Om Consuelo Vanderbilt och den vackra kroppens historia

Många sade att hon var världens vackraste kvinna, men det var inte denna egenskap som gjorde att Charles friade till henne. Det som lockade honom var istället hennes förmögenhet. Hennes namn var nämligen Consuelo Vanderbilt, och familjen var en av de rikaste i hela USA. Och Charles rätta titel var den nionde hertigen av Marlborough, ägare till det stora godset Blenheim, lika ståtligt som det var förfallet, och hertigen var i stort behov av pengar. En kolossal hemgift på 2,5 miljoner dollar beseglade partiet, och de två gifte sig år 1895. Hon var då 18. Charles visade sig tyvärr vara en trög person, en tråkmåns som av någon outgrundlig anledning fått smeknamnet Sunny och som mest ägnade sig åt att bränna transatlantiska miljoner på att bygga upp sitt gods. Föga förvånande vantrivdes den intelligenta och passionerade Consuelo, som mer eller mindre tvingats till giftermålet av sin titelsjuka mor – och som därför också tvingats att bryta en affär hon inlett med en man hon träffat på en kryssning – och äktenskapet blev kärlekslöst. De två separerade 1907.

Två år före separationen målade den italienske konstnären Giovanni Boldini ett berömt porträtt av henne. Boldini var, som man säger, svår på fruntimmer, och han uppvaktade även Consuelo under sittningarna; för att skydda sig beslöt hon därför att även hennes äldste son skulle vara med på sittningarna, och i målningen. Men istället för att bara börja om, målade italienaren helt sonika in sonen i hennes famn, i en underlig, halvliggande ställning. Hon var inte helt nöjd med slutresultatet. ”Jag såg ut som en indisk gudom”, skriver hon i sin självbiografi, ”med inte mindre än tre armar som stack ut i olika vinklar.” När man som nutida betraktare ser porträttet tänker man dock inte så mycket på posen som på henne, och att det kanske var sant att hon verkligen var världens vackraste kvinna. Då.

Först 1921 fick Consuelo sin skilsmässa, och hon gifte om sig med en skallig och stornäst fransk flygare. Det äktenskapet blev lyckligt. Men hon blev äldre och med tiden blev ryktet som storartad skönhet allt svårare att bära, och 1935 beslöt hon sig i sin fåfänga och sorg att försöka göra något åt saken.

Men det hela gick fel. Alldeles fel.

*

Det är lätt att förstå varför Consuelo fick det där ryktet som världens vackraste kvinna. På porträttet närmar hon sig de trettio och ungdomsårens runda valpighet har börjat ersättas med den mogna kvinnans mer skulpterade drag. Pose, hållning, klädnad och frisyr, allt sammanfaller för att noga understryka hur lång och slank hon är, och ett smalt sidenband markerar hennes nästan onaturligt utsträckta hals och nacke. Men lika säkert som det är att Consuelo vid denna tid verkligen var hyllad och omtalad för sitt yttre, lika osäkert är det om hon – eller snarare någon med hennes utseende – verkligen skulle ha varit det, säg, tjugo år tidigare eller tjugo år senare. För skönhetsidealen har sannerligen ändrats med tiden, och det enda säkra vi kan säga om dem är att de kommer att skifta igen och igen. För visserligen får vi vår lekamen av naturen, men frågan är om vi någonsin ser den som den verkligen är, ja om det ens är möjligt att göra, för få fysiska ting är så kringvärvda av kulturellt betingade föreställningar, drömmar och plågor som just våra kroppar.

Men även om dessa drömmar revideras i en alltmer grym och förvirrande takt, så är de nya normerna sällan slumpmässiga till sin karaktär. Särskilt gäller detta de kvinnliga skönhetsidealen. Förvisso går det att ana en longue durée även när det gäller kroppen, alltså en långsam rörelse i historien, i detta fall från det runda mot det smala. Grunden för just detta är enkel: i alla samhällen där undernäring är regel är övervikt vackert. Samtidigt är det inte fullt så enkelt. Få saker är oföränderliga i historien: att ens reflektera ingående över den egna kroppen är troligtvis en relativ nyhet, länkad till upptäckten av jaget och uppkomsten av den moderna individualismen framåt 1600- och 1700-talen. Och till detta skall så läggas klädedräktens förvirrande mutationer, i vilka man kan – i sin tur – se ett stadigt pendlande mellan två grundläggande kvinnliga kroppsideal. Det ena lägger tonvikten på figuren, i synnerhet brösten, och bejakar kvinnans naturliga former och vikt. Den andra lägger tonvikten vid lemmarna, i synnerhet benen, och tenderar att glorifiera det platta, det långa och det lätta.

