OM DEN FÖRSTA VÄLFÄRDSSTATENS UPPGÅNG OCH FALL

1.

Det var en besynnerlig revolution, och den började, som sådana händelser ofta gör, med ett förlorat krig.

Nyheten om krigsutbrottet 1914 hade mötts med glädje runtom i Europa, men ingenstans hade jublet varit så berusande, entusiasmen så allmän och förväntningarna så gränslösa som i Tyskland. Allt var dock inte patriotism eller virrig längtan efter slagfältets sublima skönhet. För många arbetare och människor i den lägre medelklassen bar kriget också på ett efterlängtat löfte om social förändring och politisk förnyelse, som skulle anlända antingen i form av belöning för all den här marschvilligheten, eller som en följd av den klassutjämnande ”folkgemenskap” som antogs ha infunnit sig. Och gråklädda kolonner trampade bort, med blommor i gevärspiporna, på väg till ett underbart äventyr som förhoppningsvis skulle vara över innan löven började falla.

Så blev det 1918 och höst. De höga tyska militärerna insåg då, till sist och motvilligt, att kriget var förlorat. Den hårt pressade tyska armén vacklade bakåt, och det var bara en fråga om tid innan den skulle nå sin kollaps, lika spektakulär som total. I ett desperat försök att hejda striderna och avvärja sammanbrottet vände sig Erich Ludendorff till regeringen i Berlin och krävde att den genast skulle ordna fram ett vapenstillestånd.

Regeringen blev förbluffad över denna begäran, och inte bara för att den faktiskt var ett erkännande att Tyskland var slaget. Detta hade de inte väntat sig. Fram till denna tidpunkt hade nämligen de höga militärerna inte varit vidare intresserade av att informera politikerna om det verkliga läget vid fronterna; dessutom hade den tidigare utropade ”borgfreden” mellan partierna resulterat i att männen i uniform övertagit mycket av styret: underförstått så var politik en smula för allvarligt för att överlåtas till politiker. Nu begåvades de helt plötsligt med både kunskaper och något som liknade makt. Inte att undra på att de blev lite vimmelkantiga. Det hela var dock en fälla. Militärerna hade förlorat kriget men hoppades slippa bära hundhuvudet för detta genom att vältra över uppdraget för dess avslutning – och därigenom indirekt ansvaret för dess utgång – på civilisterna, politikerna.

Det var dock en liten faktor som militärerna glömde bort i sin panik: det tyska folket. För om nyheten om vapenstilleståndet väckte förvåning bland politikerna, så orsakade den ren chock hos gemene man. Under de fyra åren av ofred hade både den statliga censuren och den statliga propagandaapparaten fungerat utan vank. Herr och fru Schmidt hade länge fått höra att kriget gick enligt plan, att kriget gick bra, att kriget snart skulle ända i en Siegesfrieden , segerfred, och så vidare. Så sent som under våren hade det ingångna avtalet i Brest-Litovsk – en diktatfred om någon, nedpressad i halsen på bolsjevikerna i Ryssland – framkallat spasmer av jubel bland allmänheten och även fått vissa att på nytt börja tala om expansion i öst. Så kom denna nyhet klirrande, som en gatsten kastad genom ett kyrkfönster.

2.

Hur en grupp eller ett folk eller en nation hanterar sin besvikelse beror främst på något vi skulle kunna kalla för förväntningarnas fallhöjd. Och just genom att förväntningarna i Tyskland varit så onaturligt höga blev fallhöjden stor, för att inte säga fatal. Åtminstone för den gamla ordningen. Militärerna närde visserligen vilda drömmar om att återuppta kriget när de väl dragit sina trådslitna divisioner tillbaka över Rhen, men det visade sig snart vara omöjligt. Beskedet om vapenstilleståndet gjorde nämligen några ursinniga, många bittra och alla besvikna; en bred rörelse för fred, nu, genast, uppstod alldeles av sig själv i landet, och den växte närmast geometriskt.

Krigsårens anspänningar, brister och frustrationer hade byggt upp ett väldigt övertryck i de breda folklagren, och plötsligt släpptes det lös. Demonstrationerna avlöste varandra, polisen var modstulen och maktlös, soldater bytte sida, politiska fångar frisläpptes, självstyrande råd upprättades; det var precis som i en revolutionär handbok. Dock med ett viktigt undantag – där fanns inga revolutionärer i täten. Rörelsen var som sagt spontan och lämnade i sin hastighet både gamla partier och nya grupperingar bak ryggen. Och de efterföljande månaderna är egentligen historien om hur dessa, yrkesmilitärerna, yrkespolitikerna och yrkesrevolutionärerna, snodde sig över, runt och förbi denna nyckfulla men raskt framvällande ström: högern för att hejda den, liberaler och socialdemokrater för att tämja den, kommunister för att styra den.

Högern och generalerna hade minst framgång. Givetvis, får man väl säga, för vad de i sin trångsynthet inte klarat av att förutse var att all den skenande besvikelsen i första hand skulle gå ut över dem själva. De blev överrumplade av omvälvningens fart och paralyserade av dess kraft. Sedan försvann denna gamla ordningens främste representant, kejsar Vilhelm själv, ut från scenen, buren på en våg av folklig vrede, rena missförstånd och politisk beräkning. Detta var i förstone tänkt som ett bondeoffer i syfte att vinna drägligare fredsvillkor, men som ofta i sådana här situationer hände allt slag i slag: för klockan gick alltför fort, besluten gick alltför långsamt, ryktena flög, hoten kom, en eftergift ledde till en annan, och så var även kejsardömet blå rök.

