Jag blev bombad en gång. Det var i Kabul för ett par år sedan, några månader innan staden föll för talibanerna. På dagtid slog ströskott från deras Stalinorglar då och då ned i staden, nattetid kom ibland något enstaka jetflygplan insvepande och fällde planlöst några bomber. Hur det ”är” eller ”känns” att bli bombad har jag dock inte den blekaste aning om. Just den natten sov jag tungt, och fullständigt utmattad eller fullständigt avtrubbad vaknade jag aldrig.
Denna icke-erfarenhet hör på sitt sätt det förgångna till. Bomberna som damp ned i Kabul var av det där gamla, korkade slaget: en cylinder av stål proppad med hexotol eller hexogen – eller något annat lämpligt sprängämne -, grovriktad som en antik katapultsten, och precis som den ytterst styrd av gravitationens enkla lagar. De som nu faller över Balkan däremot, är av det där nya smarta slaget, som från en höjd av en 7-8.000 meter kan träffa en personbil.
De här bomberna gjorde, precis som deras än mer avancerade kusiner, kryssningsrobotarna, som vi alla vet sin verkliga debut under kriget i Persiska viken för snart tio år sedan. Och alla minns vi också videoshowerna och den där frasen, ”kirurgiska anfall”. Detta blev mycket förhånat som en dataspelsbluff, vars syfte var att sälja kriget till en blodrädd allmänhet. Och visst handlade det till del om förpackning. Men det stora problemet var och är inte att de här vapnen ej kan leva upp till sitt PR-rykte. Det stora problemet är istället att de faktiskt gör det.
En av förklaringarna bak det andra världskrigets terrorbombningar var att tekniken var så grov att den knappast tillät att man gav sig på andra saker än riktigt stora städer. För då krävdes det över 4.000 bomber för att träffa ett mål. Med de nya, laserstyrda projektilerna räcker det i snitt med 3.
Detta har paradoxalt nog gjort det så mycket lättare att starta krig. Den makthavare som bara för tjugo år sedan ville ge sig hän åt lite luftburen kanonbåtsdiplomati måste bereda sig på ett stort, dyrt och mycket utdraget företag, där tusentals flygplan måste bomba i månad efter månad för att nå något värt att ens kalla effekt. Nu är insatsen så mycket lägre. Och tröskeln har sänkts på ett skräckinjagande vis.
Bara det senaste året har amerikanska bomber detonerat i Afghanistan, Sudan och Irak. Och nu över Serbien, Kosova och Makedonien. Och åtminstone i det sistnämnda fallet av orsaker som verkar vara allt annat än genomtänkta och till ett syfte som verkar vara allt annat än klart. För det är uppenbart att förhandlingsordningen varit besynnerlig och att fredsförslaget har dunkla punkter. Att de serbiska styrkornas väl dokumenterade övergrepp på oskyldiga albaner lyfts fram är bra; men varför får vi höra så lite om UCK-gerillans övergrepp på oskyldiga serber? Situationen där nere är inte lika enkel som i Bosnien – och den var komplicerad nog.
Inte med detta sagt att bombningar alltid är fel. Gud vet att jag inte är någon pacifist. Men faran är nu att vi rör oss mot en världsordning där vi i väst visserligen inte längre hotas att förgasas i det tredje världskrigets jätteknall, men där vi istället bjuds rader av små mikrokrig ute i den fjärran periferin, War Light. Detta blir då 2000-talets motsvarighet till Kiplings ”Savage Wars of Peace”, där det brittiska kolonialväldets eviga straffexpeditioner upp och ned över den imperie-rosa kartan, ersatts av de plötsliga detonationerna från amerikanska kryssningsrobotar, pang igår, glömt idag, och knappt uppmärksammat i morgon när någon ny, påsögd president känt behov att jogga sina moraliska muskler eller vill visa sig handlingskraftig.
Men det som är verkligt allvarligt med de senaste bombningarna är givetvis att det här sorglösa skjutandet från den högteknologiska höften nu sker utan godkännande från FN och utan att man stort bryr sig om folkrätten. Och iochmed detta har ett livsfarligt prejudikat etablerats, färdigt att utnyttjas av, säg, de styrande i Kina när de till sist gör allvar av sitt hot att föra Taiwan ”heim ins Reich”. Och då är vi hips vips tillbaka i den gamla, onda tiden då det minsjäl inte är möjligt att sova sig genom ett bombanfall.
(DN, i samband med öppningen av kriget i Kosovo mars 1999)
Peter Englund 