Med reservation för det ovan sagda så går det att se hur det svänger mellan figur och lemmar, från bröst till ben, från ben till bröst. Åtminstone som vi kan se det på bilderna och i konsten. Till exempel är de egyptiska kvinnorna påfallande tunna, slanka och smalhöftade, med långa armar och pelarformade ben; de egeiska kvinnorna däremot framtonar som ordentligt kurviga med markerad höft och byst, en effekt skapad med hjälp av snörliv och korsetter, och när de idrottar jämsides med männen är deras bröst blottade och framlyfta – precis som på deras kända ormgudinna. Eller exempelvis i Europa under senmedeltiden. Först går det att se en rörelse mot det slanka, långa och utsträckta, en rörelse som så småningom tar alltmer absurda uttryck som styltliknande träsandaler, meterhöga struthattar och ärmar som hänger ända ned i marken. Sedan framåt 1500-talet blir idealen igen det runda, det kurviga och det uppstoppade: midjan markeras på nytt, brösten trycks upp och ihop och urringningen sjunker till den punkt att bröstvårtorna skymtar.

Eller ta exempelvis perioden från 1790 till 1890. Då ser vi först den extremt figurbejakande rokokon, med sina utsvängda fiskbenskjolar som markerar höfterna och sina förföriskt djupa urringningar, avlösas av den slanka empiren, där kroppen återigen sträcks ut samtidigt som höfterna nära nog försvinner och midjan flyttas högt upp mot bröstkorgen. Empiren övergår i sin tur i romantikens kurviga krinoliner, getingmidjor och blottade axlar, en rörelse åt det kroppsliga som fullbordas framåt 1870-talet med den märkliga turnyren, som gravt överdriver rumpan, samtidigt som korsett och snäva klänningsliv gör brösten än mer iögonenfallande. Och till sist från 1890-talet svänger det åter tillbaka mot det platta, tunna och långa – och där någonstans blir den platta, tunna och långa Consuelo Vanderbilt världens vackraste kvinna.

Men lika lätt som den här rörelsen är att iaktta, lika svår är den att helt ut förklara. Något samband finns givetvis med kvinnornas allmänna ställning. Kurvaturens ofta opraktiska klädesarrangemang står för en kvinna som är mindre aktiv än hon är sexualobjekt, medan perioderna där kroppen sträcks ut och plattas till motsvaras av ett mode och ett samhälle vars undertext är motsatsen – som till exempel revolutionstiden, suffragetternas sekelskifte eller mellankrigsepokens 20-tal. Ändå är det sällan så här enkelt. Den danske konstvetaren Broby-Johansen är upphovsmannen bakom en populär och nära nog ihjälälskad teori om att det under 1900-talet funnits ett samband mellan längden på kvinnornas kjolar och tillståndet i ekonomin: ju sämre konjunktur, desto längre kjolar, vilket ökade textilförbrukningen. Nu har det visat sig att detta är på tok för schematiskt, och en likande fara finns självfallet med kopplingen mellan bröstomfånget och kvinnans sociala ställning.

Visst, det är bestickande detta med att det kurviga 50-talet också var en tid då man försökte mota tillbaka kvinnorna till hemmen efter andra världskrigets mobilisering. Marilyn Yalom vill förklara det årtiondets vurm för stora bröst med att ”männen behövde få försäkringar om att krigets mardröm nu var över”, samtidigt som det också ”bar med sig ett tydligt budskap till kvinnorna: er uppgift är att ge oss bröstet, inte bröd”. Problemet är bara hur vi då skall förstå 20-talet, då en snarlik social situation efter första världskrigets slut gav ett motsatt kroppsideal: den raka och platta pojkflickan, likt empirekvinnan också utrustad med en flyttad klänningsmidja, men i detta fall inte uppåt, utan i motsatt riktning ned på höften. Och hur kommer det sig att nazisterna – som hade en allt annat än emancipatorisk inställning till kvinnan – i sin konst så uppenbart föredrar små, höga bröst?

