Om den motsägelsefulle Gustav II Adolf

För att vara en av historiens stora fältherrar hade han en märkligt kluven inställning till kriget. Han tyckte om faran, trivdes i fält och behärskade hantverket väl; bland annat var han en utmärkt artillerist: när den svenska armén under sin marsch mot München 1632 slog sig över Lech stegade kungen krutstänkssvärtad och uppenbart road runt bland pjäserna och avfyrade ett sextiotal skott själv; samtidigt var han en stor beundrare av Hugo Grotius och dennes idéer om återhållsamhet i krig: han hade nästan alltid med sig ett exemplar av holländarens kända De jure belli ac pacis, och i linje med detta verk utfärdade han en stående order att hans soldater på inga villkor fick attackera kyrkor, skolor och sjukhus. Men han är även en av det moderna storkrigets första arkitekter och vidgade medvetet dess skala och därmed också dess destruktivitet; samtidigt kunde han säga att kriget är ”icke en ström eller en sjö utan ett hav med allt ont”.

En del av denna dubbelhet låter sig kanske förklaras med skillnaden mellan sken och verklighet. Vi har att göra med Gustav II Adolf, en historisk person som var mytologiserad redan i livet. ”Lejonet från Norden – Protestanternas räddare”, ”Den Nye Augustus – Det sista världsrikets härskare” och ”Goterkonungen Berik – Erövraren” var några av de grandiosa roller gavs att spela. Hans motståndare hade inga större problem att skåda genom den sky av rykten, propaganda och hårt skruvade förväntningar som omgav honom. De tittade likt Wallenstein ”mehr auf die Fäuste als auf die Maul” och tyckte sig då se en hänsynslös erövrare.

Det säger en hel del om resningen på hans gestalt men nog än mer om den ursprungliga konfliktens hetta, att snart fyra sekler av historiker har haft svårt att frigöra sig från dessa grova pappfigurer. 1700-talets rationalism ger visserligen upphov till några rätt balanserade omdömen om kungen. (Jag tänker då främst på Schillers med rätta berömda ”Geschichte des dreissigjährigen Kriegs”, där han bl.a. för fram sin bekanta tes att det svenska ingripandet var en välgärning, men att det faktiskt var tur för Tyskland att han dog när han dog.) 1800-talets nationalism ledde dock till att omdömena åter förenklas. Det är först då som man börjar fira kungen: leven utropas, statyer gjuts, stenar reses. Och den gamla sanningen att Clio, historiens musa, är fjättrad vid sin samtid demonstreras alltför väl av många historiker. Å ena sidan dundrar en Johannes Janssen över kungen, denna intoleranta erövrarnatur som krossar Tyskland, å den andra talar en Blut-und-Boden-berusad Heinrich von Treitschke högstämt om räddning, krigisk nationalstolthet och geniets dunkla längtan. Det är inte vidare förvånande att det sedan är under vårt eget av ytterligheter präglade sekel som både de mest förvridna och de mest nyanserade bilderna av Gustav Adolf målats upp. Under samma trettiotal som vissa tyska historiker sysselsätter sig med frågor om kungens ras, etc, lägger den brittiska historikern Veronica Wedgwood fram ett skarpt men välavvägt porträtt av kungen i sin nu klassiska monografi ”The Thirty Years War”: han var ingen fanatiker men inte heller någon simpel knektnatur, etc. Och vi är själva lyckliga att leva i en tid som fått se fler verk av Wedgwoods typ, om än inte av hennes skola. (Jag tänker då främst på Michael Roberts, Felix Berner, Günther Barudio och nu senast den förtjänstfulle Marcus Junkelmann.)

Både i Tyskland och i Sverige har det alltså varit Krigaren Gustav Adolf som väckt mest intresse. Detta är lätt att förstå. Samtidigt har det lett till att Statsbyggaren Gustav Adolf kommit i skymundan. Detta är synd. Idag ter sig många av hans krigiska framgångar som skrift i vatten. Hans fredliga gärningar har dock haft en annan beständighet. Vissa av dem står faktiskt den dag som i dag är.

