Om den muslimska terrorismen

Chocken skapad av terrordåden den 11 september handlade inte bara om äckel över skalan på dödandet och dödandets former, eller ens att det vi såg störta samman i direktsändning var två byggnader vi skådat så många gånger i TV att de fått en närmast ikonografisk status. (Vilket ju också var skälet till varför just de valts till måltavlor, i en symbolisk aktion så definitiv att den mer eller mindre dödade hela genren. Plötsligt blev det inte så kul att vandalisera hamburgerrestauranger för att visa att man var emot globaliseringen eller fetman eller vad det nu var.) Inte heller var det bara en fråga om solidaritet med offren. Nej, vi kände det som om också VI stod under attack. På allvar. Den dagen skickades det upp jaktplan över Stockholm, och själv blev jag av med min nagelfil när jag skulle flyga till Arvidsjaur. Och efter USA:s attack mot Afghanistan var Sverige ett av de länder som sände dit trupper för att bistå i stabiliseringen av landet.

Den sympatiska grundtanken, att nu var vi alla New Yorkare, eller för den delen Madrid-bor, den har funnits med oss sedan dess. Al-Qaida angriper väst därför att våra samhällen är öppna och fria. Så säger George Bush. Och det är även den svenska linjen. Så när Usama bin Ladin en kort tid före det amerikanska presidentvalet framträdde i en video, och sade att ”om Bush påstår att vi hatar friheten så skall han kunna förklara varför vi inte slog till mot exempelvis Sverige”, då blev reaktionerna i vårt land förvirrade och lite generade. Utrikesminister Freivalds höll i sin kommentar fast vid den invanda analysen: Al-Qaida ”har begått ett angrepp på alla fria och öppna samhällen”.

Den muslimska terrorismen är ett faktum ingen kan förneka. (Utom möjligen sådana där glada och förfärliga moderna mystiker som är villiga att tro vad som helst, bara det är nog otroligt, som t.ex. tysken Andreas von Bülow, som skrivit en riktigt usel liten bok som går ut på att dåden den 11 september var orkestrerade av CIA, med hjälp av Israel. Och det finns fler som ramlat ned i konspirationsteoretikernas bottenlösa svalghål av ”är-det-verkligen-en-tillfällighet…” och ”det kan inte utslutas att…” osv.) Frågan är hur den bäst skall förstås.

För en person som bara har en hammare i sin verktygslåda, kommer alla problem att se ut som en spik. Så när en italiensk nationalekonom, Loretta Napoleoni, tittar på fenomenet i sin ”Oheligt krig”, blir svaret att det EGENTLIGEN är en ekonomisk konflikt, skapad av globaliseringen, och att det religiösa bara är yta och svepskäl; organisationen blir i hennes ögon till inget annat än ett globalt underjordiskt finansimperium etc. Medan andra – nu senast Walter Laqueur i en intervju i Svenska Dagbladet – menar att drivkraften EGENTLIGEN är den nedtryckta sexualiteten i den muslimska världen etc. Den här känslan – för det är mer av en stämning än en idé – av att inget är som det utger sig för att vara, är inte alltid en fördel. Man skådar ut över världen, söker de dolda motiven, och finner, inte oväntat, spegelbilden av sitt eget sorgliga jag.

Men tänk om det är så – tanken svindlar -, att Usama bin Ladin faktiskt menar det han säger, var hamnar vi då? En som undersökt detta är Michael Scheuer, en före detta CIA-man som, anonymt, skrivit boken ”Imperial Hubris”. Och Scheuer gör det inte som ett tankeexperiment, utan som resultat av lång erfarenhet av både fenomenet och mannen. (Detta är förresten hans andra bok om al-Qaida.) Redan 1996 var han med om att skapa den enhet i CIA, ”Alec”, som var ansvarig för att jaga bin Ladin. Bland annat planerade han en attack, långt före den 11 september, avsedd att döda Usama – en man som han själv beskriver inte utan ett visst mått av respekt -, men som hejdades av hans överordnade. Scheuer blev senare insyltad i den hårda konflikt som rasat mellan CIA och de neokonservativa ungtupparna i Vita Huset. Frustrerad, sidsteppad och arg lämnade han organisationen så sent som förra månaden. (Det är därför vi nu vet hans namn.) Bakom sig hade han då 22 års arbete i CIA.