För socialdemokraterna och andra partier i mitten var detta oföutsedda skred både tillfälle och hot. Mest det första. 1914 års svek av alla gamla internationalistiska och pacifistiska principer hade redan lett till en splittring av arbetarrörelsen och uppkomsten av en vänstersocialdemokratisk gruppering. Detta parti, USPD, var starkt och kategoriskt emot kriget. De gamla socialdemokraterna, många svärtade av sitt indirekta medansvar för masslakten i skyttegravarna, skyggade för bullret på gatorna och var betydligt försiktigare. Även de insåg, dock utan större glädje, att historien gett dem en underbar chans att ersätta det instängda vilhelmska styret med en konstitutionell demokrati och sedan börja bygga ett modernt och rättvist samhälle, bortom den gamla ordningens kadaverdisciplin och instängda klassystem. Så när socialdemokraten Philipp Scheidemann klockan två på eftermiddagen den 9 november 1918 genom ett fönster på riksdagen i Berlin förkunnade att Tyskland nu var en republik, innebar det att den omvälvningen hade inletts på allvar. Proklamationen förargade dock några av Scheidemanns egna och överrumplade så många fler, för den var mer eller mindre hans egen idé. Han visste nämligen att en av grupperna i den revolutionära vänstern, spartakisterna, med kommunisten Karl Liebknecht i spetsen, tänkte göra samma sak nästa dag. Scheidemann ville helt enkelt hinna först.

Men precis som är fallet med socialdemokraterna finns det något senkommet och improviserat över vänsterns gärningar. Den hade inte skapat situationen men ville självfallet passa på att utnyttja massornas krigsleda till mål som den själv tyckte var högre men andra ansåg bara var dess egna. Men där socialdemokraterna uppträdde som något tvekande och ofta motvilliga omvälvare var vänstern jublande och entusiastisk. Världskriget hade avslöjat den gamla ordningens omänsklighet men paradoxalt också dess svaghet. Kapitalismen höll på att falla samman. Så varför bygga om den? Varför inte välta den över ända, en gång för alla, och i dess ställe resa framtidens samhälle, det socialistiska, en eggande ny och lockande oprövad skapelse som både i natur och i form anknöt till bolsjevikernas Sovjetunion, vilket också innebär att styret givetvis inte skulle vara demokratiskt – sådant viftade de bort som borgerligt illusionsmakeri – utan istället, som formeln lydde, en ”proletariatets diktatur”.

Man skall dock inte tro att den tyska arbetarklassen stod redo att resa sig som en man. Vänsterns socialistiska slagord möttes för det mesta med förstrött intresse bland vanligt folk; för dem var det viktiga ett snart slut på kriget. Denna önskan var parad med en vag känsla, nej önskan, att freden skulle bära med sig en bättre, mer rättvis ordning. För Liebknecht och de andra var detta fuller nog. En revolutionär situation existerade. Punkt. Och höga på känslan av att ha Historien på sin sida skred de till verket, utan att notera den splittring som rådde inom de egna leden, utan att bekymra sig över bristen på samlande program och verkliga handlingsplaner, utan att vilja se hur få de egentligen var.

3.

Revolutionen var en besvikelse för alla dem som väntade sig stora gester. Blodsutgjutelsen var liten, inga statyer tippades från sina socklar, och kejsaren själv tog tåget till exilen. Spänningen ökade dock stadigt allteftersom veckorna gick. Många i vänstern ville löpa linan ut. Folk i mitten, framför allt socialdemokraterna, hade betydligt mer begränsade mål. En förändring, javisst, men under ordnade former och utan glaskross eller alltför mycket gatubuller: en kompromissernas revolution.

Och det var onekligen tid för kompromisser. Socialdemokrater och liberaler ingick dem av övertygelse, högern och militären av tvång: de förstnämnda för att skapa något nytt, de sistnämnda för att bevara något gammalt. Mycket var det hotet från och rädslan för den revolutionära vänstern som drev socialdemokraterna i armarna på krigsmakten. Militärerna erbjöd en byteshandel: de skulle svära sig lojala till den nya republiken bara politikerna ställde sig bakom deras försök att stoppa sönderfallet i krigsmakten. Socialdemokraternas ledare Friedrich Ebert sade ja. Så här efteråt framstår det som ett ödesdigert beslut, men för Ebert och andra var det ett sätt att undvika inbördeskrig och därmed säkra de demokratiska landvinster som gjorts. För vänstern luktade det förräderi.

En urladdning var oundviklig. En första liten skärmytsling i Berlin i december mellan upproriska vänstermatroser och reguljära trupper utsända av regeringen slutade med en överraskande och förödmjukande reträtt för ordningens män. Detta lurade den revolutionära vänstern att tro att dess styrka var större och dess möjligheter mer betydande än vad som i verkligheten var fallet. I januari försökte sig så delar av Berlinvänstern på att upprepa bolsjevikernas oktoberkupp. Det diffusa hotet från vänster blev med ens både högst påtagligt och någorlunda allvarligt. Tyvärr för dem själva men till lycka för den knoppande tyska demokratin hade dessa revolutionärer bara delar av förebildernas målmedvetenhet, litet av deras organisation och inget av deras disciplin. Den uselt planerade putschen planade därför snart ut i förvirring och nederlag. Vänsterns mörka fars förvandlades dock till nattsvart tragedi när panikslagna socialdemokrater släppte lös både armén och olika frivilligförband, som gick till motattack med iver, brutalitet och överdrivet tunga vapen. Våren blev svår.

