kriget som en akt av totalt och ohämmat våld tenderar det också att bli till en akt av totalt och ohämmat våld. För von Clausewitz var inte bara en till filosof sublimerad knekt, som med osedvanlig skärpa och stor intelligens analyserar krigets väsen, han var också en militaristisk ideolog av allra högsta rang. Hans tal om kriget som ett rationellt politiskt instrument blev till ett credo för militärer runt om i Europa, en luftig ideologisk överbyggnad rest över de imperialistiska massarméernas tunga vapengråa bas.

Alla högre militärer läste den med samma frenesi. (Särskilt efter den tyska segern över Frankrike 1871 blev von Clausewitz i Europa sedd som något av krigarens motsvarighet till de vises sten. Med ivriga fingrar bladade Europas militära etablissemang genom hans bok, på jakt efter gåtan bak preussarnas stora segrar.) Och ”Om kriget” har varit en favorit bland militärer sedan dess, ända in i våra dagar. Ett exempel på detta, är den märkliga omvärdering av von Clausewitz som skedde i USA vid mitten av 1960-talet. En sedan länge rätt negativ bild av den gamle preussaren förbyttes då i en ny uppskattning. Det är givetvis mer än en händelse att det skedde exakt samtidigt som USA började att trappa upp kriget i Vietnam. (I det amerikanska flygvapnets instruktionsböcker från denna tid går det också att finna tydlig påverkan från ”Om kriget”.)

Men det som är så märkligt och samtidigt så skrämmande med ”Om kriget” är det genomslag den fick även utanför de uniformklädda experternas slutna krets. Den kom nämligen att påverka folk i alla nationella och politiska läger.

Ingen höjer väl ögonbrynen över att talet om det rationella kriget och världen som kamp kom att tilltala olika högerextremister som t.ex. nazisterna. Hitler hade läst ”Om kriget” så grundligt att han kunde recitera stycken ur den utantill. Däremot kan det verka mer förvånande att von Clausewitz på samma gång också fann så många beundrare bland de revolutionära socialisterna.

Friedrich Engels var en idog fåtöljstrateg och den första internationalens självutnämnde militäre expert; han ansåg att ”Om kriget” var ett alldeles utmärkt verk och kallade i ett brev till Marx verkets författare för ett ”naturgeni”. Även Lenin tog till sig von Clausewitz med stor entusiasm – ”en författare vars grundtankar i vår tid kommit att ingå i alla tänkande människors föreställningsvärld” var hans betyg. En annan av den gamle preussarens mer kända lärjungar till vänster var Leo Trotskij, som gärna citerade honom och som under uppbygget av den Röda Armén gjorde gott bruk av hans odogmatiska syn på krigets hantverk. Det var dock framförallt via Lenin som von Clausewitz syn på kriget kom att filtrera in i den revolutionära marxismen.

Vad beror detta på? Att så många glada amatörer läst boken beror delvis på att den faktiskt till del är skriven för amatörer. Den är ovanligt redig och klar och rymmer också en myckenhet med enkla självklarheter.

Att vissa marxister hade lätt att ta åt sig ”Om kriget” beror väl i någon mån på att dess författare liksom Marx själv var hegelian. Det som dock framför allt föll en sådan som Lenin på läppen var von Clausewitz aktivistiska världsbild. Där graviterade allt som nämnts runt en evig kamp om makten. I den kampen var det ingen egentlig skillnad på fredliga metoder och mer våldsamma dito. Att ta till vapen ändrade inget i sak. Det var ju som sagt ”blott en fortsättning av politiken med andra medel”. Det är rimligt att anta att von Clausewitz syn på kriget som ett rationellt politiskt instrument nog bidrog till bolsjevikernas fatala underskattning av det revolutionära våldets gravt deformerande följder. (Och visst finns det i den marxist-leninistiska synen på parti och revolution ett tydligt militärt generalstabsperspektiv.) Senare handlade Stalin helt i von Clausewitz anda, när han under hela 30-talet militariserade Sovjetunionen och när han 1939-40 tog tillfället i akt och snöt åt sig Baltikum och delar av Polen. (Stalin läste också ”Om kriget”, men ansåg efter det andra världskrigets alla triumfer att han passerat denne i betydelse som militär filosof.)

Helt klart är detta ännu ett exempel på att den utopiska socialismens monumentala fiasko inte bara kommer ur den egna ideologins alla olösta motsägelser, utan också berodde på att man aldrig lyckades att göra sig fria från många av de kunskapssystem och tekniker som var ryggraden i det kapitalistiska samhälle man ville förändra. Istället drev man bara dem allt hårdare, in till perversionens gräns.

– Peter Englund

(Carl von Clausewitz: ”Om kriget”. Översättning och granskning Hjalmar Mårtenson, Klaus-Richard Böhme och Alf W Johansson. Bonniers)