Om Bingolotto och hoppets patologi

Ack, så vår längtan kan bedra oss. Jag tittar på Bingolotto och ser hur siffrorna bläddrar förbi med det där underliga, plunkande ljudet. Senare hör jag den rätta lottoraden läsas med dov predikostämma: 2, 9, 14, 23… Ack, slumpens hemliga koordinatsystem.

Vi i Sverige är ett av världens mest spelande folk. Och det blir bara värre. Mellan 1990 och 1995 ökade det årliga spelandet från 18 till 27 miljarder kronor. Det är alltså oerhörda summor som slängs iväg, trots oddsen. Om man spelar 2000 rader på Lotto varje veckan, så kommer det rent statistiskt ta 64 år att nå en högvinst; Måltipset är bättre: där tar det bara 56 år – vilketsom torde det innebära att man då, stående över graven, vinner tillbaka ungefär all den kosing man dittills slösat bort. Och oddsen på Bingolotto är ännu sämre. Men få verkar bry sig. För då och då säger det *pling*, och lite snuspengar trillar tillbaka, men bara som en psykologisk krok, en bedräglig antydan om att det faktiskt GÅR att vinna. Så hasarden går vidare: 24, 30, 34…

Varför?

Ett antal hundra år tillbaka i tiden var spel om pengar mest bara en syssla för överklassen. Inte så underligt kanske, för det var de som hade några pengar att spela bort. Hasarden hade då också en annan funktion än i dag. Den stora poängen var inte att vinna stort – för det gör man ytterligt sällan i dessa spel: det ser sannolikhetens dolda lagar till -, utan istället att förlora snyggt. Det var ännu ett nummer i aristokratins stora repertoar av penningförbrännande lyxvanor. På samma vis som ett svindyrt kalas eller ännu ett stenhus var de lättjefullt bortspillda guldmynten ett påstående: ”se så rik jag är”. I det sammanhanget var de nästan övernaturligt usla oddsen ingen nackdel. Snarare tvärtom.

Annorlunda är det idag. Hasarden har demokratiserats. Nu är den dock i första hand en last för de s.k. lägre klasserna. Oddsen är lika taskiga som förr, om inte sämre. Och många av de spel som förr arrangeras av skurkar och bedragare, anordnas idag av staten. Det moderna spelandet kan därför beskrivas som en form av frivillig skatt, som oftast drabbar de som har sämst råd att betala den. Och paradoxalt nog är det just därför de har så dåligt om pengar som de slösar bort dem.

En gång, för länge, länge sedan, fäste människorna sina förhoppningar vid religionens hinsidesvärld. Pie in the Sky when you Die. Sedan kom politiken, utopierna. Nyheten var att man kunde få paj på jorden istället. För världen gick att bygga om, bygga ny. Nu finns dock varken det ena eller det andra hoppet kvar. Gud är död. Sägs det. Och utopierna har upplösts i sin egen syra. (Delvis för att de bar med sig vissa i grund religiösa önskningar som är omöjliga att förverkliga på jorden. Och jag tänker inte på pajen. Den fick vi.) Samtidigt har arbetet, det Gamla, det Fasta, det Hederliga, för allt fler upphört att vara en säker väg till välstånd. Därtill är det antingen för sällsynt eller för klent betalt.

Kvar finns bara drömmen om klippet: 5, 11, 14, 27…

Bildspråket är ibland religiöst. I reklamen för den brittiska National Lottery svävade en jättelik hand ned från himlen, *berör* en utvald. Den svenska lotterireklamen är dock i regel mer värdslig.”Håll drömmen vid liv” heter det. ”Fortsätt att ge oss dina pengar”, betyder det. Drömmen är dock lika vriden, oavsett paketeringen. De gamla förhoppningarna krävde en egen insats. Bara den som levde rätt kom till himlen; bara den som kämpade väl kunde bygga det jordiska himmelriket; bara den som arbetade hårt kunde bli rik. Myter? Javisst, men goda myter. Nu återstår bara en längtans patologi, som lurar i oss att det finns något sådant som en ansträngningslös frälsning, att det går att få allt utan att ge något.