När vi nu minns de här osammanhängande inbördesstriderna – för något regelrätt krig blev det aldrig, därtill var revolutionärerna för få, för isolerade och för lättövermannade – är det mest bara för att ett av dess offer hette Rosa Luxemburg, en av den europeiska marxismens skarpaste hjärnor, som slogs till döds av soldater i lobbyn till Hotel Eden i Berlin, alltmedan folk satt och åt i restaurangen intill. För många i den politiska mitten kom vårvinterns oro att efterlämna en bedräglig känsla av att det stora hotet kom från vänstern, för högern och militären hade ju, ögonskenligen, ställt upp till republikens försvar. För den tyska vänstern efterlämnade dock minnena från 1919, icke utan viss rätt, en stark bitterhet. Det intressanta är att denna bitterhet hade en direkt spegelbild inom högern.

Båda närde de hågkomsten av nederlag. Båda skyllde de nederlagen på republiken.

4.

Det var inte bara socialdemokraternas och militärens oväntade allians som förseglat den tyska vänsterns nederlag. I bakgrunden fanns också en annan kompromiss, inte lika spektakulär men minst lika viktig, nämligen den mellan fackföreningarna och de stora arbetsgivarna. Utvecklingen följde det redan givna mönstret. Skrämda både av den revolution som varit och inte minst av den som möjligen kunde komma, vek de maktägande för krav underifrån. Den tunga industrins män hade tidigt förstått vartåt det hela barkade. Redan den 15 november 1918 hade de därför ingått ett långtgående samarbetsavtal med fackföreningarna.

Denna och följande överenskommelser hade klart korporativistiska drag. De innebar att arbetarna gavs viss medbestämmanderätt, åttatimmarsdag, kollektivavtal, rätten till statlig medling vid arbetskonflikter, med mera. Det liknade på många vis det svenska Saltsjöbadsavtalet som kom senare. Skillnader fanns. För det första var det tyska avtalet radikalare. För det andra valde man i Tyskland – i motsats till Sverige – att ge staten en stor roll när det gällde att övervaka hur avtalet tog kropp i verkligheten.

Det här tämligen generösa avtalet är en del av förklaringen till att arbetarklassen gav vänstern ett så påfallande klent stöd under de avgörande månaderna 1918–19. Många av arbetarnas gamla krav hade i och med detta blivit mötta och andra såg ut att bli det, vilket gjorde att de flesta tyckte att de faktiskt kunde stå ut med ett bibehållet kapitalistiskt system. Samma åsikt var förhärskande även en bra bit vänsterut inom socialdemokratin. Ekonomin var körd i botten efter år av krig och avspärrning, och nu ville man kvickt få den på fötter igen – inte minst för att möta de enorma krav som demobiliseringen skulle ställa. Och då var det sannerligen inte tid att inleda några spännande ekonomiska experiment. För den stora majoritet som var nöjd med att bygga ett gott samhälle nu, istället för ett fulländat i framtiden, sågs detta som en högst rimlig kompromiss.

Det fanns en liknande inställning i botten när mittpartierna ingick sin tredje kompromiss, den med den statliga byråkratin. Den gamla administrativa apparaten fortsatte nämligen att fungera nästan utan ett hack, möjligen en smula inbromsad av de revolutionära råden, men ändå densamma. Och när oron var överstånden och republiken tillbliven stod den kvar där, nästan helt orörd, som murstocken i ett nedbrunnet hus. Beslutet att inte störta byråkratin, kejsardömets byråkrati, i gruset, utan nyttja den i den nya republikens tjänst kan synas underligt men är egentligen inte vidare svårbegripligt. Som de motvilliga revolutionärer de var ville republikens män och kvinnor som sagt föra landet ur krisen så fort som möjligt, så varför inbjuda kaos och sönderfall genom att dekapitera en redan väl fungerande kår av ämbetsmän? Till detta måste också läggas socialdemokraternas egen syn på staten – och som måste betecknas som antingen naiv eller bara troskyldig; de och andra reformistiska partier runtom i Europa närde nämligen en föreställning om staten som ett redskap och ämbetsmännen som en tämligen okomplicerad förlängning av den politiska viljan. Så varför bråka?

Så restes den unga republiken upp ur nederlagets och revolutionens kaos. Dess fundament bestod av tre pelare: kompromissen med militärerna, kompromissen med arbetsgivarna samt kompromissen med ämbetsmännen. Alla dessa överenskommelser framtonade då som rimliga, sedda utifrån statsgrundarnas syftemål, och som ofrånkomliga, sedda utifrån den sociala och politiska styrkebalans som rådde och som innebar att ingen part ensam kunde vinna överhanden.

Den här trefotingen av överenskommelser – uttalade eller outsagda, formella eller underförstådda – som republiken vilade på, var dock icke utan problem. Det finns nämligen en paradox inbyggd i kompromisser av det här slaget. Visserligen lär oss det 20:e århundradets parad av havererade revolutioner att verkligt bestående omvandlingar nog bara kan stiga ur breda överenskommelser – reformisterna hade alltså rätt, och kanske till och med mer rätt än de själva begrep. Samtidigt är dock breda överenskommelser ofta ostadiga: alla kan inte bli tillfredsställda i en kompromiss, sådan är dess natur, och ibland – då förståelsen för demokratins ofrånkomliga problem är lika svag som förmågan att uthärda dess lika ofrånkomliga frustrationer – är det frestande att låta det man vet att man vunnit skymmas av det man tycker sig ha förlorat.

5.

I februari 1919 kallades republikens konstituerande församling till möte. Att de träffades i Weimar och inte i Berlin har setts som ett stycke vacker symbolik: det nya Tyskland skulle inte födas i kejsarens gamla huvudstad, illa svärtad av preusseriets och militarismens irrbilder, nej, istället skulle republiken stiga rosig ur den tyska humanismens stamort, en idyll förknippad med namn som Goethe, Schiller och Liszt.