Scheman är lockande tack vare att de är så enkla. Problemet med detta är bland annat att kroppen inte är ett vidare enhetligt symbolsystem, utan att den vid närmare betraktande sönderfaller i ett antal olika delar som kan ha olika innebörder, allt beroende på sammanhang och tid. Även i dessa detaljer visar sig mycket som antas eller hävdas eller sägs vara DNA-kod i själva verket vara konstruktioner – och därför också fullt möjliga att förändra eller förkasta.

Inte heller brösten har haft en enda innebörd genom historien. Den ovannämnda tolkningen förutsätter att brösten har en övervägande sexuell laddning, något de fick tämligen sent; länge var betydelsen framför allt magisk och religiös. Bland de allra äldsta bevarade konstföremålen från förhistorisk tid finns rader av små figuriner som föreställer yppiga kvinnogestalter med kolossala bröst – en som alla säkert sett är den underbart runda och flätprydda Venus från Willendorf – eller som håller fram eller håller upp sina bröst i en inbjudande gest, allt uppenbarligen som en del av något som antingen kan ses som en kult av fruktbarheten eller en besvärjelse av den. Det närande kvinnobröstet är i alla fall en av mänsklighetens allra äldsta symboler.

Brösten förblev mycket länge ett tecken för det alstringsgivande. Att kvinnliga gudaväsen i Egypten som Isis och Nut bar sin barm som ett kännetecken är kanske inte att förvåna sig över, men att även manliga storheter, som Nilguden Hapi, var utrustade med bröst eller att den grekiska gudinnan Artemis var begåvad med hela klasar av den varan visar på deras stora betydelse och ofrånkomliga kraft. Det är också intressant att notera att sedan gestalterna i gudavärldarna tagit avsevärt mer manliga drag – inte minst krigiska sådana –, så levde ändå mycket av den här bröstkulten kvar, om än mer och mer i det fördolda. Även under den annars så kroppsförnekande medeltiden fanns mycket av den här laddningen kvar, om än devalverad till ett element i helgonikonografin, till exempel i otaliga Mariabilder, där den heliga jungfrun blottar sitt bröst för att amma sin lille son.

Samtidigt är det just under medeltiden som vi kan se de första tecknen på en intressant polvändning i synen på kvinnobröstet. Och den kan avläsas i ett annat märkligt kvinnoporträtt, denna gång från 1400-talet, nämligen Antwerpenmadonnan, även kallad Jungfrun i Melun. Igen är det fråga om en madonna som håller ett Jesusbarn i sin famn, men denna religiösa accessoar till trots så skiljer sig hennes uppenbarelse radikalt från den gängse i sådana här typer av tavlor. Den är nämligen starkt erotisk: det märker vi av den rakade pannan – en hög panna på en kvinna ansågs vid denna tid vara mycket tilldragande -, de målade läpparna, och, framför allt, de höga, klotrunda, brett åtskilda brösten, varav det ena blottas, nästan hotfullt, som vore det ett osäkrat vapen, ögonskenligen för gossebarnet, som dock är helt ointresserad av den mjölklösa bröstvårtan, i verkligheten för den manliga publiken. (En förklaring till porträttets starkt sensuella laddning är att den avmålade möjligen är Agnès Sorel, en kvinna som har en speciell plats i älskarinnornas oskrivna historia. Hon var den allra första som lyckades vinna status som officiell mätress. Kungen ifråga var Karl VII – den monark som hade Jeanne d´Arc att tacka för sin kröning. De barn Agnès fick med honom blev alla erkända, hennes stab av tjänare var större än drottningens och under de sex åren tillsammans med Karl begåvade han henne med egna slott och ett generöst apanage, och hon dog – i förtid – som en förmögen kvinna.)