Blott sjuttonårig hade han bestigit den svenska tronen 1611. Hans framtidsutsikter var inte goda. Hans rätt till denna tron var ej självklar. Inrikespolitiskt befann sig riket dessutom i oro efter striden mellan Gustav Adolfs far och den svenska aristokratin – en kris som kulminerat i det s.k. Linköpings blodbad 1600, då en rad höga adelsmän avrättats. Utrikespolitiskt var läget etter värre. Gustav Adolf ärvde nämligen två tämligen hopplösa krig: ett med Danmark och ett med Ryssland. Inom några år förde han båda dessa konflikter till slut: freden med danskarna var dyrköpt, freden med ryssarna en besvikelse. Med dessa uppgörelser vann han dock tid. Och strax inledde han en ursinnig reformverksamhet, som syftade till att stärka rikets stat och krigsmakt.

Först av allt såg kungen till att skaffa sig inrikespolitiskt lugn. I alla riken i Europa gjorde aristokratin stort motstånd mot etablerandet av den moderna staten. I Sverige inträffade dock något märkligt. I samband med Gustav Adolfs trontillträde uppnåddes nämligen en historisk kompromiss mellan kungamakten och rikets adel. Den kan högst förenklat beskrivas så att adeln lovade att lojalt ställa sina krafter i statens tjänst i utbyte mot att kungen lovade att stärka deras privilegier. Denna kompromiss är viktig av två skäl. För det första gav den Gustav Adolf en flygande start i moderniseringen av staten. Denna stat, som tidigare varit föga mer än en vårta på kungens pekfinger, genomgick under hans ledning en radikal förnyelse. Det kungliga kansliet och kammaren omvandlades till kollegier, rättsväsendet reformerades, den lokala förvaltningen omorganiserades och den högre undervisningen byggdes ut. En för sin samtid sällsynt effektiv byråkratisk apparat tog form. För det andra hjälpte denna framgångsrika uppgörelse till att etablera Den Stora Kompromissen som något av grundbulten i den svenska politiska kulturen; den blev den första i en rad historiska kompromisser, som sakta men säkert har förvandlat Sverige till vad det är i dag.

Länkade till dessa olika reformer var en rad andra omdaningar, som syftade till att förstärka statens kassa. Gustav Adolf ville främja de lättbeskattade statsnäringarna, och därför grundades ett flertal nya städer och handeln och bergnäringarna reglerades – med rätt skiftande resultat. I mittpunkten för det här outtröttliga arbetet fanns hela tiden den unge kungen, en reslig karl med antydan till övervikt, blond, med ett spetsigt skägg som stötte i rött, stora ljusblå ögon och en kraftig näsa. Trots att han inte fötts till tronen hade han tidigt präglats på makten. Berättelserna från hans första barnaår talar om en självmedveten, karsk och allvarlig liten gosse, som blott tio år gammal släpptes in i rådskammaren. Han var dock ej oförberedd på detta: hans skolning var av det där gediget humanistisk slaget som var gängse inom Europas aristokratier; det handlade om en myckenhet politik, historia, juridik, geografi, teologi och språk samt, inte minst, vältalighet (den läraktige pojken drillades till att bli en utmärkt talare och än i dag används ett av hans anföranden i universitetsutbildningen i retorik).

Men han var född in i en orolig tid och fadern gjorde mycket för att sporra hans militära intresse. Den unge Gustav Adolf lekte också gärna krig och skall vid ett tillfälle t.o.m. ha imiterat avrättningar, med sig själv i rollen som träsvärdsutrustad bödel. Fascinationen med det organiserade våldets bländverk fanns hos honom livet ut, men det stannade inte vid detta. I hans utbildning ingick även krigskonst, med tyngdpunkten lagd på den nya nederländska skolan. Bestyckad med stor energi och ett rörligt intellekt och ställd inför en rad militära svårigheter i de tidiga krigen med ryssar och danskar, är det inte underligt att han även på detta fält blev en nydanare.