Verkligheten var dock aningen mer prosaisk. Berlin ansågs helt enkelt inte vara nog säkert. Lilla Weimar låg lagom avsides. Och där, utom räckhåll för både beväpnade vänstergrupper och ringlande demonstrationsmassor, arbetades den nya författningen fram. Den antogs den 11 augusti. Längre ned i det här viktiga dokumentet finns det en diger sektion som ofta kommit i skymundan för inledningens makttekniska regelverk men som på sätt och vis var betydligt mer omvälvande än det.

Där ingår ett avsnitt med 56 artiklar angående tyskarnas ”grundläggande rättigheter”. Bortsett från Sovjetunionen – där författningen hursomhelst var och förblev en enda stor och sorglig Potemkinkuliss – var detta det första fallet i världshistorien där medborgarnas sociala välbefinnande angavs som ett viktigt mål för staten. Vid sidan av skyddet av yttrande-, mötes- och religionsfriheten samt lagfästandet av mäns och kvinnors lika rättigheter, fastställdes till exempel att staten hade ansvar för att familjens sundhet upprätthölls (artikel 119), att staten skulle understödja föräldrarna i deras fostran av de unga till ett tillstånd av ”fysisk, mental och social hälsa” (artikel 120), att ungdomen skulle beredas skydd från ”exploatering samt moralisk, intellektuell och fysisk försummelse”, att skolgången skulle vara gratis, obligatorisk och statsövervakad (artikel 142–145), att man skulle säkra ”ett sunt boende” för alla tyskar (artikel 155), att socialförsäkringar för alla skulle införas (artikel 161), att arbetare och anställda skulle garanteras medbestämmande i frågor som gällde lönesättning och arbetsvillkor (artikel 165), att det ekonomiska livet måste ”vara förenligt med rättvisa grundprinciper, med målet att uppnå värdiga livsvillkor för alla” (artikel 151) och att arbete var en grundläggande rättighet (artikel 163), med mera.

Dessa delar av författningen var, liksom hela detta intressanta, framsynta, vågade och besynnerliga dokument, lika kompromissartade som den revolution som var dess ursprung. Det som på håll ser ut som – och faktiskt också var – ett allvarligt menat försök att jämka samman de motstridiga viljor som ryms i alla moderna samhällen, framträder på nära håll mer som ett lapptäcke av gammalt och nytt. Somt gick att spåra tillbaka till 1848 års liberala omvälvning, en del fann sitt ursprung i Bismarck-eran samtidigt som annat är att se som förverkligande av olika hjärtefrågor närda av socialdemokraterna, av den politiska mitten eller av olika särintressen. Så till exempel hade liberalerna och det kristdemokratiska centerpartiet förenats i det grundlagsfästa försvaret av den privata äganderätten, samtidigt som samma allians fallit isär över skolfrågan, där liberalerna istället kunde förenas med socialdemokraterna, på samma gång som de sistnämnda själva lyckades trumfa igenom en av sina hjärtefrågor, nämligen arbetstagarnas medbestämmanderätt. Och så vidare. Detta återspeglade i grund och botten den maktbalans som faktiskt rådde – i det allmänna val som föregått arbetet med författningen hade de borgerliga partierna erhållit en svag majoritet.

De här många kompromisserna är en viktig del av förklaringen till att republiken från första början väckte så mycket vrede från sina motståndare och så lite entusiasm från sina anhängare. Man hade gott om stillsamma förnuftigheter men få färgrika och lättmemorerade slagord, och det, tillsammans med en prisvärd vilja att göra sig av med det mesta av den gamla regimens trasgranna ytterverk, gjorde att republiken också framstod som lite tråkig, för att inte säga billig, åtminstone för alla dem som var vana vid ett kejsardöme där ceremonin hade förfallit till en tom men synnerligen vacker konst. Så när republikens första president, Ebert, svors in den 21 augusti 1919 kommenterade ett ögonvittne den blygsamma och lite tafatta ceremonin – utförd till orgelmusik på en teater i Weimar, där det fortfarande gick att skymta rekvisita från den föregående kvällens Shakespearepjäs: ”Allt var mycket korrekt, men det saknade schvung, som en konfirmation i ett välbärgat medelklasshem.”

Ute i salen gapade rader med stolar tomma: det var högernationalisterna och vänsterradikalerna som från första början visade att de inte trodde på det här spektaklet till republik.

6.

Säga vad man vill om den här författningen: på fundamentet av fraser och förhoppningar restes så småningom en socialpolitisk överbyggnad av för sin tid högst betydande proportioner. Den tyska Weimarrepubliken blev världshistoriens första välfärdsstat.

Det fanns kolossala problem att ta itu med, och ett av dem gällde den akuta bristen på bostäder. Trångboddhet och även förslumning hade varit ett utbrett problem redan före 1914, och kriget hade satt stopp för nästan all nybyggnation. Ett stort statsfinansierat bostadsprogram avlossades nu. Rader av projekt, stora och små, startades av olika allmännyttiga byggherrar. På ett knappt decennium kom byggandet att tiodubblas, från runt 35 000 lägenheter 1919, till över 312 000 nya bostäder under rekordåret 1929. Till det skall också läggas en icke föraktlig ombyggnation samt en omfattande statlig slumsanering i storstäderna. Framåt slutet av 20-talet var åtminstone den akuta bostadsnöden hävd, samtidigt som standarden också ökat. Som Michael Ruck har visat så gick denna handfasta politik också hand i hand med en rad andra reformer: bland annat infördes en central hyresreglering som visade sig vara mycket framgångsrik, samtidigt som hyresgästernas rättigheter lagfästes och utökades.