Det blottade bröstet tappade med tiden en hel del av sin religiösa symbolism, utan fick istället en alltmer erotisk ladddning. Som till exempel i 1500-talets Venedig, ett slags tidigmodernt Bangkok som inte bara tillät utan även uppmuntrade prostitution. Där fanns tiotusentals prostituerade av båda könen, många bedrev sitt yrke i skråliknade former – sysslan gick inte sällan i arv från mor till dotter –, njöt visst lagligt skydd och betalade en särskild skatt som användes för att underhålla inte mindre än tolv av stadens galärer. (Trots den rikliga tillgången var efterfrågan på köpt sex så stor att stadens styresmän såg sig tvungna att importera utländska kvinnor, som sattes i stadens egna bordeller där de fick betalt per månad – men först sedan republiken fått sin del av inkomsterna.) Och hororna i Venedig hade rätt att visa sina bröst offentligt, bröst som inte sällan var målade i samma grälla färger som deras ansikten. (Skälet till detta var främst att man ville ge kunderna en chans att undvika de manliga transvestiter som också sålde sexuella tjänster.) Och i modet blev urringningarna allt djupare. Och den riktiga varan gick alltid att komplettera med målningar eller skulpturer. För med renässansen hade kroppen återupptäckts, och mer eller mindre mjukpornografiska skildringar av kvinnlig nakenhet fann snart sin marknad.

Samtidigt behöll bröstet givetvis en del av sin gamla betydelse. Detta hanterades genom uppkomsten av ett slags dubbelt bröstideal. Det erotiska bröstet, det som hörde till prostituerade, kurtisaner, älskarinnor och fruar i överklassen, var mycket litet, fast och klotrunt. Det moderliga bröstet, det som återfanns hos ammor, mammor och kvinnor i de undre klasserna, var betydligt större och dignande. Men framåt 1600-talet var dock den här tydliga typologin i gungning. Barockens kvinnoideal var generöst, ymnigt och runt. Fru Kättja uppenbarar sig för Stiernhielms Herkules med de ”halv-bare brösten … puffande, pyste till älskog”, och stackars Pär Ersson i dikten ”Bröllops besvärs ihugkommelse”, tvingas var natt att tillfredsställa sin hustru som kommer ”med sin köttrika kropp, att bräden i sängena knarka”.

Typologin är dock ur lag på mer än ett sätt. Med början först i Holland – där alltså genremåleriet är fyllt av breda, glänsande barmar – och sedan vidare på kontinenten kom brösten på nytt att förknippas med moderlighet, men ett nytt slags moderlighet, en moderlighet med politisk och ideologisk färgning. Den uråldriga bilden av den Ammande Modern blir nu, säger Yalom, till ett slags symbol för en speciellt god och framför allt naturlig ordning, som ställs i kontrast till det gamla bruket av ammor, som alltså sparade bysten för dem som hade råd, och alltså lät den förbli en formskön erotisk leksak. Med hjälp av den ideologins idiotlogik som visar sig i tider av kris och strider, och som gör det möjligt för folk att tro på vad som helst bara det är nog förenklat, blev amning till en revolutionär dygd och medborgerlig plikt. Därav vimlet av barbröstade kvinnor i den franska revolutionens bildvärld. Den byst som blottas av revolutions-ikonen Marianne eller på Delacroix berömda tavla ”Friheten på barrikaden” från 1830, är alltså inte ett erotiskt ting så mycket som kännetecknet på den nya frihetens system som tar alla sina barn till den närande barmen.

Så går alltså pendeln. Från de neolitiska venusfigurernas ofantliga hängbröst till de egyptiska gudinnornas uppnosiga nassar; från de grekiska hetärernas normalstora, päronformade bröst, till 1100-talets kult av de klotformade och äppelstora; från det ideal som lades fast på 1400-talet – och som skulle förbli normgivande i flera hundra år –, nämligen små, viktlösa och vitt åtskilda, till 1600-talet, då de stora brösten rehabiliterades; från Consuelo Vanderbilts 1920-tal, då det var platta barmar som gällde, till 1950-talets bystdrottningar. Och så vidare. Problemet när man beskriver denna rörelse, är dock att det inte handlar om en enda rörelse. Det är som sagt inte bara idealen som skiftar, utan minst lika mycket betydelsen.

