Han hette Jared William Kubasak, men kallades alltid för Kuba. Jag frågade honom en gång, vad hans föräldrar tyckte om att han, det enda barnet, skulle åka till Irak. Tja, de hade varit ”quite emotional” över det, svarade han, där han satt med mig i det bakre lastutrymmet på en sandfärgad Bradley, och försökte finna lite skugga. ”Men”, tillade han, ”dom försöker inte längre säga åt mig vad jag skall göra”. Så var han med sina 24 år också äldre än de flesta av hans meniga kamrater.
Annars var han rätt genomsnittlig antar jag. Ingen längre utbildning, föräldrar av arbetarklass: pappa var elektriker, mamma sekreterare. De bodde i Rocky Mount, Virginia. Släkten kom från någonstans i Karpaterna. Kuba hade en rätt stökig ungdom bakom sig, men armén hade blivit något av en räddning. Före detta hade haft flera kommenderingar i Europa, och på det viset kommit att se bland annat Tyskland Italien och Norge; ”Det är nära Sverige, va?” Tidigare i år hade han skrivit på ett nytt kontrakt med armén – för Irak. Som det lätt blir i sådana där situationer, pratade vi nog rätt lite om kriget som sådant. Och aldrig om döden.
Han var gänglig, med kantiga anletsdrag, rätt stor, lite sned näsa, breda ögonbryn och gröna, djupt liggande ögon. På 60-talet skulle han nog ha kallats för fulsnygg. Inte sällan gav han ett lite frånvarande och vilset intryck, men var samtidigt artig, öppen och hjälpsam: han visade mig bland annat hur man kunde värma den notoriskt illasmakande arméprovianten genom att lägga folieförpackningarna på vagnens solheta frontpansar. På något vis lyckades han hela tiden smutsa ned sig – med olja eller sot eller damm eller mat eller annat; jag såg honom röra ihop en improviserad efterrätt av chokladpulver och vatten, varvid han lyckades drälla blandningen över framsidan på sin kevlarväst; snabbt skopade han i spillet med en vit plastsked. Kaffet tog han sedan torrt, i pulverform. Han lyssnade mycket på The Hives, hade hela GTA-serien på Xbox och mejlade hem till mamma och pappa minst varannan dag. Det sades att han hade simhud mellan tårna. Den bylinebild av mig och Paul Hansen i Irak som fortfarande står att se på denna tidnings hemsida, den togs av honom.
Han dödades i måndags.
De var ute på ännu en patrull, när deras Bradley körde på en mina. Kuba var ännu vid liv efter den första explosionen, men innan de lyckats få upp honom ur förarbrunnen började vagnens egen ammunition att detonera. Han brändes till döds. Kroppen blev mycket illa åtgången.
Kubas död hör till de här händelserna som nästan aldrig rapporteras, oavsett vem det är som är offer. Vi har blivit så vana, så avtrubbade: det krävs minst att det är en fyra-fem som mister livet i en smäll för att det skall bli något avtryck i media. Kuba har redan slukats av statistiken. Finns det något sätt att förstå hans död, bortom det faktum att han var den 2146:e amerikanske soldaten som mist sitt liv i Irak?
Det är på sitt sätt grymt, att han dödades samma vecka som världen nåddes av de första riktigt goda nyheterna från Irak sedan ockupationen inleddes. Jag tänker givetvis på valet, som artat sig till en storartad framgång med ett deltagande på uppåt 70%.
Detta är också något av sista chansen för Irak. Ett framgångsrikt genomfört val är också, som man säger i filosofin, en nödvändig om än inte tillräcklig förutsättning för ett slut på våldet. Sunniaraberna är med i den politiska processen igen. Åtminstone för tillfället. Erfarenheten säger oss också, att demokrati inte sällan växer ur situationer, där de stridande parterna insett att de har mer att förlora än att vinna på en fortsatt konflikt. Det svåraste ligger dock framför oss, främst i form av komplicerade och utdragna förhandlingar om den framtida regeringens sammansättning, men sedan också i arbetet på en revision av den nyantagna grundlagen, som många sunniaraber finner oacceptabel. Ett sådant här framsteg leder också till drastiskt ökade förväntningar, som det kan vara svårt att infria – med risk för nya bakslag som följd.
För de tiotusentals döda på olika sidor är det givetvis för sent. Som för Jared William Kubasak. Hans enskilda berättelse är till ände, men hur den kommer att läsas beror ytterst på hur den stora berättelsen slutar.
– Peter Englund
DN, 18 december 2005
Peter Englund 