Sjukvården byggdes ut. Antalet sjukhus, läkare och sjuksköterskor ökade betydligt. År 1909 delade 10 000 innevånare på drygt 4 läkare, år 1930 hade den siffran ökat till över 7; under samma tid steg antalet vårdplatser per 10 000 innevånare från 63 till 91. Samtidigt kom antalet patienter nästan att fördubblas, från 374 per 10 000 år 1910 till 656 per 10 000 år 1930. Vad det ytterst handlade om var att man med hjälp av bland annat sjukförsäkringar lät vanligt folk njuta en vård som nästan kom i närheten av den som länge varit en självklarhet för överklassen. Den stora satsningen gav också många handfasta resultat. Vissa sjukdomar som varit betydande folkhälsoproblem i det vilhelmska Tyskland började avta. Så till exempel kom fallen av tuberkulos att närmast halveras jämfört med förkrigsnivån.

De sociala skyddsnäten blev förbättrade och utökade. Ett helt knippe av nya lagar och reformer kom till, allt i syfte att komma bort från den gamla epokens välgörenhetstänkande, som byggde på välbärgade individers välvilja, och som innebar en klar och inte sällan helt avsiktlig utstötning av de drabbade – så till exempel blev den som mottog socialhjälp i det vilhelmska Tyskland automatiskt av med sin rösträtt. Istället ville man göra denna typ av bistånd till en medborgerlig rättighet, för vilken staten helt naturligt skulle bära ansvaret. Så instiftades understödslagen 1920, som garanterade pensioner, rehabilitering och åtminstone deltidsarbeten för krigsoffer. Och år 1924 infördes den nya sociallagen, där många av dessa principer applicerades på andra nödlidande, bland annat fastställdes där medborgarnas rätt till bistånd och nivån på det, och där reglerades också hur hjälpbehovet skulle bedömas.

Ett annat område som republikens reformatörer höll särskilt kärt var barn- och ungdomsvården. År 1922 inrättades en särskild ungdomsvälfärdslag, som visserligen byggde vidare på regleringar som införts redan under kejsardömets tid, men som måste betraktas som en radikal och på många vis imponerande nydaning jämfört med föregångarna. Lagen fastslog att barn och ungdomar hade rätt till en god uppväxt, och det övergripande ansvaret för detta lades på olika statliga organ, som gavs helt nya möjligheter att gripa in för att rätta till olika missförhållanden. Vid sidan av de utökade befogenheterna byggdes de gamla barn- och ungdomsvårdsapparaterna ut samtidigt som nya byggdes upp. Rader med reformskolor tillkom, där den gamla ordningens förlitan på straff, vedergällning och övervakning skulle ersättas med den nyas förtröstan på humanitet, omskolning och vård. Allt var dock inte fråga om att försöka frälsa mindre lyckligt lottade från ett omilt öde. På det lokala planet igångsattes särskilda ungdomsbyråer, som förutom det vanliga sociala arbetet inte sällan också bedrev rådgivningsverksamhet och ordnade olika tidsfördriv, som skulle utgöra hälsosamma alternativ till alkoholens, tobakens och biografernas osunda lockelser.

Under republikens tid gjordes också flera uppriktiga försök att lösa, eller i alla fall lindra, alla de besvär och plågor som arbetslösheten gav upphov till. I samband med krigsslutet och demobiliseringen av den jättelika krigsmakten sågs detta helt naturligt som det kanske största problemet. Det löstes dock förbluffande smidigt. Men det lapptäcke av åtgärder som hastats fram i samband med detta bar improvisationens prägel, och särskilt socialdemokraterna, ihärdigt pådrivna av fackföreningsrörelsen, arbetade för att få till stånd en heltäckande arbetslöshetsförsäkring.

Men knappt hade den tyska välfärdsstaten kommit på plats så började det storslagna bygget att krackelera.

7.

Hotet kom både utifrån och inifrån.

Den weimarska välfärdsstatens ideologiska bas var tron på den sociala ingenjörskonsten och dess hart när obegränsade möjligheter att lösa olika mänskliga och samhälleliga problem. Allt gick att lägga till rätta, inget var olösligt eller orörbart. Denna tro, som hade mängder av anhängare bland både socialister och borgare, kan i dag synas naiv. Vid denna tid byggde den på olika högst påtagliga framgångar man faktiskt haft, till exempel i kampen mot sjukdomar som kolera och tbc eller i de lyckade försöken att komma till rätta med storstädernas sanitära kaos. Så varför inte göra bruk av smittläkarens kliniska vetenskaplighet och ingenjörens tekniska handgriplighet – i direkt och i överförd bemärkelse – på samhällets övriga sociala problem?

Snart kom dock många av dessa vackra förväntningarna på skam. Socialarbetare och politiker gjorde den frustrerande upptäckten att det inte var fullt lika lätt att förändra folk som att förändra deras klosetter. Historikern Detlev Peukert menar dessutom att ”framgången med utbyggnaden av de offentligt garanterade välfärdssystemen gav upphov till nya problem”: de statliga välfärdsinstitutionerna byråkratiserades, varpå kontakten med de hjälpsökande blev formell och anonym, och i linje med detta blev socialarbetarna benägna att tukta de människor som de var satta att bistå. Den sociala ingenjörskonsten visade sig alltså varken vara en konst eller ens vara särskilt social.