Scheuers grundtes är enkel. Och omskakande. Åtminstone för den som vant sig vid den gängse analysen av den muslimska terrorismen. Al-Qaida attackerar USA och vissa västländer, inte för vad dessa länder ÄR – fria, öppna, liberala etc – utan för vad dessa länder GÖR, i och med den muslimska världen. Det handlar alltså om en terrorism som, i deras egna ögon, inte är offensiv utan defensiv. Så även om de styrande i USA säkert är uppriktiga, när de med ORD hävdar att de inte är ute efter att bekriga islam, så tolkas USA:s HANDLINGAR på ett helt annat sätt på den andra sidan av kullen, av bin Ladin och miljoner andra muslimer. Vi talar här om USA:s mer eller mindre öppna stöd till muslimernas motståndare i Tjetjenien, Uzbekistan, Filippinerna och Kashmir, för att inte tala om dess beskydd av Israel. Vi talar också om USA:s benägenhet att utsätta olika muslimska stater, som Indonesien, Irak, Afghanistan, Libyen, Sudan, Syrien och Pakistan, för påtryckningar, sanktioner och direkta militära ingripanden. Och vi talar om USA:s fallenhet för att alliera sig med olika korrupta och despotiska regimer i den muslimska världen, som de i Kuwait, Egypten, Jordanien, Förenade Arabemiraten, och, inte minst, Saudiarabien. Och så vidare.

Scheuer menar alltså inte att denna beskrivning är i alla stycken korrekt. Det är inte heller poängen. Människor styrs aldrig av verkligheten; människor styrs av sin BILD av verkligheten. Det centrala är istället att miljoner människor faktiskt känner igen sig i bin Ladins beskrivning av världen. Och att den målar upp ett hot, som rättroende muslimer känner att de måste värja sig mot.

Enligt Scheuer har den amerikanska politiken därför i mycket varit kontraproduktiv. I namn av krig mot terrorn har USA gjort rader med misstag, som bara ökat stödet för bin Ladin, och stärkt al-Qaida. Det värsta av dem menar Scheuer var invasionen av Irak, Islams näst heligaste land: ”det var en gåva från Amerika till Usama bin Ladin, en som han åtrått länge och hett, men som han i sin realism aldrig väntat sig att få”. Invasionen verkade bekräfta allt det han sade om USA:s onda avsikter, drog följdaktligen till sig mängder av nya frivilliga till kampen, och förvandlades snart till vad Scheuer kallar ”ett andra Afghanistan, ett självgående heligt krig”.

Att läsa Scheuers bok lämnar en kluven. De många upprepningarna och ofokuserade utflykterna i ämnets utkanter kan få läsaren att sucka, samtidigt som författaren onekligen vet vad han skriver om. Och dessutom är Scheuer själv en besynnerlig korsning av hök och duva. Ett av grundproblemen i hans ögon är, att vi egentligen inte har att göra med terrorism, annat än i en rent teknisk mening, utan att al-Qaida står för ett världsomfattande islamistiskt uppror, riktad mot den västliga inblandningen i den muslimska världen. Och detta uppror går inte att behandla som vore det en strikt polisiär fråga, där de ansvariga skall efterspanas, gripas, lagföras, etc. Detta är inget annat än ett krig, och ett krig som måste föras med stor kraft och hänsynslöshet för att lyckas. Samtidigt är han starkt kritisk just mot den ovan nämnda västliga inblandningen. Att hejda al-Qaida kräver enligt den före detta CIA-mannen Scheuer också att USA omprövar viktiga delar av sin utrikespolitik, bland annat då det reservationslösa stödet till Israel.

Hursomhelst är det klart, att vi i al-Qaida står inför ett fenomen som vi faktiskt inte riktigt förstår. Eller vill förstå. Och att detta fenomen kommer vi aldrig begripas och än mindre hanteras så länge som retorik, slagord och snärtiga formler får ta analysens plats.

– Peter Englund
DN 9/1 2005