Detsamma blir tydligt om vi betraktar en annan kroppsdel, men en som sitter på det motsatta könet, nämligen penisen. En av de saker i vår anatomi som skiljer oss från andra däggdjur är formatet på våra könsorgan. Särskilt den manliga apparaten är märkligt stor, åtminstone om man jämför den med motsvarande utrustning hos andra primater. En genomsnittlig man har nämligen en penis som i retat tillstånd är nära fem gånger större än den som återfinns hos en 200-kilos gorillahanne. Någon förklaring till denna fullständiga brist på proportion finns egentligen inte.

Den känsla av självbelåtenhet som ovanstående rader säkert skänker en manlig läsare kan också sägas vara något av ur-attityden till detta organ i de flesta kulturer. Går man tillräckligt långt bak i tiden, så nog finns där en erigerad penis någonstans som en symbol för fruktbarhet och en ikon för makt: sumerguden Enki sprutar Eufrat full, och Osiris behärskar underjorden med sin ständigt styva stake. Och när farao Merneptah i Karnak ville summera sina militära triumfer, gör han det genom att teckna ned hur många penisar hans soldater skurit i strid – libyska: 6 359, grekiska: 6 111 etc.

Återigen kan vi se hur mycket av kroppen, könet och sexualiteten som är kulturella konstruktioner, utsatta för ständiga skiften, rörelser och kast. Och återigen kan vi se hur en tidsålders sanning kan bli till nästa tidsålders skämt.

Givetvis har även penisidealen kommit och gått. Medan omskärelse till en början var ett sätt att märka slavar och krigsfångar för egyptierna, blev det ett tecken på en speciell förbindelse med Gud för judarna. Grekerna däremot, ansåg att det blottade ollonet var en styggelse, varför de kunde ”infibulera” sitt organ, det vill säga säkra den noga neddragna förhuden med ett snöre eller ett spänne. De hade också en viss förkärlek för små penisar, det var finare, mer aristokratiskt; utlänningar och slavar däremot, porträtterades regelmässigt märkbart välhängda. Men romarna bytte fot och hyllade stora penisar, som förknippades med styrka. Det förekom till exempel att soldater befordrades bara för att de var välutrustade, och i en rad olika sammanhang bar man smycken eller avbildningar som föreställde erigerade penisar som symboler för kraft och makt eller för att avvärja olycka och det onda ögat. Inte heller försvann detta bruk med Rom: så sent som under första världskriget bar den italienske premiärministern en sådan fascinum runt sin hals.

Vad som dock gick förlorat med Rom var det här uråldriga bruket av penisen som offentlig ikon. Än en gång kan vi se hur kristendomens världsfrånvända och i grund avvisande hållning till kroppen och könet förvandlade manslemmen från en nära nog helig symbol för styrka, lycka eller fruktsamhet, till något farligt, fult och ont. Längst gick de sekter som tog detta så bokstavligt att de i sin entusiasm tillgrep självkastration eller till och med fullständig stympning av könet. För det mesta innebar det dock bara att denna del av kroppen helt enkelt blev omöjlig att avbilda eller nämna. I den västerländska konsten visar sig detta i en runt 800 år lång period då bilder av penisar blir extremt sällsynta. När så renässansen återupptäcker människokroppen, så följer dock detta organ med på köpet så att säga. (Men alls inte utan motstånd, som bland annat Michelangelo fick erfara: hans spritt språngande nakne ”David” utsattes för stenkastning, och när han slutfört ”Den yttersta domen” i Sixtinska kapellet, lät en bekymrad påve ta bort alla penisar i målningen.)

För David Friedman, som försökt skriva en historia om denna lem, blir Freud den som fullbordar den rehabilitering av penisen som inletts med renässansen. Freuds enda riktigt originella bidrag till psykologins historia, penisavunden och kastraktionskomplexet, ställer onekligen denna kroppsdel i centrum för hans världsbild. (Det inte minst besynnerliga med dessa besynnerliga teorier är att det till och med fanns kvinnor som trodde på dem. Så till exempel definierades frigiditet som oförmågan att uppnå klimax enbart genom penetrering av penis, vilket fick en psykoanalytiker som Marie Bonaparte att rekommendera en särskild operation där clitoris skars bort för att sedan sys tillbaka närmare slidmynningen, allt i syfte att öka chanserna för en sådan där berömd slidorgasm; vilket innebar att kvinnan inte kunde få vare sig det ena eller det andra, då nervändarna inte går att ympa på det viset. Hon genomgick själv ett sådant ingrepp.) Frågan är dock i vilken mån den här rehabiliteringen blivit bestående. Hos många feministiska kritiker framtonar penisen som mer än bara en symbol för den patriarkala makten, den blir ett maktinstrument i sig. Och kanske kan man säga att manslemmens anatomiska brist på proportion blir till en metafor för den proportionslösa plats män alltid har tagit, i livet, samhället och historien.

