Om cybersex och teledildonics

Tid efter annan dyker det upp tekniska uppfinningar som omedelbart väcker en kolossal uppmärksamhet, inte så mycket för vad de egentligen är , som för vad man hoppas att de kan bli. Knappt hade NASA orkat med att slunga ut en satellit stor som en apelsin ur jonosfären, så översvämmades världen av bilder ur en glad, ny och nära framtid där hemmafruarna – som alla såg ut som Doris Day och som i vardagslag hade kärnkraftdrivna tvättmaskiner och dammsugarrobotar som gick att bygga om till radiaksäkra tält – kunde åka på rymdcharter till Saturnus.

Frågan är vad som kommer att bli 90-talets Saturnuscharter. Jag skulle nog satsa en slant på det som kallas för virtuell verklighet ( Virtual Reality – VR). Här har vi en lovande och kul teknik som bara är i sin linda, men som eggar oerhört just därför att den kan länkas till arketypiska drömmar hos oss själva. Möjligheten att kunna gå IN I och röra sig runt i en datorskapad verklighet med hjälp av ett slags hjälm som täcker hela synfältet och öronen och något slags pekdon (till exempel en handske) finns redan nu, i form av myntmatade spelapparater. Visserligen är bilderna som bjuds i dessa både mycket blurriga och grova till sin karaktär, men tack vare att den fortsatt explosionsartade stegringen av datorernas prestanda finns det experter som menar att vi om ett antal år kommer att skåda system där den visuella kvaliten kommer att vara, tja, minst lika bra som den som nu går att se i en TV, kanske bättre – ”Omöjlig att skilja från verkligheten” säger de riktiga teknotokarna. Och nu har den första VR-utrustningen för hemmabruk släppts i USA. (Jag har inte sett den, men den verkar lida av samma problem som de ljud- och bildhjälmar som finns på nöjesfält: ljudet är bra om man vrider huvudet för snabbt så följer bilden inte med nog snabbt, något som är nödvändigt för att inte spelandet skall bli lidande.)

Talet om virtuell verklighet har fått delar av den amerikanska underhållningsindustrin att fradga runt munnen av lystnad. Detta att kunna erbjuda en tredimensionell fiktiv verklighet som kan se ut hursomhelst och som ”åskådaren” faktiskt kan röra sig runt i och manipulera efter eget huvud har fått vissa att – med viss rätt – mena att vi står inför en s.k. underhållningsrevolution som kan bli större än den som kom med de rörliga bilderna. Det luktar Saturnuscharter om sådana yttranden, men varför inte? Redan nu har försäljningen av dataspel börjat att bita in i skivmarknaden och Hollywood lär för närvarande investera enorma summor i VR.

En av de underavdelningar av VR som väckt de mest ystra spekulationerna är något som öknämns för Cybersex . Sex har redan funnit sin väg in i dataprogrammen. Men även om dataspelen sedan länge vuxit ur barnskorna kommersiellt och tekniskt (glöm alla föreställningar om att de görs av finniga hackers som sitter och i farsans garage: ett rätt genomsnittligt spel kostar i dag mellan 5 och 20 miljoner kronor att göra, och arbetet inbegriper tätt packade staber av överbetalda experter) är innehållet i hög grad pubertalt. Det är nog ingen tillfällighet att i flera av de spel som har ett mer uttalat sexuellt innehåll, som t.ex. The Leather Goddesses of Phobos och Rex Nebular , är spelaren ensam man i en värld av ytterligt libidinösa kvinnor som dessutom till all lycka råkar vara rysligt lätt klädda. Ingen som inte är sexton år gammal och ännu tyngd av sin svendom kan råka i svall över de spelen. Det samma gäller också de små animerade porrsnuttar som flödar som likt en liten underjordisk flod i databaser och PC-nätverk – alla lagda för moralisk panik bör förresten genast notera detta. Visst var det förutsägbart, men ändock trist att notera att de sexistiska böjningsmönster som går att se i det mesta av den reguljära pornografin jäst upp även i detta nya medium.

Dessa fenomen, oavsett var de tar vägen, innebär dock ingen egentlig förnyelse av den pornografiska formen. Cybersex däremot, hotar med NYA upplevelser, framför allt i form av Teledildonics (VEM hittar förresten på alla dessa nya korkade termer?), det vill säga möjligheten att i denna virtuella värld utföra virtuella samlag. Pekdon som pekdon. Förslag – hälften på skoj, hälften på allvar – på hur utrustningen skulle se ut har redan sett dagens ljus. Kanske skulle man kunna nöja sig med hjälm, pekhandskar samt, om man är man, en konstgjord slida trädd över könet, och, om man är kvinna, en påspänd löspenis; eller kanske skulle man då ta hjälp av en hel liten rymddräkt där alla ens erogena zoner kan få sitt. Nyp-nyp, tryck-tryck, och till slut infinner sig ens cyborgasm : oink-oink. Med hjälp av ett modem skulle man så kunna koppla upp sig med någon annan stackare utstyrd i en liknande rustning och sedan kunde man sätta på varandra på håll. Telefonsex i tre dimensioner alltså.

Säkert är det fler än jag som finner de här propåerna fnoskiga, ja skrämmande. Inte bara för att det reser skruvade frågor om vad som är och inte är; eller som en intervjuad datajeppe säger i den amerikanska tidskriften Esquire : ”Om du och jag leker teledildonics över telefonen har vi då sex med varandra? Om jag har ett virtuellt samlag med min mamma, begår jag då incest?”; snus är snus och fantasier är fantasier även i digital och delad form – tror jag. Och inte bara för att den världsomspännande sexindustrin här kan finna ett nytt fiffigt sätt att göra några ytterligare miljarder på svindyr onani.

Nej, främst är det nog för att det lovar en fortsatt utveckling från en värld av erfarenheter mot en värld av upplevelser: en värld där folk skådar allt men inte är med om någonting. I en av klassikerna inom Cyberpunken, filmen Total Recall , har folk slutat att ta semester. Istället åker de till en firma som för en billig penning inplanterar det falska minnet av en resa, gärna kryddad med valfria upplevelser, in i ens huvud. I virtuell verklighet, teledildonics och allt vad det heter går det att ana ett tempel för livsfega som är så lockande att folk säkert skulle kunna börja bo där och så kolossalt att de kanske aldrig skulle kunna hitta ut igen. En teknologisk drog? Det är nog ingen tillfällighet att en av de som tuggar glad fradga över detta med virtuell verklighet i USA är ingen annan än, just det, Timothy Leary, den gamle LSD-professorn. Eller som det står på omslaget till ett amerikanskt porrmagasin där fenomenet Cybersex tas upp: Strap In, Tweak Out, Turn on .

Men även om virtuell verklighet inte blir mer än ett antal grova spel och ett hjälpmedel för inredande av hamburgerrestauranger, så är det givetvis talande att vi lever i en tid vars stora dröm inte längre är en resa till Saturnus utan istället en irrfärd i en inre värld som inte finns.

(Expressen, någon gång i mitten av 90-talet)