Dessutom upptäckte folk snart att det ambitiöst uppbyggda systemet faktiskt rymde ett gap mellan ideologi och verklighet, ett gap som var lika uppenbart som det var avsevärt. När republikens välfärdssystem byggdes upp var det utifrån en uttalad vilja att komma bort från den förnedrande stanken av fattighjälp och välgörenhet. De nya ersättningsnivåerna var emellertid i allmänhet så låga att människorna ibland hade svårt att se någon mer betydande skillnad mellan det nya systemet och den gamla vilhelmska ordningen. Allt detta gjorde att det folkliga stödet för de nyinrättade understödssystemen efter en tid visade tecken på att vackla. De stora förväntningarna blev aldrig riktigt infriade.

Men det stora problemet för den weimarianska välfärdsstaten var det klassiska: ekonomin.

De här stora och ambitiösa programmen kostade självfallet mycket pengar. De offentliga utgifternas andel av BNP steg också brant. Strax före kriget hade de utgjort 14,5 procent av BNP, 1919 var de uppe i 43 procent. Senare, när inflationen lade sig, kom andelen att stabilisera sig på runt 25 procent av BNP, vilket ändå var nästan en fördubbling jämfört med 1913 års nivå – och detta trots att kostnaderna för krigsmakten som tidigare varit betydande nu fallit ordentligt.

Från allra första början drogs också Weimarrepubliken med ett betydande budgetunderskott. Trots att man infört progressiv inkomstskatt och trots att skatterna dessutom nästan fördubblats (från 9 procent av BNP till 17 procent år 1925) räckte inkomsterna inte till. Under de första åren efter kriget finansierades de nya välfärdssystemen till stor del av den tyska riksbankens sedelpressar. Samma fiffiga finansiella grepp användes också för att betala demobiliseringen av den slagna tyska hären – som bland annat därför gick oväntat smidigt. När det ovanpå detta också lades de kolossala skulder som Tyskland dragit på sig under kriget blev resultatet en nästan parodisk hyperinflation: jämfört med 1913 kom 1918 års priser att fördubblas; mot slutet av 1923 var priserna 1 261 miljarder gånger högre: i december det året kunde man växla en dollar mot 4,2 triljoner mark.

Just minnet av den här inflationen kom att bli epokens kanske mest bestående arv. Redan många samtida menade att det var denna händelse som ytterst kom att bli republikens fall, en gissning som sedan blivit en allmänt spridd sanning. Många var de inom medelklassen som tack vare den miste sina besparingar och sin sociala status. Förbittrade i anden och proletariserade i ideologin kom de att vända sig bort från den demokratiska republiken för att istället söka sig till extremhögern.

Bilden av hyperinflationen går dock att komplicera en smula. Frågan är om den verkligen var något alltigenom ont. Den inflationistiska politiken var – som antytts ovan – medvetet förd. Förutom för att finansiera de nya välfärdssystemen och demobiliseringen av krigsmakten var det tack vare den man kunde hålla nere arbetslöshet och allmänt socialt missnöje vid en tidpunkt då republiken fortfarande höll på att bli till; det var som en stor tysk företagsledare sade ”en fråga om pengarna eller livet”. Det fanns egentligen inget val. Förutom till en ökad sysselsättning ledde inflationen också till en allmän tysk förmögenhetsutjämning, ökade investeringar som lade grunden till 20-talets högkonjunktur samt att man lättare kunde betala av krigsskadeståndet. (Dessutom var det så att en icke obetydlig del av förlusterna i samband med hyperinflationen faktiskt drabbade utländska valutaspekulanter.)

Mycket talar för att de faktiska, materiella följderna av hyperinflationen var mindre än de kulturella och psykologiska dito. Den förde nämligen med sig en osund klipparmentalitet bland de högre klasserna, samtidigt som den födde skepsis gentemot republiken och demokratin inom mellanskikten, och ökad kriminalitet bland så kallat vanligt folk. Detlev Peukert skriver att inflationen ändade i en ”omvändning av de moraliska värdena. Pengar och framgång sågs nu som mål som rättfärdigade att man bröt mot lagen, medan laglydighet stigmatiserades”. Och bland alla som levde i Tyskland lämnade den ett svart och outplånligt minne av skottkärror fulla med värdelösa sedlar och en skrämmande tillvaro då allt fast förflyktigades.

Sedan denna hyperinflation till slut nått sin ände genom valutareformen och marken återfått något av sitt rätta värde, ledde det stora psykologiska traumat till att en inflationistisk politik blev något nästan onämnbart, ett icke-alternativ för folk i alla politiska läger. Detta innebar bland annat att det var uteslutet av fylla igen republikens budgetunderskott med hjälp av sedelpressarna.

Istället började man att låna.

8.

När ekonomin i Tyskland och västvärlden börjat att komma på fötter igen framåt mitten av 20-talet var det inte svårt att få tag på krediter, i synnerhet om man var villig att gå till USA. Myndigheter på alla nivåer inledde vad en historiker kallat för en köpfest och satsade stort på att bygga olika typer av offentliga institutioner som parker, bibliotek, simhallar, sportkomplex och utställningshallar. Allt detta var synnerligen kortsiktigt. Detta stod klart när tillståndet i ekonomin framåt slutet av 20-talet övergick från högkonjunktur till depression till recession. Då började det hela gå i stycken.

De styrande i staten, ännu i tics efter hyperinflationen, bedrev en strikt deflationspolitik och skar ned i den egna sociala budgeten, vilket gjorde att bördorna på de lokala myndigheterna ökade än mer. Nu blev en paradox synlig, detta att välfärdssystemen i regel byggs ut när solen skiner och få behöver dem och att de krymps när det mulnar på och de verkligen skulle kunna göra nytta. Detta är det enkla resultatet av att programmen i regel blir till i goda tider, när pengar är billiga, optimismen överväldigande, ekonomiska naiviteten stor och nöden liten; när behovet av hjälp är som störst är också statens förmåga att möta detta som allra minst.