Intressant nog finns det något som förenar penisen och brösten rent historiskt, bortom det egentligen rätt triviala – om än trösterika – faktum att idealen har skiftat. Att de moderna skönhetsidealen har en mörk sida, det vet vi alla vid det här laget. Mängder av kvinnor men även alltfler män lider på olika vis och i olika grad av en känsla av att inte duga, en känsla som är lika påtaglig som de ideal man söker leva upp till är fiktiva: de bilder som driver på denna smärta föreställer nämligen oftast människor som faktiskt inte finns i egentlig mening, som antingen är en produkt av kirurgens kniv eller ett resultat av retuschörens skicklighet – eller både och. Tidigare var det bara Gud som var fullkomlig, nu är det omslagsflickorna.

Det finns fler lager på den här löken. Både bröstens historia och penisens visar nämligen att utseendeideal faktiskt kan slå över i rasism.

Vad gäller penisen så fullföljde 1700-talets upplysning den nyupptäckt som 1500-talets renässans påbörjade. Medicinare utforskade även denna del av kroppen med sina obduktionsknivar och kunde vederlägga en massa gamla men teologiskt korrekta vanföreställningar, som till exempel att urinen gick i ett rör och att sperman gick i ett annat, eller att erektionen var något som skapades av luft. Samtidigt såg en del nya missförstånd dagens ljus, som till exempel tanken om kroppen som ett slags text, där vart anatomiskt särdrag också stod för ett särdrag mentalt och kulturellt. Och i denna kolonialismens epok lånade sig denna idé till föreställningar om högre och lägre raser, där den vite mannen blev normen, även rent utseendemässigt, och där alla avvikelser från denna norm blev till bevis för avvikarens lyten och brist.

Så när man tyckte sig se att svarta män hade större penisar än vita – vilket ännu är obevisat – blev detta genast något att avkoda i ljuset av denna logik. För vissa ”tänkare” var detta ett belägg för att afrikanerna stod aporna nära – vilket är helt stolligt, inte minst för att apor, som nämnts, har rörande små lemmar. För andra var det ett bevis på att afrikaner hade en stor, ja sjuklig sexualdrift, som hindrade deras intellektuella och kulturella utveckling. (Denna föreställning hade många anhängare i USA under 1800-talet, både före och efter slaveriets avskaffande, och fanns med i bakgrunden när ännu en amerikansk lynchmobb mördade ännu en svart man – händelser där just stympning av offrets kön ingick som ett vanligt, ja närmast rituellt moment.)

Det är intressant att notera att den allra första skönhetskirurgin just handlade om penisar. Ingreppet ifråga handlade om att återställa förhuden på män som blivit omskurna, ofta judar. Sådana här operationer är välkända från tiden runt Kristi födelse men är sannolikt äldre. De direkta skälen skiftade från olika tider, men för det mesta handlade det om att smälta in i omgivningen, vilket var särskilt påkallat under senantikens stora daispora. (Ibland var skälen nog så påtagliga. Till exempel kunde den som ville delta i olympiaderna och andra idrottsevenemang i Grekland inte vara omskuren – minns grekernas rysningar inför det blottade ollonet.) Nästa stora våg av sådana här operationer inträffade under 1700- och 1800-talen, då först upplysningens universalism och sedan modernitetens framstegstro påbjöd att judarna skulle ge upp sina särdrag, av vilka omskärelsen var ett. Men ingreppet handlade inte bara om ett symboliskt återställande av den ursprungliga kroppen. Även när det gällde judarna fanns det ”tänkare” som var villiga till långtgående slutsatser om människors tänkande och kultur utifrån skicket på deras penis; precis som svarta afrikaner sades judiska män ha en närmast sjukligt sexualdrift, i deras fall dock orsakad av bristen på förhud snarare än organets relativa storlek.