Detta var de dyra legoknektarnas tid i Europa: Point d’argent, point de Suisses . För det fattiga Sverige innebar det att man var satt i ett ständigt underläge visavi mer resursstarka grannar. Gustav Adolf fann något som liknade en väg runt detta genom att utveckla utskrivningarna, bl.a. med hjälp av en alltmer heltäckande folkbokföring. Den svenska allmogen var alltså skyldig att göra krigstjänst, och Gustav Adolf gjorde god nytta av dessa billiga bondekrigare i både infanteriet och flottan. (Detta innebar att Sverige som nog första land i världen fick något som bär drag av en stående värnpliktsarmé.) Armén omorganiserades. Grundenheten blev regementena, vart och ett lokalt förankrat i ett av rikets län. I detta hade kungen skapat ett system som skulle visa sig vara både administrativt pålitligt och resursmässigt effektivt, om än tungt att bära för den svenska allmogen.

På denna sunda organisatoriska bas reste Gustav Adolf en helt ny taktisk överbyggnad. Hans förebilder var som sagt nederländska, men han byggde ivrigt vidare. Sverige har på många vis alltid stått mellan öst och väst, och detta nya taktiska system var en syntes av de nämnda västliga idéerna och de handgripliga erfarenheter som svenskarna gjort under 1620-talets krig med polackerna – som bl.a. inpräntat behovet av att balansera eldkraft mot rörlighet.

Gustav Adolfs reformerade här firade senare sin allra största triumf 1631 vid Breitenfeld i Sachsen. Å ena sidan kunde man där se den aldrig besegrade kejserliga armén, som tillämpade den spanska skolans tunga, långsamma och strikt metodiska stridssätt: fotfolket, mer modigt än utbildat, uppställda i stora, täta, pikspäckade fyrkanter, tercios , med trettio leds djup, stabila i försvar men otympliga i anfall; rytteriet tungt bepansrat och formerat i täta kolonner, tränat för att rida till anfall i långsamt trav för att leverera sin balettliknande caracole ; artilleriet, tungt och trögrörligt, avsett för att inleda varje drabbning med en kort kanonad innan de massiva fyrkanterna inledde sitt långsamma jordskred framåt. Å andra sidan stod den svenska hären: fotfolket, väldrillat och snabbskjutande i avlånga, sex led djupa formeringar, som såg tunna ut men som i praktiken var kraftfullare än en lika stor tercio – var man i det svenska förbandet kunde bruka sitt vapen mot fienden, medan de flesta av karlarna i en tercio stod overksamma, fångade i det packade myllret i fyrkantens bak; rytteriet, i små, snabba rektanglar, vana att rida till anfall i galopp med värjan i hand och ofta understödda av små grupper med musketerare; artilleriet, välorganiserat och talrikt, det mesta i form av små, rörliga kanoner, som användes för att ge direkt eldunderstöd åt infanteriet.

Drabbningen är intressant, inte bara för att de kejserligas sensationella nederlag vände på det Trettioåriga krigets lopp, utan också därför att det skedda etablerade en ny norm för Europas militärer att kopiera och vidareutveckla. Detta gällde förresten inte bara Gustav Adolfs taktiska innovationer. Även vad gällde strategin var hans tänkande modernt, alltför modernt. Efter Breitenfeld drog han nämligen upp planer för en stor, apokalyptisk slutoffensiv som skulle tvinga kejsaren på knä. Fram till denna epok hade krigen varit små i skala och begränsade i systematik. Detta hade börjat att ändras redan under 1500-talet, då det blivit vanligt att krig utkämpades på två olika fronter. Gustav Adolf vidgade den här strategiska horisonten än mer. År 1632 ämnade han pumpa upp sin samlade härsmakt till runt 150 000 man, en för den tiden ofantlig härsmakt, och med den styrkan uppdelad i fem, sex nära samordnade arméer hoppades han svepa fram längs en ohygglig kedja av fronter som löpte från Oder ända ned till alperna. Det var framtidens krigiska landskap han målade upp.