Under hela den weimarianska välfärdsstatens historia hade det funnits en ständig spänning mellan vad som var önskvärt och vad som var möjligt. Trots försök att töja på detta med hjälp av sedelpressar, låneinstitut och önsketänkande satte ekonomin ohjälpligt, ofrånkomligt och oåterkalleligt gränsen.

Lärdomen är enkel. Utan en bas i en sund och väl fungerande ekonomi är en välfärdsstat dömd att gå under.

Det intressanta med utvecklingen i Tyskland i början av 30-talet är dock att den gradvisa nedmonteringen av välfärdsstaten ytterst var ideologisk till sin natur. Redan före krisen hade förändringar i de dyrbara programmen skett just därför att den sociala ingenjörskonsten börjat gå i stå och många av reformerna faktiskt inte gett önskat resultat. Sedan kom då den ekonomiska krisen.

När republiken blev till hade, som nämnts, motståndet från samhällets konservativa skikt varit lamt: monarkin hade blåst bort som vore den gjord av strå. Många socialdemokrater och liberaler drog därav slutsatsen att dessa krafter var uträknade. Detta var en felbedömning som skulle visa sig vara mer än allvarlig, den var fatal, både för dem själva, för republiken, för Tyskland och i långa loppet även för Europa. Högern kom nämligen på fötter igen efter debaklet år 1918, långsamt men ändå. Inom den fanns det från första början ett klart missnöje med republiken och inte minst med välfärdsstaten. I högeranhängarnas ögon var många av reformerna inget annat än statssocialism som undergrävde nationens moraliska styrka. Den historiska kompromiss mellan arbete och kapital som varit en av republikens grundpelare hade haft ett icke obetydligt stöd bland arbetsgivarna. Men även inom deras led hade missnöjet med ”fackföreningsstaten” växt under årens lopp. Som de såg det hade både deras handlingsutrymme och deras vinster minskat till följd av statens regleringar och fackföreningarnas styrka. Onekligen var det så att de tyska arbetarna vunnit mark under republiken, och det handlade då inte bara om sådant som förbättrat arbetarskydd, ökat medbestämmande och rätt till kollektivavtal. Även deras levnadsstandard hade stigit märkbart: bostäderna hade blivit bättre, reallönerna hade höjts, inkomstklyftorna i samhället hade minskat.

Det som gjorde det hela så allvarligt var att krisen i ekonomin och krisen för välfärdsstaten sammanföll med en kris för demokratin. Det var den sammanlagda tyngden från dessa tre samtidiga, sammanflätade och varandra förstärkande sammanbrott som till slut förde till republikens fall och nazismens makttillträde.

9.

Det fanns dock inget oundvikligt i detta.

Redan från första början hade den tyska demokratin visat upp en bild av kraftlöshet och splittring, men den hade trots detta klarat av att rida ut flera svåra kriser, inte minst de som inträffade 1923, republikens annus horribilis . Riktigt illa blev det faktiskt inte förrän under 20-talets sista år. Då kom depressionen. Arbetslösheten gick i taket. En grupp som drabbades särskilt hårt var ungdomarna. Födelsetalen hade varit ovanligt höga före kriget. Och under 20-talet skulle denna nya och stora generation finna sig en plats på en redan överfylld arbetsmarknad. För det mesta gick det klent. De – inte skyttegravsveteranerna – kallades för den förlorade generationen och blev i sin bitterhet och desillusion ett lätt rov för olika extremgrupperingar. Många arbetslösa ungdomar gick till kommunisterna. Andra sökte sig till NSDAP: år 1930 var mer än en tredjedel av nazistpartiets medlemmar 30 år eller yngre. Och ungdomens känsla av att inte få plats, inte behövas, födde slagord om Volk ohne Raum , ett folk utan land, som så småningom mynnade ut i det nationalistiska kravet på Lebensraum , livsrum.

När depressionen drabbade Tyskland blev både det politiska och det ekonomiska handlingsutrymmet för de demokratiska partierna allt mindre. Utlovade reformer fick inställas, redan utförda naggades i kanten. Det blev också allt svårare att få till ett starkt och handlingskraftigt styre i landet. De regeringar som tillsattes saknade antingen majoritetsstöd i riksdagen och föll på grund av detta raskt på näsan, eller så hade de verkligen majoritetsstöd i riksdagen men detta bara för att man bildat ett stort och svajigt plockepinn till koalition som i praktiken var omöjligt att få att stå, varpå även de raskt föll på näsan. Samtidigt gjorde sig olika extrema grupperingar sig allt bredare. Nazister och kommunister möttes i gatustrider som båda sidor hälsade med förtjusning, då det – precis som idag – både bekräftade deras apokalyptiska bild av världen och gav dem en chans att leva ut sina våldsinriktade ideologier. Men oavsett om rutorna krossades för eller mot nazismen, blev resultatet bara att republikens sviktande auktoritet undergrävdes än mer. Och sakta började de demokratiska partierna i mitten att trängas ihop.

De tyska socialdemokraternas reaktion på denna kris är inte otypisk. För att bli en verkligt avgörande kraft måste SPD vinna fler väljare, för att vinna fler väljare måste man styra sin politik mer mot mitten, men skulle man styra mer mot mitten fanns det en klar risk för att man skulle tappa andra väljare till det revolutionära ghetto som kommunisterna byggt upp ute på sin kant; på så vis skulle man i bästa fall prestera ett nollsummespel, i värsta fall en direkt förlust. Och vice versa. Man var fångad. De andra partierna i mitten tappade verkligen väljare: en skrämd medelklass deserterade i riktning mot höger. Och rädslan för att tappa än fler gjorde att partierna kom att agera kortsiktigt och gjorde dem många gånger fega och slingrigt ovilliga att ta ansvar för eller ens fatta de svåra beslut som behövdes för att komma till rätta med krisen.