Samtidigt blev också brösten föremål för rasistiska fantasier. Den tyske antropologen Heinrich Ploss till exempel satte samman ett besynnerligt verk om världens kvinnor, som såldes i kolossala upplagor, säkert mindre på grund av dess omständliga klassificeringsscheman som på grund av dess mängder med pikanta nakenbilder. Och denne pseudovetenskaplige mjukpornograf hävdade bland annat att raserna gick att skilja från varandra utifrån formen på själva brösten och storleken på vårtgården. Bland annat tyckte han sig ha sett att ju längre söderut man kom från Tyskland, desto större bröst och vårtgårdar hade kvinnorna. Detta i kontrast till de idealtypiskt tyska, som var små med små vårtgårdar. En annan tysk antropolog, Hans Friedenthal, menade att människornas näsor och läppar formades under själva amningen, och alltså ytterst bestämdes av fasonen på moderns bröst, vilket förde honom mot samma slutsatser som Ploss. Återigen tyckte man sig se att just svarta och judar hade de största eller konstigaste eller i alla fall mest avvikande varianterna. Stora bröst ansågs nämligen vara fula och förknippades med ”primitivitet” – den österrikiske arkeolog som upptäckte den tidigare nämnda Venus från Willendorf tyckte själv att den storbystade statyetten var gräslig: den föreställde en degenererad, judisk kroppstyp, fnös han. Och helt i linje med de kirurgiska ingrepp som syftade till att återställa omskurna penisar till sitt ursprungliga skick, så syftade de första skönhetsoperationerna på bröst – den första ägde rum år 1897 – till att förminska dem till mått som alltså enligt vissa var mer ariska. (Det är givetvis detta tankegods som sedan avspeglas i den nazistiska konstens plattbröstade idealkvinnor.)

När sedan de här rasistiska idéerna framåt 20-talet överlagrades med ett nytt, aktivt kvinnoideal, så blev trycket på de storbystade kvinnorna dubbelt. Bröstförminskningar blev också allt vanligare, särskilt sedan man framåt 30-talet lärt sig att flytta bröstvårtan utan att samtidigt göra den känslo- och funktionslös. Och för dem som varken kunde eller ville gå under kniven fanns särskilda bysthållare som gjorde allt för att släta ut och platta till ens behag och skapa den där pojkaktiga konturen som eftersträvades. Att förstora brösten framstod under denna tid som en obegriplighet. Vem skulle vilja göra det?

Det är efter andra världskriget som vågen vänder och vi får – än en gång – ett ideal där kvinnans naturliga former och vikt bejakas. Och de stora bröst som tjugo år tidigare varit tecken på primitivitet, rasmässig underlägsenhet etc, blir nu eftersträvansvärda. Att kroppsmodet tog denna vändning beror troligtvis, som nämnts, på den rörelse som ägde rum efter 1945, då kvinnorna skulle vallas tillbaka till hemmet igen efter krigets mobilisering i fabrikerna – och då får vi ett ideal där kvinnan är mer sexualobjekt än hon är aktiv. Den viktigaste skillnaden mot 20-talet är dock att det rasistiska tolkningsschemat nu blivit utskämt och fallit bort.

En annan viktig skillnad till mellankrigstiden och föregående epoker är att långt fler kvinnor än förr kände det här missnöjet med sig själva. Mycket men inte allt kan skyllas på reklamens stegrade inflytande. Till dels var det nog också ett resultat av den allmänna välståndsökningen, som innebar att fler nu faktiskt hade tid och råd att bry sig. Ta bara detta med speglar. Ännu framåt mellankrigstiden var speglar rätt dyra och stora kroppsspeglar en exklusiv lyx för överklassen. Billiga speglar – och billiga kameror – har förlöst samtliga från den välsignade ovetskap om det egna utseendet som var något av regel förr.