Som en av det moderna storkrigets tidigaste arkitekter är Gustav Adolf mer att sörja än att hylla, men det är i alla fall svårt att inte bli en smula imponerad av hans förmåga att tänka och skapa nytt, inte minst om man betänker att han presterade det mesta innan han ens var trettio år fyllda. Han framträder tidigt som en ivrig, impulsiv och rastlös man som ständigt sprang runt, strödde frågor och idéer kring sig, talade ofta, länge och väl, samtidigt som han gestikulerade ivrigt och på ett bekräftande vis kastade huvudet i en skarp rörelse bakåt; kungen ”gick ofta svettig i säng”, berättade senare en av hans närmaste män.

Även på det här planet rymmer hans personlighet motsägelser. Vid sidan av den här impulsive Gustav Adolf, som var kapabel till både tvära kast och förhastade beslut, fanns det en annan Gustav Adolf, som kunde agera både slugt metodiskt och eftertänksamt. Något liknande kan sägas om hans personliga maner. Han visade inte sällan upp stor charm, humor och livlighet. ”Man måste förundras över hur familjär, hövlig och vänlig denne konung är”, skriver en ung tysk såg honom i Frankfurt am Main på hösten 1631, ”så att envar, som blott få se honom, av glädje måste få honom kär”. Men även denna bild har en skuggsida. Ivern kunde nämligen slå över i otålighet, impulsiviteten i vrede. I sådana situationer var han fallen för skrik, hot och ibland rena handgripligheter. Senare, under de många och långa förhandlingarna med diverse tyska diplomater och furstar, uppträdde han maktfullkomligt och hänsynslöst. Då fällde charmören masken och istället visade en svårhanterlig koleriker sina huggtänder.

Man kan misstänka att en del av bullret var ett spel, precis som Gustav Adolfs skratt eller hans frugala vanor helt enkelt en del av rollen, som kunde läggas bort eller tas upp, allt efter vad situationen krävde. Alla dessa skenbara oförenligheter går dock inte att förklara på det enkla viset. För tveklöst var han en komplicerad människa, både i stort och smått.

Syns inte detta även i det allra viktigaste avgörandet i Gustav Adolfs liv: beslutet att ingripa i det Trettioåriga kriget? Frågan varför den svenska hären steg i land på tysk mark har genom tiderna framlockat svar som är lika många som de är varierade. De tänkta skälen går att placera in på en skala som löper från vackert idealistiska – ett oegennyttigt ingripande för att rädda trosfriheten eller protestantismen eller de tyska friheterna – över de realpolitiska – ett försök att försvara Sverige eller den egna dynastin eller den europeiska jämnvikten – ända ned till de mest krasst materiella – ett sätt för svenska staten att vinna nya tullinkomster eller för svenska adeln att vinna nya gods.

Ingen skall säga att beslutet att gå med i kriget fattades lättsinnigt. Läser man protokollen från det svenska rådet är det tydligt att både Gustav Adolf och männen i rådet ansåg uppgiften vara tung och avgörandet svårt. Argument för och emot staplades i en snirklig jakt på vägande sakskäl. Historikernas stora problem har varit att man på historikers vis gärna velat finna Clios motsvarighet till teologins Orörde Rörare, nämligen Det Enda Skälet. Men om man sänker sig en aning från drivkrafternas och faktorernas något förtunnade luft och istället ser det hela som en politisk kalkyl utförd av vissa aktörer i en viss historisk situation, då behöver mängden med pro et contra inte förvirra fullt lika mycket. De ekonomiska skälen talade för: Sverige skulle kunna få grepp om de inkomstbringande hamnarna i Nordtyskland och därmed komma ännu ett steg närmre Dominium Maris Baltici – Herraväldet över Östersjön. De religiösa skälen talade för: Gustav Adolfs tro var uppriktig och ärlig och för alla på teologisk grund ställda stater och dynastier var religiösa omstöpningar något farligt. Och de maktpolitiska skälen talade för: de styrande i Stockholm tyckte sig se hur ett habsburgskt hot tog kropp i söder – hade t.ex. inte Wallenstein börjat kalla sig ”kejserlig generalissimus i de oceaniska och baltiska farvattnen”?