Det är här någonstans som det sker. Weimarrepubliken var, för att parafrasera Peter Gay, en vacker idé som aldrig riktigt blev verklighet. Dess författning byggde på föreställningen om ett humant, rättvist och fredligt Tyskland styrt av ansvarsfulla och samarbetande politiker. Men inför trycket från depressionen, utsatta för frätan från extremistiska rörelser och polariserade och polariserande stämningar, ihopträngda på en krympande yta blev det allt svårare att få samarbete till stånd, allt omöjligare att uppamma ansvar. Och Hitler kan raljera över käbblet, splittringen och handlingsförlamningen. Under tiden bryter mycket av den normala demokratiska processen ihop; inte dramatiskt med en stor knall, men bedrägligt glidande: republiken får alltmer skick av en illa sedd oäkting som ingen egentligen vill försvara, än mindre veta av. Inför högerns attacker och vänsterns svek kollapsar så den bräckliga politiska kompromiss som varit den tyska demokratins grund.

Samtidigt går också en annan av republikens grundvalar i bitar: kompromissen mellan arbete och kapital och den välfärdsstat som den utmynnat i. Under de sista åren av 20-talet inleddes nämligen en tvåledad kniptångsattack mot ”fackföreningsstaten”. Anfallet kom dels från näringslivet, dels från den traditionella högern. Bland annat började industrin att förkasta den obligatoriska statliga medlingen i lönefrågor, samtidigt som olika högerregeringar steg för steg nedrustade de sociala programmen. Nedmonteringen motiverades nästan alltid med olika ekonomiska argument, och ekonomin var helt visst usel. Drivkraften bakom var dock till syvende och sist ideologisk. Högern hade aldrig sett särskilt välkomnande på välfärdsstaten, och krisen försåg dem med en förevändning att göra något som de länge velat göra. Den engelska historikern Elizabeth Harvey visar i en studie om ungdomen och välfärdsstaten i Weimar vad som hände just på det fältet när nedmonteringen ägde rum. Hårda budgetnedskärningar ledde till att unga under 21 i praktiken förlorade rätten till arbetslöshetsförsäkring, dagcentra för arbetslösa fick allt svårare att hålla öppet, omskolningskurser lades ned, olika program för att skapa tillfälliga arbeten ströps, och så vidare.

I nedskärningarnas tecken skedde något som till att börja med verkade rätt oskyldigt men som skulle få oerhörda konsekvenser. Politiker och byråkrater började att kategorisera dem som kunde komma i åtanke för hjälp. Livbåten var ju full, eller hur det nu var; vore det då inte bättre att bara söka hjälpa dem som verkligen ”förtjänade” hjälp, de för vilka hjälp kunde göra verklig ”nytta”, de som faktiskt kunde bli en framtida ”tillgång” för samhället och inte bara en ständig belastning. En del av dessa tankar sprang ur den frustration som uppstått när man upptäckt den sociala ingenjörskonstens klara begränsningar. Tidigare, under den weimarska välfärdsstatens guldålder, hade dess ideologiska överbyggnad faktiskt rymt en del grumligt rastänkande: högermän men ävenså socialister och liberaler hade kläckt flotta floskler om ”genetisk förbättring av folkstammen”, ”behovet av rashygien”, etc. Välfärdsstatens demontörer kunde nu anknyta till dessa tankefigurer och tala för åtskillnad, sortering, urval. (Ett exempel går att finna inom skolpolitiken. Från början garanterades varje tyskt barn ”rätten till en god uppfostran”, vari ingick rätt till skolning. År 1932 ändrades detta: bland annat så uppfanns en ny kategori, de ”obildbara”, och paragrafer infördes som gjorde det möjligt att vägra dessa ”obildbara” skolgång.) Och sedan, efter att vissa plockats ut som ”onyttiga” var det inte så långt till nästa logiska steg: nämligen att peka ut dem som ”oanvändbara”, märka ut dem som ”överflödiga”, sortera bort dem som ”värdelösa”.

10.

Så blev det januari 1933. De jublande fackeltågen ringlar genom Berlinnatten. Punkt sätts för republiken och för den demokratiska välfärdsstat som var dess skapelse. Men allt försvinner inte. Vissa program blir kvar, andra, som tidigare demonterats eller hållits tillbaka av politiska skäl, sätts igång: stora pengar satsas bland annat på nödarbeten och omskolning. De nya makthavarna kan anknyta till vissa drag i välfärdssystemet som funnits där redan på 20-talet: sorteringstänkandet, det många gånger okänsliga handlaget med människor, den byråkratiska driften att tukta, kategorisera och kontrollera de hjälpsökande, tron på ”vetenskapliga” lösningar. Och en ny, totalitär och groteskt förvrängd skrattspegelsversion av välfärdsstaten träder så fram: en där kravet på arbete åt alla förvandlats till lagstadgad arbetsplikt för alla, en där De Förtjänta, De Sunda, De Starka, De Rätta, dras in i en trygg och nära Volksgemeinschaft , styrt av en allsmäktig stat, en stat som skyddar och vårdar de egna med ena handen samtidigt som den med den andra handen motar iväg De Udda, De Främmande, De Andra. Och en ny, skrämmande revolution griper Tyskland, en där idén om Auslese – urval – långsamt och glidande håller på att förvandlas till principen om Ausmerzung – utgallring.