Nåväl. Under 50-talet blir för små bröst en minst lika stor ”sjukdom” som för stora var under 20-talet. Och kirurgerna stod som alltid beredda att rätta till det hela med sina knivar. Problemet var bara att bröstförstoring handlar om att lägga till – men vad skulle man lägga till? Vilket material? Man kunde använda patientens eget kroppsfett men visste av erfarenhet att det brukar vandra vidare i kroppen och lägga sig på andra, mindre önskvärda ställen. Så därför började man leta efter syntetiska material. Uppfinningsrikedomen var stor. År 1949 prövades ivalon, 1950 polistan, 1953 silikon, 1960 etheron och hydron. Dessa material hade det gemensamt att de var mjuka och lättformade, samt fullkomligt förödande för patienternas välbefinnande. (Det var därför försöken med silikon avbrutits: man upptäckte snart att när materialet väl injicerats i kroppen gav det sig snart ut på vandring och gav upphov till svåra infektioner.)

År 1962 såg kirurgen Frank Gerow en blodfylld plastpåse av det slag som används för transfusioner och fick en idé: varför inte använda den principen? I mars det året opererade han för första gången in en sådan plastpåse i ett kvinnobröst; fyllningen utgjordes av saltlösning. Den sprack. Då lät han byta ut saltlösningen mot det tidigare förkastade materialet silikon. (Året innan hade silikon förresten använts på penisar för första gången, med framgång.) En vecka senare prövade Gerow den nya kombinationen. Den fungerade. Till synes.

Trettio år senare stod det klart att mängder av kvinnor blivit sjuka av sina implantat. Till de mer spektakulära farorna hörde risken att de kunde explodera vid plötsligt tryckfall – till exempel i en flygplanskabin –, men långt vanligare var ledbesvär, inflammationer och ett nedsatt immunförsvar. Metodens påtagliga omedelbara fördelar gjorde de inblandade ovilliga att överväga de möjliga långsiktiga nackdelarna. Och här blir silikonbrösten en metafor för många andra problem i vår samtid. Terapin blir efter ett tag sin egen sjukdom. Vi kan med den tyske tänkaren Ulrich Beck fråga oss i vilken mån vi längre rör oss ”framåt”, åtminstone i någon rimlig mening av ordet. För mycket av politiken i dag handlar om att undkomma eller minimera problem som springer ur tidigare så kallade framsteg. Riskerna och problemen är alltså våra egna skapelser, dock i regel oavsedda och svåra att förutsäga, åtminstone så länge som de där Påtagliga Omedelbara Fördelarna fortsätter att förhäxa oss.

*

Till slut blir detta förklaringar men ingen ursäkt. Vi står aldrig helt orustade när nya, ovana beslut skall fattas. Vi har ju faktiskt vår erfarenhet. Och bekymren med silikonet hade sin klara föregångare i 30-talets paraffinskandal, en skandal vars mest kända offer var just Consuelo Vanderbilt.

Även där och då hade man uppfunnit en enkel metod som verkade fungera. Den hade ursprungligen utvecklats av en kirurg i Wien som framför allt använde den för att återställa näsor som deformerats av syfilitiska sår. Den gick ut på att man injicerade paraffin i patientens ansikte. Att man valde paraffin berodde på att materialet var både billigt och lätt att forma. Metoden användes både på bröst och på penisar, allt för att göra dem större. Och den användes på ansikten, inte bara för att förändra eller återställa till exempel näsans form, utan även för att föryngra fårade anletsdrag.

Det var därför som Consuelo utsatte sig för detta, i hopp om att få sina rynkor utslätade. Vad hon och de andra inte visste var att paraffinet vandrade i kroppen, men där silikonet liksom bara försvann tenderade paraffinet att klumpa ihop sig, ibland på helt oväntade, oönskade ställen. Och där bildade det hårda, broskliknande knölar och vätskande vargångar. I värsta fall kunde det leda till blindhet, kallbrand och – döden.

Consuelo dog inte, men metoden som skulle bevara hennes skönhet förvandlade henne så småningom till ett monster. Åtminstone i hennes egna ögon. Paraffinet gled runt under hennes ansiktshud och bildade knölar och underligt formade klumpar. I sin förtvivlan drog Consuelo sig undan. Hon som en gång kallats ”världens vackraste kvinna” var nu fånge i sin egen kropp, och så levde hon, i avskildhet, ända fram till sin död 1964.

– Peter Englund

I pappersform står denna essä att läsa i min bok ”Tystnadens historia”, som finns att köpa som pocket.