Det som till sist fällde avgörandet i denna fråga var nog de styrandes aktivistiska världsbild, en världsbild som väl sammanfattas med Goethes bekanta ord:

Du musst herrschen und gewinnen,
Oder dienen und verlieren,
Leiden oder triumphieren,
Amboss oder Hammer sein.

För Gustav Adolf och hans adliga rådsherrar var kriget den viktigaste av de sysslor Gud och naturen givit dem att sköta. Visst, även för dem var ofreden ibland en smula sorglig, ibland ett straff sänt av en bister gudom, men dock något som alltid funnits och alltid skulle finnas. Vad Gustav Adolf försökte göra inför beslutet var att på något vis jämka samman statsnyttans fordringar med moralens krav. I slutändan fanns dock alltid det ofrånkomliga kriget självt. Och valet stod då inte så mycket mellan krig och fred som mellan att slå eller själv bli slagen, mellan att vara hammare eller att vara städ. Att vi så här efteråt kan vi säga att hotet från de oceaniska och baltiska farvattnens generalissimus mest bara var dunst är en annan sak. För precis som vilken annan människa styrdes Gustav Adolf inte av verkligheten; han styrdes av sin bild av denna verklighet.

Vad som hände sedan den svenska hären stigit i land är delvis en annan historia. Krig tenderar att råka i sken; människorna tappar lätt kontrollen över det som sker och händelserna förs framåt av egen kraft. En viktig vändpunkt inträffade efter triumfen vid Breitenfeld. Då kunde kungen skåda ut över ett förändrat politiskt landskap. De viktiga krigsmålen var uppnådda. Gustav Adolf verkar i förstone inte ha tänkt sig gå längre än så: den svenska armén hade inte ens kartor över det södra och västra Tyskland som nu helt oväntat låg öppnat inför dem. Här kunde en kompromissfred ha slutits mellan en skakad kejsare och en nöjd kung. Men icke.

Gustav Adolfs aptit växte i takt med ätandet. De militära målen ändrades, de politiska ambitionerna vidgades. Erövraren i honom fick tala, befriaren tiga. Och han drog ivrigt vidare, buren på en berusande våg av framgång, bort längs en väg som slutade på ett moddigt fält utanför Lützen, där hans halvnakna kropp skulle bärgas sargad av ”nio sår: fem skott, tre hugg och ett stick”, som det står i balsamerarens brev. Efter sig lämnade han ett krig som kom att växa till en tragedi av dittills osedda proportioner.

I Sverige är minnet av honom vagt och blekt. Ännu år 1960 kunde uppåt 20.000 människor samlas för att högtidlighålla hans minne i Göteborg. De följande tio åren krympte skarorna ihop överallt. De som samlas nu räknas för det mesta i tvåsiffriga tal. Det folkliga firandet av kungen är förbi. Nu är det mest en fråga för biskopar och högtidstalande docenter (och kanske också för en och annan högerextremist, som alltid på förvirrad jakt efter en storsvensk symbol). I Sverige har hans minne nog fallit offer för förenklingens lockelse. Först var han Hjälten; allt som talte för motsatsen bortsåg man villigt ifrån. Sedan efter 1945, då Blitzkrigande Genier inte längre stod så fasligt högt i kurs, kom detta att vändas mot honom; han blev till Fördärvaren. Det svåra med Gustav Adolf är dock att han sällan var Antingen Eller. Och detta att vara sammansatt var något han delade med epoken. För 1600-talet var onekligen ett århundrade av kontraster: rationalitet och dogmatism, samförstånd och split, humanitet och barbari, reformlängtan och konservatism, ljus och mörker uppträdde sida vid sida. Den ”hemlighetsfulla koincidens” mellan individen och det allmänna, som Jacob Burckhardt betecknat som kärnan i historisk storhet, står den kanske att finna, inte i Gustav Adolfs av eftervärlden rakt tillskurna roller, utan tvärtom just i hans motsägelser? Det är kanske så vi skall förstå honom, den vänligt leende mannen som kunde prygla sina tjänare med värja, den skjutglade kanonjären som skydde krigets elände, erövraren som tog en befriares form.